Den gäckande grönkullan

Jag minns den tidiga morgonen mycket väl. Hur vi först gled omkring på vägar som vi kört flera gånger förut, för att sedan välja en helt ny – en raksträcka med låg sol i ögonen.

Vi hade några fasta punkter på agendan, men gott om plats för spontana stopp. Det första var en planerad start på sommarmorgonen. Efter att ha haft flyt ett tag med att hitta nya orkidéer tänkte vi hitta en grönkulla i detta änge. En art som varken lyser med starka färger eller växer överallt. Här på Gotland finns den på få platser. Östergarn prästänge är ett av dem.

Jag som tyckte det var så trivsamt i bilen insåg snabbt att min tanke på hur änget var ordnat stämde väldigt illa med sanningen. Inte ens en skylt där det stod Välkommen Bosse! Gå till höger här så ser du efter 44 cm den första Grönkullan som… 😉
Sanningen var att vi var fel klädda. Stövlar var det första som saknades. Så blöta vi blev. Jag frös snabbt. Mysigheten från bilturen fanns bara kvar på parkeringen.
Men Solveig stannade till och tog macrobilder. Här har du några av dem.

Själv blev jag först med att gå ut genom den bakre utgången och snabbt ta mig upp på torra land – stora vägen.

Du som följer gotlanduppochner regelbundet har säkert sett de två vyerna förut. Den här gången tog vi inte den branta trappan upp till siluetterna och fiket i gamla skolan hade ännu inte öppnat. Istället var det ”golvvärmen” i ”Den lilla blå” som lockade mest.

Bilen var parkerad vid kyrkan. Änget ligger precis intill. Vad många smultronställen det finns inom en liten yta i de här trakterna. Nu var frågan var vi skulle inta frukost. Helst ville jag ha havsutsikt. Så blev det också. Men det är en annan historia.

En vallmo i utkanten av kyrkogården får avsluta vår blöta vandring i Östergarns prästänge. Hur det gick med grönkullan? Den här gången gäckade den oss. Men nästa sommar kanske…

Flugor utan surr

Ibland flyter det på och livet går på räls. Här kom vi verkligen till ett dukat bord.

Solveig var och jobbade. Jag kunde i smyg ta mig en paus i packandet inför hemestern i Holmhällar för att läsa i GT. Där fanns bilder och ett reportage om att Naturum Gotland firat världsmiljödagen med att inviga en ny naturstig. På programmet stod också en orkidévandring till Skolänget, tvärs över vägen. Vilken härlig slump att jag läste artikeln. Hade egentligen ingen tid för det. Jag sken upp som solen i Karlsta´. När jag läste vilka arter som fanns i Skolänget började mitt ansikte få en fåra i pannan och något mörkt drog fram. Göknyckel, Johannesnyckel, Tvåblad, Krutbrännare, Brudsporre, Nattviol… jag checkade av från min egen lista och insåg att vi sett alla och redovisat dem på bloggen. Det var nästan så jag slutade läsa. Då noterade mina två bruna ordet FLUGBLOMSTER som stod allra längst ner. För bra för att vara sant! Orkidén som stått överst på vår lista en längre tid.

Skolänget i Vamlingbo är som en stor öppen slätt. Det är den kalkrika jorden som gör att orkidérna trivs extra bra på Gotland. I hela världen finns ungefär 20 000 arter. 43 st av dem finns i Sverige och hela 33 arter går att hitta på Gotland. Om du undrar var det fina ordet orkidé fått sitt namn kan jag berätta att det kommer från det grekiska ordet órkis som betyder testikel. Orsaken är att orkidéernas rötter liknar testiklar.

Brudsporre

När jag såg ett lämmeltåg som gick på en upptrampad stig mot oss kunde jag inte bärga mig. Jag insåg att den personen som gick först var guiden för gruppen. Eftersom de var i rörelse och guiden inte pratade just då passade jag på att ”haffa” honom någon minut som blev en timme. Skojar bara. Några minuter. Intressant pratstund.

