Grötlingbo ringväg

Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.

I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.

Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.

Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.

Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.

OBS! Cyklisten är inte från medeltiden

Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.

Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.

Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.

Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott.
Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.

Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen.
Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på.
Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.

Majstregården

Nu har vi nått södra delen av ”Vackra vägen”.

Majstregården var vårt fikamål. En kylig vind hade dragit in på ön. Vi bestämde oss för att inta vårt fika inomhus.

Jag hann slå mig ner vid ett bord och knäppa några foton medan Solveig gick mot kassan.
Det var i grevens tid. Dörren öppnades och …femton sekunder senare hade det inte gått att ta foton på själva fiket.

Bordet och vyn framför där jag satt var fortfarande ”fotofri”. Solveigs val ser lockande ut.

De tre sista bilderna är från förra gången då vi var här nere i Hoburgen. Hade jag haft med en extra tröja skulle det antagligen blivit en promenad igen. Nu valde vi istället att åka vidare efter fikapausen. Otroligt hur vädret kan skifta när man förflyttar sig på ön. När vi vänt vid sydspetsen och gjorde första stoppet, nära Sundre, var det behagligt skönt och när vi kom tillbaka till Holmhällar var det ännu varmare.

Ps. Imorgon tar Solveig med dig besökare ”på stockrosor från Visbys gränder”. ❤

Den vackra vägen

Vi kunde inte låta bli att ta med ”den vackra vägen” på Storsudret en gång till på gotlanduppochner. Missa inte att blinka höger när du ser skylten: VACKER VÄG MOT HOBURGEN, om du kommer norrifrån.

Det är vackert åt alla håll och en klar fördel att inte vara chaufför under turistsäsongen.

Våra cyklar var kvar utanför den hyrda stugan. En liten stund ångrade jag det.

Men vi hade så många andra trevliga stopp på denna efterlunchtur.

Vilket härligt böljande landskap. Många anser att detta är Gotlands vackraste vägsträcka. Nu var vi fikasugna… Dags att åka vidare mot nästa stopp.

Klasen

Klasen eller Klasens bodar, som det kallades förr, finns beläget på Kettelvikens norra strand, strax under den mäktiga åsen Husrygg.

Det blir inte skärpa till hundra procent, men möjligheten att zooma är ändå en lyx när tillfället ges. Vi gjorde några stopp på ”Vackra vägen” och njöt av utsikten åt olika väderstreck.

Det lilla fiskeläget etablerades sent, någon gång på 1940-talet när det började fiskas sik och annan fjällfisk.

Vid en inventering 1973 fanns här två stenbodar med flistak och två träbodar med faltak, samt en redskapsbod och ett torrdass. Tror en modernare uppföljning skulle komma fram till ett liknande resultat.

Ps. Morgondagens inlägg ska handla om en jätte. Sedan tycker jag det är dags för ett rauksafari på två hjul. Välkomna åter. 🙂

Kettelviken

Längs den vindlande, vackra kustvägen till Hoburgen ligger små stenbrott på rad.

Under en väldigt lång tid bröts det sandsten här. De små brotten var ett komplement till jordbruket och fisket för bönderna i socknarna. Ett otal många slipstenar tillverkades.
Tillverkningen kulminerade i slutet av 1800-talet och i början av nästa sekel.

En väderkvarnsdriven pump av kolvtyp användes för att få undan vatten ur stenbrotten.

Sandstenen lämpade sig också väl för att skulptera i. På medeltiden, när Gotland oftast var danskt, bröts mängder av sandsten till de stora slotts- och palatsbyggena i Danmark.

Det första som jag kom att tänka på, med tanke på vårt mål att besöka alla Gotlands kyrkor, är dopfuntar. Jag läser att det stämmer utmärkt. Det förekom också en stor export till hela Östersjöområdet när det gällde dopfuntar, spiselkransar och gravstenar m.m.

I Burgsvik samlades flera kända stenhuggarsläkter. Dessa foton är från den legendariske huggaren Johan Larssons stenbrott. Ett stenbrott som var i bruk i femtio år. Numera är detta Kettelviks Stenmuseum. Museet drivs i privat regi och inträdet är gratis.

Är det min fantasi som leker med mig? För det ser ut som en pub och en grå man som står för serveringen. Jag blev torr i halsen av den bistra sanningen. Tur jag hade en Loka i bilen.

Som du ser går det utmärkt att hugga sitt eget konstverk. Eftersom det var en bit till akuten hoppade jag den aktiviteten. 😉 Skämt å sido var det inte öppet just denna dag. Annars måste det vara kul och intressant för alla generationer att prova på att forma stenen med klubba och mejsel. Säkert ingen lätt uppgift.

En mycket vacker plats. När verksamheten var som störst, vid sekelskiftet 1900, bildades Gotlands slipstensbolag i Burgsvik med 150 anställda.

