Högby äng

Bulhuset är byggt kring sekelskiftet 1800 och tillhörde handelshuset Reinhold Wittberg & son. I magasinet förvarades salt och hudar m.m. 1979 skänkte köpmannen Jan Wittberg bulhuset till Hemse Hembygdsförening. Numera går det under namnet ”Wittbergska bulhuset”. Undra hur länge ”rosorna” hängt med? Det ser ut som en gammal sort.

Det får mig att tänka på ett herrlag stort som ett fotbollslag. Min fantasi leker med tanken, om elva kvinnor hade fått samma uppgift precis intill i samma äng. Vem hade fått ihop sitt bulhus först? 🙂 Intressant att ägaren och givaren deltog i projektet.

Klockstapel & kors.

En fin bandtun runt Högby äng i Hemse. Här hamnade vi av en slump. Det fanns fortfarande en ”tickande klocka” när vi cyklade runt i Hemse under 88 minuter. Plötsligt dök platsen upp och vi stannade timern och klev av cyklarna en stund.

Ps.
Vi har hunnit med en ”88 minuter” till. Vilken tätort på Gotland tror du vi cyklade i då?

Hemse runt; del 2-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

De fyra bokstäverna c.h.a.b känner jag igen. Centrum för Historisk Arkeologi & Byggnadsvård. Åren går. Redan 1997 grundade Peter d´Agnan en ideell verksamhet som sedan växt rejält.

Vi cyklade förbi Hemse Vandrarhem och tänkte på att det var väldigt många år sedan vi själva bodde på ett vandrarhem.

Gammalt kommunhus? Verksamheten verkade inte finnas kvar i det fina huset.

Charmen med att ta sig fram på två hjul befästes, när vi nyfiket lämnade Storgatan och styrde in på Ängsgatan. Snabbt kom vi in i olika bostadsområden, som vi aldrig skulle stött på om vi parkerat bilen vid ”Stora affären” och lekt turister. Vi blev riktigt positivt inställda till Hemse och lekte med tanken, om vi bott där permanent. Vägde för och nackdelar mot varandra. En privat allvarslek, som vi lekt många gånger i vårt gemensamma liv. Har du bloggbesökare också ägnat dig åt aktiviteten någon gång?

Antagligen föreslog jag att vi kunde bo i den söta röda kvarnen. 😉

Oväntat dök det upp ett fint änge. Där stoppade vi ”tiden” och tog kort till ett kommande blogginlägg. Vi utnyttjade sista minuterna till att njuta av blommor i trädgårdarna, som vi cyklade förbi. In i det sista undvek vi Storgatans trafik. För Hemse är en metropol på sommaren. Från Storgatan nås attraktiva resmål åt alla fyra väderstrecken. Samtidigt tror jag flera affärer har en trogen kundkrets, från flera socknar omkring, som kontinuerligt återkommer under åren.

Vi stannade också ”klockan”, när vi nådde den gamla intressanta och fina kyrkan från 1100-talet, som kommer att få nummer 75 när vi ”redovisar” den nästa år på gotlanduppochner. För i den kategorin har vi nått Näs kyrka, som har 64 framför sitt namn. Ordning och reda. 🙂

I den snabbt rusande teknikvärld som vi lever i, tycker jag en skrynklig urklippt papperskarta är guld värd. ❤

Hemse runt; del 1-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Som de två gamla bibliotekarier vi är kändes det hemtrevligt att starta timern vid socknens bibbla.

Men först hade vi parkerat bilen och tagit oss en gofika. ”Bagarns i Hemse” var en av de 25 deltagarna i Årets fik – 2019. Hur det gick kan du läsa till höger i Kategorin ”Du bestämmer”.

Vem vet? Kanske en vän för livet slår sig ner bredvid dig.

Jag gillar att studera sporttabeller. Nu vet jag var ishockeylaget håller till. Simhallen ska snart vara nyrenoverad. Hade jag varit en ung sork hade jag hellre ägnat mig åt den nya aktiviteten, innanför den tredje bilden.

Frälsis tycks ha blivit ett vanligt privatboende hus.

Ett av favorithusen vi såg längs de trettiosex gatorna. (Vi hann inte riktigt rulla på alla)

Det här är en kultbutik i Hemse ända sedan 1940-talet. Då sålde ”Krut-Erik” Johansson hagelgevär och husgeråd. Nu säljer de över samma disk andra varor som lockar dit turister eller nostalgiska besökare.

Kort fakta om Hemse:
Socknen fick sitt uppsving när järnvägslinjen mellan Hemse och Visby startade 1878. Som mest har det bott 1950 personer, årtalet var 1990. Motsvarande ”siffra” 2020 landade på 1777 invånare.

