”Kajsa-Stina färjar fåret”

Utanför biblioteket på Fårösundskolan står en skulptur av Anders Thorlin. Verket är gjort i brons och gotländsk kalksten. Anders fick inspiration från en speciell historisk person i Fårösund.

Hennes namn var egentligen Katarina Kristina Hägglund och hon var från Strux, Bunge. Hon föddes 6 januari 1831. Troligen blev hon snabbt Kajsa-Stina med sina medmänniskor. Med tiden gifte hon sig med en färjeman som rodde över personer mellan Fårösund och Fårö. När hennes make dog 1873 tog Kajsa-Stina över hans jobb. Så om du tittar på min rubrik (som är konstnärens namn på skulpturen) ska det självklart vara ett J och inte ett G med tanke på hennes arbetssyssla.

Kajsa-Stina ska ha rott och seglat över folk nästan ända fram till sin död 1900.

Inte svårt att förstå att Kajsa-Stina var en beundrad och aktad kvinna för sin unika bedrift. Kan du se framför dig hur hon ror över sundet i ett riktigt busväder? Undra om det fanns män som var både impade men mest avundsjuka? Själv tror jag att hon lätt vunnit ”bryta arm” mot de flesta. Hur betraktade kvinnorna henne? Jag tror få av dem skulle vilja ha hennes jobb. Möjligtvis en solig vindstilla julidag. Kajsa-Stina har inte lämnat spår efter sig. Snarare breddat en stor farled i sundet mellan Fårösund och Broa på Fårö.
Hon fick aldrig uppleva när den första motordrivna färjan kom tio år efter hennes död. Sedan 1937 har färjetrafiken varit statlig och avgiftsfri. En av de moderna färjorna har namnet KAJSA-STINA.
Kvinnan var verkligen en legendarisk färjekvinna. ❤

I stigluckan vid Bunge kyrka finns detta enkla, över hundra år, träkors över legenden Kajsa-Stina.

Det här huset cyklade vi förbi under våra 88 minuter på två hjul. Det ligger bredvid vattnet och bara en liten bit från färjorna. 2014 beslutade Länsstyrelsen att huset skulle bli ett byggnadsminne på Gotland. Namnet på huset är ”Kajsa-Stinas färjemansboställe”. Huset var en offentlig miljö som alla resande mellan Fårö och Gotland kom i kontakt med. Färjemansbostället är Gotlands enda bevarade äldre färjelägesmiljö och därmed ett unikt tidsdokument från en svunnen tid.

Länge sedan sist

En skön söndag trillade ner istället för regn på tvären. Vi hade bestämt möte med en klockare längre fram på eftermiddagen. Till dess hade vi bestämt oss för spontanbesök och stopp längs septembervägarna. Vi hade gärna samlat på oss fina höstbilder inför almanackan 2023. Första stopp blev Roma Kungsgård. Där köpte vi fina hemligheter och lakrits i choklad från Konfektyrfabriken i Hälsingborg (Gammalstavning) till en diabetiker med god smak.

Vackert och trivsamt, men vi insåg snabbt att vi får vänta några veckor innan vi hittar lämpliga höstmotiv för nästa almanacka.

Om den gamla boken kunnat tala tydlig gutniska kunde den berättat för oss sitt exakta födelseår. Jag vet bara att trädet planterades någon gång på 1800-talet.

Det var 2020 som vi var här sist och spatserade i de historiska trädgårdarna som Statens fastighetsverk fortsatt att varsamt restaurera. Vi diskuterade vad som gjorts sedan sist. En sak var jag helt säker på. Just den här solrosen sken inte för oss vid förra besöket. Men vi kom fram till att en hel del var nytt och trivsamt att beskåda. Jag uppskattar och trivs i sådana här oaser. Livet känns så enkelt och rofyllt. Samtidigt gled tankarna ibland iväg till när munkarna gick här och jobbade med blicken sänkt mot marken, av vördnad mot Gud.

Äppelodling. Jag såg ingen etikett fastsatt med ”superklister”, så jag vet inte vad sorten heter. Men frukten såg både aptitlig och giftfri ut. En härlig hälsosam kombination.

En aster som lyste vackert under septembersöndagen.

