Det blev en hel del åkarbrasor

Förra gången som vi bodde i Ljugarn fick vi göra två försök för att få uppleva en soluppgång och gå upp betydligt tidigare på natten. Nu var det början av september och tidsmässigt ett bättre läge.
Eftersom vi aldrig exakt visar upp samma soluppgångsställe på bloggen cyklade vi inte bort till raukfältet Folhammar. Istället…

…valde vi att cykla direkt ner till bryggan mitt emot det vackra fiskeläget Vitvär. Efter en titt på mobilklockan insåg vi att det började bli bråttom. Först behövde vi hitta en tendens till soluppgång. Eller åtminstone var exakt den gula lampan befann sig.

Det blev att hoppa på cyklarna igen en stund för att sedan snabbt hoppa av dem igen, när vi kommit in i naturreservatet och stenarna visade vem som bestämde. Till slut parkerade vi cyklarna och tog oss fram till fots. För nu verkade det som det skulle hända saker. Eller ej?

Vad nu då? Solen ångrade sig och kröp in i molntäcket igen. Själv började jag frysa och längtade väldigt mycket efter ett sängtäcke. För det var så kyligt. Varför hade vi inte tagit på oss mer kläder innan vi lämnade stugan? Lätt att vara efterklok.

Medan jag gjorde åkarbrasor för att snabbt få upp kroppstempen och öka blodcirkulationen fick jag ta till en gammal beprövad variant. Lura hjärnan. Försöka få den och resten av kroppen att tycka detta är jättekul. Vem har täten? Är det Linn Svahn eller Gunde som visar sina gamla takter? Värmen rann till och jag kunde ta ner armarna och droppa eller doppa barnsligtankarna.

”Stoneshadows”. Den stora stenen ser ut som en rauk som slumrar i vattnet och bara har huvudet ovanför vattenytan. Han tittar stentrött eller uttråkad ut mot havet.

Stenrauken borde vrida på huvudet för nu börjar det äntligen hända saker.
Gäsp. Vilken irriterade tvåbent varelse som inte kan stå stilla. Så blir det väl när man inte sett flera tusen soluppgångar och solnedgångar. Den andra tvåbenta verkar betydligt lugnare. Vad är det varelsen håller i och håller på med? Aj! Nu knakade det till i nacken. Bara jag inte fått en släng av stenskott.

Äntligen hade solen tagit sig upp ovanför det kompakta molntäcket.

Du ser hur stelfrusna vi ser ut. Nu gällde det bara att hitta tillbaka till de olåsta cyklarna. Någon ”raukstöld” var jag inte oroad för.

Nu hägrade varmt kaffe och frukost för Solveig innan vi skulle rulla iväg på 88 minuter på två hjul i Ljugarn (redan inlagt på bloggen). Själv ville jag ägna en liten stund åt ett av mina favoritfiskeläge på öjn – Vitvär. Tänk att min hörsel och fantasi båda hade rätt, när jag ensam var där och tog kort inför ett blogginlägg. (Solveig satt kvar i bilen en bit bort). Det small rejält två gånger. Jag såg ben som sprang. I tidningen på måndagen fick jag reda på orsaken till att polisen kallades dit. Är du extra nyfiken kan du googla i kategorin fiskeläge. 😉

Baju fiskeläge på östra Gotland

Vi upplevde det som lyx, att kunna åka asfalterad väg ner till ett litet fiskeläge. Baju fiskeläge ligger vackert i Anga socken.

Sju träbodar samlade på en udde, omgivna av ett bandtun. Till det fridfulla fiskeläget hör en liten långgrund badstrand, en brygga och en dansbana, som enligt tradition används vid midsommarfirande.

Träbodarna är från 1973, men fiskeläget etablerades troligtvis redan i början av 1800-talet. Baju var ursprungligen fiskeläge för den stora gården Bendes i Anga.

Fiskarna åkte iväg i sina segelbåtar, oftast tremänningar, för att fiska främst strömming. Favoritplatsen låg fyra km bort och hette förr Ang-Grund. (numera Anggrund).