Johannesnycklar

Eftersom vi ändå var på plats gick vi iväg till alla skyltar och Solveig fotade med sitt macro. Vilket smörgåsbord. Trist att det inte är så överallt när vi annars letar och irrar omkring i ängen, kärr och tallskogar m.m.

Krutbrännare

Alla orkidéer i vårt land är markbundna. De vi köper i butiker har ofta levt högt upp i någon trädkrona. Våra orkidéer samarbetar med svampar som tillför näring. Sedan finns det olika pollinerare som gör sin uppgift. Naturen är fantastisk! Den ska vi vara väldigt rädda om.
Den biologiska mångfalden är A och O. Orkidéerna i Sverige är fridlysta. Därför blir jag sur när jag läser om osmarta tjuvar som härjat flera gånger på grannön Öland. Personerna utan samvete tycks inte inse att orkidéplundringen endast medför att plantorna dör när deras relation till svampen dör. 😦

Jag blev glad inombords när jag tittade på när Solveig kröp nära sina första flugblomster. Äntligen! Inlägget om flugblomster finns redan på plats i kategorin. Här kommer ändå tre bilder till som hon tog. Flugor, helt utan irriterande surr!

Lojstaeken

”Stanna!”, sa jag högt till Solveig när hon körde väg 142 söder ut mot Hemse.
Här har vi kört X antal gånger. Aldrig har vi noterat tidigare att det var här den berömda eken fanns.

Självklart ska man vara försiktig på många sätt. Även om eken är död sedan 2001. Året innan grönskade den och hade gjort det i över tusen år.

Lojstaeken är nästan åtta meter i omkrets och helt ihålig. I tidningar gick att läsa sorgsna avskedsdikter om eken. Jag tror jag hörde talas om eken redan när jag gick på mellanstadiet i Halmstad.

Du ska få läsa kort om två omtalade berättelser om Lojstaeken.
1. Rekordet för hur många som fått plats samtidigt inne i eken är 18 män.
2. Här inne hittades en gång två förrymda oxar.
Själv tror jag på båda uppgifterna. Vad tror du?

Lojstaeken står i utkanten av Lojsta prästänge. Legenden har sällskap av många levande ekar med vidvuxna kronor och det finns även gott om klappad ask och hasselbuskar. Vi tog ut fikakorgen och slog oss ner en stund och njöt fullt ut. Härligt med oväntade stopp.
Numera är platsen en del av ett kyrkoreservat.

”Den lilla blå” tutade på oss och nämnde något om att den stod åt fel håll. 😉

Innan vi körde vidare söder ut hälsade vi på dessa fyrbenta skönheter, som fanns på andra sidan vägen.

Solsänget levde upp till sitt namn

Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.

Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen.
Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…

… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.

Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉

I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.

I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.

Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.

Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.

Högby äng

Bulhuset är byggt kring sekelskiftet 1800 och tillhörde handelshuset Reinhold Wittberg & son. I magasinet förvarades salt och hudar m.m. 1979 skänkte köpmannen Jan Wittberg bulhuset till Hemse Hembygdsförening. Numera går det under namnet ”Wittbergska bulhuset”. Undra hur länge ”rosorna” hängt med? Det ser ut som en gammal sort.

Det får mig att tänka på ett herrlag stort som ett fotbollslag. Min fantasi leker med tanken, om elva kvinnor hade fått samma uppgift precis intill i samma äng. Vem hade fått ihop sitt bulhus först? 🙂 Intressant att ägaren och givaren deltog i projektet.

Klockstapel & kors.

En fin bandtun runt Högby äng i Hemse. Här hamnade vi av en slump. Det fanns fortfarande en ”tickande klocka” när vi cyklade runt i Hemse under 88 minuter. Plötsligt dök platsen upp och vi stannade timern och klev av cyklarna en stund.

Ps.
Vi har hunnit med en ”88 minuter” till. Vilken tätort på Gotland tror du vi cyklade i då?

Högväxta blodtoppen

I Baltikum, på Kolahalvön och i sydvästra Norge går det att hitta växten blodtopp. Men i Sverige finns den bara på Gotland.

