En sekunds misstag

Del 1:
Fredagen den 24 maj var en solig eftermiddag. Efter ett nytt besök hos min duktiga osteopat hade jag även sol inombords.
Solveig hade glädjande noterat att hela min kropp var som förbytt efter de andra tre besöken. Första gången hade vi gått och fikat på stan. Jag var då längre till växten. Båda benen lika långa. Jag fick hålla igen på stegen för jag upplevde mig själv som den jag en gång var när jag stod i zenit. En person med spring och energi i benen.
Samma energi hade jag fått denna fredag, trots att jag låg på sängen och läste i en spännande bok. Ville så gärna veta om jag gissat rätt mördare.
”Bosse! Maten är klar.”
Jag kände från sovrummet den väldoftande aromen från köket där mitt livs favoritkock varit i farten.
Rörelserna gick fortare än annars. Ändå fanns någonstans en inbäddad (på tal om sovrum) säkerhet om att hålla en bit till höger om sängen. Alltför många nätter under dessa snart tio månader hade jag i mörkret slagit i vänster lilltå under nattliga utflykter. Orsaken var att min säng flyttar sig. Glider dumt isär från grannmiljön. Hur ska det tolkas? 😉 Så fort jag märker det flyttar jag alltid in säng och madrass mot min älskade fru igen.
Att hålla till höger i kombination med den nya energin var ingen lyckad kombination trots att sängen glidit iväg. Vänster fot var möjligtvis tacksam, men höger fot…
”Aj!”
Jag föll ihop på sovrumsmattan i manliga plågor. Högerfoten hade kolliderat med väggen som går ut en bit från dörröppningen.
Kocken från köket bytte inte kläder utan kom som en raket i sin nya kostym – ”sjuksköterska”.
”Det ser inte bra ut. Kan du röra på den? Tänk om den är bruten.”
Solveig googlade. Insåg att det inte görs något åt en bruten mellantå så hon tvättade och bandagerade den. Något som hon fick fortsätta att göra varje morgon en tid framöver.
Dagarna gick…
I min dagbok kan jag notera att jag snabbt var tillbaka på banan igen. Vi hade många lockande aktiviteter på schemat. Fira förlovningsdag. Åka till Uppsala tre dagar och fira Jennifers examen, för att nämna något. Visst hade jag lite ont men det kan alla ha efter flera timmars stadsvandringar i tropisk värme.
Del 2:
Under min obligatoriska morgonpromenad noterade jag att jag inte kunde gå helt korrekt. Det smärtade under högerfoten. Nästa dag gjorde det riktigt ont för varje steg. Helgen 15-16 juni stannade jag inomhus. Visste att jag sedan länge hade tre viktiga besök inbokade måndag-onsdag i veckan efter, innan jag hoppades slippa alla mindre roliga hälsobesök under sommaren 2019 och istället ha kul med min livskompis. I våra planer ingick inga hälsobekymmer. Dem hade alla galna ljusa idéupptåg puttat ut.

Jag skulle velat se mig själv på en video måndagen den 17 juni. Jag hade på morgonkvisten bytt set på magen vilket ofta brukar innebära att ”inget” funkar under de första timmarna innan kroppen accepterat plastkanylen. Lägg till att jag var bekymrad (vilket också höjer blodsockret) över hur jag skulle kunna ta mig till tandläkaren innanför muren. Solveig körde ner mig så långt det var tillåtet utanför medeltidsmuren. Sedan var det ett steg i taget på kullerstensgatorna. Jag hann i tid. Blodsockret var 23.3 och en pil snett uppåt. Jag såg medkänslan hos tandsköterskan när hon mötte ”haltande” mig och fick sänka tempot när hon lotsade mig till min tandläkare.
Under tiden ringde Solveig till vår vårdcentral och fick en tid hos distriktssköterskan på eftermiddagen.

