Stoppet som inte gav full valuta

När vi körde genom det öppna landskapet Sundrealvaret, som är Gotlands största alvar, stannade vi till vid naturreservatet Muskmyr. På informationstavlan läste jag något om att de lösgående korna var extra nyfikna. Jag såg en hop boskap en bit bort till vänster och jag fick stilla min fantasi om vad som kunde hända på vägen tillbaka till ”den lilla blå.”

Muskmyr är en agmyr som är inramad av ett träsk. Därför denna spännande spång som jag hade älskat som grabb.

Jag hade på förhand läst på om de praktfulla orkidéerna som växer på strandängarna i naturreservatet Muskmyr. Därför hade jag stora förhoppningar om att pricka av arter från min nyinköpta bok ”Gotlands orkidéer”. När vi kom hem från Storsudret/Sudret-resan tänkte jag börja med en ny kategori som skulle heta orkidéer. Det var dessa ljusa tankar som jag hade tills…

… vi insåg att vi var försent ute. Är det någon som vet vad det är för orkidé? Eller är det ens en orkidé? Det skulle finnas ungefär nio olika arter och det fanns möjlighet att få se gotlandssolvända på allvaret.
Vi fortsatte en lång bit till där vi fick god balansträning.
Det var en trevlig efterlunchpromenad. 😊 Vi insåg att vi förhoppningsvis kommer att återvända hit. Antingen på våren eller försommaren för blommornas skull. Eller senare för det rika fågellivet i september-oktober då många arter rovfåglar besöker och passerar detta stråk. Muskmyr är nämligen den enda större vattensamlingen på Sundrealvaret. Undra om det går att beställa via en flygtekniker när ”The Eagle has landed”, för jag är inget större fan av att stå blickstilla i sju timmar och vänta på något som kanske aldrig sker. 😉

Jag stelnade till när jag noterade vad som hänt sedan sist. (När människorna är borta dansar kossorna på stigen). Den stora gruppen av kossor hade samlats till möte just på den enda stigen som vi hade fram till bilen. Kvinnan vid min sida som är uppvuxen på en gård undrade varför jag fick en mörk och djup basröst när jag pratade med henne och varför vi skulle gå så fort.
”Det är för att visa vem som bestämmer”, svarade jag ännu mörkare och drog med hennes hand till vänster ut bland det stickiga gräset. Hellre det än att…

Ingen kamera var framtagen från väskan. Möjligtvis såg jag den som ett skyddsvapen i ett trängt läge. 😉

Fiskeläget vid Vändburgs hamn


Denna underbara försommardag när så mycket stämde föddes många blogginlägg – detta är ett av dem.

En av mina bloggvänner lade för något år sedan in ett inlägg om sin favoritplats på Södra Gotland. Det såg så mysigt ut att jag genast antecknade namnet på platsen.

De närmaste båtarna har inget med lägets historia att göra. Nu är det fritidsfiske som gäller och bodarna har blivit sommarstugor.

På fotot syns att två världar har krockat. Egentligen skulle jag helst velat visa dig bara det genuina. Men det gick inte.

Vilket stort strutsägg? 😉

Jag fick hoppa över att föreviga några tuffa bodar eftersom det låg fullt med stora och små plastleksaker utslängda framför dem…

Min första tanke gick till ”Sällskapsresan 2”. Förstår du vad jag menar?

Gamla dörrar och portar gillar jag. Vilka personligheter har passerat genom dem genom åren?

De äldre bodarna var i första hand redskapsskjul, bestående av ett enda rum med glugg eller litet fönster.

En sista titt på det fina fiskeläget innan jag letade upp en gammal klasskamrat vid vattnet och ”den lilla blå” som uppfört sig väl i sin ensamhet.
Det var nu som jag rattade upp på något som jag inte var helt säker på var en väg. Tur att bilen höll! Jag kommer med glädje att minnas de kommande timmarna. En dag då livet kändes så enkelt. När allt var möjligt. Ett underbart minne att ta fram när regnet piskar mot rutorna i november och mörkret har makten.

https://gotlanduppochner.com/2019/07/15/lyfta-fram-en-doldis/

Pensionat Holmhällar – ”Panget”


Du som gillar svenska filmer minns säkert filmen ”Pensionat Oskar” efter Jonas Gardells manus och med Loa Falkman och Stina Ekblad i bärande roller. Det var här på Pensionat Holmhällar som kultfilmen spelades in 1994.

Jag tror att det var redan på sjuttiotalet som jag hörde talas om Pensionat Holmhällar för första gången. Sedan har jag läst om det flera gånger. Nu var vi där för att äta lunch och eftersom vi hört om att det kunde vara långa köer var vi där extra tidigt. Alltför tidigt… Därför vek vi av genom tallskogen för en promenad ner mot havet.

Vi trånade efter att gå ner till den omtalade långgrunda stranden och få se raukfältet och gärna Holms fiskeläge men så långt kom vi inte den här gången.

Min plan är att cyklarna ska med på bilen vid nästa besök på Sudret. Vid det här besöket var det bäst att gå tillbaka och bevaka kön.

