En plats att njuta av…

Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.

När jag går in genom grinden till Botan fylls hela min kropp av ett inre lugn. Det är så fridfullt och stilla, samtidigt som det råder en febril aktivitet i varenda hörn. Önskar att jag kunnat förmedla det surrande ljudet från alla insekter, kombinerat med koltrastarnas skönsjungande stämmor… men ni får nöja er med bilder utan ljud.

Blev positivt överraskad när jag såg att jag lyckats få ett och annat bi att fastna på bild, för det var sannerligen inte lätt att ta några kort där de fanns med. Inte sitter de kvar och väntar på mitt klick inte. Lika fort som de landat flyger de vidare till nästa blomma, och till nästa…

Humlorna då? Är de mer välvilliga till att agera fotomodeller? Nej, de tycks om möjligt ha ännu mer bråttom. Dessutom kryper de in så långt i blommorna när de väl landat att jag bara såg en vinge eller ett par ben när jag försökte fotografera.

Det var full aktivitet även bland de tvåbenta som arbetar med att hålla Botan i bästa skick. (Tack till er! Ni lyckas verkligen!) Här var det nyvattnat och några vattendroppar hängde beslutsamt kvar för en kort stund.

Det var helt enkelt omöjligt att ignorera rosorna. Dessa fantastiska blommor som håller på att slå ut i full blom över hela Visby.

Men rosorna har konkurrens av många andra skönheter. Var och en med sin speciella färg eller form.

Ibland behövs det inte så många ord.

Nostalgi! Min mormor var noga med att vi skulle sätta blommor från trädgården, på morfars grav, till varje helg. När liljor av denna sort blommade som bäst hamnade alltid en stor bukett på kyrkogården. Inomhus var de inte lika populära eftersom frömjölet kunde ge fläckar på duken.

JAAA! Tulpanträdet blommade. Men, NEEEJ! alla blommor satt högt upp i trädet och trots maximal höjd på stativet var jag inte ens i närheten. Jag, som alltid brukar hålla mig till reglerna, fick nästan lust att ge mig upp och klättra men insåg att det nog inte skulle bli populärt. Får hoppas på att trädet blommar nästa år igen och att åtminstone en blomma kan tänka sig att sitta på en gren lite längre ner då. (Googla på Tulpanträd så får du en bättre bild på de fantastiska blommorna.)

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas. Botaniska trädgården är min favoritplats på Gotland. Det är verkligen en plats att njuta av…

Text och bild: Solveig Lidén

I väntan på nytt kök; del 2

Inser nu på kvällskvisten att jag inte kommer att hinna med imorgon att lägga in del 2, som jag nämnde i förra inlägget. Därför kommer det samma dag som ettan.

Vi har flera gånger sett skylten med namnet Lullyhill, men aldrig tidigare har vår nyfikenhet vunnit över motståndarna, att fortsätta kustvägen mot något annat större mål. Den här gången var det ett lämpligt tillfälle, att se om vi kom någonstans eller måste vända?
Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för något slags ”område”. En plats där man hyrde in sig en vecka/en natt ?
En lagom stor grusplats, för att ställa bilen fanns utanför området. ”Den lilla blå” tyckte det var skönt med skugga. Vi gav oss först in på en gammal spännande stig från förr – rakt in i snårskogen. Trafiken hördes som en trygghet när det började bli lite för många ”stigval” att hålla reda på. Efter att ha letat oss tillbaka till bilen fortsatte vi längs utsidan på gotlandstunet. Det var rätt kuperat, som det är i denna del av Gotland. Självklart måste vi få reda på vart stigen ledde. Det slutade med att vi kom fram till Snäck camping. Där gick vi ner mot havet en bit, innan vi vände tillbaka i uppförsbacken.

Lunchen intog vi på en plats som vi bott på förr. Restaurangen fanns kvar, men stugbyn har blivit privata bostäder, efter vi bodde i denna gula stuga. Vad bra våra döttrar hade det här. Mindre än femtio meter till pool, studsmatta, glass & godis och nya kompisar. I deras ålder var det guld värt.
Vår lunch i skuggan var mycket god. Mums.

