Tog chansen i år också


Vi stannade vid Högklint. Första gången som vi kom hit när det inte blåste kallt från havet. Istället var det nästan helt vindstilla.

Sämre utsikt går det att ha vid en utomhusfrukost.

Blåhäll – Även denna sommar är det öppet för allmänheten, några veckor, när militärerna har sommarlov från Tofta skjutfält.

Cyklarna lyftes ner från bilen. Precis som vi bestämde förra sommaren. ”Nästa gång cyklar vi här.”

Då och då dök det upp små avfartsvägar som vi stannade till vid.

Här studerade vi fåglar. Funderade på om stenarna var förbokade?

Tistlar är vackert. idag låg jag nära en för att försöka få till en suverän bild på en fjäril. Hur det gick? Det vill jag inte prata högt om.

Cikoria odlade vi framför vårt kaffekoppsmuseum i Ängalag på Bjärehalvön. Hajar du kopplingen? 😉 I ”Kaffemontern” hade vi kaffekvarnar och ransoneringskort från andra världskriget.

Nu var frågan om vi skulle cykla in och hälsa på nötkreatur eller… spara det till nästa sommar.

Min ryggtavla är svaret på funderingen. 😉 De såg väldigt stora ut där de låg.

Vår plan var ändå att fortsätta, billedes, längs kusten och ta oss upp på ett berg för att njuta av utsikt och fika.

Dags att ta farväl av Blåhäll. Vem vet! Vi återvänder kanske hit nästa sommar. Eller… så ”skjuter” vi upp det… 😉

Tomtbod – Stillheten och havet


Det är många som hävdar att Tomtbod är Gotlands vackraste fiskeläge. Det är i alla fall ett av de bäst bevarade på ön och blev byggnadsminne 1988. Tomtbod ligger i Burs socken på sydöstra sidan och har anor från 1600- och 1700-talet.

Den långa höga ”stolpen” har en järnkorg högst upp. I korgen tändes eldar när mörkret kom så att ”båtarna” skulle hitta hem igen. Det var en tid långt före fyrarnas blinkande. Mannen som skötte den viktiga sysslan kallades ”lysaren”. Oftast var det en äldre fiskare.

Gotlands bönder ägde ofta en bod i ett fiskeläge där de kunde dryga ut kassan för att överleva. För den magra jorden gav inte tillräcklig skörd. Framför allt var det strömming som fångades och saltades i tunnor för att sedan kunna ätas, året om.

”Båt i vila”.

Snacka om ”handarbete”. Hur många timmar tog det att bygga muren? Hur svårt var det att lära sig sysslan? Jag hade gärna provat en ”vädervänlig” dag i min ungdom.

Fortfarande bedrivs det fiske. Flundror, torsk och sik hamnar förhoppningsvis i näten.

Redan på 1600-talet berättades det om detta fiskeläge, som då hette Tompta Strandbod.

”Den gamle och båtarna”. Jag gick och filosoferade, som jag ofta gör på sådana här platser. Tänk om jag fått en pratstund med yrkesfiskaren Vanges Lasse, som ska ha satt sin prägel på hela Tomtbod under förra seklet. Mannen ska ha varit en berättare av rang och bodde nästan hela året runt i sin strandbod. Han visste allt om både fiske och väder. På en gammal lättviktare med en låda bak körde han omkring och sålde sin fångst. Hör du ljudet av hans tvåhjulade fordon?

Tänk om båtarna kunde tala. Skulle de berätta om faror, väntan och oro ombord? Eller var det mer tystnad än ord? Bara regelbundna årtag.

Länningarna finns kvar som minne av var båtarna drogs upp ur vattnet.

Bodarna är privatägda och det är inte tillåtet att hyra ut dem. Vad tacksam jag är för att inte personer med alltför många idéer fått härja fritt på Gotland. Avsaknaden av en tilltalande badstrand kan vara ett bra skydd inför framtiden vid denna juvel. 2013 utarbetade Region Gotland en fiskelägespolicy med en lagstiftning om de gotländska fiskelägena.