De mörkröda klotformade blomställningarna tycker jag är superläckra. Vill det sig väl kan de bli 80 cm höga. Växten är en flerårig ört.

Dessa bilder har vi tagit i Anga Prästänge. Ett av få ängen som den fortfarande blommar i. Tidpunkten är runt midsommar. Två, tre veckor senare är blodtoppen lättare att hitta på hällmarkernas blekvätar. Bälsalvret är känt för sin mycket rika förekomst av blodtopp.

Info till årets fototävling:
Onsdagen den 7 juli klockan sju (19:00) finns sju svartvita dörrar i ett blogginlägg.
Redan klockan 23:59 stängs sjunde akten. Din uppgift är att svara med tre bokstäver på min ”enkla” fråga. 😉

Denna information kommer i varje blogginlägg fram tills det är dags. I efterhand kommer jag kontinuerligt att radera och göra inläggen reklamfria. Bara behålla det sista så länge det är aktuellt.
Jag kommer även att informera på Facebook och kanske på Instagram.
Aktuell tabell efter 6 tävlingar finns på plats i juni-inlägget.

Välhävdade prästänget i Anga

Anga prästänge finns med i EU:s nätverk av skyddade områden, Natura 2000.

Anga prästänge är litet, mycket gammalt, vackert och otroligt örtrikt. En stor orsak är fuktighetsnivån, som gör att det finns massor av både fuktängsarter och torrängsarter som lever sida vid sida. Att det var vått där blev vi snabbt varse. Våra skor var inte ens torra nästa dag. 😉 Marken är också känd för att vara väldigt frisk, vilket innebär att arter som kräver näringsrikare jord får en ärlig chans att överleva.

Fem till smakprov från Solveigs makroobjektiv.

Du kan säkert ana ”skylten” som finns i mitten av ryggstödet. På den finns följande text:
Till minne av Svante Hedin som älskade att sitta här.
När jag googlade visade det sig att det var en mycket aktiv och känd man. Född 1928 i staden där jag och Solveig träffades första gången, Borås. Även Svante träffade sin fru i den gamla textilstaden.
Svante dog 2011. Några av Svantes titlar var arkivforskare, fotohistoriker, lärare och författare. 2008 fick han tillsammans med Anders R Johansson, motta ”Årets kulturpris” på Gotland.

En hästräfsa har Solveig hanterat flera gånger, på sommaren i sin barndom.

Ett fagert Gotlandstun runt ett mycket vackert och sevärt änge. Det fanns gott om orkidéer. Men de trivs bäst i en egen kategori på gotlanduppochner. 😉 Det växte också en art som enbart finns på Gotland och inte i något annat landskap i Sverige. Den visas snart på bloggen och kommer givetvis att hamna i kategorin ”Nästan bara på Gotland”. Ordning och reda. 🙂


Kort visit

Det är lustigt att i efterhand se hur aktiviteter och bilstopp kan förändras under en ”gotlanduppochner-utflykt.”
I det här fallet startade det med att jag såg ett foto på Adam och Eva på instagram. Lokalen var Othems korsänge på norra Gotland.

Eftersom appen visade på fint majväder under fredagseftermiddagen, föreslog jag till Solveig att vi tog med fikakorg och hoppades hitta orkidén. Samtidigt la jag upp en rutt som blev till en trevlig runda, utan att köra samma väg tillbaka. Två av dem fem stoppen har vi visat upp på bloggen. Otroligt kul att få besöka Aner vattenkvarn och det mysiga änget Laxare, ett stenkast därifrån. Givetvis blev det en titt i medeltida Othem kyrka och ett stopp i Tingstäde, som troligtvis kommer i inlägget imorgon.

Men i ”huvudstoppet” (från början) blev det inget napp. Vi insåg att bilden på Insta inte var ifrån 2021. Vad bra tycker jag i efterhand. För då fanns det ett gott skäl att besöka favoritplatsen Närsholmen. Ni som följer bloggen vet att där såg vi både Adam och Eva och mycket mer ögongodis.

