Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Idag lyser solen igen över Visby. Annat var det i förra veckan och i helgen som gått. Stundtals har regnet vräkt ner så att tanken på att ge sig ut, om ens för en kort stund, genast bytts ut mot den mer förnuftiga tanken: Stanna inne! Igår blev det ändå en tur till ett par av våra favoritställen Själsö och Brissund.
När vi går längs havet vet vi inte riktigt var gränsen går mellan de båda platserna, men de är lika fina båda två. Bosses väderapp ”lovade” att det skulle vara uppehåll hela eftermiddagen och den höll vad den lovat. Det blev inte en enda droppe regn, men både hav och himmel var konstant grå. Det är i sådana stunder som det gäller att inte fästa blicken på alla de grå nyanserna utan att istället börja leta efter färgklickarna.
Det var bara att rikta blicken neråt en stund istället för att titta ut mot havet…
… och ibland gick det bra att titta uppåt också…
Det visade sig att det fanns färgklickar både här och där…
… och de påminde oss om att augusti, trots allt regn och rusk, faktiskt är en av våra sommarmånader.
Nu är det visserligen bara ett par dagar kvar av augusti och september är en höstmånad. Men vi vet att hösten kan bjuda på många soliga, fina dagar med klar, hög luft och en alldeles fantastisk färgpalett att njuta av! Så glöm inte – det finns färgklickar, även om det ibland ser ut som att det mesta är grått.
I socknen Burs har det byggts upp en unik järnåldersby, efter en spännande händelse som hände i trakten, våren 1975.
En grupp högstadieelever från Högbyskolan i Hemse var tillsammans med lärarna Harriet Löwenhielm och Pär-Gunnar Werkelin på lägerskola i Burs. Nära Stavars hus fann de en silverskatt från 900-talet. Det mesta bestod av arabiska mynt. Vikingahövdingen ”Staver den store” skall enligt sägnen ha varit ägare till skatten.
Staten löste in Stavarskatten och betalade en generös hittelön till eleverna. För pengarna åkte de på en studieresa till det historisk-arkeologiska försökscentret i Lejre utanför Roskilde. Antagligen var det då drömmen om att bygga en järnåldersby på Gotland föddes.
Med lärarna Harriet och Pär-Gunnar i spetsen började en grupp entusiaster bygga en fast lägerskola, inte långt ifrån platsen där de hittat skatten.
Under vår och höst åker skolklasser hit. Under sommaren är lägerskolan öppen för besökare. Undra om det kommit grupper och klasser från ställen långt bort på fastlandet? Andra länder? Hoppas det. För det är säkert spännande och lärorikt att pröva på olika hantverk och vardagssysslor från järnåldern. Sedan sover de säkert gott i vikingahuset. En del drömmer antagligen om vikingar. De djärvaste tar kanske en hederlig gammal ficklampa med sig ut i mörkret och letar efter glimrande saker. Mobilljuset tror jag inte bringar någon tur.
Undra om det redan nu är någon som kvickt knäckt slagdängan som antyds i bloggrubriken? Stan i det här fallet är Visby. Tidpunkten en tidig solig morgon i augusti. Innan regnet tog över makten. Vi delade på oss när vi kom till Botan. Solveig var laddad för månadens macrostund. Själv funderade jag på att försöka se om det gick att ta något som påminde om macrobilder. Dahlian fick bli första försökskaninen.
Självkritik är nyttigt. Den översta ”röda” är jag lite nöjd med. Ser du mellanrummet mellan stenblocken? Passar in som en slags skiljelinje mellan föregående bilder och det som hördes i min hjärna och visas i kommande bilder. Några strofer från en melodi som jag hörde som liten grabb, blev som en symbios med de vackra blommorna i olika nyanser. Varningssignaler är förbjuden frukt och taggar både på stjälkar och i brustna hjärtan. ❤
När man söker stundens sorger glömma är det skönt att vaken gå och drömma.
På staden jag drev tills jag såg dig med en grabb i en bil av senaste modell.Bilens lack den glänste.
