Vår barndom bär vi med oss


Det står i min femårsdagbok att jag såg dokumentären om Josefin Nilsson den 26 mars 2019. När jag skriver just nu är det exakt ett år efteråt. Vad berörd jag blev av programmet. Säkert du också, som sett det. Jag hann precis se om den välgjorda dokumentären en gång till, någon dag innan de plockade bort den av ett märkligt och orättvist skäl. Vad jag skrev i min dagbok var inga snälla och förlåtande ord. Mina ord där har ingen tillåtelse att radera ut. Dem står jag för.

Tjugoåtta vältagna svartvita foton från olika tidsepoker inleder boken.
Vad intressant det var att få ta del av Ainbusk tillkomst och gruppens brokiga karriär. Jag har sedan de blev kända på fastlandet följt deras karriär genom press, tv och njutit av mina CD-skivor genom åren. Inte visste jag att kvartetten fått slita hårt för att kunna återbetala stora banklån och tvingats leva spartanskt under turnéer. För mig var de mest fyra härliga tjejer från Gotland, där fronttjejen gjorde en trovärdig roll som Eva mot Björn Kjellmans Adam. Inte kunde jag och säkert fler på närmare avstånd ana hur hon levde sitt vardagsliv under filminspelningstiden. Hur orkade hon med allt hot? Fanns det verkligen ingen som såg igenom fasaden och kunde satt stopp med belägg? Jag tror faktiskt att jag hade gjort det. Även om hon nekat till allt och skämtat bort det.

Jag var beredd inför bokläsandet på vad som antagligen väntade när det gällde texten om Josan.
Med jämna mellanrum står bland de 328 sidorna de två orden, Josan skriver: Där texten kommer från Josans tankar och anteckningar. Hennes mål var att få ihop en egen bok. Tyvärr blev det inte så. Istället är det storasyster Marie som håller i pennan och bokens ”undertitel” är: MIN BERÄTTELSE, MARIE NILSSON LIND.

Marie gör det med bravur. Hon blandar och ger. Får mig att skratta högt åt dråpligheter av skilda slag. Jag ler när jag ser att jag redan har många favoritställen på Gotland, som jag delar med systrarna Nilsson.
På grund av dokumentären har jag mer ”yrkeskostymen” på mig när det gäller Josefins sista år och hennes felval av livskamrat. Kamrat känns helt fel. Namnet tycks inte få nämnas i något sammanhang. Här väljer Marie att skriva Skådespelaren. Själv har jag alltmer svårt att komma ihåg namn på personer som jag kunde kristallklart förr. Därför brukar jag ta till knepet alfabetet och suga högt på namn för att nå sanningen. Det funkar ganska ofta. Ibland är det på natten som jag får lust att i triumf skrika ut facit högt, när polletten ramlat ner. Men det kanske inte blir populärt att väcka Solveig från hennes skönhetssömn.
I det här fallet fick jag hålla på länge under det långa svenska alfabetet och till slut få ihop det med en stackars fågel som var höjdrädd. Eftersom jag har nolltolerans till både fysiskt och psykiskt våld sjunger jag inte muntra sånger om sanna sagor. Tänkte just nu en stund på när jag sett ondskan i ögonen hos män och tyvärr haft rätt. Fast deras munnar pratade ett annat och vänligt språk – gick det inte att lura mig. Inte heller att stoppa något. Mina åsikter skulle i det läget upplevts som ”galna” av myndighetspersoner.

