Det här hade jag sett fram emot länge. Redan när jag i Visby fick en bok om Bornholm av Solveig längtade min tävlingsinstinkt efter vad min/vår sanning skulle landa på.

Hur många trappsteg fanns det i trätrappan som skulle ta oss till berömda Jons Kapel? De två böckerna som fanns på hemmaplan berättar om 172, 182 respektive 222. Vilka antal skulle jag och Solveig få det till? Troligtvis en tredje och en fjärde variant.

Jag har totalt ätit x antal wienerbröd innan vi gått längre turer på Gotland & Fårö. En utmärkt taktik, som jag hade snappat upp av en svensk ishockeylegend. Håkan Wickberg i Brynäs och Tre Kronor tog några bett i periodpauserna för att blodsockret inte skulle nå farligt låga värden. Synd jag inte visste det tidigare. Andra söta kakor, frukt & godis m.m. ger inte samma stabilitet, utan bjuder bara på en gratis bergochdalbana-tur. 😦
Nu är det så att jag inte tycker om danska wienerbröd. Sliskigt söta. Därför fick det bli en gråvit dammsugare. För stor, för äcklig. Minns inte om jag fick i mig den helt. Tror inte det.

Nu hade Solveig kommit en bra bit före mig. Hon stannade upp och väntade in mig. Hon såg på min mobil att jag hade 24.2 i blodsocker. Vi bestämde att jag skulle sakta ta mig tillbaks till bilen medan hon och kameran gick en liten bit till.
Det hjälpte inte att jag taktiskt pytsade in insulin. Troligen var ”platsen punkterad”. Då dör det helt.

Men den som väntar på något trevligt väntar aldrig för länge… Dessutom hade vi jättemysigt några timmar senare. Fast blodsockret då var lite för lågt ett tag. Nog om det trista ”söta” ämnet.

Ps. Jag ser i min femårsdagbok att en av mina bloggvänner fyller år just detta septemberdatum.
Detta är ingen diabetes blogg. Därför ger jag mig inte in i några fler ord om ämnet i eventuella kommentarer. Men just denna gång hade jag bara två saker att välja på. Antingen skippa inlägget eller berätta om en tuff vardag mitt i ett spännande äventyr.