Lauks i Lokrume


Domarsläkten Lauk hade här en stor gård på 1300- och 1400-talet. Gervid Lauk var landsdomare på gutnaltinget – Gotlands högsta domare.

Det som finns bevarat från den tiden är detta packhus (förrådshus) i två våningar och en vind.

Varje våning hade två rum med egen ingång utifrån – utan inre förbindelser. Till andra våningen kom man via stege och svalgång av trä.

Bottenvåningens rum hade kryssvalv, andra våningen bjälklag och vinden tunnvalv. Bottenvåningen och vinden användes som magasin.

Andra våningen kan ha varit bostad. Där finns spår av det. Dock ingen eldstad. Däremot fanns en privet på baksidan – ett utanpå hängande torrdass.

Gårdskorset har fundamentet i behåll. Själva korset är utbytt. Det berättas att det kristna gårdsfolket samlades vid korset till andaktsstund, morgon och kväll.

Vilken pampig allé de nuvarande gårdsägarna kan njuta av. När vi besöker Lokrume kyrka ska vi hålla utkik efter Gervid Lauks gravhäll. Den kanske är större än kyrkan. 😉

Vilken version vill du tro på?


Sten – och korsvirkeshuset i Kyllaj byggdes år 1730, under ortens stora kalkindustriepok.

Till orten hade en av Karl XII:s armékrigare Johan Ahlbom flyttat. Här sadlade han om och fick tjänsten som strandridare. Yrket innebar att han blev en tulluppsyningsman. Inte nog med det. Han blev även kalkpatron efter ”rätt giftemål”. 😉

Med andra ord skulle Ahlbom skydda trakten från smuggling och olagliga aktiviteter.

Några detaljbilder från gårdsplanen och en av de kvarvarande ekonomibyggnaderna.

1741 övernattade självaste Carl von Linné här när han var på sin Gotlandsresa. Det finns många legender om människorna och livet omkring i bygden.

Version 1:
Johan Ahlblom gifte sig med dottern på den största kalkpatrongården Malms. Därmed blev han delägare i flera av de välmående kalkugnarna i trakten. När han dog 1788 ägde han fyra stora gårdar och sex kalkugnar.
Version 2:
Johan Ahlbom friade till den femtonåriga bonddottern Elisabeth från Malms gård. Ett stort och ståtligt bröllop avslutades i moll när bruden rymde på natten genom sovrumsfönstret.

Kanske är det så enkelt att de två versionerna hör ihop. Vad tror du?
I nästa inlägg ska du få följa med upp bland stenjättarna, som Linné kallade raukarna i Kyllaj.

 

Villa Muramaris – ”härden vid havet”


En halvmil norr om Visby blinkade vi vänster och parkerade en bit från grinden. Vad synd att vi inte besökte konstnärshemmet, när vi var här 2009 på semester och bodde i närheten. Inte kunde vi ana att det skulle inträffa en våldsam brand i januari 2013 och den berömda villan skulle bli totalförstörd. 😦

Paret Roosval köpte marken 1915. Johnny var Sveriges första professor i konsthistoria och hans fru Ellen, som var född von Hallwyl, var allkonstnär. Hon var konstnär, målare, skulptris och musiker.

Paret var mycket medvetna om sin tids konstnärliga strömningar. Därför fixade de själva de första skisserna om hur de ville ha byggnaderna på tomten. Idén var att allt skulle smälta ihop och samspela med natur och hav. Mycket av tankarna kom från en villa på Capri som hette Villa San Michele.

På denna stentrappa kunde de ta sig ner till havet för ett dopp. Andra dagar kunde de sitta på bänken och njuta av havet.

Ett par av skulpturerna som klarade sig från lågorna. I barockträdgården fanns förutom konstverk, en fontän av Sigrid Fridman, flera växthus, lusthus, tehus, tennisbana och golfbana. Den kända konstnären Nils von Dardel gjorde planritningen till trädgården, som döptes till Lustgården.

Jag skulle gissa att detta var en av ateljéerna. Annars fanns det även bastu och musikrum på ägorna.

Den här inbjudande bänken såg jag en liten bit in från grusbacken. Där kunde jag tänkt mig något att dricka innan backen skulle besegras. Ena sidan ser en aning osäker ut. 😉

Några årtal som avslutning:
35 år bodde paret Roosval i Murammaris.
Johnny dog 1965. Efter hans död ”sommarbodde” hans andra fru Agneta i den Italiens inspirerande villan fram till mitten av 80-talet.
Länsstyrelsen på Gotland utsåg 1987 huset till ett byggnadsminne.
Sedan 1995 ägs anläggningen av den gotländska familjen Amér.
Mycket har – under de år som gått sedan vinterdagen 2013 – gjorts för att återskapa det mesta av det som brandhärjades. En del detaljer har varit riktigt tidskrävande. Det ska bli spännande att se om allmänheten åter bjuds in för visningar.
Fotnot: Rättegången kan du som är extra nyfiken googla om. Jag känner inte till något extra. 😉

Donners plats; DONNERSKA HUSET


Tänk att Donners plats från början var vikingarnas begravningsplats. Under denna pampiga byggnad som heter Donnerska huset finns nämligen gravfält från vikingatiden. I källaren har man dessutom hittat rester från ringmuren. Historia i kubik.