En bit in i boken är det Maries uppväxt som får mitt hjärta att svida. Givetvis ingår Josefin i familjen liksom två andra syskon. Men åldersskillnaden är naturligtvis större under uppväxtåren (8 år). Stackars lilla Marie som tvingas bli föräldrar åt sina egna föräldrar. Jag förstår varför hon kallades för ”lillgammal”. Hon skriver att syskonen växt upp med ett ständigt pågående Scener ur ett äktenskapdrama. Svek, otrohet, svartsjuka, martyrskap. År efter år. Samtidigt fick barnen enormt mycket kärlek. Texten om Maries första sommarlov är långt ifrån ”Mitt sommarlov” med Anita Hegerland, en låt som jag älskade under nästan samma tid. Minns med glädje och vemod hur jag sjöng högt inne i vår insynsskyddade trädgård. Vad jag njöt av livet och det långa ostrukna första sommarlovet som låg framför mig. Marie slocknade den sommaren, antagligen starten på allt mörkt som väntade runt livshörnet.
Marie skriver skickligt och berörande där jag ser scenerna framför mig. Alltför många av dem gör ont. Jag skulle vilja sudda bort och ersätta med det som alla barn borde känna under sitt första sommarlov. Lycka. Oändliga soliga dagar. Jordgubbar, bad, skratt och bus. Istället trillar det ner tårar på mina kinder vid episoden om hennes mamma och farmor som ”slåss” med otillåtna metoder om den flicka som båda håller kär.
Nästa gång jag lyssnar på underbara Älska mig för den jag är, kommer jag att höra orden på ett helt nytt sätt och det kommer att göra ont i min själ.
Boken har många mörka avsnitt som luckras upp med ljusare. Marie tar med läsaren på ett tilltalande personligt sätt. Hon berör. Författaren har aldrig långt till sin speciella humor som snuddar vid min personliga.
En klart läsvärd bok. Från A till Ö.

Efterord:
Jag svarar eventuella kommentarer med två hjärtan. Den metoden får du läsare gärna ta efter. Ett för Josefine Nilsson. Ett för Marie Nilsson Lind som jag önskar allt gott i framtiden. Hoppas hon fortsätter att utveckla sin stora talang inom många konstnärliga områden. Men framför allt att hon mår så bra som det är möjligt att må i sitt privata liv.

Klinteberget – sevärd inlandsklint


Vi förstår varför många kommer till Klinteberget för att njuta av blåsipporna på våren.

Drygt 25 meter över havet är det som mest. Tack vare den ideella Föreningen Klintebergets Vänner, som sedan 2011 ansvarar för skötsel och underhåll, kan besökare få njuta av utsikten, skog och natur. På många ställen finns bänkar och bord. Det finns även tre motionsspår med olika längder.

Denna gång var vi framförallt här för att njuta av blåsipporna, som det finns mängder av på berget. Vilken härlig blå oas!  

Det fina vädret lockade fram utslagna vita blåsippor.

Mycket annat är på G i naturen.

Den lilla gula spanaren såg söt ut.

I klart väder ska det gå att se hela elva medeltida kyrkor. Idag var det tyvärr dis. Tyvärr? Vi hade faktiskt jättetur. På morgonen läste jag att molnigheten skulle öka under dagen. Därför åt vi en tidig lunch på hemmaplan och tog med en fikakorg på resan. Innehållet i den njöt vi av i solsken, på en plats med fin utsikt mot havet.

Vi noterade att det fanns träskyltar med läsvärda namn på alla stigar som dök upp lite överallt. Vilken motion vi fick. Stegräknaren fick nästan huvudvärk. 😉 Trevligt att lyssna på fågelkvitter.

Hit kommer vi att återvända. Om inte annat för att se grönskan, traska på fler stigar och njuta av orkidéer. 

 

 

Donners plats; DONNERSKA HUSET


Tänk att Donners plats från början var vikingarnas begravningsplats. Under denna pampiga byggnad som heter Donnerska huset finns nämligen gravfält från vikingatiden. I källaren har man dessutom hittat rester från ringmuren. Historia i kubik.

Det är bara mittenpartiet och norra flygeln som är medeltida i det gamla packhuset. De är från 1100-talet.

Vilka glansdagar och vilken dominerande ställning huset fick under många år – under tre generationers tid.
Allt började med att tyska handelsmannen Jürgen Hinrich Donner och hans fru Margaretha flyttade hit från Lübeck 1746. Fyra år senare köpte det pampiga huset. Paret inrättade en handelsbod i bottenvåningen. Där sålde de mat, järnvaror med mera och började även ägna sig åt export.