Fiskarna använde sig av skärningspunkter på land för att lokalisera rätt på sjön och därmed nå sina fiskeplatser.
Baju fiskeläge är en samfällighet.
På tillbakavägen stannade vi till och plåtade bilen i väggen. En humor som jag rullar igång på.

Som vi njöt – del 2

Lite osäkerhet kände jag allt när vi åkte iväg fredagen den 10 september. Minnet från förra besöket skavde, när jag då och då tittade upp mot himlen, när vi färdades från kust till kust.

Den här gången bestod schemat inte av en vandring på leden till nästa fiskeläge. Istället njöt vi för fullt av septemberdagen som bjöds från himlen vid fiskeläget Sjaustru. Ett sådant ögonblick som kallas för ”femte årstiden” på öjn. Som alltid önskade jag att det gick att sakta ner på tiden. Aldrig blir lilla människan helt nöjd.

1960 byggdes vågbrytaren. Småbåtsbryggan längs vågbrytaren byggdes 2001 och rampen året efter. Numera är det fritidsbåtar som tagit över.

Vad är det för fågel? Ser direkt att det varken rör sig om en dvärgpingvin eller en strandskata. 😉

Dee varma vindarna längs våra bara armar var underbara. Det stämmer verkligen att Sjaustru fiskeläge ligger på en fantastiskt vacker kuststräcka. Sandstranden på båda sidorna är populära och långgrunda.

De flesta bodarna har faltak, spårade brädor av kärnvirke.

Lite historik. Efter laga skifte 1924 tillkom Sjaustru fiskeläge. Det ersatte ett grundare läge med länningar inne i sandbukten. Tio år senare fanns det här fyra yrkesfiskare. Nu handlar det säkert bara om någon enstaka husbehovsfiskare.

Vi tog ut fikakorgen från bilbagaget och promenade upp till bordet på höjden. Ibland är livet så vackert och enkelt att leva. Skulle vi ta det för givet om det ständigt var så? Skulle vi rent av tröttna? Just där på bänken levde jag bara i nuet. Trivdes av sällskapet och utsikten. ❤
Jag och Solveig är bra på att bryta upp när livet är som bäst. Det skulle också bli spännande att jämföra Sjaustru med nästa fiskeläge. Endast en härlig slingrande bilresa bort.

Ett sommarparadis av rang

Det finns fiskelägen som jag medvetet valt att avvakta med. Ibland för att jag inte vill bli besviken. Här handlade framför allt om att komma dit när det varit stabilt och varmt väder under en längre tid. Huvudskälet var egentligen inte fiskeläget. Det fick vi på köpet.

Hörte är ett stort fiskeläge med anor från 1700-talet. Platsen är sydöstra Gotland. En kustremsa där sevärda fiskelägen ligger relativt tätt.

Jag läste strofen ”Lika livfullt som det är på sommaren, lika stilla är det på vintern.”

Här möts verkligen dåtid med nutid.

Efter vi letat upp bilen flyttade vi den cirka tvåhundra meter. Sedan traskade vi ner en bit till stranden, som jag länge sett fram emot att besöka. En långgrund ”sandvariant” med varmt skönt vatten. En i taget njöt vi av utsikten både utåt och inåt mot piren, hamnen och samlingen av fiskebodar. En ljuvlig morgon som jag ”levde på” flera dagar efteråt. ”Imorgon bitti vill jag till Hörte strand”, sa jag ett bra tag. Fullt medveten om att det är x antal mil och det fanns åtskilliga alternativ, på väldigt nära avstånd. Ärligt talat tror jag charmen i mycket ligger i att längta och exempelvis få det man vill en gång om sommaren, ger mer än att ha möjligheten varje dag. Det är så lätt att bli hemmablind och ta saker som självklara. En annan sida av mig. En girigare variant, tycker tvärtom. Tänk att äga en fiskestuga i Hörte. 😉

Domstolshandling från 1653


Vi besökte ett riktigt gammalt fiskeläge i Närs socken. Men egentligen var det fiskare från grannsocknen Lau som ägde bodarna och fiskade här. Orsaken var att Lausviken var för grund och sandig för att båtarna skulle kunna ta sig in och ut.