Grävmaskinisten stötte på patrull

Söder om Snoderån (förr Stenbro å) skulle en grävmaskinist 1998 gräva ner en elkabel.

Under torven låg något hårt och väldigt tungt. 3,5 ton vägde bildstenen som tros vara från 700-1000-talet.

Redan 1885 hittades i resterna av en gammal bro på platsen, en bildsten från vikingatiden. Denna första sten står idag norr om ån.

Det finns två bilder på bildstenen som upptäcktes 1998. På övre bilden finns en fyrfota häst med en ryttare som bär en nerfälld lans. De möter två kvinnor som bär på ett dryckeshorn.

På den nedersta, som jag upplever som tydligare, finns ett skepp med rutat segel, hugget i låg relief. Det går också att se en mast och skrov.


Litet gårdsfiskeläge vid Petesvik

Ett spontanbesök, när möjligheten dök upp och det fanns en liten yta att trycka in bilen, en bit från den gropiga grusvägen.

Egentligen var vi på väg till de två våtmarkerna Sävvät och Krakvät. Namnet lät som två kusiner som håller ihop i vått och torrt.

Två äldre välbevarade bulbodar från 1800-talet. 1973 fanns det sex stycken bodar längs viken där det fortfarande bedrevs fiske, utan tillgång till hamn.

En trött gammal båt i vila som antagligen levt ett spännande båtliv.

Jag ”fångade in” en större fågel som var på väg västerut mot …

… ön Midårdern. Det där kan inte vara en fiskebod. ”Jag köper vingar för pengarna” 🙂

Kattlunds

Sveriges bäst bevarade bondgård och en av Nordens bäst bevarade ligger på Sudret. Förr var här små åkrar, ängen och betesmarker på den platta ytan. Delar av Ladugårdslängan, som är byggd i olika etapper, är från 1200-talet.

Kattlunds museigård ligger i Grötlingbo socken. I hela tre väderstreck är det härifrån nära till havet.

Jag hade kvällen innan fått min första dos, så vi var inte där för att gå på museum. Istället tänkte vi ta med oss den köpta lunchen. Eftersom vi var dagens första besökare passade vi på att…

… gå in i butiken och köpa med några saker hem.

Det har bott människor här från slutet av 1200-talet och fram till 1912. Troligtvis inte samma personer. 😉 1294 drev Johannes Catlond handel med England. Domaren i Eke ting, Botulf Kattlund, ägde gården i början av 1400-talet. Fram till 1600-talet gick både domarämbetet och bostaden i arv genom flera generationer.

Under nästa århundrade delades gården upp i flera delar. I slutet av 1700-talet bodde sex familjer i fastigheterna på Kattlunds.

Den sista som ägde och bodde här var Jacob Rosendahl. 1912 sålde han gården till en amanuens vid Nordiska museet. Strax därefter förvärvades den av föreningen Gotlands fornvänner. Föreningen är fortfarande ägare 2021 och har sommaröppet för besökare. Har du vägarna förbi så passa på…

En orörlig grabb följde varje steg som jag tog. Första stunden trodde jag han var levande. Sedan tänkte jag både om och till. 😉 Insåg att han var mer fokuserad på blommor än på en gubbe som sprang omkring och…

Mums för den goda kycklingfilén och det andra som följde med oss till en närliggande plats på öjn.

Prästänget Vidangar i Silte

Vi hade tidigt på morgonen tagit exteriörfoton på Silte kyrka. Sedan blev det tvärstopp. Orsaken var att vi var mer morgonpigga än kyrkvaktmästaren. Istället såg vi av en slump ett prästänge längs en mysig väg.

Solveig sjönk ner på knä och fotade gullvivor och Sankt Pers nycklar. Själv försvann jag iväg, med fel skor på fötterna, på egna äventyr.

Min älskade fru brukar minsann veta hur en slipsten ska dras. 😉

Jag har alltid haft svårt för att motstå spännande svängar i naturen. Vill veta vad som finns bakom krönet. Solveig har mer än en gång sagt att hon borde ha mig i ett koppel. Här var hennes räddning att det blev geggigt under mina lågskor och jag vände tillbaka.

Vi insåg förra året att Sankt Pers nycklar är en av Gotlands allra vanligaste orkidéer. Den verkar trivas överallt. Igår när vi var på en tur norr ut såg jag den flera gånger vid vägkanten. Överlag måste jag säga att det ofta är väldigt vackert längs vägdikena. Bäst är det att vara passagerare. Då kan blicken stanna kvar ”lite” längre. 😉

En bandtun omger änget på tre sidor. Det hävdade änget ägs av Havdhems församling och sköts av Silte Bygdegårdsförening.
Hälsans stig heter stigen som jag gick en bit av. Vid ängsboden fanns grill, bord och bänkar som alla får nyttja. Hoppas alla tackar med att ta med sig sitt ”skräp” hem och sköter sig som gäster alltid borde göra.