Vilken tur jag hade när självaste ”Calle på Panget” dök upp med en cykel han skulle fixa till. Jag kunde inte låta bli att störa honom när jag hade honom ”på tråden”.
Jag hade läst på. Visste att både Calle Hansén och Pensionat Holmhällar firade 70 år 2019. Det var alltså Calles föräldrar som tillsammans med två andra par startade upp detta projekt i några ombyggda militärbaracker. De andra paren tappade sugen efter några tuffa säsonger och hoppade av, men Calles föräldrar fortsatte. Nu är det Calle, tillsammans med hustrun Eva och dottern Olivia, som håller i trådarna.

Nittio procent är stamgäster, sa Calle i en tidningsintervju. Några har bott här femtio somrar i rad.

Det går utmärkt att sitta inomhus, men vi ville umgås med det fina vädret.

Solveig var framme vid luckan och beställde två rödspättor. Sedan fick vi vänta en kort stund innan de ropade LIDÉN.

Betyg. 5/5.
Vilken tur att det fanns rödspätta 2019. För två år sedan slog köket i kapacitetstaket och därför fick de skippa de alltför populära rätterna schnitzel och spättan under förra årets högsäsong. Mums Mums, säger jag bara. ❤

Kuriosa för den intresserade: (Sådant här går jag igång på) 😊
Året 1919 byggde reservkapten S ett hus nära stranden. Marken var samfälld, men mannen kände sig tydligen som ägare till stranden. Därför tålde han inte att Pensionatets gäster tog sig till stranden för att vistas där och bada i havet. Under tiden som gästerna var i vattnet tog han deras kläder. Han höll även på med pistolskytte. Då stod han på sin tomt och sköt mot pappfigurerna som han satt upp på stranden. Givetvis kom badgästerna i skottlinjen. Den 8 augusti 1952 fanns denna rubrik i Gotlänningen. Pistolskjutande kapten terroriserar Holmhällar. Den gången blev kaptenen polisanmäld av pensionatsgästen Direktör Lundén-Welden som påstod att han hört pistolskott bakom sig efter att precis haft en kontrovers med kapten S. Kaptenen menade att det var en sprängladdning i ett kaninhål. Tyvärr stod det inget riktigt slut på händelsen. Bra tillfälle för mig att använda mig av min egen fantasi. Några timmar senare när mörkret lagt sig hördes ett knastrande från…

Hundlausar – det stämde inte alls


Alla som sett programmet ”Så mycket bättre” har sett dessa tre väderkvarnar i vinjetten. De har också förekommit i tv-serien ”Skuggornas hus”.

Jag var inte helt ensam. Tvåbenta tog kort på fyrbenta och jag höll mig en bit bakom. Ville inte bli ö-känd som en pratkvarn.  😉

Som alltid vill jag komma in. Se hur det ser ut. Stilla min medfödda nyfikenhet.

Här är en till som är ”nyfiken runt hörnet”.

Dessa berömda kvarnar var i bruk fram till 1950-talet. Nu förvaltas de av Gotlands hembygdsförbund som också restaurerat dem.
Just namnet Hundlausar är ett riktigt gammalt namn. Det hör antagligen ihop med att det nästan alltid blåser så mycket att det inte ens går att släppa en hund lös. (lausar=lös) Men när jag gick där blåste det nästan inget alls. Så jag kunde släppa både hundar och hästar fria. 😉

Då återstår det bara för mig att hoppa upp och rida iväg in i solnedgången:
”I´m a poor lonesome cowboy and a long way from home.”

Ps.
Minns du den ständiga slutrutan i Lucky Lukes äventyrsserieböcker? Jag älskade mannen som sköt snabbare än sin egen skugga. En serie som håller även för vuxna läsare. Tror jag ska läsa om dem till hösten.

Prästgårdscaféet i vackra Vamlingbo prästgård


Om du någon gång befinner dig på södra Gotland kan jag rekommendera denna oas. Det sistnämnda ordet på tre bokstäver stämmer verkligen om det är ”rätt väder”. Som du kan läsa finns det mycket som lockar på platsen.

Prästgården byggdes 1779 och är kulturminnesmärkt.

Kategorin är FIKATIME. Egentligen kunde jag lagt in ett inlägg till om alla fina blommor som vi tog kort på. Men nu råkar det vara så att det blivit en rejäl dos av den varan sista tiden på bloggen, så för variationens skull fick det bli en begränsning.
Förutom fika går det att äta god mat som baseras på odlade råvaror från Gotland och den egna trädgården.

På Prästgårdscaféet finns flera ”fikaplatsmöjligheter”. Vi hade kunnat gått upp en trappa och fikat på loftet. Eller suttit på entréplan. Det fina växthuset såg för varmt ut, men vi var inne en sväng och tog kort på växande citroner.

Givetvis hade jag stenkoll på brickan med godsakerna under fotograferandet. Vi män är ju kända för att fixa två saker samtidigt. 😉

Ibland är det en fördel att ha en pil neråt på ”Libra”. Synd att vi inte köpte två av samma sort. För den ena var extra, extra god. Nästa gång…

Vi tog det lugnt. Men det fanns de som jobbade hårt.

