Trampade tydligen i två naturreservat


Vi tog cykelvägen längs med kustvägen och svängde av på olika ställen. När vi kom hem insåg jag att vi först varit i Bergbetningen och utan ”taggstaketsgräns” hamnat i Galgberget.

Cyklarna parkerades, picknickfilten lades ut och Solveig började läsa i en spännande bok. Själv gick jag på en egen utflykt och …

…hamnade först vid ett stenbrott.

Jag lovar! Det var inte jag som började på ett fuskbygge. 😉

Lite svalka i en skogsdunge lockade. Jag är allt lite förtjust i ”trädkonst”.

Mindre förtjust i sådant här. Samtidigt gick fantasin igång. Visserligen rostar burkar snabbt, men vilket år lämnades den kvar här? En ensamvarg? En ö-bo eller turist?

En viktig iakttagelse har jag gjort sista veckorna. Mindre snygga fjärilar kan slå sig till ro väldigt länge. De tycks ha ett stort behov av att bli fotograferade. Snygga fjärilar däremot ställer inte alls upp. Är tydligen inga ”linsfjärilar”. Samtidigt stämmer det inte. Jag har sett åtskilliga foton på Insta sista tiden på vackra fjärilar. I morse började jag med att raka mig. Steg två får bli att… 😉

Någonstans måste mitt älskade hav synas. Till slut fick jag vittring. Vänta lite? Det ser ut som en vit solnedgång i mitten av bilden? Måste vara…

Zoomning är bra att ta till om gåtor ska lösas. Men jag kunde ”skärpt” mig mer. 😉

Nu gällde det att antingen gå i gamla fotspår eller hoppas på turen att hitta tillbaks. För jag började bli fikasugen. Påsen från Norrgatt lockade. 

Fotnot:
Imorgon ska vi Hemestra på ett speciellt ställe, som vi ser fram emot att anlända till. Dagen är speciell. Vi ska fira två år som Gotlandsbor.

Ten Doors; 10

Dörrar och Portar ligger mig varmt om hjärtat. Innanför ringmuren finns ”några” att välja på. Tio åt gången bjuds det på vid varje blogginlägg i denna kategori.

Vilka tre gillar du mest? Skriv TRE BILDNUMMER i en kommentar. Den dörr/port som först kommer upp till tio poäng går till final och jag slutar att föra in fler poäng. 😊
(Märker du att det är just DU som kommer att avgöra så skriv den som du gillar mest, först i din rad.)

91.

92.

93.

94.

95.

96.

97.

98.

99.

100.

Poängställning 200807: (Sista tävlingsdag 200815) 
Bild 91; 8 poäng.
Bild 92; 5 poäng.
Bild 93; 7 poäng.
Bild 94; 9 poäng.
Bild 95; 4 poäng.
Bild 96; 1 poäng.
Bild 97; 3 poäng.
Bild 98; 2 poäng.
Bild 99; 1 poäng.
Bild 100; 5 poäng.

Till final från omgång 10 gick denna/ingen dörr/port: 😊

Djurgränderna

En tidig julimorgon tog vi oss ner till de fem djurgränderna. Det var fortfarande en del skugga när vi flanerade på kullerstensgatorna. På andra fotot kan du skymta domkyrkan. Välkommen med på promenaden. 

Här har du namnen på de fem gränderna (Lejongränd finns med på första fotot). Vilket av dessa fem gatunamn skulle du kunna tänka dig att skriva i din adress? Om jag fick välja fritt hade jag valt Delfingränd.  😉

Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Solveigs första replik


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

När fyr


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉

Södra Hällarna


Vi som bor i Visby har nära till ett mycket tillgängligt naturreservat som tidigare varit ett försvarsområde. Tack vare att fler än 130 rödlistade arter har påträffats inom de 130 hektaren blev Södra Hällarna ett naturreservat 2014.

Här är bra skyltat och det finns rullstolsanpassade stigar. Själva hade vi med cyklarna.

Olika typer av ”vattenfordon”.

Solveig tyckte hon hade fått in en bra skärpa på fågeln, som satt på en gren högt upp i trädet. Just då kom den på att den inte ätit frukost.

Tänk om jag också hade vingar och kunde flyga ner till den lockande grusvägen längs Östersjön. Vid den här tiden på året borde den heta ”Den blå vägen”.

Söder ut tronar de 48 meter höga klipporna vid Högklint.

En suverän kombination i detta friluftsområde; cykel och två nyfikna ben. För ibland passade det bäst att låsa hojarna vid de svårforcerade sträckorna,  som när vi…


… tog närbilder på nyponrosor, blodnäva och mycket annat, som inte får vara med i detta inlägg. Visst kan det ibland vara både effektfullt och vackert med suddiga foton?

Den starka vinden lämnar synliga framtidsspår och gör ingen hemlighet av varifrån den kommer.

Framför dig kan du skymta en kvarn som tidigare varit med i bloggen. Till höger på fotot syns vattentornet.

Svensk sommar när den är som bäst. 

 

Krusmyntagården – njutbart för alla sinnen


Det finns platser på Gotland som väcker nostalgiska minnen. Krusmyntagården är en sådan. ”Minns du?” säger vi till varandra och ler.

Skylten presenterar vad du som besökare har för alternativ om du kommer hit.

Eftersom vi var på plats innan butiken hade öppnat började vi med att strosa omkring en stund i Örtagården. Utsikten! Färgerna! Dofterna! Stillheten! Allt det som vi söker på våra utflykter fanns på plats. Alla sinnen vaknade till liv.


Jag behövde inte använda min app för att identifiera växterna eftersom det fanns snygga, prydliga skyltar som berättade vad det är som växer i de olika pallkragarna.

Piplök – nu har jag lärt mig något nytt igen! Visste inte att den fanns.

