Kategoriarkiv: Gotländska ängen

Hammarsänget & Dagghagen

Publicerad den av
17

Vilken oas vi nådde när vi vek av från vägen mellan Hellvi och Othem och rullade nerför den smala grusvägen. Vi minns när vi åkte hit för ett par år sedan och möttes av en överfylld parkering och fick svårt att vända bilen. Orsaken var att hembygdsföreningen slog Hammarsänget just den dagen. Jag läser att änget sedan 1998 är en del av kyrkoreservatet. Tio år senare bildades naturreservatet Dagghagen, där Hammarsänget ingår som en del.

Hammarsänget är ett av norra Gotlands största änge med sina 182 hektar. Praktfulla ekar ramar in änget. Under försommaren fylls platsen med gula smörblommor, vit mandelblom och väldoftande liljekonvaljer. Under maj och juni kan du hitta rikligt med sankt persnycklar, johannesnycklar, krutbrännare och vit skogslilja, arten som trivs i skuggan av buskarna. (Kvartetten finns med i vår kategori ORKIDÉER PÅ GOTLAND.)

Innan vi fikade gick vi in i naturskogen som skapade ett slags djungeläventyr. Dagghagen består nämligen till stor del av svårtillgänglig sumpskog. Naturen har här tillåtits att sköta sig själv under en lång tid. Vi såg många nedfallna och döda träd från vår stigposition.
Jag köper helt resonemanget om att många skogar är alldeles för ”välstädade”. När jag läser på inser jag att flera tusen arter djur, växter och svampar är beroende av död ved. Under 1900-talet minskade arterna starkt och en del är till och med utrotningshotade. Här i Dagghagen finns möjlighet för återhämtning. Naturens egna fiffiga SPA.

Inom reservatet finns flera gravfält och husgrunder från järnåldern. Tidigare stod här fem vikingatida bildstenar. Dessa står numera på Bungemuseet. (Se vår kategori MUSEUM)

När Solveig tog macrobilder på s:t persnycklar, gullviva och gökärt, hämtade jag fikakorgen.

Ett helt änge för oss själva. Solen värmde och ingen kylig vind kom åt oss. Vi bjöds på fågelsång från olika stämmor. Kanske stämmer texten från en bok framför mig på skrivbordet.
”Grönsångaren, som tycker om högstammig skog utan tät undervegetation, trivs bra i Hammarsänget och brukar ackompanjera halsbandsflugsnapparen i försommarens fågelkör.”
Jag glömde på platsen bort att jag läst om att änget är en av Gotlands viktigaste platser för flera arter av fladdermöss.
Gotland är bra på att leverera. Vi uppskattar stunderna när vi tidigt ger oss iväg mot äventyr. Livskvalitet när den är som bäst. En skön blandning av planerat och spontant.

Hulte Kruppar

Publicerad den av
19

Den näst största tätorten på Gotland heter Hemse. En km söder om orten ligger ett av Gotlands största hävdade ängen.

Vi var ensamma i änget, men en fika vid de lediga borden lockade inte i den bistra kylan.

Det finns en hel del ekar, askar och hasselbuskar. Kanske redan nu börjar det bli en frodig grönska. Våren har kommit i rask marsch sista dagarna. Änget har ingen större orkidérikedom. Fåtalet arter som nämns har vi redan införskaffat oss i kategorin ORKIDÉER PÅ GOTLAND. Tre arter som ska trivas här under trädens skuggor är sårläka (maj-juli), lundgröe och den fleråriga örten ormbär (maj-juni) Den sistnämnda användes förr mot ögonsjukdomar.

Huvudmålet för detta stopp var att njuta av ”Det vita havet”. Samtidigt rörde jag mig hela tiden över de stora ytorna för att försöka hålla värmen kvar innanför vinterkläderna.

Betydligt svårare för Solveig att i änget, på marken, undvika att frysa. Själv svettas jag sedan Solveig i natt bjöd mig på hennes trista hälsoläge sedan förra lördagen. Borde vara förbjudit att vara sjuk, skadad m.m. Nu när allt vackert spricker ut i naturen och vi har så många spännande planer.

Visne ängar

Publicerad den av
12

När vi ända befann oss i just När socken passade vi på att åka vidare till Vissne ängar i Alskog socken. Denna avskilda plats är en slags kombination av historia och botanik.

