Fredagarna har öppnat upp för nya möjligheter


Jag uppskattar att Solveig slutar tidigt på fredagar. Den här gången var det jag som fick välja promenadstråk. Vid parkeringen på hemmaplan, såg det inte hoppfullt ut. Grått eller åskvädersmörkblått. Men längst ut mot kusten och norrut fanns en skaplig glipa ”åkapåentrevligutflyktsblå” himmel. 😉

En tidigare gång åkte vi fel när vi ville nå Brissund fiskeläge. Innan vi vände bilen gick vi en skön påskpromenad med våra döttrar. Nu letade vi oss tillbaka till samma utgångspunkt – men med målet att promenera åt andra hållet. Mot Visby.

Vilken värme det hade blivit och vad fina molnen var. Mina ögon i nacken pockade lite på uppmärksamhet om färgen på himlen åt andra hållet, som bestod av en mörkare nyans.

En stuga för att skriva en kriminalroman med handlingen förlagd till Gotland… eller inte. Utedasset lockade inte mörka höstnätter.

Svårt att blunda för att höstfärgerna börjar inta scenen. Det är både på gott och ont. Under soliga dagar enbart på gott. Sedan vi flyttade ner genom landet har även oktober bjudit på kortärmat. I november har jag fullt upp med ”Kryssa på Gotlanduppochner” och ”Korsordsmästerskapen 2020”. Välkomna då till gotlanduppochner. Hoppas bara det tekniska löser sig innan dess.

Högklint. Denna mäktiga plats, söder om Visby.

Vi hade ingen fikakorg med oss. Däremot noterade vi möjligheter inför framtiden. Just denna blev min personliga favoritfikaplats.

Mina ögon var fästa på havet och jag skulle ha kunnat gjort en ”Bosse Lidénare”. Kliva över stättan utan att först se en bit åt vänster. Samtidigt är det mycket mer spännande att klättra.

Vi vände där. För i verkligheten såg himlen betydligt mörkare ut än på fotot. Det var dumt att chansa längre.

Vi ökade pulsen och takten och hann både till bilen och hem. Sedan öppnade sig himlen för ösregn. Åska blev det däremot inte den här gången. Ännu mer regnande blev det dagen efter. När det var som mörkast tänkte jag tillbaka på denna härliga utflykt. Det gör jag även nu på sommarens sista dag då himlen öppnade sig för en stund sedan. Tur Solveig precis hann till jobbet med sina två fullpackade sidoväskor och jag fick min morgoncykeltur, som innehöll en vacker regnbåge över havet och en söt igelkottsunge. Det här är vardagslyx för mig. 

Så kan det gå ibland…


Egentligen var planen två fiskelägen med helt andra namn. Dem hittade vi inte trots goda försök. Istället besökte vi två andra, äldre grannfiskelägen. Det här är det ena, som vi inte såg något namn på.

På nästa udde zoomade jag in ett annat större fiskeläge.

Men helt ute och reste var vi inte. Vi visste naturligtvis att vi var i härliga När socken och…

… studerade detaljer från förr och njöt av färgklickar på marken och…

… Solveig fick till en och annan kameravinkel som dög på blogg.

Idag på hemmaplan med hjälp av ett nät utan fisk, kom vi fram till att detta är Hammarsnäs fiskeläge vid Gardbostrand. Hur klarade sig fiskarna förr utan möjligheten att googla väder? Jag tror att de mest erfarna hade en inbyggd vetskap och sällan blev totalt överraskade. Några gotländska fiskare har blivit legender av den orsaken.
Vi som huserar en femtedel inpå tvåtusentalet hoppade in i bilen för att åka och checka in i en modern stuga, utan fiskdoft. 😉

 

Bringes i Norrlanda



Solveig såg en skylt om en sevärdhet. Därför vek vi av från den större vägen och nådde ganska snabbt fram till stenhuset från 1200-talet.

Bringes uppfördes som en magasinsbyggnad till gården bredvid.

Precis som med Lauks i Lokume och Vatlings i Fole, som finns med i denna kategori på bloggen, fanns det två våningar och vind i byggnaden.

Binges hade dessutom en inbyggd korridor i två våningar, längs ena långsidan. Två rum fanns det på varje våning och taken hade kryssvalv. Vinden hade tunnvälvt tak och bestod av ett enda rum. En inbyggd trappa i muren förband våningarna med varandra.