Härifrån hade vi inte långt till nästa smultronställe.

Nyhamn


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld.

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)


Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.

Botvaldevik


Fiskelägena på Östra kusten ”duggar” ganska tätt.

Bodarna var färdigbyggda 1952 och hamnen är den enda fiskehamnen som är i funktion. Både för kommersiellt fiske och fritidsfiske.

Det måste vara känsligt för båtar som har fobi för vatten och lätt blir sjösjuka. 😉

Blogginläggets detaljbild.

På 1800-talet var Botvaldevik utlastningsplats för ex. kalk och trävaror. Det hade varit intressant att få se en filmsnutt från den livliga tidsepoken.

Det var soligt och vi hade en fin utsikt mot ön Sildungen. Men det var också en bitande kylig vind som inte passade ihop med en tunn vårjacka. På Gotland är det ofta inte långt till en helt annan väderlek, där en annan klädeskod gäller. Är bilen med på utflykten är det lätt att gardera sig. Sedan behövs det inte överdrivas. Därför får skidorna och skridskorna vackert stanna hemma – på sommaren. 😉

Kyllaj fiskeläge och hamn – nu och då


Lugnet nere i Kyllaj hamn gick nästan att ta på. Vattnet låg spegelblankt denna tidiga majmorgon. Annat var det när kalkbränningen kom igång vid 1650 och pågick till 1910-talet. Då skeppades kalk på skutorna till olika hamnar längs Östersjön. Vilken aktivitet det måste varit i trakten och på havet.

Kyllaj utvecklades på många plan. Ett helt samhälle med patron- och arbetarbostäder, affärer och annat byggdes upp runt hamnen. Själva kalken bröts vid kalkbrott i trakten. Därefter forslades den med häst och vagn ner till kalkugnarna för att brännas. Rena rama hästjobbet. För både två och fyrfotade.

Fanns det tid över för att njuta av blommor? Förekom det några lekar? Hur umgicks familjerna? Fanns det privatliv? Levde någon dagdrömmare ”mitt i soten och valkarna”?

Arbetarna fiskade till husbehov. Jag tror de drygade ut hushållskassan genom att sälja fångst vid sidan om.

Den sexkantiga ugnen byggdes i början av 1800-talet. I ugnen eldades det med ved.
i den nyare tegelugnen med hög skorsten, från sekelskiftet 1900-talet, var det istället kol som gällde.

Här ser du ruinerna där den brända kalken förvarades. ”Byggnaderna” kallades kalklador. En del av kalken läskades med vatten och packades på tunnor som sedan gick iväg med skutorna. Annan kalk packades osläckt i tunnor. Ibland gick det av den orsaken illa och resulterade i förlisningar ute till sjöss. Det gällde med andra ord att jobba på rätt skuta. Rena rama lotteriet. På tal om…

…I lördags hade jag fyra rätt på Lotto. Endast tre rätt till och vi hade haft över fyra miljoner skäl, att leta sommarställe i Kyllaj. 😉 Först ska jag bara lära mig uttala namnet korrekt. Det är inte lätt att lära gamla envisa åsnor prata ö-språket. Jag har läst för många Knutasböcker och i huvudet heter orten…

Lergrav fiskeläge


Vi står kvar bland raukarna och blickar ut över fiskeläget och den spegelblanka Lergravsviken. På avstånd skymtas Skenholmen i diset. För oss ser det ut som en vacker ”morgontavla”.

Precis som förra gången, för fyra år sedan, är vi ensamma här…

… därför är inte butiken öppen. Kanske är den inte det förrän till sommaren. Förutom glass och fika går det att köpa färsk eller rökt fisk. Borden placeras ibland på bryggan.

En tur med båten ser lockande ut. På den här nordöstra sidan ligger Gotlands enda skärgård.

Om det blåser från väster borde fiskläget ligga rejält skyddat.

Förutom tre äldre träbodar är de flesta byggda kring förra sekelskiftet och fram till mitten av 1900-talet.

