Solsänget levde upp till sitt namn

Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.

Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen.
Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…

… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.

Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉

I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.

I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.

Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.

Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.

Högby äng

Bulhuset är byggt kring sekelskiftet 1800 och tillhörde handelshuset Reinhold Wittberg & son. I magasinet förvarades salt och hudar m.m. 1979 skänkte köpmannen Jan Wittberg bulhuset till Hemse Hembygdsförening. Numera går det under namnet ”Wittbergska bulhuset”. Undra hur länge ”rosorna” hängt med? Det ser ut som en gammal sort.

Det får mig att tänka på ett herrlag stort som ett fotbollslag. Min fantasi leker med tanken, om elva kvinnor hade fått samma uppgift precis intill i samma äng. Vem hade fått ihop sitt bulhus först? 🙂 Intressant att ägaren och givaren deltog i projektet.

Klockstapel & kors.

En fin bandtun runt Högby äng i Hemse. Här hamnade vi av en slump. Det fanns fortfarande en ”tickande klocka” när vi cyklade runt i Hemse under 88 minuter. Plötsligt dök platsen upp och vi stannade timern och klev av cyklarna en stund.

Ps.
Vi har hunnit med en ”88 minuter” till. Vilken tätort på Gotland tror du vi cyklade i då?

Högväxta blodtoppen

I Baltikum, på Kolahalvön och i sydvästra Norge går det att hitta växten blodtopp. Men i Sverige finns den bara på Gotland.

De mörkröda klotformade blomställningarna tycker jag är superläckra. Vill det sig väl kan de bli 80 cm höga. Växten är en flerårig ört.

Dessa bilder har vi tagit i Anga Prästänge. Ett av få ängen som den fortfarande blommar i. Tidpunkten är runt midsommar. Två, tre veckor senare är blodtoppen lättare att hitta på hällmarkernas blekvätar. Bälsalvret är känt för sin mycket rika förekomst av blodtopp.

Info till årets fototävling:
Onsdagen den 7 juli klockan sju (19:00) finns sju svartvita dörrar i ett blogginlägg.
Redan klockan 23:59 stängs sjunde akten. Din uppgift är att svara med tre bokstäver på min ”enkla” fråga. 😉

Denna information kommer i varje blogginlägg fram tills det är dags. I efterhand kommer jag kontinuerligt att radera och göra inläggen reklamfria. Bara behålla det sista så länge det är aktuellt.
Jag kommer även att informera på Facebook och kanske på Instagram.
Aktuell tabell efter 6 tävlingar finns på plats i juni-inlägget.

Välhävdade prästänget i Anga

Anga prästänge finns med i EU:s nätverk av skyddade områden, Natura 2000.

Anga prästänge är litet, mycket gammalt, vackert och otroligt örtrikt. En stor orsak är fuktighetsnivån, som gör att det finns massor av både fuktängsarter och torrängsarter som lever sida vid sida. Att det var vått där blev vi snabbt varse. Våra skor var inte ens torra nästa dag. 😉 Marken är också känd för att vara väldigt frisk, vilket innebär att arter som kräver näringsrikare jord får en ärlig chans att överleva.

Fem till smakprov från Solveigs makroobjektiv.

Du kan säkert ana ”skylten” som finns i mitten av ryggstödet. På den finns följande text:
Till minne av Svante Hedin som älskade att sitta här.
När jag googlade visade det sig att det var en mycket aktiv och känd man. Född 1928 i staden där jag och Solveig träffades första gången, Borås. Även Svante träffade sin fru i den gamla textilstaden.
Svante dog 2011. Några av Svantes titlar var arkivforskare, fotohistoriker, lärare och författare. 2008 fick han tillsammans med Anders R Johansson, motta ”Årets kulturpris” på Gotland.

En hästräfsa har Solveig hanterat flera gånger, på sommaren i sin barndom.

Ett fagert Gotlandstun runt ett mycket vackert och sevärt änge. Det fanns gott om orkidéer. Men de trivs bäst i en egen kategori på gotlanduppochner. 😉 Det växte också en art som enbart finns på Gotland och inte i något annat landskap i Sverige. Den visas snart på bloggen och kommer givetvis att hamna i kategorin ”Nästan bara på Gotland”. Ordning och reda. 🙂


Kort visit

Det är lustigt att i efterhand se hur aktiviteter och bilstopp kan förändras under en ”gotlanduppochner-utflykt.”
I det här fallet startade det med att jag såg ett foto på Adam och Eva på instagram. Lokalen var Othems korsänge på norra Gotland.