Slottet på Hulehällar

Vi stannade till på en väg mellan Hamra och Vamlingbo. Målet var att vandra ut på heden några hundra meter för att se det som i folkmun kallades ”Slottet på Hulehällar”.

Smeknamnet gjorde sig säkert mer passande förr. För egentligen var namnet Fridarve och det stora huset tillhörde gården Fredarve.

En del storbönder, som kallades för farmän, blev under Gotlands storhetstid mycket rika. Orsaken var att de även bedrev handel i Östersjön. Troligtvis var handelsmannen på Fredarve en av dem.

Det rörde sig om väldigt skickliga hantverkare som byggde den stora mängden medeltida kyrkor på Gotland. De ägnade sig även åt att bygga stenhus på gårdarna runt öjn.
Den rike bonden lät uppföra ett boningshus på troligtvis fyra våningar. I bottenvåningen fanns två välvda rum med inbördes förbindelse. En eldstad fanns i det större rummet. En trappa leder upp till den raserade övervåningen, som hade samma planlösning. Husets planlösning ska visst vara unik på Gotland.

På gårdsplanen finns en medeltida brunn kvar. Vid mitten av 1600-talet lämnades gården öde. Nu återstår bara bottenvåningen. Ruinen ägs av Gotlands fornvänner.
Under 1936 genomfördes en restaurering och nu tycks något liknande vara på gång. Därför höll vi oss lite utanför och var lite mer sparsamma med fotograferandet än annars. 😉

Flugor utan surr

Ibland flyter det på och livet går på räls. Här kom vi verkligen till ett dukat bord.

Solveig var och jobbade. Jag kunde i smyg ta mig en paus i packandet inför hemestern i Holmhällar för att läsa i GT. Där fanns bilder och ett reportage om att Naturum Gotland firat världsmiljödagen med att inviga en ny naturstig. På programmet stod också en orkidévandring till Skolänget, tvärs över vägen. Vilken härlig slump att jag läste artikeln. Hade egentligen ingen tid för det. Jag sken upp som solen i Karlsta´. När jag läste vilka arter som fanns i Skolänget började mitt ansikte få en fåra i pannan och något mörkt drog fram. Göknyckel, Johannesnyckel, Tvåblad, Krutbrännare, Brudsporre, Nattviol… jag checkade av från min egen lista och insåg att vi sett alla och redovisat dem på bloggen. Det var nästan så jag slutade läsa. Då noterade mina två bruna ordet FLUGBLOMSTER som stod allra längst ner. För bra för att vara sant! Orkidén som stått överst på vår lista en längre tid.

Skolänget i Vamlingbo är som en stor öppen slätt. Det är den kalkrika jorden som gör att orkidérna trivs extra bra på Gotland. I hela världen finns ungefär 20 000 arter. 43 st av dem finns i Sverige och hela 33 arter går att hitta på Gotland. Om du undrar var det fina ordet orkidé fått sitt namn kan jag berätta att det kommer från det grekiska ordet órkis som betyder testikel. Orsaken är att orkidéernas rötter liknar testiklar.

Brudsporre

När jag såg ett lämmeltåg som gick på en upptrampad stig mot oss kunde jag inte bärga mig. Jag insåg att den personen som gick först var guiden för gruppen. Eftersom de var i rörelse och guiden inte pratade just då passade jag på att ”haffa” honom någon minut som blev en timme. Skojar bara. Några minuter. Intressant pratstund.

Johannesnycklar

Eftersom vi ändå var på plats gick vi iväg till alla skyltar och Solveig fotade med sitt macro. Vilket smörgåsbord. Trist att det inte är så överallt när vi annars letar och irrar omkring i ängen, kärr och tallskogar m.m.

Krutbrännare

Alla orkidéer i vårt land är markbundna. De vi köper i butiker har ofta levt högt upp i någon trädkrona. Våra orkidéer samarbetar med svampar som tillför näring. Sedan finns det olika pollinerare som gör sin uppgift. Naturen är fantastisk! Den ska vi vara väldigt rädda om.
Den biologiska mångfalden är A och O. Orkidéerna i Sverige är fridlysta. Därför blir jag sur när jag läser om osmarta tjuvar som härjat flera gånger på grannön Öland. Personerna utan samvete tycks inte inse att orkidéplundringen endast medför att plantorna dör när deras relation till svampen dör. 😦

Jag blev glad inombords när jag tittade på när Solveig kröp nära sina första flugblomster. Äntligen! Inlägget om flugblomster finns redan på plats i kategorin. Här kommer ändå tre bilder till som hon tog. Flugor, helt utan irriterande surr!

Prästgårdscaféet i Vamlingbo

Efter det att vi njutit av allt fint av Lars Jonsson på utställningen klev vi ner en våning och köpte oss kaffe och något gott att äta till.