Båt i vila.
Kaninerna lekte med fotografen innan duon bestämde sig för att ta tio sekunders stilla lördagssittande. Vilken tur vi inte körde på någon av deras hundratals kusiner som kutade över de gropiga grusvägarna som vi körde på. En av släktingarna vände antagligen på en gulröd skylt så vi körde fel. Det retar mig i efterhand att vi missade… ”det går fler bilar”. (Gotländskt Bosse-ordspråk)  🙂

Naturskönt andningshål


Vädret var grått och opålitligt i Visby. Ändå tog vi med kaffekorg och åkte en och en halv mil norrut längs med kusten. Vi blinkade vänster in på den branta raka grusvägen, där vi såg det lockande blå havet framför vindrutan.

Bilen parkerades med fronten mot det vackra fiskeläget. I Nyhamn lyste den gula lampan och mössan och vantarna kunde förpassas till fickorna.

Du som deltog i min novembertävling 2019, med en bild och tre alternativ, minns säkert skoträdet.

Mycket spännande är på G i naturen. Jag är ödmjuk mot att ännu en gång få vara med på resan.

Härligt att se att blåsipporna envist håller sig kvar. Flertalet ännu lika fina.

Så länge de inte växer förbi grässtråna till antalet, i min egen trädgård, är de färgklickar som jag uppskattar. Nu när Familjen Lidén tagit paus från egen trädgård är maskrosorna och jag alltid sams. 😉

Jag inser att paret hade lä bakom sig. För riktigt så varmt upplevde vi inte promenaden med vinden mot oss. Däremot hade jag 46 grader i solen för några dagar sedan på balkongen.

Boule. En trevlig aktivitet som passar förträffligt att utföras av tre generationer samtidigt. 😀 Vi får inte glömma bort att lägga våra klot i bilbagaget. De kan komma till användning lite varstans, när vi tar en transportpaus.

Tillbaks till bilen tog vi ut kaffekorgen och en pläd och vandrade upp till en ledig bänk med bord. Livet är stundtals enkelt att leva. När vi senare återvände till Visby var det grått, blåsigt och kyligt.

Efterord:
I nästa blogginlägg ska Solveig presentera sin andra färg i kategorin Naturen i färg. Förra gången var det vitt. Vilken tror du det är för mars och april?

Gnisvärd kapell – Strandkyrkan


Det här fina fiskeläget några mil nedanför Visby har gotlanduppochner besökt tidigare. En gång i tiden var det ett av Gotlands mest lönsamma fiskeställe.

Vi parkerade bilen vid hamnen i Gnisvärd och gick mellan fiskebodarna längs den smala asfalterade vägen. Målet var ett speciellt hus, bakom sista huset, på höger sida. Vi hoppades att dörren var upplåst denna påskdag.

Från början låg här ett träkapell från 1600-talet, som tvåhundra år senare hade förfallit.

På vindflöjeln kan du läsa årtalet 1832. Men enligt en historieberättare med namnet Hilding Nilsson påbörjades bygget av den nya kyrkan först 1838.
Historien bakom flöjeln är följande:
Det är en gåva från en skeppare som fick stora problem med sin skuta. Han och hans besättning råkade ut för hård storm utanför Visby. Fiskare utanför Gnisvärd gjorde en heroisk insats när de lyckades borda skutan och rädda besättningen i land.

Vilken flax. Det var öppet. 😊

Det ska vara populärt att döpa sina barn här. Vigslar förekommer också flitigt.

Inte oväntat förekommer skepp i olika sammanhang i lokalen.

Om du gör en piruett eller har ögon i nacken ser du följande. 😉

Döden lurade i vardagen. Havets humör har alltid varit skiftande. Det fanns inget OB-tillägg för stark blåst och oväder. Strömmingen skulle fångas i alla väder. Arbetsvägran var säkert inte aktuellt.
Äldre män, kvinnor och barn tvingades se och uppleva skräckscener från land och stugfönster. Netflix fanns på riktigt.

Vi avslutade med en promenad vid havet – som var på ett lugnt påskhumör denna soliga eftermiddag.