Vi satt på en filt och studerade hur fågelungarna följde sin gräsandsmamma, en häger som lyfte för snabbt och många andra fågelarter som inte fick vara med i blogginlägget. Men när Snäckschimpansen envisades med att få vara med var det bara att lyda. 😉

Nu hade vi förflyttat oss till naturreservatet Galgberget. Solveig låg på en filt medan jag utforskade nya ställen, som jag inte trampat på förr. Men båda började vi längta hem och vi tittade allt mer på klockan. Vi såg naturligtvis fram emot att få se ”vårt nya kök”.

Ambulanshelikoptern från Stockholm gick ner för landning på sjukhusplattan. Plötsligt tyckte jag inte mina egoistiska tankar var viktiga längre. Istället gick tankarna till den medmänniska som teamet skulle hämta. ❤

Det här fikabordet ska jag visa Solveig någon gång, när vi kommer till Galgberget igen.
Svettiga och trötta drog vi oss hemåt. Vilken tajming. Vi mötte montören som var på väg bort med sin firmabil. Han var precis klar med vårt kök. Elen var också påkopplad. Innan vi åkte iväg tog Solveig kort på vårt ”gamla kök”. Nu tog hon nya bilder och skickade iväg dem först till våra döttrar. Som givetvis inte vågade skriva att det förra var snyggare. 😉
Imorgon ska vi leva i ett annat kök. Men nu ska jag packa vidare.

Fotnot:
Samma information till del 2. Jag svarar eventuella kommentarer med en…

Hällarna lyser i blått

Vi stack iväg en dryg timme innan vi skulle hämta lördagens matkassar, med avsikten att Solveig ville hitta och ”macrofota” de blå juvelerna som skulle finnas på Södra Hällarna.

Ut mot klintkanten breder de öppna hällmarkerna ut sig och där går det just nu att njuta av exempelvis bergskrabba.

För oss som är fastboende på ön är det häftigt att veta att den bara finns på Gotland och Öland. Annars förekommer den närmast i Spanien och Sydfrankrike.

Bergskrabban har en vedartad jordstam som fixar frysningsrörelserna under vintern.

Blomman har fyra ståndare, två längre och två kortare. Blomkronan är tvåläppig och frukten är en nöt som är innesluten i det femflikade fodret.
Överkurs. Det mer ”avancerade namnet” på växten är Globularia vulgaris L.

”Runt midsommar” brukar blomningen vara som mest intensiv.

Fotnot:
Imorgon eller ikväll funderar vi på att byta header. (Bilden längst upp på bloggen). Det var ett bra tag sedan sist. Hoppas vi hittar någon lämplig bild från inlägget, som dyker upp här imorgon.

Speglingar i vatten

Den här nya bloggkategorin heter ”De tio utvalda”. Vi inledde med ”Skäl att återvända” och följer upp med ”Speglingar i vatten”. Bilderna är tagna från runt om på Gotland. Visst är det magiskt att få uppleva speglingar under en orörd vindstilla morgon. ❤

Follingbo kalkbrott

Den här gången handlar det om ett före detta aktivt kalkbrott. Om du tycker det är alldeles för trångt på badplatserna i Visby skulle du kunna prova ett bad i Follingbo kalkbrott. Ta i så fall väg 143 mot Roma. Sväng vänster mot Svaidestugan. Kör in på tredje grusvägen till höger. När vi var där var bommen öppen.

Det går att hoppa ner i vattnet från kalkbrottets kanter, men det är även möjligt att vada i.