Tyvärr blev Margaretha änka som 25-åring och med två små barn. Detta kunde inte hindra änkan från att utveckla affärerna och snart blev hon en välkänd och duktig handelspartner med många järn i elden. Det hände att det kom brev med texten Herr Madam Donner. Maggan ska ha varit en uppskattad arbetsgivare som tog hand om sina anställda. 🙂

När Margaretha Donner dog 1774 i tuberkulos tog hennes två söner över verksamheten och utökade den med saker som tobaksodling, kvarnar och skogsbruk. De började importera porslin, kryddor, salt och mycket annat. Som mest hade de 70 skepp i handelshusets rederi. När de var som störst var Donnerska huset det tredje största handelshuset i Sverige. 😀

Tiden går vidare och tiden tar slut för allt någon gång. Fjärde generationen fick ekonomiska problem och 1845 tog ”sagan” slut. Orsaken stavades k-o-n-k-u-r-s.

1902 köpte Riksbanken huset av familjen Donner. Sedan dess har det huserat olika verksamheter i huset. Nu är det Turistbyrån som har sin verksamhet på bottenvåningen i ljusa och rymliga lokaler. Där är vi ibland och hämtar broschyrer och köper små fina prylar.

Dags att glida ut på Donners plats och promenera vidare till…

 

Ten Doors; 5

Dörrar och Portar ligger mig varmt om hjärtat. Innanför ringmuren finns ”några” att välja på. Tio åt gången bjuds det på vid varje blogginlägg i denna kategori.

Vilka tre gillar du mest? Skriv TRE BILDNUMMER i en kommentar. Den dörr/port som först kommer upp till tio poäng går till final och jag slutar att föra in fler poäng. 😊
(Märker du att det är just DU som kommer att avgöra så skriv den som du gillar mest, först i din rad.)
41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

Slutställning 200327:
Bild 41; 4 poäng.
Bild 42; 4 poäng.
Bild 43; 1 poäng.
Bild 44; 2 poäng.
Bild 45; 3 poäng.
Bild 46; 1 poäng.
Bild 47; 0 poäng.
Bild 48; 2 poäng.
Bild 49; 7 poäng.
Bild 50; 10 poäng.

Till final från omgång 5 gick denna dörr/port: 😊

Lummelunda


Det var soligt söder ut från Visby – men ”den lilla blå” rattade jag istället mot norr, där himlen var mörk. Snart kom de första snöflingorna. Precis som jag dystert förutspått.
”Det ser ut som om det snabbt drar vidare”, sa Solveig uppmuntrande.

Vi väntade in ögonblicket och styrkte oss med hett termoskaffe och gott fikabröd från Konditori Norrgatt.
”Min skatt” fick såklart rätt. Men det var kyligt när vi kom ut från bilen på den öde parkeringen nedanför Lummelunds Bruk. Vårt mål var att gå naturstigen och hitta naturgodis på marken. (Se skylten)

Däruppe såg vi Kvarnhjulet som inte öppnat för säsongen.

Vid lilla vattenfallet i Lummelundaån var det bara att ge upp. Det var nästan ett under att vi inte ramlade i leran. Ingen säker mark fanns att gå på i skogen. Systemkameran levde farligt. Naturstigen får vi återvända till senare under året. Vi har ett stort skäl att göra det. Skälet är den sällsynta orkidén Stor Skogslilja.

När vi återvänder ska vi även gå in här och titta på det största kvarnhjulet av trä i norra Europa och allt annat fint och intressant, som jag såg under fönster shoppandet.

Rosenbusken har kommit långt.

Det mäktiga ljudet hördes på långt håll.
Jag stod där vid räcket och tog in historien. Vilken resurs och kraftkälla som har utnyttjats sedan minst medeltiden. På järnbrukstiden under 1600-talets senare hälft fanns det hela fem vattenhjul på den lilla sträckan mellan Lummelundagrottans mynning och havet. Malmen till järnbruks-hanteringen togs från Utö i Stockholms skärgård och fraktades med segelfartyg.