Sveriges största vindkraftspark

Vi körde ner mot Nisseviken och vek vänster på en ”sommarstugväg”. När grusvägen tog slut var det inte svårt att välja höger – ner mot havet. Målet var att fika vid ett av Gotlands nästan 200 fiskelägen.

Numera heter fiskeläget Grundården. Men i äldre folkmunnar kallas det för Grunnar, Västergrunn och Grundårdi.

Det finns en lång pir som förvaltas av den ideella föreningen Grundeårdens hamnförening. Jag läste att det är viktigt att hålla enslinjen och att gå nära pirnocken för det finns ett grund i pirens förlängning. Det där var ”grekiska” för mig som kom med bil. 🙂
På medeltiden jagade man säl på Näsudden.

Vilken flax vi hade. Det såg ut att dra ihop sig till ösregn. Istället kom solen på ett lagom långt besök och vi hann fika och njuta vid ett bord. Solveig hann dessutom ”macra” Sankt Pers Nycklar.

Hela Näsudden är ett flackt och öppet landskap som på hösten drar till sig mängder av flyttfåglar. Perfekt plats för att bygga upp en vindkraftspark. Kanske inte så snyggt för ögat. Men bra för framtiden.
Här har jag zoomat in en ensam fiskestuga. Det kan röra sig om Bodudd som endast har en strandbod.

Tyra Lundgren (1897-1979)

I denna kategori hamnar människor som betytt något för Gotland inklusive Fårö.

Hela nio yrkestitlar skulle Tyra Lundgren kunnat sätta upp på sitt visitkort; målare, tecknare, keramiker, skulptör, glaskonstnär, textilformgivare, grafiker, konstkritiker och författare. Tyra var med andra ord en allkonstnär av rang.
Det enda jag kände till om Tyra innan vi flyttade till Gotland var hennes insatser på Rörstrand, Gustafsberg och Arabia. Jag hade exempelvis för besökare på Lidéns Samlingsmuseum berättat om hur hon och Einar Forseth dekorerade tjusiga kaffeserviser för Rörstrand på 1920-talet. Jag kände också till hennes samarbete med Märta Måås-Fjetterström i Båstad. (9 km från vårt museum/bostad) Men vad hade Tyra Lundgren med Gotland att göra?

Låt mig backa tiden och ge dig läsare en bakgrund och axplock om denna mångsidiga kvinna.
En stor fördel för eftervärlden var att Tyra förde dagboksanteckningar från 1910 till 1970-talet. ”Jag gick upp mycket sent ty jag hade varit på dans hos von Kochs föregående kväll. På förmiddagen var jag ute i Svalnässkogen och gick. Jag hade ritbok med mig och ritade av skogen på flera ställen.” (Februari 1910)
Tyra föddes i Stockholm 9 januari 1897, som tredje barnet i en barnaskara om sex barn. Hennes pappa hade som 18-åring flyttat från Visby till Stockholm för att studera. Johan Lundgren blev veterinärprofessor och forskare. I början av 1900-talet flyttade familjen in i en nybyggd villa i det nya bostadsområdet Djursholm, där de sedan hade hushållerskor och barnflickor.
Tidigt kom Tyra i kontakt med konst och teater. Hon gick i fina skolor och hade Elsa Beskow och Alice Tegner som lärare. Teckning var det som Tyra kom att älska mest. Hennes första utlandsresa gick till Tyskland 1914, tillsammans med sin pappa. Då Johan reste hem stannade Tyra kvar i Berlin. Men hennes resa måste avbrytas när första världskriget bröt ut. Det var spännande att läsa att hon samma år levererade hemliga krigspolitiska dokument mellan Sverige och Finland.
Tyra flyttade till Rom 1927 för att måla. Under många år cirkulerade hon mellan olika boställen, utrikesländer och arbetsuppgifter. Samtidigt fick hon fina tjänster i Sverige. Ex. konstnärlig ledare för Arabia inför den berömda Stockholmsutställningen 1930.
Tyra frilansade på omtalade porslinsfabriken Sèvres utanför Paris och hade utställningar runt om i världen. Basen var hela tiden Paris. Sedan blev det en repris. Under en kortare resa till Sverige bröt andra världskriget ut och hon kunde inte återvända till sitt älskade Frankrike.