Vilken ljuvlig plats att sänka tempot på några timmar. ❤
Trädgården inrymmer en köksträdgård, en örtagård och en rosenträdgård. Dessutom finns en butik där du kan köpa kryddväxter, vaser, krukor och annat smått och gott.

Ett blomfoto till… Kan inte låta bli…

Vi hade osis för det pågick ett byte av utställning när vi var där.

Här var ”vaktfågeln” som hade full koll på läget.

På tal om fåglar. På andra våningen i prästgården finns ett museum som den fågelintresserade säkert uppskattar. Konstnären Lars Jonsson visar upp verk från egna samlingar. De flesta av motiven är hämtade från södra Gotland.

När ”varelsen” började slicka sig om munnen fick jag bråttom ut. 😉

Detta var fik nummer 13 som kvalificerade sig till tävlingen årets
fik 2019. Tretton pärlor med det ”lilla extra”.  😊

 

 

Hoburgs fyr


Det hade varit många klagomål från svenska och norska handelsmän som hade haft åsikter om vikten av att ha en fyr på Gotland. Så redan 1741 föreslog Carl von Linné att en fyr skulle resas på södra Gotland.

1845 lämnade Storbritanniens minister i Stockholm en framställan till Kungliga Majestätet om behovet av en fyr på Gotlands södra udde.

Förslaget godkändes och medel beviljades för byggandet. Fyren är byggd i kalksten och hela fyrplatsen kostade 44 620 kronor. 1 oktober 1846 tändes den för första gången.

Jag tog ett sista foto ut mot bukten Rivet innan jag lämnade över kameran till ”någon” som saknade höjdrädsla och inte hade ont i en fot.

Detta är den trevliga fyrguiden Margareta som gärna berättade fakta om fyren för Solveig. Hoburgs fyr var Gotlands andra bemannade fyr (Östergarnsholm var den första redan 1806). Tornets höjd över marken är 21,7 meter.

Först installerades rovoljelampor. De byttes senare ut mot fotogenlampor för att därefter ersättas, 1915, av luxljus. 1951 blev fyrbelysningen elektrisk. 1978 blev den automatiserad och därmed avbemannad. Det är Sjöfartsverket som äger och driver fyrtornet.

Solveig erkände att det var lite läbbigt med ”klättringen” längst upp. Vet inte om det berodde på spiraltrappan eller fyrtroll. 😉

Den observante kan se både mig och ”den lilla blå”.

Fin utsikt över vidderna.

Sundre Kyrka hade vi precis besökt tidigare.

När det var dimma och det inte gick att uppfatta fyrljuset varnades skepp om närheten till land genom knallskott. I mitten av femtiotalet slutade skjutandet och ersattes av en mistlur.

Fyrbetjäningens bostadshus.

Här njöt vi extra av blåelden innan vi hoppade in i ”vår lilla blå” och fortsatte vår resa… ❤

 

Lyfta fram en doldis



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första norra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.

Trivsamt sätt att avsluta en lyckad dag


Stugbyn ligger längst in i en vik som heter Burgsviken. Själva platsen heter Fidenäs.

Vad skönt det var att avrunda den trevliga dagen med en behaglig stund på altanen, innan vi gick en promenad på bland annat denna grusväg.

Några timmar senare var det dags för skådespelet som jag aldrig tröttnar på.




Här flyttade vi oss tillbaka mot vår stugknut.
Där var det dags att ta farväl av både sol och ett fåtal mygg som hade samma intresse som vi. Eftersom jag inte kände någon av dem önskade jag dem aldrig ”god natt”. Inte heller ville jag dra till med ”Stick…”  😉

Ibland är det enkla gott nog


Vi gled iväg tidigt med bilen efter en nyttig frukost i stugan. Jag hade tidigare noterat att det fanns ett bageri där vi kunde köpa färskt bröd och insåg att det låg bra till för förmiddagens aktiviteter på Sudrets ostkust.

Nästan vindstilla och behagligt varmt i luften. Självklart borde vi ta en enkel fridfull fikastund i trädgården.

Trevliga Ylva stod vid kassan.

Mums! 😀 Vad supergoda blåbärsbullarna var som vi köpte med oss. Det tyckte vi båda två.

Trädgården var alternativ ett…

… men en bloggfotograf måste vara extra nyfiken. Om det varit sämre väder hade vi suttit här.

Eftersom jag inte har någon plåtmage bestämde jag mig att spara ”dagens kaffe” till eftermiddagens fikaställe. En kall dryck kändes dessutom som ett bättre alternativ i värmen.

Den ”kaffebönan” känner jag bestämt igen.

”Vänta lite. Vad gör du? Du kallar väl inte på hela slä…”

Tur vi var klara med fikat. Men synd att vi inte kan köpa deras blåbärsbullar varje vecka. Eller har de ett brödtåg på hjul som tuffar iväg till Visby? Ibland måste jag få önskedrömma.

Detta var fik nummer 12 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Tolv pärlor med det ”lilla extra”.  ❤

Hoburgsgubbens sängkammare


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