Sköterskan trodde också tån var bruten. Hon rekommenderade en tablett i kombination med en magskyddande tablett och en Alvedon. Nio tabletter tog jag om dygnet de tillåtna två veckorna. Ibland var jag smärtfri och glömde bort mörka moln. Men vissa mornar var inte så komiska. För då var det längst antal timmar mellan tabletterna. En stund senare tänkte jag ljusa tankar igen. Jag gick promenader, cyklade och vi hade underbara dagar nere på Storsudret/Sudret (som du kan läsa om på denna blogg).
Del 3:
Självklart insåg jag att prognosen inte var sommarljus för att det skulle bli bra när ”pillerkuren” avslutades.
1 juli tog jag sista tabletterna vid lunch. Snabbt blev det som innan kuren. Ont, ont, ont. Inte bara under foten. På grund av fel gå och cykelteknik tillkom värk i höft, knän och underben. Till slut tror jag det var bara sju hårstrån och en näsborre som inte värkte. 😉
På onsdagen ringde jag Vårdcentralen igen. Visste att det var doktorsbesök som skulle bli andra insatsen. Trodde att det var receptbelagda tabletter och eventuellt en röntgen som väntade.
Det blev inte så. Doktorn trodde också att tån varit bruten och berättade om tablettbiverkningar och visade sig vara en cortisondoktor. Jag som jagat den kåren under trettio år i olika delar av Sverige var inte förberedd på scenariot. Därför sa jag bara ”Aj” där det gjorde som allra ondast vid provtrycken.
Jag cyklade mest som motion den närmaste veckan. Då tvingades jag ha högerfoten i fel position. Måste sett komiskt ut.
Del 4:
Jag gav det en vecka. Sedan var jag tillbaka hos samma doktor. Mer cortison. Större dos. Fler stickställen.
”Vi ses kanske nästa onsdag igen”, allvarsskojade jag.
”Det hoppas jag inte!”

Två dagar senare står det i min femårsdagbok att jag kunde gå normalt inomhus. En vecka senare var det dags för en ny flygresa. Denna gång mot Ängelholms flygplats. Flyget dit var försenat. Fanns inga lediga sittplatser när vi väntade. Jag lät min friska fot ta allt ansvar medan jag lutade kroppen mot en betongpelare. Foten tackade med att ställa till problem i mitt minne. Vilken fot har jag mest ont i? Vilken var det jag slog i väggen vid sängen?
Det blev en del traskande i Helsingborg under de första dagarna. Jag hade ont men gick skapligt. Sänkte jag tempot såg nog ingen annan mitt problem. Söndagen den 21 juli (nästan två månader sedan incidenten) gick jag och Solveig en uppfriskande morgonpromenad när Jennifer sov sin skönhetssömn. Bara en liten bit från det nya bostadsområdet var det som att befinna sig på landet. En svart spinkig katt som var livrädd för mitt knäppande med kameran adopterade ändå mig som husse. När vi kom tillbaka till lägenheten i Maria stadsdel kom jag på en sak. (Det händer ibland – inte ofta) 😊
”Solveig! Jag hade inte ont en enda gång under promenaden.”

Fötter och ben är viktiga ”förflyttningsredskap”. Att ha strul med fingrar är heller inte roligt, men det är sällan jag numera går på händerna. Vänta lite. Om jag skulle prova det i trappan ner. Vad kan GÅ fel? Kanske bäst att gardera med att ta på cykelhjälmen? 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och hoppas slippa skriva del 5 om foten.

Stort TACK till dig som tog dig ända hit ner! Jag önskar dig en fin helg. Efter lunch ska vi åka iväg med medhavd fikakorg och styra kompassen mot ett fiskeläge och en fyr. Jag älskar GOTLAND mer och mer. ❤

 

Vet exakt när det startade

För mig skedde det inte succesivt. Nej! En kväll i pojkrummet drabbades jag av en omedelbar kärlek för öar, hundar, en lillasyster, spänning och något som hette scones som jag aldrig hade smakat.
Här är bildbeviset.

Det var en tid innan jag började i lekis. Egentligen kunde jag själv läsa längre texter. Men jag uppskattade att få storyn serverad muntligt. Dessutom rörde det sig om en, för mig, riktigt tjock bok med mycket text. Uppläsaren bodde i mitt rum. Ibland sov han till efter sex på morgonen. Verkade vara en riktig sjusovare. För mig var tidpunkten samma sak som mitt på dagen. Min överskottsenergi har jag nämnt i mina kåseriböcker. Den som till och med förde mig till inläggning på sjukhuset i ringa ålder. Dock utan någon diagnos. Vet inte om mamma sov bättre på hemmaplan de nätterna. När hon såg hur smutsig och kladdig jag var tog hon hem mig direkt.