Vi vände och gick på asfalten mot genomfartsleden och när vi kom runt hörnet kändes det som den annalkande våren 2020 välkomnade oss. Den gula lampan värmde och ingen kylig vind kom åt. Livet var så enkelt och härligt. Långt från de dystra rapporter som vi matats med under veckan. Vi behövde ta paus från allt negativt. Jag tror vi alla behöver göra det ibland. Ta förnuftspauser. Komma ut i friska luften och naturen och tacka livet på det personliga sätt som vi trivs bäst med. Där vi äger våra egna tankar. Långt från allt brus. Eller väldigt nära hälsosamt brus. Mitt älskade hav.
När vi närmade oss havet hade vädret på nytt ändrat temperament. Jag överlät gärna kameran till Solveig och behöll mina vantar på…

Dessutom hade jag en vuxen aktivitet att … 😉

Hepatica nobilis heter blåsippa på fint språk. Inte visste jag att det är myror som sköter spridningen. Jodå. Sipporna använder de flitiga sexfotade insekterna för att sprida sig, med hjälp av att locka myrorna med oljerika frön.
Häftigt med vita blåsippor. I kylan var de tyvärr inte utslagna. Tidigare trodde man att PH-värdet i marken avgjorde nyansen/färgen. Så är det inte. Men det stora flertalet är blå som sitt fina tilltalsnamn. Jag älskar blåsippor. Är inte så bortskämd med dem. Därför är de fortfarande exotiska till skillnad från vitsippan som var vanlig i Halland där jag växte upp.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Ska jag följa med bilen eller ta strandvägen tillbaka till Visby?
”Du får välja helt själv”, sa någon med bilnycklarna i handen.
Om det dröjer ett tag med nästa inlägg vet du läsare vad jag valde, helt själv. 😉

32. Eksta kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Ska man vara helt ärlig är Eksta kyrka inget medeltidsbygge. Församlingens starka tillväxt under 1800-talets första del är orsaken till att kyrkan också behövde ”växa”. Därför byggdes socknens kyrka om 1838. Men torn och långhus är från 1200-talet och koret från 1300-talet.

Därmed blev interiören helt omgestaltad.

Både predikstolen från 1600-talet och den praktfulla altaruppsatsen i trä köptes in från fastlandet. De hade tidigare stått i Össeby kyrka i Uppland som blivit en ödekyrka. Ursprungligen hörde de till S:t Olofs kapell i Stockholm, föregångare till nuvarande Adolf Fredriks kyrka.

I altarfönstret finns en enda glasmålningsruta kvar från medeltiden. Från början var det ungefär 25 stycken rutor i korfönstret från 1200-talet. Några av dem bevaras på museer och i andra samlingar.

Krucifix från 1787-talet.

Dopfunten av sandsten är tillverkad i Burgsvik 1642.

Fina målningar i bänkinredningen.

Tänkvärda ord:
”Hälsa och välbefinnande är mer värt
är all världens guld
och en sund själ förmer än
omättlig rikedom.
Ingen förmögenhet är mer värd än
kroppens hälsa,
och ingen lycka överträffa hjärtats glädje.”
                                  Jesus Syraks vishet

 

Hoppas lägga in 3000 inlägg


Idag firas 300 blogginlägg i denna blogg om underbara Gotland. Jag ser snabbt att ”Innanför ringmuren i Visby” håller förstaplatsen efter drygt femton månaders bloggande (300 inlägg) och jag tror inte den släpper täten frivilligt i framtiden. I innerstaden finns många juveler att visa upp. Ten Doors har blivit en kaxig nykomling.

Fyra nya kategorier 2020. Fler kommer att tillkomma om vi får behålla hälsan intakt. Jag har namn på möjliga både i år och 2021.

Vilka tre kategorier är dina favoriter på bloggen? Saknar du personligen någon annan kategori? Vilken av denna bloggs hade du klarat dig utan? 😉

Behaglig start för de höjdrädda


På norra kajhörn i Visby finns denna lilla variant.

Sverige var 2002 initiativtagare till internationella Fyrdagen, tredje helgen i augusti. Ett tjugotal länder har hängt på den trevliga trenden. Danmark, USA, Australien och Mexiko är fyra av dem.

En del av fyrarna är då öppna för allmänheten. För den höjdrädda borde denna vara en suverän ”jungfruresa”. 😉 I tidigare inlägg i denna kategori kan du se att en vacker fyr på södra Gotland är öppen betydligt fler dagar än firarhelgen.

Svenska Fyrsällskapet driver på för att bevara Sveriges fyrar. Detta uppskattar bloggaren, som har en hemlig gammal dröm om att någon gång få bo i en fyr några dygn. 😀
Jag sitter och filosoferar över varför fyrar förekommer så ofta i litteratur, filmer, dikter och låttexter. Vissa saker är givna. Dramatiken, ledstjärnor i farligt vatten, den viktiga lotsen för alla på ”sjön”. Vad har du för åsikter & personliga tankar/minnen om ämnet fyrar?