Precis som under besöket 2019 valde vi, denna soliga sköna junieftermiddag, att sitta utomhus bland blommor och växter.

När vi var här för tre år sedan gick vi runt i den vackra trädgården och fotograferade. Den här gången blev det orkidévandring, Lars Jonsson-utställning och FIKA! Solveig tog rabarberpaj, fint dekorerad med lavendel. (Hon valde att inte äta upp blomman.)

Undra vad de samtalar om? Lägger de upp en spännande rutt? Vilka bra cykelkorgar de har på styrena.

Vi delade dessa två sötsaker vid vårt förra besök. Fortfarande kan jag ångra att jag inte lyssnade på Solveig. För hennes, garnerad med jordgubbe, var en underbar smakupplevelse. Hade vi köpt två sådana då skulle mitt ”slicka-runt-munnen-minne” från det besöket varit dubbelt så stort. Eller är det falsk matematik? 😉

Raukarnas egen surikat; del 2

Precis som båten var vi i vila. Men vår var bara temporär.
Vi hade precis rullat ner från Holmhällar raukfält och blickade ut över Skvalpviken, 1 km lång sandstrand, som sträcker sig mellan Holmhällar och Hammarshagehällar.

Vilan var slut för den här gången. Vi trampade uppför några slingrande backar innan vi nådde nästa raukläger.

Ser du någon skillnad mellan de två rauklägena? Titta noga, riktigt noga på nästa bild. Hoppas du inte missar det väsentliga.

Visst håller du med om att det inte växte några solstolar i Holmhällar. (förra inlägget)

Det var Solveig som kom på dagens bloggrubrik. ”Raukarnas egen surikat”. Det lilla däggdjuret från Afrika som i fångenskap lever i 12-14 år. Vi minns när Ystads djurpark köpte in arten. Vår äldsta dotter hade gymnasiepraktik där på tisdagar och torsdagar. Vi var nyfikna och gjorde ett återbesök för att titta in ”nyheten”. Det var kul när det flög ett flygplan över platsen där surikaterna befann sig. Plötsligt ställde de sig på två ben och spanade mot skyn.
Jag stod kvar länge på denna plats och hoppades att det skulle dyka upp ett BRA-flygplan. Bara för att få se vad som skulle hända. Jag berättade inte om mina tankar för Solveig. Ibland är det bra att hålla tätt. 😉

Jag tröttnar aldrig på att studera raukar. Ofta hittar jag personliga drag hos dem. Ibland ger jag dem egna namn. Andrar gånger bestämmer vi något gemensamt passande.

För tre år sedan fick ”Den lilla blå” vara med om ett Gotlandsäventyr. För då körde vi med bil från andra hållet. Det hoppade hela tiden till och var svårt att hitta någon form av jämn mark. Av en bloggvän visste jag att det skulle gå att köra bil till raukarna i Hammarshagehällar. Efter en bit undrade vi om det var möjligt eller tillåtet att köra här. Då dök det upp ett trevligt syskonpar som vi kunde fråga.
Den gången letade vi ett tag efter den berömda VändburgsGubben. Till slut fann vi den rätta. Här är den tre år gamla bilden.

Rauk & Roll; del 1

Idag är det fyra veckor sedan vi åkte hem från stugan Burgen på Holmhällar Pensionat. Under tiden som gått har vi åkt iväg på många härliga utflykter. Vi har gått upp vid fyratiden och en halvtimme senare gett oss iväg med bil och ofta cyklarna påsatta. Minnesbilderna från Furillen, Fårö, stenkusten, östra sidan, västra sidan m.m. har lämnat många positiva tankar. Ändå har vi ofta återkommit till att prata om dygnen längst ner på öjn. Ett sydligt naturreservat där de flesta pusselbitarna har motiv av vacker ljus karaktär. Vilken fantastisk plats och del av Storsudret det är! ❤

På översta bilden ser du taken på fiskebodarna i Holms, som vi visat upp i ett annat inlägg. Vi har även visat upp början av det kilometerlånga raukfältet. Den här kvällen cyklade vi vidare runt hörnet.

En av alla speciella raukar. Otroligt att de kan se så olika och ”levande” ut.

Även skuggor kan ge en positiv effekt av slutintrycket.

Jag är extra svag för de här ”raukkikarna”.

Cykeletapperna blev ofta korta. Hela tiden såg vi något nytt intressant och klev av våra tvåhjulade fordon för att ta fram kameran.

Den här bilden är tagen från höjden där vi tittade på soluppgången. I ett annat blogginlägg, del 2, kommer vi att fortsätta längs bukten och nå ett annat raukfält.

Avslutar med utsikten tillbaka mot raukarna. Visst är det fantastiskt med fotografier! Nu när jag skriver är det som att jag gör om resan på nytt. Tack för att du ville följa med på vår cykeltur.