Våra steg styrde mot Örtagården. Jag frågade aldrig Solveig var hon trodde att Dumle befann sig. Vissa frågor lämnar jag ibland kvar i skafferiet. 😉

En sista titt på ruinen av klosterkyrkan innan vi fortsatte vår trivsamma biltur till nästa stopp. Tänk att vi där satt och fikade och samtidigt skådade mot ett slott.

Skymning i hamnen

Självklart skulle det vara rättvist. Givetvis passade vi på att njuta även av motsatsen till soluppgång. Nu när vi hemestrade i Ljugarn. Det var småkyligt men nästan vindstilla när vi gick omkring i hamnen. Ljugarns Hamnförening håller i trådarna på denna ”vattenplats”, där det finns 30 gästplatser. Jag skulle gissa på att det rör sig om en populär hamn på Gotlands ostkust. ”Det var en båt som sa till en annan, vad du var stilig. Vi borde borda varann…”

Fiskebodarna har jag skrivit inlägg om tidigare. Undra om fiskegubbarna är extra bra på att ljuga och bre på här? 😉 Kanske drar de till med ett vattendjup på 180 meter inför en naiv turist. Sanningen är 1,8 meter. Men jag har inte kontrollerat fysiskt.

Vi var frestade att ta oss dit och sitta en stund på träbänken. Tio grader högre temperatur så…

Vi hörde att det lät från en båt. En man höll på med något. Det var enda person som vi noterade vid hamnplan. Det märks att Ljugarn lever olika liv. Sommarsäsongen är kort och intensiv.

Det kan vara stämningsfullt utan det röda eldklotet. Men om jag måste välja…

Vi bytte ut gult mot rött

Efter drygt två år var vi tillbaks på en Hemester på Ljugarns Semesterby & Camping. Hade vi bott i ”vår” läckra gula stuga igen skulle det inte blivit något blogginlägg. Aldrig samma …

Vilken megastor förändring vi gjorde. Bytte färg och fysiska ytor. Helt smärfritt blev det inte. Solveig erkände att hon också gjorde samma misstag, som jag gjorde x gånger när jag var på väg mot den gula stugan. Det gick aldrig så långt att jag klev över tröskeln. Kvinnorna hade antagligen vrålskrikigt.

Annars var mycket sig likt. Nästan som två stugtvillingar. Vi trivdes lika bra i röda som i gula stugan. Men det var några grader lägre utomhustemperatur och mindre sol denna gång. De tvåbenta ”varelserna” var också färre.

Trots allt hann vi med att sitta ute och både äta och njuta en stund – då och då. Mellan alla våra planerade och spontana aktiviteter.

På sommaren är det gott om människor i Ljugarn. Då är ett boende här väldigt geografiskt lämpligt. Nära till sandstrand och matställen. Möjligheter att både cykla, springa och rasta husdjur. Både i skogen och längs kusten. Ska man vidare på en biltur behöver man inte köra in i värsta smeten av flanörer. Istället går det relativt snabbt att förflytta sig till olika destinationer. Smultronställena ligger nästan på rad. Allt beror på vad du är intresserad av.

Tiden gick snabbt. Perfekt att det gick att komma nära med ”Den lilla blå” vid på- och avlastningsprocessen. För det hade regnat rejält sista natten och var geggigt och blött på marken. Regnar gör det nu rejält utanför mitt fönster. Vilken tur att vi fick en härlig söndag igår. Ett tag var vi mindre än två mil från Ljugarn.

Rövar Liljas håla

Söndagen den 11 september tog vi en fika på Högklint för att sedan vandra en för oss ny etapp i naturreservatet utanför Visby. En färja var på väg in. Det är en härlig och stundtals dramatisk utsikt häruppifrån. Med 48 meter över havet är Högklint en av klintkustens högsta punkter.

Första etappen av den ca en kilometer långa promenadstigen tyckte vi var jämn och fin.

Vi beundrade höstens färger och behövde inte…

…hålla reda på var vi satte ner fötterna. Sedan blev det brant och knöligt. Rötter i marken försvårade promenaden. Det var någonstans där som Solveig sa att vi nog skulle ta den branta vägen ner till höger. Hm! Lyssnade jag? Jag hoppades istället på att vi längre fram skulle hitta en skylt som berättade vart vi skulle. När jag, som lok, började skymta fiskestugorna i Ygne kände jag mig besegrad och vände mig om mot min vagn. ”Du hade visst rätt – för en gångs skull.” 😉

Vi tog oss tillbaka och lyckades krångla ner för branten i olika etapper. Först hittade vi denna grotta som inte var vårt huvudmål.