Ty just nu idag så köpte jag en liten ros i en blomsteraffär.
En ros röd som blod så att du förstod att det är dig som jag håller kär.
När jag ändå vandrar olyckligt kär och nervös är det väl ingen som klandrar om rosen ges till en annan tös.
Mycket klokt beslut av Arne Quick. Den andra tjejen var inte ens värd en påse bilar. 😉
Ps. Tusen tack till DBW, De Badande Vännerna, som gör det möjligt för oss alla att njuta av Visbys juvel – året om. ❤
Här sitter jag less och tänker i moll. Utomhus vräker det ner. Morgoncyklingen är inställd. Cykeln ville inte ut från förrådet. Jag försökte inte ens övertala den. Ändå måste jag vara rättvis, analysera och lyfta på varje ”sanningssten”. För tänk att vara en rauk som måste stå ute i alla väder och årstider. Minut efter minut, kvart efter kvart… år efter år… Fördelen är såklart att de blir härdade och gnäller inte över småsten som vi små människor ibland gör över småsaker.
Jag stod i Slite och vaktade cyklarna och våra ägodelar medans Solveig klättrade upp och fotograferade. För vid detta tillfälle var vi i Slite och cyklade våra 88 minuter.
Jag hade glömt bort att det finns raukar på land på två ställen i Slite. Nu grävde jag i gotlanduppochner och såg att vi la in ”Raukarna i Slite” den 29 augusti 2019. Det märks verkligen att jag mognat som människa. 😉 Inte så konstigt med tanke på att det på söndag har gått exakt två år. För i den texten var jag mer som en omogen kart. Eller är det tvärtom? Här är länken: https://gotlanduppochner.com/2019/08/29/raukarna-i-slite/
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉
Såhär ser Silte kyrka ut från två olika håll. I samband med en restaurering i början av sjuttiotalet grävdes det fram grundmurar till en stavkyrka. Ett unikt fynd som aldrig påträffats förr. Av den nuvarande kyrkan är koret från omkring 1250 äldst.
Tornet har förlorat sin översta del när blixten slog ner. Under en period saknade kyrkan tak.
En sak som jag blev riktigt imponerad av är att samtliga fönsteröppningar är ursprungliga, med undantaget fönstret vid predikstolen.
Kalkmålningen visar ett livsträdsornament. Målningen är från 1200-talet och utförd av en mästare som kallas ”Spiralgeometrikern”.
Altarskåpets skulpturer är från sent 1200-tal eller början av 1300-talet.
De tre glasrutorna överst är glasmålningar från 1200-talet. Scenerna är Marie bebådelse, Kristi födelse och frambärandet i templet.
Dopfunten från slutet av 1100-talet är ett verk av gotländske stenmästaren Sighraf .
Predikstolen är en ”nymodighet” från 1700-talet.
Tänkvärda ord: ”Vänliga ord är som honung- smakar sött och gör kroppen frisk.” Ordspråksboken
Konstnären Pye Engström fick ett hedrande uppdrag några år efter mordet på vår stadsminister Olof Palme.
Hon funderade över vad hon tyckte var viktigast i Palmes gärning och kom fram till att det var hans fredssträvande försök.
Granit är materialet. 1991 är året när ”Utsträckta händer” kom på plats i passande Almedalen. Granskar man noga ser man mellan de båda stenkloten mänskliga figurer, som trevande försöker nå varandra.
”Vi räcker ut en vän-skaps-hand och knyter fasta, starka band. Vi räcker våra händer till alla våra vänner till alla på den vida jord”. Dagfinn Rimmerstad
I vår gemensamma kåseribok ” Skimrande ögonblick – och dagar i grått” finns ett kåseri som jag lite lamt döpte till ”Inte vilken februarikväll som helst”. Jag började med texten: ”Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer.” Avslutningen på kåseriet löd så här: ”Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del inom mig hade dött,en viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.”