Det är bara mittenpartiet och norra flygeln som är medeltida i det gamla packhuset. De är från 1100-talet.

Vilka glansdagar och vilken dominerande ställning huset fick under många år – under tre generationers tid.
Allt började med att tyska handelsmannen Jürgen Hinrich Donner och hans fru Margaretha flyttade hit från Lübeck 1746. Fyra år senare köpte det pampiga huset. Paret inrättade en handelsbod i bottenvåningen. Där sålde de mat, järnvaror med mera och började även ägna sig åt export.

Tyvärr blev Margaretha änka som 25-åring och med två små barn. Detta kunde inte hindra änkan från att utveckla affärerna och snart blev hon en välkänd och duktig handelspartner med många järn i elden. Det hände att det kom brev med texten Herr Madam Donner. Maggan ska ha varit en uppskattad arbetsgivare som tog hand om sina anställda. 🙂

När Margaretha Donner dog 1774 i tuberkulos tog hennes två söner över verksamheten och utökade den med saker som tobaksodling, kvarnar och skogsbruk. De började importera porslin, kryddor, salt och mycket annat. Som mest hade de 70 skepp i handelshusets rederi. När de var som störst var Donnerska huset det tredje största handelshuset i Sverige. 😀

Tiden går vidare och tiden tar slut för allt någon gång. Fjärde generationen fick ekonomiska problem och 1845 tog ”sagan” slut. Orsaken stavades k-o-n-k-u-r-s.

1902 köpte Riksbanken huset av familjen Donner. Sedan dess har det huserat olika verksamheter i huset. Nu är det Turistbyrån som har sin verksamhet på bottenvåningen i ljusa och rymliga lokaler. Där är vi ibland och hämtar broschyrer och köper små fina prylar.

Dags att glida ut på Donners plats och promenera vidare till…

 

”Sjumastaren”


För ett tag sedan berättade jag om Kajsarn i ringmuren som var Länsfängelse mellan 1681-1859. https://gotlanduppochner.com/2020/01/28/kajsarn-kajsartornet/

1859 invigdes Visbys nya länsfängelse vid Skeppsbron. Kommer du med en färja har du säkert noterat den gula byggnaden på höjden.

Du som löser korsord känner antagligen igen de romerska siffrorna för tusen, femhundra, hundra, femtio och hur man skriver nio med hjälp av att sätta ett I framför X som därmed betyder ett mindre än tio.

”Sjumastaren” kallades fängelset i folkmun på grund av de sju skorstenarna som syns tydligt från havet. Under ungefär samma period i Sverige byggdes 45 st cellfängelser. Syftet var en gemensam fångvård, där övervakningen kunde skötas av en begränsad personalstyrka.

Taggtråden finns kvar som ett taggigt minne. Den sista fången traskade ut från fängelset 1998. Den allra ”kändaste” internen bör ha varit Konrad Tector Lundqvist. Tector som sysslade med stölder och gick över till rånmord tillsammans med en kumpan. https://gotlanduppochner.com/2019/02/05/do-pa-olika-satt/. Han blev den sista som avrättades offentligt i Sverige.

Tjuv och polis i en klassisk position och klädsel.

Nu är fastigheten ett vandrarhem. Är jag sugen på att bo där en natt? Svaret innehåller fyra tyska bokstäver – men bara två engelska. 😉 Jag skickar stafettpinnen vidare till dig bloggbesökare.

Mission & Teater


På Söderklint ligger denna ståtliga byggnad med två höga torn.

Byggnaden byggdes 1901 till Missionskyrkan. Jag vet inte hur länge församlingen höll till där.

Detaljbilder.

Numera är det Länsteatern som framför sina föreställningar här inom olika genre & konstformer. Detta är kommande arrangemang som snart har premiär. Lycka till! 🙂

För fem år sedan var det stor succé när ”Systrarna sisters” drog fulla hus. Då var det säkert långa slingrande köer utanför entrédörren till vänster. Jag hade gärna sett den personliga och utlämnande föreställningen med Marie Nilsson-Lind och hennes syster Josefine Nilsson. Fem av styckena var skrivna av Benny Andersson som under flera år hade ett nära samarbete med systrarna och Ainbusk Singers. ”Lassie” och ”Älska mig” har Benny ex. varit med om att skriva. Känns de bekanta? 😉

Här stod jag på Kinbergs plats en kall, fin januarimorgon och plåtade.
Den 29 februari släpps Maries bok som jag ska köpa och antagligen läsa i små avsnitt åt gången.

 

Gamla Maltfabriken


Almedalens bibliotek ligger vid Cramérgatan. Under lågsäsong kan vi parkera ”den lilla blå” på samma gata. Här står bilen i grönskan mitt emot ett pampigt hus med en brokig historia.
Det är svårt att tänka sig att det i början av 1700-talet var vatten här. Men samtidigt vet jag att ”Gamle hamn” fanns där Almedalen ligger nu – ett par hundra meter uppåt från parkeringsplatsen.