Maxdjupet ligger på 10 meter. Vilket är djupt för kalkbrott. Jag läste på en sajt av vattentemperaturen 19 grader, i mitten av augusti. 20 grader brukar vara min smärtgräns. 😉

Det bör tilläggas att det är en plats som går utmärkt att bada i. Däremot bör man vara en person med ”rätt” utrustning och stor erfarenhet för att dyka ner mot botten. Sikten ska vara rejält usel nära väggar eller botten. Orsaken är att där finns ett tjockt lager av sörja överallt och framför allt en massa skrot.

En halvö som gjord för att cykla ut till och njuta en stund.

Det finns en hel de kräftor i vattnet. Några har sett fiskar. En person berättar om en snok. Själva tyckte vi att det räckte så bra med att promenera och snoka försiktigt runt kalkbrottet. Spännande att tänka på historiens vingslag. Tänk vad arbetarna slet här.

Vattenfallet i Fridhem

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår
Sommar
Höst
Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Första vårdagen 2021 är ett perfekt tillfälle för denna nya kategori. 😊

Vi visste att det skulle låta rejält om våren och vara snustorrt på sommaren.
Förhoppningen om vackra höstfärger på träden blev inte uppnådd. Däremot blev vinterbilden bättre än den vi hade sparat från vårt decemberbesök. Tack vare ett inlägg på Instagram blev vi nyfikna på att åka dit igen i februari. Det var mäktigt att få se och höra.

Smörasken och Sparbössan

Samma år, 1288, som Ringmuren stod färdig utbröt inbördeskriget mellan Visbyborgare och lantbor. Efter kriget förstärktes portarna i landmuren med torn. Nästa stora byggnation var att höja hela den snart hundraåriga muren med 2-4 meter någon gång mellan 1340 och 1360. Samtidigt fick de nya murkrönen sadeltorn mellan marktornen.

Vid mitten av 1500-talet kompletterades muren med två kaponniärer i östermur. I folkmun kallades de för Smörasken och Sparbössan. Detta är det förstnämnda.

Så här ser Smörasken ut från andra hållet. Det rör sig om en utbyggnad med batteridäck för kanoner. Syftet var att förbättra flankskyddet av landmuren. De hade kommit fram till att det inte räckte med armborst från marktornet, mot motståndet eldvapen från krigare. Med hjälp av kanonerna förbättrades oddsen rejält.
Kaponniärerna byggdes i tre etager. Först en låg källarvång och därutöver två batteridäck.

Smörasken nämndes med namn i en karta över Visby från 1723.

Det här är Sparbössan som ligger mindre än 200 meter söder om Smörasken. Närmaste port att ta sig in till innerstan är från Sparbössan Dalmansporten och från Smörasken Brunnsporten. Båda portarna finns i egna snöfria inlägg, i denna kategori.

Vi pulsade runt i snön ett bra tag och det gällde att försöka gissa var det var som säkrast att ta sig ner. På avstånd hördes glada skratt från barn & ungdomar som åkte pulka. Jag hade mer än gärna tagit pulka vissa partier. Du ska veta att de anlade tredubbla vallgravar omkring ringmuren. Under medeltiden tror jag det var längre mellan skratten i detta område. Men å andra sidan hade de kanonkul… på sitt sätt. 😉

Fotnot: På vissa ställen är stavningen kaponjärer. Men den varianten som jag valde vann ”stavningstävlingen”.

Det har dröjt ett tag

Det dröjde till inlägg nummer 33 i kategorin Fiskelägen, innan platsen som ligger allra närmast vår bostad fick visa upp sig. Största orsaken är att jag hade tänkt krydda med rejält med snö på några foton.

Och ska hela sanningen ”upp ur havet” var det länge sedan det låg ett klassiskt gammalt fiskeläge här. I början av 90-talet byggdes ett 40-tal bodar för Flundrevikens båtklubb vid småbåtshamnen norr om Visby.

En lång bodlänga på rad.