Sängarna i vårt gemensamma rum var vinklade och ibland blev frestelsen för stor när två bara fötter stack ut från täcket. Min betydligt äldre storebrors akilleshäl var att bli ”killad” under fötterna. Det var absolut ingen smart idé för att få höra fortsättningen i boken. Inte heller fick jag någon tröst från mamma för att jag fått några sparkar som satt synliga spår. Jag fick skylla mig själv som gav mig in i leken.

Än idag minns jag hur jag låg bredvid honom i hans bäddade säng. Samtidigt var mina tankar långt borta under berättelsens gång. Oj, vad jag älskade dessa bror-stunder. Naivt inbillade jag mig såklart att denna förälskelse delades. 😉
Direkt var jag den sjätte personen som följde med i äventyret. Ibland var jag Dick. Oftast hade jag Tim vid min sida. Det hände under första boken att jag blev lite uttråkad av allt ätande. Tänk om tjuvarna hann smita iväg? Fanns det inte en stor risk att få ont i magen av att fika ”åtta” gånger om dagen och dricka mängder av te och hemmagjord saft?
Min förtjusning att bo på en ö minskade inte efter ”Fem på nya äventyr”. Min läshastighet gjorde ett rejält skutt framåt. Därefter var det jag själv som läste bok två till bok tjugoett. Min inre röst passade mig bättre, men det hände att jag saknade den fysiska närvaron av min bror.

Jag hade fördelen att ha en moster och morbror som bodde vid Vättern. Jag älskade att ta båten över till Visingsö på sommaren. Denna långsmala ö som blev min första fysiska ö-förälskelse.

Nästa blev Tylön utanför Halmstad. En gång gick jag dit på en knarrande is, en solig söndag i mars månad.
Det var fullt av soltörstande människor som gjorde samma sak. Eftersom en del var på väg tillbaka från ön ansåg jag att det inte var riskabelt.

Tredje förälskelsen blev nästan min egen ö, Cypern. Till slut kändes det som om jag kunde varje oas på den ön. Då syftar jag på ställen som inte stora ”turisthopar” kände till. En gång fick jag ett erbjudande om att ta hand om minigolfbanan mellan höst och vår. En frestelse att suga på.

Fjärde förälskelsen blev Ven. Dit åkte vi många gånger. En tid var det tradition att göra det samma datum varje år. När vi skulle öppna Nordens största kaffekoppmuseum var Ven mitt första val. Vi åkte dit en novemberhelg och rekade.

Jag har varit på många öar efter det. En hobby var att besöka en ö varje månad. Det var svårt att klara den uppgiften i längden. Armarna eller var det tiden som inte räckte till?

Jersey tog mig och Solveig med storm på många sätt. Vilken ö! Den franska maten var superb. Ön ligger närmare Frankrike än England.

I Ystad var det inte heller så dumt att låta bilen rulla iväg två kilometer – för att några timmar senare rulla av på en dansk ö. 2017 försökte jag på skojallvar tala mig varm för att vi skulle ge Bornholm ett år. Språket var en barriär som jag inte kunde snacka mig igenom. Solveig var utbildad speciallärare och borde kanske behärska danska bättre för att kunna lära elever baskunskaper. Inte tvärtom. 😉 I smyg tittade jag på hemnet.se och hittade några intressanta bostäder nära havet.

Min naiva barndomsdröm om att få bo på en ö i minst år har jag nämnt för min fru flera gånger.
Ibland slår drömmar in!
Ibland kan drömmar smittas!
Ibland kan drömmar bli bättre i verkligheten! ❤
Kan orsaken till allt detta ö-drömmande höra ihop med att jag saknar ”en miljon” öar i min bukspottkörtel? En slags kompensation på utsidan.