En stenskulptur av imponerande slag..

Nu var vi framme vid Rövar Liljas håla. Det rör sig om en skreva som bildades när en del av klinten släppte från klippbranten.

Det finns en del olika legender om tjuven Jonas Nilsson som härjade i Visbytrakterna på mitten av 1700-talet. Han ska tydligen ha förvarat sitt stöldgods här och även gömt sig själv under en längre tid. Egentligen var han en smålänning som kom till Gotland 1750 efter att ha avtjänat sex års straffarbete i Kalmar fästning. På ön fortsatte han det enda han tydligen kunde och snart var han efterlyst på hela Gotland.

En avancerad myt var att Rövar Lilja lyckats hitta en grottgång i Högklint som gick ända in till Visby. Genom gången kunde han frakta stöldgods från Visby hem till ”hålan”. Sant eller falskt? Skröna svarar jag. Några fiskare upptäckte Rövar Lilja 1753 i närheten av klyftan. Först fick han dödsstraff. Sedan mildrades det till spöstraff och livstids fängelse. Inget speciellt fängslande livsöde det heller.

Vinterståndare
Bild från informationstavlan vid Högklint.

Det blev en hel del åkarbrasor

Förra gången som vi bodde i Ljugarn fick vi göra två försök för att få uppleva en soluppgång och gå upp betydligt tidigare på natten. Nu var det början av september och tidsmässigt ett bättre läge.
Eftersom vi aldrig exakt visar upp samma soluppgångsställe på bloggen cyklade vi inte bort till raukfältet Folhammar. Istället…

…valde vi att cykla direkt ner till bryggan mitt emot det vackra fiskeläget Vitvär. Efter en titt på mobilklockan insåg vi att det började bli bråttom. Först behövde vi hitta en tendens till soluppgång. Eller åtminstone var exakt den gula lampan befann sig.

Det blev att hoppa på cyklarna igen en stund för att sedan snabbt hoppa av dem igen, när vi kommit in i naturreservatet och stenarna visade vem som bestämde. Till slut parkerade vi cyklarna och tog oss fram till fots. För nu verkade det som det skulle hända saker. Eller ej?

Vad nu då? Solen ångrade sig och kröp in i molntäcket igen. Själv började jag frysa och längtade väldigt mycket efter ett sängtäcke. För det var så kyligt. Varför hade vi inte tagit på oss mer kläder innan vi lämnade stugan? Lätt att vara efterklok.

Medan jag gjorde åkarbrasor för att snabbt få upp kroppstempen och öka blodcirkulationen fick jag ta till en gammal beprövad variant. Lura hjärnan. Försöka få den och resten av kroppen att tycka detta är jättekul. Vem har täten? Är det Linn Svahn eller Gunde som visar sina gamla takter? Värmen rann till och jag kunde ta ner armarna och droppa eller doppa barnsligtankarna.

”Stoneshadows”. Den stora stenen ser ut som en rauk som slumrar i vattnet och bara har huvudet ovanför vattenytan. Han tittar stentrött eller uttråkad ut mot havet.

Stenrauken borde vrida på huvudet för nu börjar det äntligen hända saker.
Gäsp. Vilken irriterade tvåbent varelse som inte kan stå stilla. Så blir det väl när man inte sett flera tusen soluppgångar och solnedgångar. Den andra tvåbenta verkar betydligt lugnare. Vad är det varelsen håller i och håller på med? Aj! Nu knakade det till i nacken. Bara jag inte fått en släng av stenskott.

Äntligen hade solen tagit sig upp ovanför det kompakta molntäcket.

Du ser hur stelfrusna vi ser ut. Nu gällde det bara att hitta tillbaka till de olåsta cyklarna. Någon ”raukstöld” var jag inte oroad för.

Nu hägrade varmt kaffe och frukost för Solveig innan vi skulle rulla iväg på 88 minuter på två hjul i Ljugarn (redan inlagt på bloggen). Själv ville jag ägna en liten stund åt ett av mina favoritfiskeläge på öjn – Vitvär. Tänk att min hörsel och fantasi båda hade rätt, när jag ensam var där och tog kort inför ett blogginlägg. (Solveig satt kvar i bilen en bit bort). Det small rejält två gånger. Jag såg ben som sprang. I tidningen på måndagen fick jag reda på orsaken till att polisen kallades dit. Är du extra nyfiken kan du googla i kategorin fiskeläge. 😉

Tjärfabriken på Furillen

På 1900-talet anlades flera tjärbrännerier på Gotland. Den här ligger på halvön Furillen.