Kan inte låta bli! Rosor är alltid rosor… och änglar gillar jag…

Riddarsporre – ståtlig och dessutom så intensivt blå…

Klockan blev tio och vi drog oss upp mot butiken. Stannade till och läste den tänkvärda skylten: ”Jäkta inte – sitt min vän. Bortglömd vila får du ej igen.”

Så mycket det finns att välja på…

Kanske något med smak av Gotland?

Eller något riktigt sött?

Varför inte ett insektshotell?

Nostalgi igen… Kan riktigt höra rösten: ”Men mamma jag har ingen kanin med just den färgen.”

Citronträdet bär frukt och blommar på samma gång. Vackert!

Havet! Vi vandrade ner och fick ännu en gång sitta vid ett spegelblankt hav och lyssna till fåglarna… Livskvalité

Text och foto: Solveig Lidén

Hemestra på ny kustsida


För första gången i vårt liv skulle vi sova på östra Gotland. Vårt val hade fallit på den anrika semesterorten Ljugarn, en ort som fortsatt att hålla ställningarna i 120 år. Samhället och hela Gotland har mycket att tacka prinsessan Eugenie för. Det var hon som såg till att bollen kom i rullning och drog hit dåtidens kulturelit och dess svans.

När Solveig gick in för att fråga efter var stugan låg vaktade jag bilen och funderade på om vår önskan om att få uppleva en magisk soluppgång skulle gå i uppfyllelse. Svaret finns redan i två varianter i tidigare inlägg. En dimmig och en magisk.
Vi fick verkligen användning för cyklarna. Både på dagarna och nätterna. 😉

Så här såg stugan ut på utsidan.

Givetvis fotade jag numret. (kommer inte med i någon novembertävling) 😉

Egentligen var stugan för sex personer. Vi stängde till två sovrum (slapp städa) och valde det största. Vi sa det efteråt. Detta var den finaste stugan som vi bott i på Gotland och…

… detta var de dyraste jordgubbarna som vi någonsin köpt. 80 kronor.

Det var ett naturtrevligt område med gratis fågelsång. Nära till de ställen vi ämnade besöka. Vi rekommenderar stugbyn varmt. Mellan tallarna kunde havet anas. Alltså nära att cykla ner till Östersjön.

Remi både i kinaschack och ”dopp i sjön”. 😉

Fotnot:
Nästa gång kommer ett nytt inlägg i kategorin ”På två hjul”. Ännu en gång lyckades vi trampa fram och tillbaka längs en ljuvlig liten kustväg, utan att möta något trafikant på vägen.

När andra sover


05:11 satte jag in en CD i spelaren i ”Den lilla blå” och vi gav oss av. Den här gången hade vi, för första gången sedan vi flyttade hit, våra cyklar med på cykelhållaren. Därför invigning av kategori nummer 40 – På två hjul. Du kan se vårt huvudmål på den zoomade bilden.

Här parkerade vi bilen och dukade upp frukosten på ett bord. Jag tänkte på att det stämde, det jag skrev i inlägg nummer 100. Vi skulle återkomma hit nästa år med cyklarna.
https://gotlanduppochner.com/2019/06/24/narsholmen-en-av-mina-absoluta-favoritplatser/


Den superfina polkagrisfyren kommer att få ett eget inlägg längre fram.

Vilken frihet det är att kombinera cyklandet med cykelstopp för intressanta närstudier (där var jag vitsig utan att jag tänkte på det) eller bara vara i stunden. Det går inte att komma ifrån att det känns som att befinna sig på en savann i Afrika. Liknelsen är inte ute och reser helt i fantasin. Den två kvadratkilometer stora halvön med storslagna vidder och med bara enstaka enar och talldungar ger en känsla av savann och vinner med tigerlängder mot hungriga rovdjur i Afrika. Fyrfotade utan hänsyn till de berömda två meternas avstånd.

Blåelden var inte lika intensivt blå, som förra året vid samma tidpunkt i månaden juni.

Stenmuren smälter bra in i omgivningen.

Hade jag cyklat här 1986 kunde jag ställt upp som biskådis i den kända ryska filmregissören Andrej Tarkovskijs sista film ”Offret”, som spelades in på Närsholmen. Flott skulle jag sagt DA om han ville ge mig rubel som tack för besväret.

Blodnäva ser du i fronten till höger.

Det enda jag inte var helt nöjd med var att orkidén Adam och Eva gäckade oss igen. Den ska finnas här i både en röd och en gul färgvariant. Vi lämnade cyklarna och letade en bra stund vid lämpliga ställen.

Fyren finns nästan alltid med någonstans i blickfånget. Ingen risk att cykla eller gå vilse.
Undra om personerna i flygplanet hinner njuta av den vackra vyn därunder dem?

Favoritfoto. Det finns ett till som är nästan lika fint. Vet någon besökare namnet på växten? Här finns rikt med arter som trivs på torra och kalkrika marker. På sensommaren är en stor del av halvön täckt av gul fetknopp. Bra skäl till ett återbesök.

Efter att ha fotvandrat ett tag var vi tillbaka vid cyklarna igen och tog en sista titt. Återigen hade vi varit helt ensamma. Inte en enda människa såg vi. Nöjda satte vi upp cyklarna bakom bilen och åkte iväg till nästa stopp. En kyrkvaktmästare kom precis lagom i tid och öppnade kyrkporten. Vilket flyt vi hade även där. Okej. Någon i sällskapet var i efterhand inte nöjd med mina exteriörfoton. Hela kyrkan kom inte med. 😉  Orsaken var grönskan på träden. Vi körde förbi där igen för några dagar sedan.

De närmaste två blogginläggen kommer troligtvis också att handla om inlägg i kategorin ”På två hjul”. Välkommen tillbaka!