Eftersom appen visade på fint majväder under fredagseftermiddagen, föreslog jag till Solveig att vi tog med fikakorg och hoppades hitta orkidén. Samtidigt la jag upp en rutt som blev till en trevlig runda, utan att köra samma väg tillbaka. Två av dem fem stoppen har vi visat upp på bloggen. Otroligt kul att få besöka Aner vattenkvarn och det mysiga änget Laxare, ett stenkast därifrån. Givetvis blev det en titt i medeltida Othem kyrka och ett stopp i Tingstäde, som troligtvis kommer i inlägget imorgon.

Men i ”huvudstoppet” (från början) blev det inget napp. Vi insåg att bilden på Insta inte var ifrån 2021. Vad bra tycker jag i efterhand. För då fanns det ett gott skäl att besöka favoritplatsen Närsholmen. Ni som följer bloggen vet att där såg vi både Adam och Eva och mycket mer ögongodis.

En äldre slåttermaskin och en…

… en hövändare.

Här finns ett stort inslag av tall och björk och floran ska vara örtrik med flera inslag av ängsväxter. Vem vet? Inte jag sjöng Lisa Ekdahl otaliga gånger i en hit på nittiotalet.

”Den lilla blå” gör kanske en ny Huppegupptäcksfärd, som Robert ”Robban” Broberg sjöng i en av hans otaliga klassiker.
Ps. Det fanns ingen p-plats längs ”stora vägen” så vi antog att vi skulle ”hoppa” in en bit. 🙂
I efterhand är jag glad över att vi inte hittade A o E här. För jag njuter fortfarande av turen till vackra Närsholmen. ❤

Laxare änge

Humleblomster går att njuta av från maj till juli. De pollineras av humlor, därav namnet.

Hur du hittar till detta fina orkidérika änge. Kommer du från Visby kör du 3 mil mot Slite. Tar vänster mot Boge. Sedan är det bara ett par km innan du läser av en träskylt och blinkar vänster.

Vad förvånad jag skulle bli om maskrosorna blev fridlysta och hamnade på den svenska rödlistan. 🙂 Det fanns en tid jag önskade att de var förbjudna att växa i vår stora trädgård.

Laxare änge präglas av ek och ask. Ändå finns det ett stort inslag av björk och hassel. Några av ekarna har många år på ”kronan”. Tjusningen här är variationen mellan olika delar av änget. Jag upplevde snabbt wow-känslan. ”Hit vill jag återvända”.

Det vetenskapliga namnet på gökärt är lathyrus linifolius. Jag googlade fram att gökärt ska vara ätbar och roten till och med näringsrik.

Kombinationen av en kalkrik berggrund och det öppna landskapet gör att orkidéer trivs extra bra här. Nästa gång som vi besöker Laxare ska vi söka oss till skuggan av hasselbuskarna, av en speciell anledning. För det är där som den skira, vita skogsliljan trivs.

Triss i S:t Pers nycklar. De första med macro. Det var också den första orkidén och inlägget i kategorin Orkidéer på Gotland, där vi la in nio blogginlägg (arter) säsongen 2020. I morse träffade vi på två nya arter. En av dem fick mig att tänka på en gotländsk kvinna som spelade en kvinnlig roll i en stor, hyllad svensk film. Hon älskade platsen och växte upp i NÄRheten. Blev det för busenkelt? 😉

Prästänget Vidangar i Silte

Vi hade tidigt på morgonen tagit exteriörfoton på Silte kyrka. Sedan blev det tvärstopp. Orsaken var att vi var mer morgonpigga än kyrkvaktmästaren. Istället såg vi av en slump ett prästänge längs en mysig väg.

Solveig sjönk ner på knä och fotade gullvivor och Sankt Pers nycklar. Själv försvann jag iväg, med fel skor på fötterna, på egna äventyr.

Min älskade fru brukar minsann veta hur en slipsten ska dras. 😉

Jag har alltid haft svårt för att motstå spännande svängar i naturen. Vill veta vad som finns bakom krönet. Solveig har mer än en gång sagt att hon borde ha mig i ett koppel. Här var hennes räddning att det blev geggigt under mina lågskor och jag vände tillbaka.