Bakom denna länga finns Snäckviken och Korpklint. Åtskilliga gånger har vi kört eller gått i trakterna. Ibland när vi varit på väg till en promenad i ett änge eller ut till området runt ”låtsasrauken”. Andra gånger när jag älskat att på hemvägen från norra Gotland köra av från ”stora vägen” och glida omkring nära havet, sista biten in mot Medeltidsmuren. Jag behöver min dos hav – året om, i alla väder och helst med rätt kläder. 😉

Inget dumt läge för att njuta av solnedgångar. ❤

Fyra detaljbilder.

Jag gissar på att detta är klubbstugan som går att hyra för olika aktiviteter. Eller så är jag ute och reser på djupt vatten och får det svettigt i bastun. 😉 Solveig var inne på att det kunde vara en bastu.

Garbarns länning

Vi har besökt väldigt många nya ställen på Gotland under 2020.

Här hade vi några fina dagar vid Kappelhamnsviken på norra öjn.

Även små fiskelägen får ta plats på bloggen gotlanduppochner.


Härifrån hade vi klar utsikt över till andra sidan viken. Vi uppskattar att det finns kvar många vita fläckar. Många spännande stopp ligger framför oss. Helst tidigt på dygnet.

Nu är den stora frågan om vi ska försöka hyra denna båt eller…

… hoppas att båtpusslet är ledigt till vår ”spikade” vecka? 😉

Från andra hållet ser Garbarns länning ut så här. Länning är ett gammalt ord för förtöjning och uppdragsplats för båtar.
När jag gick ner till vattnet satte min fantasi igång. Först tänkte jag på hemska saker. Sedan gled tankarna över till Gunnel Mobergs tema grönt, på sin kalender i år.

Kan Gunnel vara inblandad till och med… ? 🙂

Tre bilder från samma plats. Vi längtar efter nästa säsong. ❤
Inte en enda soltimme har Gotland haft i december – än så länge. Imorgon lyser dock Lucia upp.

Bilen styrdes mot havet

Vi hämtade ut ett paket igår på ett utlämningsställe. Sedan körde vi iväg på en större väg och blinkade vänster vid ett vägskäl, som vi aldrig kört in på förr. Egentligen hade vi inget mål mer än att någonstans gå en promenad innan vi körde hem för söndagsfika. Plötsligt stod det 90 på skylten och jag tyckte det var märkligt med tanke på den slingrande vägen i skogen. Men runt krönet blev vägen rak och otroligt bred. Vi insåg att det var en reserv landningsplats för flygplan. Därefter kom den där djupt rotade känslan, som jag alltid har inne i kroppen. Havet som drar till mig som en magnet. Är det grått och rätt trist har kusten ändå sin tjusning. ”Kan vi ta promenaden vid havet? Jag tror vi snart når kustvägen. Hur långt norr ut tror du vi är?”

Vi korsade två stora vägar och nådde stugområden som var nya för oss. Till slut kände vi igen oss. Det är kul att se hur vi lär oss att hitta på ön. Hamnar på senvägar som kanske blir genvägar i framtiden. Har vi ingen tid att passa är livet fullt av möjligheter.

Vi hoppades att det bara var någon som eldade vid en stugtomt i skogen och att vi inte på tillbakavägen skulle hamna i en kraftig eld och rökhistoria, där vi tvingades ta till ett sent olockande novemberdopp. 😉

Till slut insåg jag själv att jag borde hålla mig i bakgrunden. Låta Solveig sakta gå först och stanna till – beredd på att få sin ”färgbild” inför nästa månads redovisning. Det var som de där ”elakingarna” lekte katt och råtta med henne. Så fort hon skulle zooma och ljudet från kameran hördes försvann objektet. Skam den som ger sig. Till slut vann hon kampen. 🙂

Både igår och under lördagens promenad noterade vi att det inte är lätt att hålla avstånden till medmänniskor som vi möter. Svårast var det i lördags på Galgberget.

Två trevliga bildbevis som piggade upp oss. ❤

Varför tror du jag ville ta denna bilden? Jag hade till och ifrån funderat på om det… jo så måste det vara. Jag hade rätt. För en gångs skull. 😉