I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det. Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉
Vi lyfte av cyklarna vid stationen i Roma. Som lokförarson tyckte jag det var spännande att få reda på att det fanns hela sex olika järnvägsbolag på Gotland mellan 1878-1948. Sedan kom Statens Järnvägar (SJ) och tog över allt. Då var det sockerbetor som var stommen i godstrafiken. På 50-talet slog bilismen ut tågen och den sista linjen stängdes 1960. Alla spår revs men 1972 bildades Gotlandståget för att rädda ett tåg. Sedan började de i etapper att återuppbygga 6,5 km räls mellan Roma och Hesselby. Nästa sommar vill jag åka sträckan.
Tjusig allé. Jag vet inte hur många gånger som vi åkt genom Roma. Då visste vi inte att det på nära håll låg idylliska lugna villakvarter. En aning om höst på marken. Sanningen var mer åt hållet, ännu en extrem varm sommar med vattenbrist på öjn.
Det här var en rolig upptäck för oss, när vi insåg att den trevliga grusvägen var en genväg till…
. Vi vände efter Roma Kloster och åkte förbi fotbollsplanen, simhallen och skolan innan vi kom ut på ”en lugn väg 143”. Fördelen med våra tidiga utflykter väger över nackdelarna. Annars hade jag gärna besökt Lennarts Place för att botaniserat i film och musikaffären. Det har jag sagt i bilen nästan varje gång som vi åkt genom orten. Läste att de från och med i september har öppet 11-16 på lördagarna.
Vi borde också stanna till vid gårdsbutiken Korverian, som säljer olika korvar som de tillverkat själva.
Den gamla ”sjukan” för två utbildade bibliotekarier finns kvar. Men nu nöjer vi oss med att fota utsidan. Böcker däremot läser vi fortfarande massor. Om de är bra. Själv slår jag ihop en bok om den inte fångat mig efter cirka femtio sidor. Igår började jag på en spänningsroman som utspelar sig på Gotland.
Skyltar av olika slag. Jag tror att humor medför ett bättre utgångsläge för att budskapet ska nå fram.
Här är det säker trevligt att ta en fikapaus.
Tänk vilken uppsving det var på orten när Roma sockerbruk hade sina glansdagar. Läste att det var i drift mellan 1894-1997 och var ett av Sveriges största sockerbruk runt sekelskiftet. Den första disponenten hette Per Forsman och den sista var Stig Forsblom. Ingen i disponentskaran hette Inez Sockersöt. Tätorten som växte upp kring sockerbruket och järnvägsstationen hette från början Roma. Poststationen var knuten till järnvägen. Detta blev ”big problems”. För det fanns ett ”stövelland” med samma ortsnamn. Därför blev det i början av 1900-talet ett namnbyte till Roma kloster. Både för poststationen och tätorten.
Vi såg en skylt med texten Sockerparken. Där cyklade vi in. Genast föddes en idé om att komma tillbaka dit när det är vår i skogen.
Bra tajmat denna tredje gång också. Vi hann tillbaks i tid. Sista minuterna spanade vi in närområdet runt stationen och bilen. Hittade exempelvis det gamla stationshuset.
Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.
Sedan vi flyttade hit har vi lärt oss att det gäller att spara på vattnet när man bor på Gotland. I somras var det till och med så att det tog helt slut på vissa håll och då fick man förstärka med tankbilar. Det är därför jag, numera, försöker att inte gnälla så mycket över om det regnar. För vi behöver vatten! Och vattendroppar är det kul att försöka fotografera. Jag skriver försöka, för oj vad det är svårt att få skärpan på rätt ställe…
Ljudet av porlande vatten är rogivande.
Mönstret i dammen ändrade sig allteftersom i virvlarna.
Ringblommor förknippar jag med sensommaren. De var tacksamma att så, minns jag från barndomens trädgård. Hade man sått en gång så självsådde de sig sedan, år efter år…
Smultronplantor i Botan står i full blom. Hur ska de hinna med att bära frukt?
Körsbärsbenved… Tänk att vi inte sett den förut.