Extratext:
Imorgon är det sex år sedan jag debuterade som författare med romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Den boken har snurrat i mitt huvud en längre tid. Nyss läste jag om den. Nu är jag på rätt fysisk plats och kan inte skylla på det längre. Det är däremot inte Sebastian Rosander som forskar under 4 månader i Minnesota. 😉 Men hindren är många. Två bloggar kräver sin insats. Andra aktiviteter tar sin tid. Annat ovälkommet tar min energi. Sedan var det där med att jag kan vara blyg som en viol och … men dörren står ständigt på glänt. Det gjorde den redan under skrivprocessen av första boken. Jag tror det är viktigt för oss alla människor att ha dörrar och fönster på glänt. Nu har jag precis läst klart en romantisk och tragisk roman av Nicholas Sparks. Han har nyckeln till att beröra mig som vanligt. Ett otal av mina tårar är han skyldig till. Vilket jag är honom tacksam för. ❤
Jag är rädd för att ingen tänker på SIDAN med namnet BLOGGTANKAR FRAMÅT som står angivna längst upp under min header. Nu har jag uppdaterat inför det två månader långa sommarlovet. Undra om det bara är jag och mina löss som läst föregående versioner av bloggtankar framåt.

Jag svarar med en symbol. Vi väntar om en stund trevligt besök på hemmaplan och ligger också i startgroparna till nästa flygresa. Då handlar det om en examensfest. Vi firar mycket i dagarna. På lördag är det förlovningsdagen. Sedan är det två namnsdagar i nästa vecka. Tänk att de namnen är grannar med varandra på mer än ett sätt. 😉

Rullstol och sista kakan

Det var en kylig och mörk vårkväll och vi bestämde oss för att se något på ”burken”. Till slut valde vi det första avsnittet från första säsongen av den engelska deckaren ”Vera”. Jag minns att jag gillade ”premiärboken” och jag brukar alltid uppskatta brittiska skådespelare och deckare.

Skådisarna var skickliga och skolade som vanligt. Men vi störde oss på de alltför snabba klippen mellan scenerna. Fast den största orsaken till att jag blev splittrad var att en tilltalande kvinna dök upp i rutan. Missförstå mig nu inte. 😉
”Har du sett henne innan?” Jag fick ett jakande svar från soffan.
Allteftersom handlingen fortskred och skådisen syntes fler gånger blev det alltmer stökigt på mitt hjärnkontor.
Det måste alltså röra sig om något som vi sett tillsammans. Inte alla mina spännande och ibland otäcka serier på Netflix. Var hon polis? Ett offer? Solveig trodde att hon var en mamma. Borde vara en engelsk film. Där var jag nästan helt säker.
Mina tankar lekte pingpong mellan att gissa vem som var mördaren i avsnittet och lösa gåtan var jag sett kvinnan tidigare. En tanke var att titta igenom alla våra DVD-omslag och tänka runt handlingen i filmerna. Ett evighetsarbete för en envis åsna.

Jag hade kommit fram till att hon i den okända filmen var fint klädd i en mörk dress. Samma frisyr. Troligtvis inomhusscen. Kanske rörde det sig om en fest av något slag. Längre kom jag inte.
”Det kommer inte att bli någon sömn för mig i natt.”
Medan jag bar ut fikabrickan bad jag Solveig stanna filmen när rollistan dök upp.
Den rullade på så fort att hon fick göra om momentet några gånger. Till slut fick hon ett efternamn till Ginna – McKee var det. Solveig googlade och när hon läste första filmen var vi båda ”hemma”. Hon såg ju exakt likadan ut som i ”Notting Hill”.
Där var hon en kompis till Hugh Grants rollfigur. När de fem personerna var på väg att avsluta kvällsbjudningen fanns det bara en kaka kvar på fatet. Den skulle den person få som det var mest synd om. Den här stiliga kvinnan satt i rullstol, men hade ingen chans att vinna kakan mot de två huvudpersonernas skäl till att de var värda sötsaken. Minns du vem som fick kakan? 😊 Julia Roberts såklart. Eller snarare Anna Scott.
Vad gott jag sov när jag visste att kvinnan inte skulle kunna få någon kaka om de gjorde om leken. För nu kunde hon gå igen. 😀

Ps. Har det hänt dig att du kört fast i en sådan här ”banal” sak istället för att njuta av filmen/programmet som pågår framför din näsa. Nu var vi inte helt fängslade. Annars hade jag släppt det, tills rollistan dök upp. Så proffsig brukar jag vara.