Tack vare en domstolshandling vet man att fiskeläget fanns här 1653. Då tvistade bland annat markägaren och prästen Jöns Nilsson i Garda om en tun (gärdesgård).

Fiskeläget heter Nabben. Men på Laumål heter det Nabbu.

Det är en ideell förening som har ansvaret. Det finns även några nyare röda bodar i trä.

Min favoritbod blev den på sista bilden.

Det är fritidsfiske som gäller i nutid.
Jag fick stundtals en känsla av att jag var iakttagen. Antagligen var det bara något som jag inbillade mig… men ibland önskar jag att jag hade ögon i nacken. 😉

 

Så kan det gå ibland…


Egentligen var planen två fiskelägen med helt andra namn. Dem hittade vi inte trots goda försök. Istället besökte vi två andra, äldre grannfiskelägen. Det här är det ena, som vi inte såg något namn på.

På nästa udde zoomade jag in ett annat större fiskeläge.

Men helt ute och reste var vi inte. Vi visste naturligtvis att vi var i härliga När socken och…

… studerade detaljer från förr och njöt av färgklickar på marken och…

… Solveig fick till en och annan kameravinkel som dög på blogg.

Idag på hemmaplan med hjälp av ett nät utan fisk, kom vi fram till att detta är Hammarsnäs fiskeläge vid Gardbostrand. Hur klarade sig fiskarna förr utan möjligheten att googla väder? Jag tror att de mest erfarna hade en inbyggd vetskap och sällan blev totalt överraskade. Några gotländska fiskare har blivit legender av den orsaken.
Vi som huserar en femtedel inpå tvåtusentalet hoppade in i bilen för att åka och checka in i en modern stuga, utan fiskdoft. 😉

 

Bogeklinten, Klinteberget och Klinteklinten


Om man från Slite väljer väg 146 söderut, dyker på höger sida snart (1 km) mäktiga raukar upp. Platsen tycks ha tre olika namn. För mig som inte vill förväxla med Klintberget, på västra ön, väljer jag att säga och skriva Bogeklinten.

En del av raukarna är ungefär åtta meter höga. Andra betydligt lägre och inbäddade i buskar och träd.

En öppning som lockade både kamera och bildtagare.

Raukarna är utspridda längs några hundra meter av sluttningen.

Här finns ”växtbevis” på att det gått ett tag sedan vi tog korten. Veckorna rinner iväg. Vid den här tiden på året vill jag skruva ner tidens gång. Tyvärr har jag inte hittat ”knappen”. För raukar spelar inte några tusen år någon som helst roll. De är tidlösa.

På väg tillbaka till bilen. Vi körde förbi denna plats igår. Då hade vi helt andra mål i sikte. Annars kunde vi stannat till och tittat efter backsmultronet (”nejkonet”) som växer överallt på Bogeklinten. Bären är större än vanliga smultron och betydligt sötare.

Med vänliga hälsningar från Bo, Bosse, Bobo, Sebastian. Kärt barn har många namn. Betydligt trevligare än ”osnygga” öknamn. 😉

 

Katthammarsviks Handelshus


Under sommaren är det intensiva dagar i detta hus på östra ön, där det under samma tak finns hantverk och produkter från många ställen på Gotland.

En liten utomhustitt innan vi klev in…


… och direkt fick en pratstund med Thomas Wallin, som hade fullt upp och hade jobbat hårt långt in på natten för att få ordning på allt inför den nya säsongen. Vi önskar honom allt gott.
Påsen med handgjorda praliner ser mycket frestande ut. 🙂

Spännande ytor att utforska. Både på nedre plan och…

… på loftet.

”Vill ha!” Solveig nämnde något sorgligt om att jag var för gammal. Vet inte hur hon räknar. 😉

Den var tuff. Köper vi kanske vid nästa besök.

Det blev en sådan här som fick följa med hem denna gång. Ännu ett intressant ställe som vi besökt på Gotland. Vi har ingen speciell kategori för sådana här butiker utan de ligger utspridda i olika kategorier/väderstreck efter var de ligger på ön. Alla har det gemensamt att de fallit oss på läppen. Annars hamnar de inte på gotlanduppochner.

 

När fyr


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