När jag läste om hennes pappas flytt förstår jag att Tyra redan i sin barndom fick uppleva Gotlandssomrar hos sin farmor och farfar och annan släkt. Gotland kom ständigt att vara en viktig plats för henne, inte minst för naturupplevelserna. Tyra besökte ofta Sveriges största ö. ”Det är aldrig min ras eller familj jag längtar efter ute. Kallelseropet kommer alltid från jorden.” (Dagboksanteckning från 1931.)

Till slut blev längtan till Gotland för stark. Tyra beslutade sig 1949 för att köpa gården Bredkvie i Fide socken på Storsudret. Där levde hon tillsammans med vännen textilkonstnären Margit Graffman, som skötte hushållet. Mest var Tyra där på sommaren efter hektiska perioder i ateljén i Stockholm eller utomlands. Här kunde hon landa och uppleva ett lugn och arbetsro. Det fanns tid för att utveckla intresset för natur, blommor och växter. Det speciella ljuset påminde henne om medelhavsljuset i Frankrike och Italien. Hon fick med tiden ett stort umgänge på ön. Grannarna beskrev henne som generös och godhjärtat, men också med ett häftigt humör.

Tyra dog i Stockholm och begravningsakten hölls i Engelbrektskyrkan. Men hennes grav finns på Fide kyrkogård. En relief av hennes egen hand pryder gravstenen. Motivet är vita kallor mot en mörkblå bakgrund. Materialet är gotländsk kalksten.

För några dagar sedan lånade jag en bok från 1961 med titeln ”Fagert i Fide” och underrubriken: Årstiderna på en gammal gotlandsgård. Författare är Tyra Lundgren. Boken är tillägnad ”Till min gotlandsfödde faders minne.
Det var så trivsamt att få ta del av hennes lågmälda och jordnära dagbokstexter, som stundtals fick mig att bli tårögd. Vilken hyllning till en av de minsta socknarna på Storsudret. Hennes mål var att försöka dela med sig av den kärlek hon kommit att hysa för den förtrollande ön. ”Gotland är värt att älska, inte bara som ett soligt semesterparadis”. Jag fick läsa om ekorrar i starholken, den personliga skatan Jakob som delade ateljé med Tyra, gårdskatten Dusen, lille rasduvan Columbus och kajorna Josef och Suzanna. ”Det är inte svårt att skaffa sig fågelsällskap, inte heller att sköta en fågel. Konsten är att bli av med dem.”
(
Josef hamnade efter Gotlandssommaren på Skansen.)
Jag blev fascinerad av att läsa att den gamla gården Bredqvie, som den stavades då, hade ett eget änge med sexton vilda orkidéer, alla bokförda av experter.
Intressant att läsa om hur högtider, som bröllop, firades i grannbygden. Påminde mig om tävlingar om stort, större och flest. Dessutom tänkte jag på en av de sista Maria Wern böckerna.

Tack i efterhand Tyra Lundgren för ”Fagert i Fide”, som jag läste med alla mina sinnen vidöppna. Sextio år efter du gav ut boken. ❤

Vid sin bortgång donerade Tyra Lundgren en stor del av sin konstnärliga kvarlåtenskap till Gotlands Fornvänner, med önskemålet att det skulle bli en bas för ett modernt konstmuseum på ön.

Fotot:
I denna kategori har jag bestämt mig för att kommentera med en symbol. Tack för att du läst ända hit ner.
Detta var årets hundrade blogginlägg. Nästa inlägg handlar om möjligheten att kunna få uppleva en solnedgång, någon av tre majkvällar i Borum. Tror du vi fick det?

Fide prästänge

Tidigt på morgonen anlände vi till Fide prästänge efter att ha haft ett ärende till kyrkogården en bit ifrån. Det var fuktigt på marken så jag bytte snabbt om till mina gore tex skor.

Detta ska vara ett av öns finaste lövskogsområden. Vad synd att vi inte besökte platsen när vi bodde i Fidenäs för två år sedan. Sommartid växer det ett stort antal orkidéer i prästänget under ekars och askars kronor. Kombinationen av lövlund, skog och änge gör att platsen är ett paradis för fladdermöss och halsbandsflugsnapparna. I hela trettiofem år bedrevs det här världsledande fågelforskning.

Solveig såg jag lite överallt under min promenad i det rofyllda morgonänget. En maskros, en vitsippa och en skogsviol fick bli macro-bidragen från änget.

Däremot varken såg eller hörde jag några fåglar.

Bild med djup. Är det hasselbuske tro?

Om du letar fram en ”karta” kan du se var Fide ligger. Här är den smalaste landytan på Gotland. Det är en stark känsla att kunna se havet både mot västerhavet och österhavet mot Baltikum.

Avslutar blogginlägget med förgätmigej som växte i närheten av ”Den lilla blå”. Vi borde återvända till Fide Prästänge i juni. I år är växtligheten klart senare än förra säsongen.