Ginna McKee är född samma år som min fru. En bra årgång.  ❤

En var egentligen två

Sätten är många över hur jag har samlat ihop information som kan vara till nytta och glädje under vår Gotlandsvistelse.
Jag älskar ex. att sitta och bläddra i en vacker fotobok med informativ text. Det har under den senaste tiden mynnat ut i en speciell Gotlandshylla i en av våra bokhyllor. Annars hämtar jag det mesta från mitt googlande. Kopierar och skriver egna register och tabeller som hamnar i en blå pärm. Markerar med extra många stjärnor vid de mest intressanta platserna.

För ett tag sedan fick jag se ett underbart foto på Instagram.  ❤  Direkt utbrast jag spontant.
”Dit åker vi på lördag. Då ska det bli varmt och soligt.”
Jag var glad som ett lyckligt barn när jag bar på fikakorg och kamera till bilen. Jag hade inte ens tid att vänta in Solveig. Grannarna trodde kanske att vi bråkat. Annars går vi ofta hand i hand över gården.

Som vanligt hade jag memorerat in sträckan mellan hem och plats så jag istället kan njuta av annat spännande som oväntat kan dyka upp längs de slingrande vägarna.
Haren som inte hade trafikvett kunde jag varit utan. Snart måste de införa en skola även för djur. 😉 Men vad är en hare mot de maffiga vildsvinen som vi stötte på i en skånsk skog sommaren 2017. Skönt att slippa den djurarten på Gotland.

På långt håll såg jag Väte kyrka. Jag visste att den vita kyrkan låg längs med väg 142. Min inre bild från Instagramfotot med kontrasten mellan den kritvita ståtliga kyrkan och det stora blå scilla-havet framför byggnaden gjorde mig nästan gråtfärdig. Våren när den är som bäst. Vad underbart det ska bli att se det i verklighe…


”Fotot måste varit taget på andra sidan kyrkan”, utbrast jag spontant. Solveig hängde inte på mitt önsketänkande, men följde snällt med på en tur till baksidan. Hon tog där fram sin mobil och scrollade upp fotot.
När vi nu var på ”sanningens plats” och såg hur där såg ut, insåg vi bildmonterings-projektet. Två olika foton som ”gift sig”.
Eller var det så här tänkte min fantasi:
Fotografen hade tidigt på morgonkvisten flyttat iväg kyrkan på en skottkärra till ett änge fullt av scilla. För det kunde väl inte vara det omvända?

Självklart vill vi alla att våra sociala foton ska bli extra fina. Men ibland känns det som det finns en gräns. När jag gick på bibliotekshögskolan skolades vi att alltid kontrollera med tre olika källor för att nå sanningen.

Det var kyligt och jag var inte det minsta sugen på min Lightcola till fikat. Därför tog jag tacksamt emot ”termoslocket” med mörkrostat kaffe där vi satt på Galgberget och tog en snabbfika. Fast jag inte är så förtjust i mörkrostat och inte hade med en egen mugg. Efter lunch fick vi vår revansch. Jag fick välja och valde faktiskt att åka till ett ”fuskbygge”. 😉

Ps. Detta var mitt 50:e blogginlägg. 😀 Du får gärna tipsa vänner och bekanta, som du vet uppskattar Gotland, om min nya blogg. Jag lovar att inte fuska med foton.

Min kondis förbättras – på gott och ont

Det känns ovant att inte kunna glida rakt in genom ytterdörren när vi parkerat bilen. Nu får vi istället gå en maratonsträcka från den trånga bilplatsen med alla tunga matkassar och våra armar riskerar att bli långa som schimpansernas. När vi sedan äntligen kommer fram till den bastanta ytterdörren finns ingen utsträckt hand med energidryck eller blåbärssoppa. För det värsta är att vi inte ens befinner oss på hallmattan när vi öppnat ytterdörren som vi gjorde i Ystad. Istället måste vi leka trappklättrare.
När våra döttrar besökte oss första gången undrade en var hissen var. Säkert hade jag en snabb ironisk svarsreplik till den frågan.