En äldre slåttermaskin och en…

… en hövändare.

Här finns ett stort inslag av tall och björk och floran ska vara örtrik med flera inslag av ängsväxter. Vem vet? Inte jag sjöng Lisa Ekdahl otaliga gånger i en hit på nittiotalet.

”Den lilla blå” gör kanske en ny Huppegupptäcksfärd, som Robert ”Robban” Broberg sjöng i en av hans otaliga klassiker.
Ps. Det fanns ingen p-plats längs ”stora vägen” så vi antog att vi skulle ”hoppa” in en bit. 🙂
I efterhand är jag glad över att vi inte hittade A o E här. För jag njuter fortfarande av turen till vackra Närsholmen. ❤

Laxare änge

Humleblomster går att njuta av från maj till juli. De pollineras av humlor, därav namnet.

Hur du hittar till detta fina orkidérika änge. Kommer du från Visby kör du 3 mil mot Slite. Tar vänster mot Boge. Sedan är det bara ett par km innan du läser av en träskylt och blinkar vänster.

Vad förvånad jag skulle bli om maskrosorna blev fridlysta och hamnade på den svenska rödlistan. 🙂 Det fanns en tid jag önskade att de var förbjudna att växa i vår stora trädgård.

Laxare änge präglas av ek och ask. Ändå finns det ett stort inslag av björk och hassel. Några av ekarna har många år på ”kronan”. Tjusningen här är variationen mellan olika delar av änget. Jag upplevde snabbt wow-känslan. ”Hit vill jag återvända”.

Det vetenskapliga namnet på gökärt är lathyrus linifolius. Jag googlade fram att gökärt ska vara ätbar och roten till och med näringsrik.

Kombinationen av en kalkrik berggrund och det öppna landskapet gör att orkidéer trivs extra bra här. Nästa gång som vi besöker Laxare ska vi söka oss till skuggan av hasselbuskarna, av en speciell anledning. För det är där som den skira, vita skogsliljan trivs.

Triss i S:t Pers nycklar. De första med macro. Det var också den första orkidén och inlägget i kategorin Orkidéer på Gotland, där vi la in nio blogginlägg (arter) säsongen 2020. I morse träffade vi på två nya arter. En av dem fick mig att tänka på en gotländsk kvinna som spelade en kvinnlig roll i en stor, hyllad svensk film. Hon älskade platsen och växte upp i NÄRheten. Blev det för busenkelt? 😉

Prästänget Vidangar i Silte

Vi hade tidigt på morgonen tagit exteriörfoton på Silte kyrka. Sedan blev det tvärstopp. Orsaken var att vi var mer morgonpigga än kyrkvaktmästaren. Istället såg vi av en slump ett prästänge längs en mysig väg.

Solveig sjönk ner på knä och fotade gullvivor och Sankt Pers nycklar. Själv försvann jag iväg, med fel skor på fötterna, på egna äventyr.

Min älskade fru brukar minsann veta hur en slipsten ska dras. 😉

Jag har alltid haft svårt för att motstå spännande svängar i naturen. Vill veta vad som finns bakom krönet. Solveig har mer än en gång sagt att hon borde ha mig i ett koppel. Här var hennes räddning att det blev geggigt under mina lågskor och jag vände tillbaka.

Vi insåg förra året att Sankt Pers nycklar är en av Gotlands allra vanligaste orkidéer. Den verkar trivas överallt. Igår när vi var på en tur norr ut såg jag den flera gånger vid vägkanten. Överlag måste jag säga att det ofta är väldigt vackert längs vägdikena. Bäst är det att vara passagerare. Då kan blicken stanna kvar ”lite” längre. 😉

En bandtun omger änget på tre sidor. Det hävdade änget ägs av Havdhems församling och sköts av Silte Bygdegårdsförening.
Hälsans stig heter stigen som jag gick en bit av. Vid ängsboden fanns grill, bord och bänkar som alla får nyttja. Hoppas alla tackar med att ta med sig sitt ”skräp” hem och sköter sig som gäster alltid borde göra.