Bottenvåningen och vinden användes som magasin. På andra våningen kan det ha varit en bostad eller högstuga (festsal).

Givetvis både spännande och intressant att utforska. Relativt lätt att ta sig fram i ”huset” som tillhör Gotlands Fornvänner.

Gotland är bra på att informera på a-tavlor. Det ger mer ”kött på benen”. Brukar du läsa först? Efteråt? Inte alls?

Här har du länkarna till Vatlings i Fole och Lauks i Lokume. Det är intressant att jämföra de tre ställena. 😀
https://gotlanduppochner.com/2020/07/18/bast-bevarade-medeltidshuset-pa-landsbygden/

https://gotlanduppochner.com/2020/06/11/lauks-i-lokrume/

Stockros i vila

Vi låste cyklarna på Kyrkberget. Sedan gick vi längs de mysiga stråken innanför den världsberömda ringmuren. Vi turades om att fota och njöt av allt vackert och av varandra, en orörd söndagsmorgon i augusti.
Temat i inlägget är stockrosor. Den fjärde bilden ser ut som ett stopptecken mitt i gatan. Sista fotot är orsaken till bloggrubriken, som jag lånat från uttrycket ”Båt i vila”. Hoppas du hittar din favoritbild. För visst är stockrosorna både vackra och ståtliga. Var och en på sitt sätt. Min personliga favoritbild är den som Solveig tog med först i sitt ”rödinlägg” för några dagar sedan. Där fick hon med en humla en bit ovanför den röda stockrosen.
Läckert. 😀  https://gotlanduppochner.com/2020/08/22/naturen-i-farg-rott/
De vanliga rosorna spar vi till ett annat blogginlägg längre fram.

Bara en andra gång

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Egentligen handlade det om att vi befann oss i närheten och hade besökt några nya ställen. Vi kom då att tänka på ödekyrkan i Bara. Kunde vara intressant att återse den och kanske ta eftermiddagsfikat där, på en gräsplätt. Vilken mäktig utsikt vi hade haft.

Den här gången gick Solveig uppför den branta trappan.

Själv vaktade jag nedre botten.

Härlig grönska och vad skönt att slippa putsa smutsiga fönster. 😉

Samtidigt som jag tog kort noterade jag en livlig flygande verksamhet runt mig. Men vi män är bäst på att koncentrera oss på en sak åt gången. Därför var mina tankar långt bort i historien. Försökte tänka mig kyrkan innan den blev övergiven. När pengarna sinade.

Hoppas du kan läsa texten.

”Ska jag hämta korgen?”
”Det var en massa flygande runt mig…”
”Det är getingar. Bättre vi…”

Inte långt därifrån nådde vi ett änge som vi aldrig besökt tidigare. Där låg vi en stund på en filt efter fikat och betraktade grönskan och fjärilarna som aldrig tog flygpaus.
Nästa gång bjuder gotlanduppochner på stockrosor. Välkommen åter. 

https://gotlanduppochner.com/2019/07/07/14-bara-odekyrka/

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun
8. Bara ödekyrka

En tidig första augusti


Klockan 05:10 startade vi från Visby, med cyklarna upphängda på bilen. Härligt att vara tillbaka på den favoritplats som vi fick 9 maj.
https://gotlanduppochner.com/2020/05/21/kyllaj-raukfalt-karlek-vid-forsta-ogonkastet/
Fortfarande envisas jag och uttalar Kyllaj, som jag gjort sedan jag läste om byn i en Anders Knutas bok. Trots att Solveigs arbetskompisar berättat för henne hur namnet ska uttalas och hon försökt lära mig – ett inte helt lätt jobb. Tur hon har trettio års erfarenhet. 😉

Det var så skönt och fridfullt, där vi satt och intog frukosten och drack varmt. Jag noterade en kvinna som gick med stavar, en man som hämtade post i en låda och två män som stack ut med en motorbåt. Kanske skulle de ha färsk fisk till frukost. En blåmanet såg jag också i vattnet. Hade den kommit vilse?

Nu startade utmaningen och skälet till att vi återvände hit. För jag hade läst i en bok (utgiven för ett par år sedan) om ett trettiotal vandringar på Gotland, att tre av dem utförligt beskrivna lederna lämpas även för cykling. När det gällde Kyllaj-turen plockade man bara bort sträckan runt raukfältet. Lätt som en plätt.