Under järnåldern fanns det fyra gårdar i Visne. Vid en stor utgrävning på 1930-talet hittades tio husgrunder. Varje gård hade sitt eget gravfält, som låg på lite avstånd från husen. Under femhundratalet övergavs gårdarna. Detsamma hände på många andra håll på Gotland under samma tidsperiod.

Vi förstod att detta också var en vacker och avkopplande plats. Under försommaren täcks marken av otaliga blommor. Om man följer vita markeringar går det att ta sig runt en två kilometer lång kulturstig. Under denna påskaftonspromenad var det svårt att ta sig fram utan att bli blöt. Vi gjorde några ”våghalsiga” hopp här och där.

Denna gång får Solveig visa upp gult och blått. Snart kommer det finnas massor av vitsippor, i Visne ängar, som i sin tur får ge plats åt gullvivor, tusenstjärnor och fina orkidéer. Det är en vacker tid som väntar oss i naturen. Ett himmelrike på jorden!

Det kändes nästan högtidligt bara att köra den gamla raka skogsvägen tillbaka. En gång i tiden stod det två bildstenar längs vägen.

Vi lämnade asfalten en stund

Publicerad den av
24

Vi rullade runt på asfalterade Grötlingbo ringväg när vi såg en skylt med namnet Pankar prästänge. https://gotlanduppochner.com/2022/08/21/grotlingbo-ringvag/
Det var guppigt på grusvägen i nerförsbacken och svårt för mig att se med solglasögonen när skogen tätnade alltmer. Samtidigt var det spännande… i början. Var låg änget? Hittade jag inte dit för all skog? Gick det att hitta på ett nytt ordspråk om problemet? Någonstans på vägen hade vi delat på oss. Letade på olika ställen. Jag som oftast längst fram i ”klungan”.

Där fanns en skylt om att det var ett naturreservat. På grov halländska frågade jag myran Emil var änget fanns. Dumt nog svarade alla hans miljoner syskon och släktingar samtidigt. Till slut kändes det som jag hade myror i byxorna. Bäst att rulla vidare.

Fakta utan trams: Flertalet av Gotlands lövskogar finns på öns södra del. De har oftast uppstått genom att ängsmarker har växt igen. Detta är ett sådant område och Pankar prästänge är kärnområdet som här och var är omringat av kraftiga välväxta ekar (utanför bilden). I själva änget finns en frodig växtlighet. Mängder av intressanta växter och blommor nämns i texterna. Men när det gäller änge handlar det om att befinna sig där vid rätt tid på säsongen. Detta var ett spontanbesök. T.ex. de sex nämnda orkidéerna har vi redan visat på bloggen.

När vi flyttade till Gotland köpte Solveig en ny cykel. Hon ångrade snabbt att hon valde en svart. Inte så lätt att hitta tillbaks till den en julidag utanför ringmuren när det mesta på två hjul går i svart. Det var då hon kom på att köpa en ny ringklocka som sticker ut från mängden. Undra om det hjälper att jag ringer i svampen?

Efter några långa timmar dök hon upp. Hon och kameran. 😉

Till slut besegrade vi uppförsbacken och kom ut på asfalterade Grötlingbo ringväg igen. Vilken mysig morgon, som startade med en frukost utanför muren vid kyrkan. Jag hade fått en pangidé om var fikat skulle intas. Här på södra delen av öjn finns den härliga möjligheten att ”byta kust” på kort tid. Längst ner går det till och med att se både västra och östra kusten via en snabb huvudvridning. Eftersom vi kört västra kustvägen ner från Visby hade jag självklart andra planer om fortsättningen. På köpet passade jag givetvis på att ratta in på nya små slingrande vägar.

Efter att ha nått Ronehamn svängde jag höger mot campingen vid Ålarve naturreservat.
https://gotlanduppochner.com/2020/06/08/norra-europas-storsta-triftfalt/
Det var var två år sedan vi var här förra gången. Då blommade triften för fullt. Den gången inledde vi med frukost innan vi vandrade vidare till yttersta spetsen. Nu blev det fika. Nästa gång…

FÅR det bli lunch. Men det var ju varken roligt eller sant. LAMM och LAMMUNGAR ska det vara på öjn.

Den gäckande grönkullan

Publicerad den av
6

Jag minns den tidiga morgonen mycket väl. Hur vi först gled omkring på vägar som vi kört flera gånger förut, för att sedan välja en helt ny – en raksträcka med låg sol i ögonen.