Vi insåg förra året att Sankt Pers nycklar är en av Gotlands allra vanligaste orkidéer. Den verkar trivas överallt. Igår när vi var på en tur norr ut såg jag den flera gånger vid vägkanten. Överlag måste jag säga att det ofta är väldigt vackert längs vägdikena. Bäst är det att vara passagerare. Då kan blicken stanna kvar ”lite” längre. 😉

En bandtun omger änget på tre sidor. Det hävdade änget ägs av Havdhems församling och sköts av Silte Bygdegårdsförening.
Hälsans stig heter stigen som jag gick en bit av. Vid ängsboden fanns grill, bord och bänkar som alla får nyttja. Hoppas alla tackar med att ta med sig sitt ”skräp” hem och sköter sig som gäster alltid borde göra.

Fide prästänge

Tidigt på morgonen anlände vi till Fide prästänge efter att ha haft ett ärende till kyrkogården en bit ifrån. Det var fuktigt på marken så jag bytte snabbt om till mina gore tex skor.

Detta ska vara ett av öns finaste lövskogsområden. Vad synd att vi inte besökte platsen när vi bodde i Fidenäs för två år sedan. Sommartid växer det ett stort antal orkidéer i prästänget under ekars och askars kronor. Kombinationen av lövlund, skog och änge gör att platsen är ett paradis för fladdermöss och halsbandsflugsnapparna. I hela trettiofem år bedrevs det här världsledande fågelforskning.

Solveig såg jag lite överallt under min promenad i det rofyllda morgonänget. En maskros, en vitsippa och en skogsviol fick bli macro-bidragen från änget.

Däremot varken såg eller hörde jag några fåglar.

Bild med djup. Är det hasselbuske tro?

Om du letar fram en ”karta” kan du se var Fide ligger. Här är den smalaste landytan på Gotland. Det är en stark känsla att kunna se havet både mot västerhavet och österhavet mot Baltikum.

Avslutar blogginlägget med förgätmigej som växte i närheten av ”Den lilla blå”. Vi borde återvända till Fide Prästänge i juni. I år är växtligheten klart senare än förra säsongen.

Höst på mitten av ön

Vi slog våra kloka huvud ihop och kom gemensamt fram till att hösten på Gotland hittas inte bland gulröda tallar och granar. 😉 Solveig kom fram till att änget utanför Roma hade ”rätt träd”.

Skylten utanför Roma dyker upp snabbt och givetvis hade jag en bil i kofferten när jag blinkade vänster.

Helt ensamma gick vi omkring och njöt i Klosteränge naturreservat. Mindes platsen där Solveig i våras var först med att hitta årets första orkidé, S:t Pers Nycklar. Vi både kände igen saker och upptäckte förändringar mot när vi var här i våras.

Vi hade noterat att det såg fint ut vid Roma kyrka. Därför åkte vi tillbaks en bit på väg 143 och parkerade bilen utanför kyrkan.

Några gjorde fint vid gravarna inför Alla Helgons helgen.

Nu passade det bra att vi åkte vidare på den mindre trafikerade vägen, där vi kunde glida omkring i lägre hastighet. Jag gillar konceptet med att göra en runda istället för att åka samma väg fram och tillbaka. Perfekt när det inte finns någon tid att passa.

Sista längre stoppet gjorde vi vid Bara ödekyrka. Även här finns det ett fåtal gravar. Vid en av dem gjorde en kvinna extra helgfint.

Vacker kyrkklocka och en utsikt där vi lätt dröjde oss kvar. Men längtan efter kaffe och fika drog oss mot det lediga bordet. Inte dumt att kunna sitta ute och njuta i slutet av oktober.

Detaljbilder togs en hel del såklart. På tal om viktiga detaljer. Imorgon är det november och två tävlingar kommer att få ta stor plats på bloggen. Först kommer inlägget med 1,X,2 fråga om en Gotlandsbild. Inläggningstid är hemlig, men tävlingen avslutas varje kväll klockan 19:59. Sista timmen måste du scrolla ner till frågan för då ligger Korsordsuppgiften överst med sin fasta tid 18:59-20:59.
Jag önskar dig besökare idag, en fin Alla helgons dag. Vår dag kommer som vanligt inte att gå i busets tecken. Istället ska vi åka till en annan ödekyrka, där vi också tror det är höstvackert. Nu ska fikakorgen packas och jag ska ta fram ett par CD-skivor som får följa med på utflykten. Var rädd om dig. ❤

Det fina i det fula


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.”