Visst gällde det att se upp för grenar i marken och gropar när vägen blev en stig. Vi sänkte farten och njöt av utsikten över havet, såg på avstånd vårt slutmål, en halvudde som är rik med historia.

Jag tyckte det var spännande med en bro och hoppades att Solveig noterade att det fattades en bit planka. Ropade bakåt.

Nu var det inte frågan om att plocka fram någon kamera. Ändå fortsatte vi cykla… hoppa på tusentals av stenar. Otroligt att ingen av oss trillade. Som barn hade jag älskat detta. Till slut fick vi kliva av projektet. Gick inte mycket bättre att sladda med fotsulorna och leda cyklarna. Hade de lagt dit stenarna efter författaren/fotografen varit här? Synd vi inte tog någon bild.

Vi gav upp och vände. Solveig var förståndig och ledde sin cykel. Själv tog jag en utmaning till och tänkte på att detta hade passat som en gren i Superstars, som jag arrangerade privat under åttiotalet. Tur det på den tiden inte sändes i TV. Eller så hade det blivit dundersuccé. Helst när jag använde fantasin och ”tillverkade” nya grenar.

Tänk att en seg uppförsbacke med asfalt kändes som lyx. Vi vek av och klev av cyklarna. Raukarna var överförtjusta över vårt återbesök. Någon av de yngre fick lust att… ”Stå kvar!” röt genast en äldre med en basröst utan like.
Konstigt att Solveig inte hörde den skarpa rösten. 😉

Nästan alltid har vi minst en reservplan och extra möjligheter inplanerade. Därför behöver vi aldrig hänga läpp. Det blev ingen mer cykling, men andra härliga stopp längre söder ut längs med östkusten, innan vi vek av inåt ön och hamnade i…

Naturen i färg; rött

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Humlan ville inte vara med på bild… Den satt i stockrosen när jag ställde in skärpan för att ta en bild, men flög sedan sin kos lika snabbt som den här sommaren försvann. Det har varit en annorlunda sommar på många sätt. Bosse och jag har ibland tittat på varandra och undrat om vi varit helt ensamma på ön. Det är så det blir om man, som vi, går upp före fem, lämnar Visby och ger sig ut på utflykt. De få gånger jag besökt Östercentrum har jag däremot undrat över om vissa människor glömt bort allvaret med en pandemi.

Innanför muren har vi inte cyklat tillsammans på hela sommaren. Men förra söndagsmorgonen tog vi en tur. Det är njutbart att cykla längs med muren. Rosor och stockrosor, en del överblommat, annat vackert.

Jag har en speciell känsla för rosor eftersom det var min mammas älsklingsblomma. Vi hade många olika rosor därhemma i vår trädgård.

Var och en har sin charm. Ensamma eller tillsammans.

Samma sak med vallmon som dyker upp lite här och där på Gotland. Ibland ensamma…

ibland många.

och ibland i så stora fält att de helt enkelt bara kan ses som en gemensam färg.

Fast hur fint ett fält än kan vara uppskattar jag en liten ensam vallmo bäst. Och gärna en som ser lite tilltufsad ut.

Här har en sömntornstekel varit framme. Jag läste att den lägger ägg i nyponrosens knoppar. Äggen utsöndrar växthormonsimitationer och lurar på så vis busken att bilda håriga nypon, galler. Här inuti kan larverna sedan leva och utvecklas. Så smart! Men, läste också att det finns parasiter som utnyttjar dessa galler och lägger sina ägg där också. Hm!

Fler blommor, vars namn jag inte känner till.

Den här fantastiska dillpionen hittade jag i Botaniska trädgården.

Visst är duvan fin med sina orangeröda ben!

Älskar rabarberpaj med vaniljglass. Vet dock inte om detta är en äkta rabarber eller någon sorts prydnadsvariant. Hittade den i en plantering i Visby.

Smultron! Så gott!

Årets jordgubbsplanta från balkongen fick bidra med bladet… Jordgubbarna köpte vi.

Årets godaste hallon! Från Stenhuse gård här på Gotland.

Nja… måste erkänna att jag inte är så förtjust i röda vinbär. Fast när tjejerna var små hade vi vinbärsbuskar i vår dåvarande trädgård och som tur var tyckte de om dem.