Vi hade några fasta punkter på agendan, men gott om plats för spontana stopp. Det första var en planerad start på sommarmorgonen. Efter att ha haft flyt ett tag med att hitta nya orkidéer tänkte vi hitta en grönkulla i detta änge. En art som varken lyser med starka färger eller växer överallt. Här på Gotland finns den på få platser. Östergarn prästänge är ett av dem.

Jag som tyckte det var så trivsamt i bilen insåg snabbt att min tanke på hur änget var ordnat stämde väldigt illa med sanningen. Inte ens en skylt där det stod Välkommen Bosse! Gå till höger här så ser du efter 44 cm den första Grönkullan som… 😉
Sanningen var att vi var fel klädda. Stövlar var det första som saknades. Så blöta vi blev. Jag frös snabbt. Mysigheten från bilturen fanns bara kvar på parkeringen.
Men Solveig stannade till och tog macrobilder. Här har du några av dem.

Själv blev jag först med att gå ut genom den bakre utgången och snabbt ta mig upp på torra land – stora vägen.

Du som följer gotlanduppochner regelbundet har säkert sett de två vyerna förut. Den här gången tog vi inte den branta trappan upp till siluetterna och fiket i gamla skolan hade ännu inte öppnat. Istället var det ”golvvärmen” i ”Den lilla blå” som lockade mest.

Bilen var parkerad vid kyrkan. Änget ligger precis intill. Vad många smultronställen det finns inom en liten yta i de här trakterna. Nu var frågan var vi skulle inta frukost. Helst ville jag ha havsutsikt. Så blev det också. Men det är en annan historia.

En vallmo i utkanten av kyrkogården får avsluta vår blöta vandring i Östergarns prästänge. Hur det gick med grönkullan? Den här gången gäckade den oss. Men nästa sommar kanske…

Flugor utan surr

Publicerad den av
8

Ibland flyter det på och livet går på räls. Här kom vi verkligen till ett dukat bord.

Solveig var och jobbade. Jag kunde i smyg ta mig en paus i packandet inför hemestern i Holmhällar för att läsa i GT. Där fanns bilder och ett reportage om att Naturum Gotland firat världsmiljödagen med att inviga en ny naturstig. På programmet stod också en orkidévandring till Skolänget, tvärs över vägen. Vilken härlig slump att jag läste artikeln. Hade egentligen ingen tid för det. Jag sken upp som solen i Karlsta´. När jag läste vilka arter som fanns i Skolänget började mitt ansikte få en fåra i pannan och något mörkt drog fram. Göknyckel, Johannesnyckel, Tvåblad, Krutbrännare, Brudsporre, Nattviol… jag checkade av från min egen lista och insåg att vi sett alla och redovisat dem på bloggen. Det var nästan så jag slutade läsa. Då noterade mina två bruna ordet FLUGBLOMSTER som stod allra längst ner. För bra för att vara sant! Orkidén som stått överst på vår lista en längre tid.

Skolänget i Vamlingbo är som en stor öppen slätt. Det är den kalkrika jorden som gör att orkidérna trivs extra bra på Gotland. I hela världen finns ungefär 20 000 arter. 43 st av dem finns i Sverige och hela 33 arter går att hitta på Gotland. Om du undrar var det fina ordet orkidé fått sitt namn kan jag berätta att det kommer från det grekiska ordet órkis som betyder testikel. Orsaken är att orkidéernas rötter liknar testiklar.

Brudsporre

När jag såg ett lämmeltåg som gick på en upptrampad stig mot oss kunde jag inte bärga mig. Jag insåg att den personen som gick först var guiden för gruppen. Eftersom de var i rörelse och guiden inte pratade just då passade jag på att ”haffa” honom någon minut som blev en timme. Skojar bara. Några minuter. Intressant pratstund.

Johannesnycklar

Eftersom vi ändå var på plats gick vi iväg till alla skyltar och Solveig fotade med sitt macro. Vilket smörgåsbord. Trist att det inte är så överallt när vi annars letar och irrar omkring i ängen, kärr och tallskogar m.m.

Krutbrännare

Alla orkidéer i vårt land är markbundna. De vi köper i butiker har ofta levt högt upp i någon trädkrona. Våra orkidéer samarbetar med svampar som tillför näring. Sedan finns det olika pollinerare som gör sin uppgift. Naturen är fantastisk! Den ska vi vara väldigt rädda om.
Den biologiska mångfalden är A och O. Orkidéerna i Sverige är fridlysta. Därför blir jag sur när jag läser om osmarta tjuvar som härjat flera gånger på grannön Öland. Personerna utan samvete tycks inte inse att orkidéplundringen endast medför att plantorna dör när deras relation till svampen dör. 😦

Jag blev glad inombords när jag tittade på när Solveig kröp nära sina första flugblomster. Äntligen! Inlägget om flugblomster finns redan på plats i kategorin. Här kommer ändå tre bilder till som hon tog. Flugor, helt utan irriterande surr!