Svart hagtorn…
En fluga som inte hade bråttom och som inte stördes av att jag försökte fånga den på bild. Titta vilket fantastiskt mönster den har på sina vingar! Och färgen, grön metallic! Det är troligtvis en spyfluga, och dem kan man tycka mindre om när de susar in i köket.
Färger och färgkombinationer har jag skrivit om förut. Här är en färgkombination som verkligen tilltalar mig.
Dahlior hör också sensommaren till. Det finns minst 55000 olika namngivna sorter läser jag på nätet. Ursprungligen kommer den från Mexico där den också är nationalblomma. Den finns i många olika färger, allt från vitt till nästan svart, men det finns inga dahlior i blått. Däremot finns det de som är tvåfärgade eller flerfärgade.
Avslutar med denna färgklick och önskar er alla en fin vecka! Kram: Solveig
Ända sedan medeltiden har det brutits och bränts kalk på Gotland. Från början bröt varje gård kalk efter behov. Under 1600-talet förvandlade rika köpmän och borgare kalkbränningen på ön till en mycket stor lönsam industri.
De mäktiga kalkpatronerna håvade in otroligt med pengar på sina ugnar. Men tänk dig in hur en arbetsvecka för de som gjorde grovjobbet var på den tuffa tiden. Vilken medelålder hade stackarna? Carl von Linné skrev efter sitt besök vid ett kalkbrott 1741 följande: …luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklarän någon kvarn av mjöldoft. Dessa kalkpartiklar lägger sig på arbetsfolkets läppar så att de därav är fulla av utslag och hudlösa.
Kalkhanteringen i Bläse startade i slutet av 1800-talet. Produktionen pågick fram till 1945. Under andra världskriget var kolbristen stor. Som mest jobbade här 140 man. Ett helt samhälle växte fram kring bruket bestående av arbetsbostäder, disponentvilla, affär och café. Glansperioden för kalkbruket i Bläse var på 1920- och 1930-talet.
Sedan 2015 finns vid strandkanten konstverket PORT MOT HAVET av Gösta Wallmark. Detta har vi sett flera gånger på instagram och på foton i böcker & broschyrer. Stenkul att äntligen få se det på riktigt.
Här ser du den stora ”pulkabacken” av mordmassor och halvbränd kalksten.
Bläse kalkmuseum är öppet på sommaren. Här kan du få följa kalkens väg från sten till kalk och få veta hur arbetarna levde. De belyser även kvinnoperspektivet i Gotlands kalkindustrihistoria. Georg Moberg var en av arbetarna. På sin ringa fritid snidade han träfigurer som finns utställda på museet. Under sina sista levnadsår blev han erkänd som konstnär. Sådan fakta gör mig varm i ❤
Järnvägssträckan till brottet är återställd och det har gått ett Stentåg tur och retur för turister fram till 2019. Förra året var turerna inställda. Jag vet inte hur det varit i år. Vi såg inget tåg under vårt tidiga morgonbesök i trakten.
Kalken användes inte bara på Gotland. Mycket av kalken exporterades till platser runt hela Östersjön. Därför var det givetvis viktigt att kalkbrotten låg nära en bra hamn.
Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.
VårSommarHöstVinter
Små tankar om de fyra årstiderna: Tidigare har vi visat upp vattenfall, trappan vid domkyrkan, Charlottendal och ödekyrkan i Elinghem. Denna femte gång i kategorin FYRA ÅRSTIDER lät vi flytta hem till lönnen utanför vårt sovrum. När jag ligger på golvet på en ”gymmatta” och har huvudet i en ”nackvagga” söker sig mina ögon ofta till lönnen. Trädet speglar så vackert de fyra årstiderna. Det är fortfarande några veckor kvar tills den får sin läckra höstklädsel. Tiden efter gör mig en aning mörk till sinnet. Extra viktigt att inte ta ut några sorger i förskott. För just ny lyser solen och det är trots allt fortfarande en sommarmånad på underbara Gotland. Var rädd om dig. ❤
gotlanduppochner 