Men våra egna tomater, som vi har på balkongen, dem tycker jag om!

Rönnbär – vackra, men jag håller med räven: ”Surt, sa räven om rönnbären”. Även om ordspråket står för något annat…

Tror att detta är stenbär. Läste att de har en syrlig smak.

Sista bilden får påminna om att vi går mot höst. En årstid som är vacker med alla sina färger. Jag har bara så svårt att acceptera att det blir mörkare och mörkare. Det är bara att gilla läget och börja att samla foton med nästa färg.

Önskar er alla en fin avslutning på augusti och en skön höst!
Text och foto: Solveig Lidén

 

Orchis militaris – Johannesnycklar

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…  

Johannesnycklar är den största och kraftigaste av arterna i släktet nycklar. Ibland kan den bli över 40 cm hög.

På Gotlandskartan finns det få platser där den inte kan upptäckas. De riktigt stora bestånden finns här i ängena. Särskilt om marken inte är alltför torr. Annars går den ex. att se längs med vägdiken.

I Sverige är det Gotland och Öland som dominerar. Förekommer även sällsynt i Skåne och Blekinge. Tyngdpunkten är annars längre ner i Europa. De nordligaste förekomsterna är i Baltikum och delar av Ryssland.

Orkidén har flera smeknamn. Johannesnycklar kommer från blomningstiden som är runt Johannes Döparens dag. Gulltuppor säger en del på Öland. Två andra smeknamn är Praktnyckelblomster och Hjälmnycklar på grund av att de övre kalkbladen liknar en militärhjälm.

 

Ten Doors; 11

Dörrar och Portar ligger mig varmt om hjärtat. Innanför ringmuren finns ”några” att välja på. Tio åt gången bjuds det på vid varje blogginlägg i denna kategori.

Vilka tre gillar du mest? Skriv TRE BILDNUMMER i en kommentar. Den dörr/port som först kommer upp till tio poäng går till final och jag slutar att föra in fler poäng. 😊
(Märker du att det är just DU som kommer att avgöra så skriv den som du gillar mest, först i din rad.)

101

102.

103.

104.

105.

106.

107.

108.

109.

110.

Sluttabell:
Bild 101; 5 poäng.
Bild 102; 0 poäng.
Bild 103; 2 poäng.
Bild 104; 7 poäng.
Bild 105; 3 poäng.
Bild 106; 5 poäng.
Bild 107; 5 poäng.
Bild 108; 5 poäng.
Bild 109; 4 poäng.
Bild 110; 1 poäng.

Till final från omgång 11 gick ingen dörr/port:

Nostalgibesök som väckte minnen till liv


Vi körde ner från Grogarnsberget och nådde havet och hamnen. Vi parkerade bilen framför den välkända Hamnkrogen.

Vårt mål handlade inte om måltider utan om ett efterlängtat återbesök.

Herrvik fiskeläge kommer alltid att ha en speciell plats i mitt Gotlandshjärta.

Strandbodarna är resta mellan 1700 och 2000.

Herrvik hamn är en levande hamn med yrkesfiskare. Även om de inte är många till antalet. Hamnen har moderniserats flera gånger. Vågbrytare uppfördes i slutet av 20-talet. På åttiotalet försågs hamnen med djuphamn och en fritidsbåtshamn. Under samma årtionde var hamnen Gotlands största med sina omkring 30 verksamma fiskare.

Inläggets detaljfoton är denna gång få till antalet. 😉

De röda bodarna ner mot hamnen lär vara de modernaste. Men våra favoriter ligger på ”högre plan”.

Måste nämna att under 1890-talet var Herrvik fiskeläge en glansperiod för laxfiske. Det har också funnits en lotsplats här under åren 1885-1928. Kärt barn har många namn. Tidigare hette fiskeläget Herrevik och Junkershamn efter det fiske som bedrevs av herremän från trakten.

Bildkvalitén höll inte högsta klass på det omslag som jag ville ha på min tredje bok. Därför blev det inte ”scillahav”, vanligt blått hav, gammal grind och annat smått och gott från Gislövshammar på Österlen. Nu tre år senare är jag glad för det. Detta omslag stämmer mycket mer överens med innehållet i boken. https://gotlanduppochner.com/kop-bok-bocker/