Trätjära används som impregneringsmedel för att skydda trä, rep m.m. Tjära användes också inom medicinen, i tvålar och i salvor för behandling av eksem.

Tjära fås ur gamla stubbar som är rika på kåda. Omkring 1900 fanns det väldigt gott om stubbar på Furillen efter sågindustrin vid den tidpunkten. Denna tjärindustri startades 1921 av lantbrukaren Konrad Bergbohm och Svante Lilja som var förvaltare på Furillens stenindustri.

Under krigsåren rådde brist på mycket. Då användes terpentin från tjäran som bränsle. Ända fram till 1980-talet har denna tjärfabrik använts. Ugnarna är försedda med eldstad och skorsten i tegel.

Upp till 300 grader gick det att få upp på ugnarna. Tre produkter tillverkades. A. Terpentin, B. Trätjära, C. Träkol. En ugns bränning kunde ge 200-250 kg tjära. Tjäran lagrades i stora trätunnor medan terpentinet tappades på flaskor i väntan på försäljning.

Efter ett dygns eldande fick ugnarna svalna, så man kunde ta tillvara på kolet som bildats. Kanske hann då arbetarna ta sig ett dopp i havet och umgås med fruar och barn.

Prinsessan Eugénies förtjänst

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Den kända och sköra prinsessan som åkte till Gotland för att krya på sig fattade snart stort tycke för ön. Kring år 1900 kom dåtidens kulturelit och societet hit och lilla Ljugarn utvecklades till en elegant badort med inte mindre än fem badpensionat. På sommaren har den fortsatt att hålla den positionen. Här har du Ljugarns strandcafé som vi först cyklade förbi. Där går det att ha strandhäng för hela familjen. Minigolfbanorna lockade även för mig.

Men vi var här för att cykla 88 minuter och första målet var att få upp värmen. Fortfarande var vi kalla efter soluppgångsresan några timmar tidigare.
Bruna dörren med ett fokus på bland annat 100 sorters öl, stenugnsbakad pizza m.m. har ett bra läge och är mycket populärt.

Vissa kvällar håller strandbastun öppet för allmänheten.

Nu började värmen ta överhand. Kanske blev jag inspirerad av tre morgonpigga tjejer som sprang ut i havet. Mina vantar åkte i alla fall av.

The birds have stonetalk. Utmärkt bra koll på läget på sjön.

Fram till 1800-talet var orten en viktig handelsplats och det skeppades kalk, kalksten, tjära och trävaror från hamnen.

Det lilla huset är ett Fossilmuseum. Här kan du hitta allt mellan kattskallar och triboliter. Förr var det Strandridarens brygghus.
Det större huset är Strandridaregården som var bostad för strandridare under 1700-1800-talen. Platsen vi befann oss på kallas för Ljugarns kulturudde. Här finns i närheten fler mindre museum.

På samma grönyta och med huvudentrén mot gatan ligger enligt författaren Jonas Henningsson ”Sveriges kanske bäst belägna och absolut mest intressanta vandrarhem”. Tidigare var det en tjänstebostad åt Tullverket.

Tufft med en kvarn mitt i bebyggelsen. Annars har de bevarade kvarnarna blivit färre och pratkvarnarna kanske fler. Undra vad de maler om… 🙂

Pensionat Lövängen har funnits sedan 1925 och är därmed ett av Gotlands äldsta pensionat. Vi hade egentligen tänkt att bo här denna gång. Men så blev det inte.

Krogen Smakrike är listat i White Guide. Här går det också att fika och sova över. Kanske inte samtidigt. 😉

I livsstilsbutiken Verkstan hade vi gärna gått in. Häftigt att den huserar i en gammal bilverkstad. Nu var vi ute på två hjul tidigt på morgonen… I och utanför lokalen finns inredning, möbler, kläder, växter och mycket annat lockande. Det finns också en målarverkstad för både vuxna och barn. Det är bara att köpa en målarduk och börja skapa mästerverk på ett av deras stafflier. Låter mer som en aktivitet för de tre kvinnorna i familjen än för tuppen.