I slutet av 1700-talet och ca 70 år framåt var detta område en trädgård. Detta förändrades när Tändsticksfabriksbolaget 1871 fick en tomt för att anlägga en tändsticksfabrik. I fabriken jobbade sedan 84 personer. Exporten av tändsticksaskar gick till bland annat Tyskland, Kina, Amerika och Ostindien. Endast 12 år höll verksamheten på. Gick den upp i rök tro. 😉

1891 blev det både ny ägare och ny verksamhet när Gotlands Maltfabriks AB tog över fastigheten. Det mältades spannmål till öltillverkningen i stadens bryggerier ända fram till 1930-talet. Därefter har kommunen varit ägare och om Campus Gotlands studenter dricker öl där och lever upp till husets historia förtäljer inte historien. Men skulle någon hitta ett kvarglömt förråd av dammiga tändsticksaskar kanske den lyckliga slipper ta studielån en termin. Själv är jag enbart tacksam för att inte anrika byggnader jämnas med marken. Sådant såg jag tillräckligt av i min barndomsstad. Har du också liknande dystra minnen?

Stafettsammanfattning till mina bloggbesökare:
Vatten-trädgård-tändsticksfabrik-maltfabrik-högskola.

Ps.
Mittenbilden tog jag i söndags. Blå himmel men inget grönt på träden.

 

Stora Hästnäs


Vi lämnade Gotlands sist bebodda fattigtorp och åkte en liten bit bort för att beskåda ett annat byggnadsminne.

Innanför ringmuren i Visby står fina gamla stenhus. En liten bit utanför staden finns ett av de bäst bevarade stenhusen, av de ca 175 stenhus, som finns kvar från medeltiden.

Stora Hästnäs är byggt på 1300-talet och är numera privatägt. Själva mittpartiet är bevarat i full höjd. Men på gavlarna är två lägre byggnader rivna.

De två nedre våningarna har varit bostad. Innanför de tre vackra ”fönstren” fanns troligen ett rum som användes som en fin sal.

En motvikt till Sandkull-Annas fattigstuga som vi precis besökt och som hade dröjt sig kvar i mina tankar.
Jag har läst på om de rika gotländska bönderna som deltog i den internationella handeln när Gotland hade sin långa glansperiod. Då kunde de rika bönderna förse sig med stenhus av rang och glänsa.

Högre upp förvarades dyra varor. Precis som i packhusen innanför muren. En hissport såg till att varor kom upp och ner på framsidan. Praktiskt att ha uppsikt från bostaden i samma hus. Nu tar vi trappan upp och kliver in.

I bottenvåningen finns en öppen spis i kryssvalvet. Det ser mysigt ut i all sin karghet.

Huset har även en källare som du kan se på de första bilderna. Inomhus var det smidigast att ta trappan.
Vi höll oss kvar en stund runt de utbrunna stearinljusen…

… innan vi traskade vidare mot ”Den lilla blå” som antagligen kände sig ensam. 😉
Varje stopp som vi gjort under detta första hela Gotlandsår föder så många historiska tankar, som gör det svårare och svårare att begränsa till enbart bloggen.

Sandkull-Annas stuga


En liten bit från flygplatsen i Visby finns platsen som vi skulle besöka. Kan så här från parkeringen med det fina staketet upplevas som en idyll vid första ögonkastet. Där finns exempelvis en mysig berså.

I slutet av 1800-talet uppfördes bostadshuset av återanvänt bulhusvirke. På de 11,5 kvadratmeterna samsades sex personer. Mindre än 2 kvadratmeter per person. Utan vatten och el. Ta in denna sifferfakta och begrunda en stund. Tid för eftertanke.

Nu är det sista bebodda fattigtorpet på Gotland kulturminnesmärkt och förvaltas av Väskinde hembygdsförening.

Under dessa enkla förhållanden bodde Anna Johansson (1888-1980). Hon försörjde sig genom att sälja kryddor som odlades i täppan bakom huset.

Blixten slog ner vid ett tillfälle. Därför är skorstenen sned.

Anna bodde här på heltid fram till 1975. På somrarna bodde hon i stugan ytterligare tre somrar. Undra om hon längtade hem starkt till sommaren när hon satt på äldreboendet Tingsbrogården? Vad tänkte hon i april 1976? Behövde Anna övertalas att stanna kvar på äldreboendet under sommaren? Eller var hon så dålig då att en sommarflytt inte ens var tänkbar. Något svar på frågorna lär jag aldrig få. Men jag blir berörd av hennes jordeliv. ❤

Ofta var det så att äldre syskon ärvde föräldragården. De jordlösa och fattiga nybyggarna fick kämpa på med svåra förhållanden. Kanske försörja sig på dagsverken hos bönderna.
Jag är tacksam för att fattigtorpet är i trygga händer och bevaras till eftervärlden. Någon gång varje år ordnas inomhusvisning av torpet. Jag skäms när jag tänker på att jag gnäller över dåligt väder utomhus. Allt var definitivt inte bättre förr. Men vissa saker var det, anser bloggägaren. 😉