Naturen i färg; vit extra

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

I fredags, kom vintern vi ”väntat” på. Plötsligt fanns det möjlighet att ta de där vinterbilderna som skulle varit med i det första inlägget av ”Naturen i färg”. Vad gör man då? Jo, eftersom det är vi som bestämmer över inläggen i bloggen så lägger vi förstås till ett extra inlägg, trots att vi egentligen samlar på bilder i en helt annan färg under mars och april…
Jag cyklade hem från jobbet vid 13-tiden i fredags. Det hade regnat till och från hela förmiddagen med inslag av snöblandat regn. Jag hann hem i tid, d.v.s. innan det stora snöovädret slog till. Länge kämpade snö och ”tö” mot varandra – flingorna blev allt större, men så snart de landat på marken så smälte de bort. Till sist blev det ändå snön som vann kampen. För allteftersom vi såg ut genom våra fönster förvandlades omgivningen till ett vackert, vitt snölandskap. På kvällen gick Bosse ut med kameran. Då såg det ut så här:

Vi funderade över om vi skulle vakna till en vit eller grön värld när vi drog upp persiennen på lördagsmorgonen. Det blev det förstnämnda. Det visade sig att det slagit om och blivit minusgrader under natten. Vid vår parkering hittade jag den här lilla tappra färgklicken mitt i snön. De står säkert där och funderar över vad det var som hände…

Jag minns att jag fotograferade rosor i snö även förra året. Visst är det en häftig kontrast?

Betongfåren (”Baggen” av Anders Årfelt) som står utplacerade här och där har förmodligen sett och hört det mesta under dygnens alla timmar, året om. Lite snö bekymrar dem nog inte. Just den här Baggen står utanför Dalmansporten.

En del av ringmuren. Den fascinerar mig på många sätt och är ett perfekt objekt för den som har en kamera med sig. Nu har jag sett den i alla slags väder – och den är alltid lika fascinerande. Jag brukar alltid se den när jag är rastvakt och går runt på skolgården. Men, häromdagen var den försvunnen i dimman…

Naturens egna konstverk ligger högt på listan över konst som jag uppskattar, naturmänniska som jag är. Hade vi varit ute lite tidigare på dagen hade vi säkert hittat fler, men när vi äntligen kom ut hade solen redan smält bort en del av dem. Det porlade friskt i alla stuprännor. Fördelen med vinter när den kommer sent är att den säger ”Hej då” rätt så snabbt och försvinner igen…

Varje snöflinga är unik, sägs det. Svårt att tro när man ser många på en gång, som på den sista bilden. Men fångar man upp en snöflinga på sin mörka vante kan man se att den är ett litet konstverk. Lika unik som en människa. Vacker, men också ömtålig.

Så här i dessa orostider när vi inte ska utsätta oss för smitta eller smitta någon annan går det alldeles utmärkt att bry sig om någon genom att ringa, maila, skicka sms eller skriva ett gammalt hederligt brev eller kort.

Önskar dig en skön dag!

Text: Solveig Lidén
Foto: Bo och Solveig Lidén

 

 

Ten Doors; 4

Dörrar och Portar ligger mig varmt om hjärtat. Innanför ringmuren finns ”några” att välja på. Tio åt gången bjuds det på vid varje blogginlägg i denna kategori.

Vilka tre gillar du mest? Skriv TRE BILDNUMMER i en kommentar. Den dörr/port som först kommer upp till tio poäng går till final och jag slutar att föra in fler poäng. 😊
(Märker du att det är just DU som kommer att avgöra så skriv den som du gillar mest, först i din rad.)
31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

Slutställning 200317:
Bild 31; 6 poäng.
Bild 32; 3 poäng.
Bild 33; 10 poäng.
Bild 34; 2 poäng.
Bild 35; 4 poäng.
Bild 36; 4 poäng.
Bild 37; 6 poäng.
Bild 38; 0 poäng.
Bild 39; 5 poäng.
Bild 40; 8 poäng.

Till final från omgång 4 gick denna dörr/port: 😊