Lojstaeken

Publicerad den av
13

”Stanna!”, sa jag högt till Solveig när hon körde väg 142 söder ut mot Hemse.
Här har vi kört X antal gånger. Aldrig har vi noterat tidigare att det var här den berömda eken fanns.

Självklart ska man vara försiktig på många sätt. Även om eken är död sedan 2001. Året innan grönskade den och hade gjort det i över tusen år.

Lojstaeken är nästan åtta meter i omkrets och helt ihålig. I tidningar gick att läsa sorgsna avskedsdikter om eken. Jag tror jag hörde talas om eken redan när jag gick på mellanstadiet i Halmstad.

Du ska få läsa kort om två omtalade berättelser om Lojstaeken.
1. Rekordet för hur många som fått plats samtidigt inne i eken är 18 män.
2. Här inne hittades en gång två förrymda oxar.
Själv tror jag på båda uppgifterna. Vad tror du?

Lojstaeken står i utkanten av Lojsta prästänge. Legenden har sällskap av många levande ekar med vidvuxna kronor och det finns även gott om klappad ask och hasselbuskar. Vi tog ut fikakorgen och slog oss ner en stund och njöt fullt ut. Härligt med oväntade stopp.
Numera är platsen en del av ett kyrkoreservat.

”Den lilla blå” tutade på oss och nämnde något om att den stod åt fel håll. 😉

Innan vi körde vidare söder ut hälsade vi på dessa fyrbenta skönheter, som fanns på andra sidan vägen.

Solsänget levde upp till sitt namn

Publicerad den av
20

Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.

Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen.
Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…

… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.

Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉

I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.

I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.

Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.

Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.

Högby äng

Publicerad den av
12

Bulhuset är byggt kring sekelskiftet 1800 och tillhörde handelshuset Reinhold Wittberg & son. I magasinet förvarades salt och hudar m.m. 1979 skänkte köpmannen Jan Wittberg bulhuset till Hemse Hembygdsförening. Numera går det under namnet ”Wittbergska bulhuset”. Undra hur länge ”rosorna” hängt med? Det ser ut som en gammal sort.

Det får mig att tänka på ett herrlag stort som ett fotbollslag. Min fantasi leker med tanken, om elva kvinnor hade fått samma uppgift precis intill i samma äng. Vem hade fått ihop sitt bulhus först? 🙂 Intressant att ägaren och givaren deltog i projektet.

Klockstapel & kors.

En fin bandtun runt Högby äng i Hemse. Här hamnade vi av en slump. Det fanns fortfarande en ”tickande klocka” när vi cyklade runt i Hemse under 88 minuter. Plötsligt dök platsen upp och vi stannade timern och klev av cyklarna en stund.

Ps.
Vi har hunnit med en ”88 minuter” till. Vilken tätort på Gotland tror du vi cyklade i då?

Högväxta blodtoppen

Publicerad den av
24

I Baltikum, på Kolahalvön och i sydvästra Norge går det att hitta växten blodtopp. Men i Sverige finns den bara på Gotland.

De mörkröda klotformade blomställningarna tycker jag är superläckra. Vill det sig väl kan de bli 80 cm höga. Växten är en flerårig ört.

Dessa bilder har vi tagit i Anga Prästänge. Ett av få ängen som den fortfarande blommar i. Tidpunkten är runt midsommar. Två, tre veckor senare är blodtoppen lättare att hitta på hällmarkernas blekvätar. Bälsalvret är känt för sin mycket rika förekomst av blodtopp.

Info till årets fototävling:
Onsdagen den 7 juli klockan sju (19:00) finns sju svartvita dörrar i ett blogginlägg.
Redan klockan 23:59 stängs sjunde akten. Din uppgift är att svara med tre bokstäver på min ”enkla” fråga. 😉

Denna information kommer i varje blogginlägg fram tills det är dags. I efterhand kommer jag kontinuerligt att radera och göra inläggen reklamfria. Bara behålla det sista så länge det är aktuellt.
Jag kommer även att informera på Facebook och kanske på Instagram.
Aktuell tabell efter 6 tävlingar finns på plats i juni-inlägget.