Kategoriarkiv: Vykort från Österlen

4. Tredje gången gillt – Gislövshammar

Publicerad den av
3

Påsklovet var inrutat med flera ”måsten” som skulle hinnas med under mina lediga dagar. Turligt nog så blev det en ledig eftermiddag, mitt i veckan, som samverkade med att vädret inbjöd till en vårutflykt. Genast packade vi vår fika-korg och drog iväg till Gislövshammar.

En gul skylt varnade oss för tjuren, men vi utgick från att tjuren än så länge fanns kvar inne i en ladugård någonstans… och klättrade över stenmuren. Även om det gått nio år sedan vi var här sist, och elva år sedan vi var här för första gången, så kände vi genast igen oss.
Två blåa hav som möter varandra.

Det blåste lite för mycket för att jag skulle kunna fota med mitt macro. Det är alltid lika retligt att ens försöka när vinden leker med mina fotoobjekt och får dem att flytta sig hit och dit.

För en gångs skull var vi inte helt ensamma.

Några få vårlökar lyste som små gula prickar i allt det blå.

En plats att njuta av…

Det var här någonstans som vi plötsligt kände oss som Långben i den tecknade filmen på julafton. Vi började nämligen fundera över vem av oss som bar på fika-korgen och våra blå sittunderlag… Ingen, visade det sig.

”Det man inte har i huvudet får man ha i benen”. Tänk så sanna en del ordspråk är…

Eftersom jag frös och det inte lockade att fika utomhus bestämde vi oss för att vandra tillbaka till bilen.

Tack Gislövshammar för ännu en fantastisk naturupplevelse. Vi kommer gärna hit en fjärde gång också. Men förhoppningsvis behöver vi inte vänta nio år till nästa gång…

3. Tryde kyrka

Publicerad den av
4

Äntligen dyker det tredje vykortet från Österlen upp. Jag skyller självklart på postverket, som förändrats till det sämre sedan nedrustningen och framför allt efter de blev av med sin snabbaste brevbärare. 😉
Vi passade på att stanna till vid kyrkan, på väg hem från ett tandläkarbesök i närheten.
Tryde kyrka är en hög byggnad på trettio meter, som det tog sex månader att bygga och som invigdes 1868.

En mycket ljus och fin kyrka. Altaruppsatsen är från 1600-talet.

När det gäller predikstolen finns ett exakt år. 1618.

Trydefunten från 1160 har kallats för Sveriges förnämsta romanska konstverk. Funten är huggen i sandsten av Majestatis, en man som därefter kallades för ”Trydemästaren”.
När det gäller motiven och utsmyckningen är åsikterna inte helt eniga. Men de flesta tror det handlar om Martyren Fridolin, som helgonförklarades på femhundratalet.

Vi var båda positiva till den fina kyrkan och självklart blev vi överraskade av…

… köket med sina fikamöjligheter, som fanns längst ner i den öppna ljusa lokalen. Första gången som vi sett det upplägget.

Missa inte att besöka den fina kyrkan om du/ni har vägarna förbi. Det ska visst vara en mycket god akustik i lokalen – läste jag i recensioner från tidigare konserter.

Ps. Söndagen den 1 februari ämnar vi starta upp med fjärde resan till Bornholm.

2. Hammars backar

Publicerad den av
8

Vi kom ner till kustvägen från ett nytt håll. När vi såg en gammal välkänd parkering tog vi chansen. Vi befann oss vid Hammars backar, i närheten av Kabusa skjutfält.

Vi såg varken några soldater eller betesdjur. När det gäller det förstnämnda finns det alltid anslag i god tid när det gäller övningsperioder. Däremot noterade vi att en skärmflygare antagligen skulle utnyttja de kraftiga vindarna. Han grejade med sin utrustning. Kanske skulle vi hinna uppför ”berget” och få till fina närbilder på flygfärden.

En skön mix att ha skäl att vända sig om, pusta ut lite och samtidigt njuta av Österlens odlingslandskap. Det finns ett pärlband av gårdar.

Hela Kåserbergaåsen, som är ett naturvårdsområde, sträcker sig drygt en mil längs östra delen av Skånes sydkust. Från Kabusa skjutfält och fram till välkända Ale stenar.

Vi tog oss upp, men det gjorde tyvärr inte skärmflygaren.
Vi har varit här rätt många gånger förr. Då alltid i bättre väder. En gång cyklade vi hemifrån och till P-platsen. Konstigt nog har vi aldrig fikat på denna plats. Vi njöt påpälsade en kort stund av havet och kustlinjen, innan vi vände tvärtom.

Det är oftast betydligt jobbigare att gå neråt. Därför goda skäl att då och då stanna till och betrakta omgivningen. Det gjorde vi mer än gärna.
Vi bytte chaufför. Själv satt jag till höger och tog då och då klunkar från en söt cola med utgånget datum, när pilen på mobilen pekade rakt neråt…

1. Gula rapsfält är ett mysigt vårtecken

Publicerad den av
12

Då var det dags för premiär för en ny kategori på vår växande gemensamma blogg. Vi insåg att vi kan inte bara låta de två öarna Gotland och Bornholm bestämma allt. ”Gotlanduppochner” har fått in 1480 inlägg. ”Bornholmuppochner” som är mest aktuell sedan förra året har än så länge bara blygsamma 115 inlägg. ”Skåningar igen” stannar på 27 inlägg. För i framtiden kommer det istället enbart att bli glimtar från vackra Österlen. Kategorin kommer att heta ”Vykort från Österlen” och ha ett nummer framför rubriken.

Ystad och övrigt i Skåne landar från och med igår på första bloggen. Första färska inlägget är där redan på plats, vårbilder från vårt besök runt det gamla klostret i vår nygamla hemstad.

Solveig kom i torsdags med ett förslag över vad vi kunde göra när hon kom hem från fredagspasset, veckodagen då hon slutar tidigare.
”Vad säger du om årets första lunch på Jaktis och sedan en färd ut på Österlen för att se om rapsen börjat blomma?”
Hon visste såklart att mitt svar skulle vara på tre stora bokstäver. JAA!

Efter en god lunch på Jaktpaviljongen rullade vi iväg mot Österlen. Vi noterade snabbt att det fanns gula fält lite överallt. Problemet var att det inledningsvis blev endast ögongodis. Det var inte så lätt att hitta en möjlighet att parkera. Inte heller vill man riskera något i onödan. Men vid kyrkan i Löderup finns en bra grusparkering. Sedan tog vi oss över landsvägen.

Vackert, men kallt och blåsigt.

Här kröp Solveig ner djupt mot det gula, som då blev extra starkt till färgen. Själv stod jag helst med handskar och mössa på.

Men jag uppskattade min uppgift att ratta in på helt nya smala slingrande vägar. Ibland stannade jag till och vaktade medan Solveig stack ut och fotade. Det dök som tur var aldrig upp någon bil när jag stod ”lite i vägen”. Däremot noterade jag ett par intressanta nya ”besöksplatser” som vi inte hade en aning om. Skäl att återvända.
Till slut nådde vi den trafikerade kustvägen och jag blinkade höger. Här lirade vi mer på hemmaplan.