Vi tog Badvägen ner till Strandvägen och trampade vidare ner mot den underbara sandstranden. Trots att det var en tidig septembermorgon hade det blivit behagligt varmt.

Lillrone vattenkvarn

Lillrone övre vattenkvarn är en av sju bevarade vattenkvarnar på Gotland. En gång i tiden fanns det ungefär 200 vattenkvarnar på öjn.

Kvarnen uppfördes i sekelskiftet 1600 – 1700 av ägaren till Lillarone, Martin Burmeister. Martin var son till Hans som uppförde välkända Burmeisterska huset i Visby. Det huset ska vi snart visa upp på bloggen.

Alltså. Här blev det tvärstopp för oss. Den smala spången tilltalade ingen av oss. En lapp berättade följande text: Tycker du att det är otäckt att gå över dammarmen så kan du gå över bron längre fram!

Lätt val. Vi fortsatte framåt på natur- och kulturstigen längs Strömmaån. En sträcka på ungefär 3 km. En gång i tiden låg 4 sågar, 12 kvarnar, fyra valkor, ett färgeri och ett garveri längs denna sträcka, Ofattbart att det fanns 22 verk. Tänk vad det lät på vårarna.
Eftersom det var mörkt på himlen och det kommit regnstänk under bilfärden tänkte vi till en extra gång. Därför vände vi snabbt helt om. När vi var nästan framme vid ”Den lilla blå” såg vi möjligheten som vi missat tidigare. Jag tror inte vi är ensamma om den ”fadäsen”.

Det fanns nämligen en rak snabb väg fram till kvarnen strax intill de nyfikna, fina hästarna.

Nu var vi snabbt och lustigt på andra sidan och hade möjlighet att kliva in i kvarnen. Den chansen tog vi såklart gärna. Duon som alltid har rent mjöl i påsarna.

Kvarnen var i bruk till 1936. De två kommande åren användes den bara sporadiskt. Men under andra världskriget brukades den till sin fulla kapacitet. Efter freden stod den och förfall. Var det fel ord eller böjning? Sedan beslöt sig Gotlands hembygdsförbund och Lye hembygdsförening för att gemensamt restaurera kvarnen. Det blev bland annat nya vattenhjul och hjulaxlar.
Låt oss nu titta in i kvarnen när möjligheten finns.

Snyggt och fräscht. Det var när jag försjunkit in i en historisk text och började drömma mig några hundra år tillbaka i tiden som jag stelnade till. Vilka timmerstockar! Personen måste sova rejält djupt. Ska jag gå in och göra reklam för Nasonex eller Livicort? Kanske både dumt och farligt att väcka den björn… mjölnare som sover efter flera timmars hårt arbete.

Ett trevligt och intressant stopp på Östra Gotland. Rekommenderas.

KällingKnuten

Vi kände att vi var lite frusna och fikasugna och behövde varmt kaffe i oss. Just då körde jag sakta bil genom socknen Stånga och Solveig såg skylten med möjligheten. Eftersom det inte fanns några andra fordon på vägen kunde jag göra en snabb gir åt vänster.

Medan Barbro fixade till kaffe och tilltugg fick vi annat att tänka på. Snart hade vi glömt att vi ett bra tag längtat efter den heta drycken. Här fanns massor av intressanta saker att njuta av.

Barbro berättade att hon jobbade med betong. Det slumpade sig att vi köpte två saker som hon gjort. En från varje bild.

Lammskinn har vi köpt några gånger under våra Gotlandsår. Jag har exempelvis berättat om fåtöljen Frank som står i bibblan och som vi ofta sitter i. På fotpallen framför honom finns det numera också mjukt lammskinn.

Jag lät bilderna avlösa varandra bara för att visa att det finns ett härligt utbud av olika tekniker och material i lokalerna. Det rör sig om allt från konst, smycken, textil, trä, ull, lammskinn, betong, vävt, tovat, stickat till keramik. Ungefär 16-17 olika hantverkare turas om att stå i den härliga gotländska hantverksbutiken. Måste berömma Barbro för att kaffet smakade extra gott denna lite frusna lördag. Tilltugget var också mums. 🙂

Härlig gutniska på ”gräspratarna”. Här kommer en spontan chans för dig som vill klättra uppför ett berg under november. Kan du på ett bra och lätt sätt berätta vilken igelkott/pinnsvein och mullig kvinna som numera bor i vår lya får du en meter upp för varje rätt svar.