Vanor föds snabbt. Om vi är två som ska ta trappan brukar jag ta täten. Om jag är ensam gör jag det också. 😉
När jag andfådd når tredje plan, 30 trappsteg, brukar jag flåsande söka mig till en liten andningsplats under ett takfönster, så Solveig kan sticka in nyckeln och öppna dörren.
Detta trappmoment har vi gjort ett otal gånger. Ända tills jag mitt i äventyret kom på att det var korkat. Därför stannade jag till på andra plan med min tunga packning, för att låta min kära ”nyckelhustru” glida förbi och ta täten sista trappavsatsen.
Istället förvånade hon mig och stack in nyckeln i höger dörr och drog ner handtaget. Det enda som hände var att jag började flåsfnittra.
”Vad gö… gör du? Ska du börja en ny yrkeskarriär?”, fick jag fram mellan attackerna.
De sista veckorna har det blivit en skröna och jag brukar elakt stanna till på andra våningen och låtsas vänta på att bli insläppt. Solveig brukar lamt försvara sig med att det var mitt fel som ändrade på rutinerna utan att säga något.
Som vanligt fick jag mitt straff. Den här gången dröjde det hela tre veckor.

Om det inte ösregnar gör jag Solveig cykelsällskap på morgonkvisten. Det är skönt med frisk luft i lungorna innan jag börjar min vardag. Den här måndagsmorgonen var Solveig långt ifrån klar med bestyren. Därför denna replik från min mun:
”Jag börjar bli svettig. Sticker iväg själv en runda.”
”Har du med lägenhetsnyckeln?”
”Självklart. Annars går det inte att öppna cykellåset”, svarade jag världsvant.
Min ironiska kommentar satte jag i halsen senare. Denna solorunda tog jag motsatta hållet och sökte mig till den värmande höstsolen. Snart befann jag mig vid äldre radhuskvarter. Tankarna gick till gamla tider då vi bodde mer fristående och skötte oss helt själva. Blir nostalgin för stark är det bara att byta tankespår och tänka på snöröjning och saker som ständigt gick sönder och skapade irriterande hål i plånboken.
Jag har inte cyklat så mycket av förklarliga hälsoskäl. Därför var jag osäker och otränad när vi kom till Visby. Efter drygt sju veckor hade jag skaffat mig mer grundkondis.
Det sistnämnda borde jag undvikit. För denna morgon var det inte till min fördel.
Hemma igen parkerade jag cykeln bredvid Solveigs svarta Monark. Mysko! Hon hade alltså inte kommit iväg ännu. Eller hade hon valt att gå till jobbet? Kom på en viktig sak. Slarvigt av henne att hon inte varit försiktig i fredags och låst ihop våra cyklar, som vi alltid gjorde annars. Göra det svårare för de klåfingriga.
Jag funderade på att skoja med henne och låsa ihop cyklarna med kabellåset. Hon hade ju ändå en egen nyckel och skulle fixa min pik snabbt. Mitt vuxna jag kom istället på att jag skulle låsa upp vårt postfack på nedre botten och ta med Hemmets Veckotidning upp. Kunde vara kul att lösa några korsord till fikat och drömma om att bli miljonär.
Visst är det den lilla gulaktiga nyckeln? För det var väl vårt fack?
Hur jag än vred på metallgrunkan gick facket inte att öppna.

Måste erkänna att första veckan hade jag stuckit in nyckeln lite dumt i det hål där brevbäraren öppnar HELA luckan för att lägga i varje hushålls post. Det gick heller inte så bra den gången.
Det gäller att inte göra samma dumma tabbar. Jag är duktig på det. Att göra nya fadäser.
Min envisa hjärna och högerhand prövade nygamla grepp. Alla utan framgång. Till slut kom en briljant idé farande genom luften.
”Stick upp och hämta 5-55 flaskan. Den sprejen fixar allt och lite till.”
Jag tog tacksamt emot förslaget, trots att jag börjat tycka att jag var på väg att med lite våld och mycket vilja få upp låset. Det kändes bara som nyckeln inte helt kom in i hålet. Säkert någon smarting med för mycket fritid som stoppat in något skräp i hålet.
Redan när jag nådde andra våningen var jag andfådd. Jag tog av mig glasögonen för att inte missa något trappsteg. Hade känts dumt att krypande ta mig upp till övre plan och knacka desperat på nedre delen av dörren och be Solveig (om hon nu var hemma), att skjutsa mig till akutens sy-avdelning.

