Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Ibland när jag ska räkna bakåt i tiden blir jag smått överraskad av hur fort tiden har sprungit iväg. Dagens bilder tog jag, första maj, under vår lilla minisemester till Holmhällar. Nästa vecka är det redan dags att vända almanacksblad igen…
Trots att jag gick en ganska lång runda den här morgonen mötte jag inte en enda människa, bara fåglar och små ”rabbisar”. Det finns ett lugn över platsen som verkligen tilltalar mig. Att strosa omkring helt ensam med bara kameran som sällskap känns helt okej. Eftersom vi varit här förut visste jag att det fanns fältsippor i mängd. Det gällde bara att gå till rätt ställe, trodde jag…
Jag lyckades bara hitta små ludna ”monster”. Inte en enda fältsippa hade slagit ut då.
Tänk att det kan finnas så många olika nyanser av färgen grönt! Det stämmer verkligen att ”Grönt är skönt!”
De tio utvalda är från vår resa söder ut. Först från Ekstakusten med fiskeläget Djupvik. Därefter från Holmhällar naturreservat med sina raukar, fåglar och gamla Holms fiskeläge. Inställningen i kameran förflyttades till effekten fotoillustrationer. Kul i lagom doser.
Maj månad rusar iväg alldeles för fort. Nu vill vi passa på att njuta så mycket som möjligt av Gotlands ”smörgårdsbord”. Privat ska vi njuta extra mycket av våra två kommande längre besök från fastlandet. Tyvärr blir det inga gemensamma timmar för hela kvartetten. Det får vi ta igen under sensommaren.
Det är lyxigt att kunna traska genom en tallglänta, från den hyrda stugan och genast nå ett av Gotlands finaste smultronställen.
Det var riktigt råkallt. Men jag var bra påpälsad och överlät mer än gärna fotograferandet till Solveig. Vi mötte få människor. Däremot fanns det till vänster ett större sällskap av…
… vitkindade gäss.
Jag tror även de hoppande djuren med stora öron hörde signalen från holmen Heligholm. Antagligen kallade andra gäss till kvällsmöte. För plötsligt hörde vi vingslag, läten och full aktivitet skedde över våra huvuden. Tur ingen behövde ”göra flygande toalettbesök”.
Vi fortsatte ner mot raukarna och det gamla fiskeläget Holms. Det finns så mycket att vila ögonen på.
Livskvalitet när den är som bäst. Kanske inte varmast, när livsbanken fylldes på med ljuva minnen.
En skön avstickare från väg 140 söder ut är att blinka av mot Näs kyrka och sedan med hjälp av GPS ta sig ner för relativt bra grusvägar mot vackra Näsudden.
Vakti är en allmänning som blev ett fiskeläge vid omkring 1800-talets början. Redan på 1700-talet fanns här en vårdkase. Du tänker kanske på plåster och bandage? Nej. Vårdkase var en signaleld som användes i orostider för att varna för faror.
Från början fanns här flera strandbodar. Tyvärr finns det numera endast tre tappra kvar. På 1930-talet började större kuttrar komma till Vakti. Olämpligt nog hade det börjat sanda igen i viken och det blev för grunt för dem att ta sig fram.
En bra bild för att skildra när gammalt möter nytt. Förstår du vad jag fiskar efter?
På tillbakavägen körde vi bara fel en gång… så går det när ”Den lilla blå” inte får bestämma.
Planeringen av den här trippen utgick helt och hållet från att vi ville se våradonis blomma i sitt rätta element, på naturreservatet Husryggs backar. Vi bestämde oss för att kombinera den tidiga majutflykten med att hyra en stuga hos ”Calle på Panget”. Appen berättade senare om en solig, blåsig och kall Valborgsmässoafton, som skulle följas av dagar med riktig kyla, blåst och regn. Därför gjorde vi allt för att få ut så mycket som möjligt av startdagen.
Det fick vi med råge. Sedan följde vi upp nästa dag med tidiga aktiviteter. Men. Gemensamt bestämde vi oss för att ”hoppa” en betald natt och istället åka hem efter lunchen.
Jag uppskattar de personligt döpta stugnamnen. Förra sommaren bodde vi den mest populära och kända stugan Rauken. Den som Lars Gyllensten bott i väldigt många gånger. Holmen låg närmare havet, fiskeläget och raukarna. Fast från Rauken såg vi, som du kan se, mer av havet.
I sista stund på hemmaplan bestämde vi oss för att inte ta med cyklarna på resan. Klokt beslut. Vi frös tillräckligt ändå.
När jag zoomade in från uteplatsen såg vi en liten glimt av havet mellan tallgrenarna. Vilken härlig kvällspromenad vi tog innan skymningen. Då var jag bättre klädd än fotografen som frös om fingrar och annat. De få människor som vi mötte var ordentligt påpälsade.
Bilden togs innanför vardagsrumsfönstret. Mest minns jag när jag gick upp på natten och njöt av fågelsång. Jag tog en klunk vatten och log åt två ekorrar som lekte tafatt. Tankarna gick åt att jag hade gärna bott i den här trakten under flera sommarveckor. Samma känslor som i juni förra året. Rofyllt, idylliskt, vackert, mycket sevärt och en fin sandstrand på nära håll. Perfekta cykelleder och möjligheter att upptäcka gobitar på Gotlands sydligaste spets.