Om jag varit trött tidigare var jag dubbelt så trött när jag kom upp till tredje våningen och undrade om Solveig hade låst dörren efter jag gått ut. Knappast. Därför tog jag ner handtaget och ryckte i dörren.
Visst hade hon duschat och klätt på sig. Skulle bara föna håret och…
Jag tog fram den stora trubbiga nyckeln och tryckte in den i låset. Inget krångel där, tänkte självförtroendet och växte sig starkt. Jag drog samtidigt ner handtaget bastant för Solveig borde befinna sig i hallen för klockan började bli skoldags.
Det var då jag upptäckte något intressant som fick mig att tro att jag såg i syner. Hade samma person som hade för mycket fritid och sprayat sirap i postfackslåset fått spray över och sedan bytt ut Lidén mot Lundholm på tidningshållaren? Där någonstans i tankekedjan fick mina ben ny ned-för-trappan-energi.
När jag kom ut igen var jag överlycklig för att jag inte låst ihop min cykel med den andra svarta. Tänk om ägaren som bodde i granngårdshuset hade världens viktigaste jobb och aldrig fick komma en minut försent? För då stannade hela Gotland och Fårö. Tusen gånger värre än GEAB:s strömavklippningslekar.
Jag hann läsa av trappnumret. Betydligt högre än vårt jämna. Dumma starka ben som hann till nästa gård utan att jag hunnit ”brunögsblinka” tre gånger.
Vet inte om jag vågar köra förbi den gården mer. Samtidigt får jag inte tänka i negativa banor. Då blir det lätt en dum mörk taggig spiral. Jag har än så länge inte tillräckligt med kondis för att cykla över raukar och paddla över träsk varje gång som jag vill hem igen.
Kanske byta klädstil. Måla om cykeln. Träna in en ny gångart. Byta både för och efternamn. Eller bara acceptera att jag är som jag är. Det finns bara en jag.

”Det är sannerligen för väl”, brukar en kvinnlig, bekant röst säga då och då… 😉

 

Titta noga nu

Den 8 augusti 2016

”Titta noga ner på Gotland för nu var det sista gången vi åkte hit.”

Efter en trevlig semestervecka på Sveriges största ö, satt jag vid flygplansfönstret och njöt av utsikten. Samtidigt gjorde jag första summeringen av intrycken. Nu fick min frus fjorton taggiga ord, eller det hon inte sa mellan orden, solen att gå i moln.
”Du menar att vi aldrig mer ska flyga tillbaka till Gotland?” sa jag med min mest vemodiga röst.
”Det finns många andra fina ställen att upptäcka.”

Aldrig mer … Inte ens om fem, sju år? Orden hängde ensamma kvar i luften och gled iväg till min barndomsdröm, som aldrig helt suddats ut under mina levnadsår. Den stora önskan att någon gång få bo på en ö – i minst ett år.

Den 3 augusti 2018

Solveig hade två rätt på flygplanet hem till Skåne. Det ska erkännas.
A: Vi kom inte med FLYG. (Det blev bil och färja från Oskarshamn.)
B: Vi åkte inte till Gotland PÅ SEMESTER. (Hastigt och lustigt var vi folkbokförda i Visby och låg i startgroparna för vårt åttonde gemensamma boende.)

Livet kan vara mycket. Oväntat är en sida. Framtiden bär med sig svaren i igenklistrade kuvert.
Jag tror att det finns en mening med det mesta i våra liv. Ibland är vi för små för att inse det själva. I efterhand när vi samlat in pusselbitarna kan vi förhoppningsvis se helhetsbilden.

Målet med denna personliga blogg är att visa upp hur jag upplever Gotland med mina bruna fastlandsögon.
Jag hälsar dig läsare hjärtligt välkommen. ❤