Första maj klockan 12:00 öppnades den berömda luckan för första gången 2023. Vi gick bakvägen genom tallskogen från stugan och jag som var loket såg först den långa slingrande kön och fick ett uns panik. Kylan och småregnet lockade verkligen inte till att sitta ute som vi gjort alla andra gånger. Då kom jag att tänka på att pandemin, som gjort att de skippat inomhusservering några säsonger, troligen var borttagen i år. Medan Solveig skyndade till kön öppnade jag dörren och hittade ett ledigt bord. Det blev en lång väntan. Vi hördes av via mobilerna ett par gånger. ”Det är ungefär 25 före nu.” Den som väntar på något gott… det finns gånger under året som jag längtar efter Calles rödspätta. Då har jag ändå ”världens bästa kock” på hemmaplan. Som vanligt äter varken jag eller Solveig mycket mat (Istället ofta). Därför beställde vi som vanligt ”bara” en halv portion var. Mums! ❤
Det är lite extra kul att ta fram kameran när jag vet att blomman jag ska fotografera är sällsynt. I Sverige växer Våradonis bara på Öland och Gotland.
De lyser som små gula solar i den för övrigt ganska brunmurriga marken. Vi såg dem redan när vi parkerade bilen vid Husrygg. Så alldeles lättillgängliga var de inte. Många av dem växte i en nära relation med taggiga små buskar. Inte helt säker, men det kan ha varit Hagtorn. Vassa taggar hade de i alla fall.
Första gången vi såg Våradonis var i Botaniska trädgården. Nu fanns det betydligt fler små blommande ”tuvor” att välja emellan när jag skulle fotografera. I den här blomman fanns det till och med en liten myra på besök.
Den gillar kalkhaltig mark och sol. På nätterna sluter blomman ihop sig till en knopp.
Smaka ska man inte göra – för den är mycket giftig.
Avslutar med en bild från den andra kameran – den som har lite roliga effekter…
När solen skiner och havet glittrar är det lätt att tro att det är varmt och skönt utomhus. Så var det inte… Plötsligt var vi tillbaka till underställ, vinterjackor, vantar och mössor.
Det här har troligtvis varit en gammal jaktstuga.
Vi hade tagit av i Vamlingbo och följt nerförsbacken ner mot en av Gotlands vackraste och populäraste platser. Så bra det är att vi med tiden skaffat oss många trevliga och hjälpsamma Instagramvänner, som känner till Gotlands ”smådetaljer”. Så tusen tack till Ragny med den söta hunden Rosie. ❤
Annars hade jag säkert satsat på att klättra uppför den högsta punkten du ser till höger på bilden. Vi har ett foto från en semester där våra två döttrar glatt springer uppför och nerför den höga kullen. Hög tid att berätta var vi befinner oss. Husrygg är ett naturreservat på Sudret (södra Gotland), en åsliknande klint som löper ungefär tre kilometer längs kusten från Hoburg till Nackshajd.
Jag är väldigt förtjust i detta smultronställe. För första gången klättrade vi uppför åsen. Längst upp var det en härlig utsikt över nejden och Östersjön. Vi stannade bilen på 3-4 ställen och klev över stättor och tog oss upp. I hundratals år har lammen betat på markerna och hållit landskapet öppet. Därför har det kunnat bli en alvarmark med lågväxta växter. Solveig hade med sin macrokamera och stativ. Själv strosade jag omkring på egna äventyr och glömde oftast bort att ta kort med min kamera. Ibland stannade jag till och betraktade havet. Tankarna fladdrade iväg till att jag läst att de hittat gravar på området, som bevisar att det bott människor långt tillbaka i tiden.
Jag konstaterade, efter jag vänt på åsens stig och gått tillbaka en bra bit, att ”Den lilla blå” fått sällskap. Själv började jag sakna mitt resesällskap och en mysig fika. Inte läge att rangordna de två sakerna. 🙂 När jag kom ner insåg jag att det var inte så dumt att det var jag som hade ansvaret för bilnycklarna. Då var frågan vad Solveig sysslade med?
I nästa blogginlägg får hon själv berätta och visa…
Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.
I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.
Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.
Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.
Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.
OBS! Cyklisten är inte från medeltiden
Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.
Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.
Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.
Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott. Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.
Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen. Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på. Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.
Majstregården var vårt fikamål. En kylig vind hade dragit in på ön. Vi bestämde oss för att inta vårt fika inomhus.
Jag hann slå mig ner vid ett bord och knäppa några foton medan Solveig gick mot kassan. Det var i grevens tid. Dörren öppnades och …femton sekunder senare hade det inte gått att ta foton på själva fiket.
Bordet och vyn framför där jag satt var fortfarande ”fotofri”. Solveigs val ser lockande ut.
De tre sista bilderna är från förra gången då vi var här nere i Hoburgen. Hade jag haft med en extra tröja skulle det antagligen blivit en promenad igen. Nu valde vi istället att åka vidare efter fikapausen. Otroligt hur vädret kan skifta när man förflyttar sig på ön. När vi vänt vid sydspetsen och gjorde första stoppet, nära Sundre, var det behagligt skönt och när vi kom tillbaka till Holmhällar var det ännu varmare.
Ps. Imorgon tar Solveig med dig besökare ”på stockrosor från Visbys gränder”. ❤
Vi kunde inte låta bli att ta med ”den vackra vägen” på Storsudret en gång till på gotlanduppochner. Missa inte att blinka höger när du ser skylten: VACKER VÄG MOT HOBURGEN, om du kommer norrifrån.
Det är vackert åt alla håll och en klar fördel att inte vara chaufför under turistsäsongen.
Våra cyklar var kvar utanför den hyrda stugan. En liten stund ångrade jag det.
Men vi hade så många andra trevliga stopp på denna efterlunchtur.
Vilket härligt böljande landskap. Många anser att detta är Gotlands vackraste vägsträcka. Nu var vi fikasugna… Dags att åka vidare mot nästa stopp.
gotlanduppochner 