Stammershalle

Du parkerar ditt fordon på parkeringen utanför badhotellet. Sedan tar du det försiktigt när du korsar kustvägen. De hårda fordonen har företräde. Efter att trägrinden öppnats befinner du dig på en både vacker och historisk plats.

Min blick flyttade sig mellan havsutsikten och alla spännande klippformationer av granit. Vid kroppsliga förflyttningar behövde vi se efter noga var vi satte ner fötterna.

Längst ner står tre ståtliga bautastenar. Ingen vet om de markerar gamla gravar.

Det har naturligtvis gjorts utgrävningar genom åren. Fynd från både bronsåldern och järnåldern har hittats. Det har också hittats ”bevis” på att här bott människor långt tidigare. Troligen försörjde de sig på jakt och fiske. Jag är ganska säker på att ingen då hade hört talas om nättroll och fallskärmar. 😉 Undra vad som fick dem att skratta tillsammans?

Fotnot:
Detta är inlägg nummer trehundra från Bornholm. Väldigt långt kvar till storebror Gotland med sina just nu femtonhundratretton inlägg. Allt samlat på samma blogg.

Vang vattenkvarn

Då var vi tillbaks i vackra Vang hamn en tidig morgon. Denna gång var vädret dock mer soligt. Nu fick vi snabbt väcka våra lår- och vadmuskler. En rejäl stigning behövde fixas innan vi nådde dagens första sevärdhet.

Vang vandmölle/vattenkvarn med sitt halmtak byggdes 1811, troligen av en lokal invånare med namnet Poul Hansen. Kvarnen var i drift till 1905. Bornholms Museum övertog kvarnen 1969. Genom åren har det varit en del renoveringar. Den senaste ägde rum 2010-2011.

Det hade varit intressant att se den i bruk och få komma in och kika med händerna på ryggen.
Medan Solveig fotade lite av varje passade jag på att följa en spännande stig. Snart träffade jag vandrare på leden. De hade ”rätt kängor” och ryggsäckar. Vi hejade på varandra utan att byta mobilnummer. När jag mötte tredje paret insåg jag att det kanske var bäst att vända på näsan och låta resten av kroppen följa med i rörelsen. Visst hade jag nyckelknippan med bilnyckeln, men… 😉

Egentligen är det oftast betydligt besvärligare att ta sig neråt än uppåt.
Jag såg en kvinna prata i sin mobil i en blomstrande trädgård. Det måste vara extra mysigt att bo i nedersta huset och kunna njuta av hamn- och havsutsikten. Solnedgångar ingår i samma kustpaket. Vilka pärlor det finns på rad på västkusten. ❤

Hasle shelterplads

Vi traskade vidare söder ut längs havet.

Precis som i Arnager finns det i Hasle möjlighet att sova ”utomhus” för den som törs i Hasle shelterplads. Mellan klockan 18:00 till 10:00 är det tillåtet. Det är det inte att ställa upp ett tält på denna plats. Det är däremot okej att göra upp ett bål om man är försiktiga och släcker med vatten. Sedan är det en given regel att hålla rent.

Efter en sista titt på havet och omgivningarna var det dags att hitta tio intressanta hus/villor i den lilla staden.

Helligpeder

En gullig välkommande röd text om platsens namn.

Vad nära de har till ett morgondopp. Undra hur många fast boende det finns kvar på orten? På andra sidan husen är det en rejäl stigning och ett bra skydd mot kraftiga höstvindar från det hållet.

Kul att de fyra gamla rökerierna finns kvar som minnen från en annan tid. Då var sillen från Helligpeder den bästa rökta sillen på ön. Vilket slit det var för männen och kvinnorna som höll på med sysslor från tidig morgon och fram till sent på kvällen. Skälet till att de fick ”kasta in handduken” var de nya stränga reglerna för hygienen som infördes på 1950-talet. Alla lokaler skulle kaklas och utrustas med sanitära anläggningar m.m.

Nu hade jag både hunnit parkera bilen och gå tillbaka en bit för att studera de gamla rökerierna på närmare håll.
Platsen Helligpeder nämndes för första gången redan 1570. Hamnen var själva centrum där flera familjer bosatte sig runt den. I nästa inlägg får du bekanta dig med hamnen i Helligpeder.

De där platserna…

Appen berättade sanningen. Efter lunchen i hotellets lägenhet var vi laddade inför naturens efterrätt.
Det började spricka upp vid kusten. Vi lämnade Hasle med bil och följde ”stora vägen” norr ut. Bara efter några kilometer blinkade jag vänster. I rätt väder är sträckan längs kusten en pärla som allra bäst gör sig med sakta cykeltrampande eller med apostlahästarna. (Gå till fots)

Vår teammetod funkade bra. Jag stannade bilen vid några ställen och släppte av Solveig med kameran. Bäst hade det såklart varit om vi gjort rutten tidigt efter frukost. Men jag hann njuta fullt ut. Bara vid några få tillfällen kändes jag mig lite ”i vägen”. Någon enstaka gång hoppade Solveig in i bilen och jag körde vidare till ett nytt ”avlämningsställe”.

Inga problem för bilföraren att hålla sig under högsta tillåtna hastighet. 😉
Det blir ett till blogginlägg härifrån och fram till platsen där jag hoppades att det fanns en ledig p-plats. Du behöver inte hålla tummarna för mig, för det var en sådan där härlig stund när det mesta gick som på räls. Första bilden i nästa inlägg ger dig svaret på platsens namn, som vi precis nått fram till.

Ps. Rubriken syftar på smultronställen på Bornholm. Jag tror att flera turister som kommer hit med bil för första gången, tänker att de tar en dag på den lilla ön och därefter far hem med kvällsfärjan. Då missar de ovetande en sådan här pärla. Vi har själva tillhört den gruppen. Även när vi var här som ö-besökare i en hel vecka. Eller när jag var på Gotland för första gången och Solveig gjorde sitt andra besök på Sveriges största ö. Typiskt överreklamerad ö. Dimmigt, regnigt, blåsigt och gult vatten på vandrarhemmet. Jag älskar i vissa sammanhang att ha totalt fel. ❤

Kvällspromenad i Hasle

Det har nästan blivit en tradition att jag ska ta med kameran och ge mig ut på en promenad så snart vi packat ur bilen och fått in alla våra saker i det nya boendet. Bosse fick till uppgift att packa upp 🙂 och jag traskade iväg.

Det var inte många steg nerför backen innan jag nådde en del av hamnen. Men, hamnen bestämde jag mig för att utforska vidare en annan dag.

Vart leder den här lilla slingrande stigen? Vad finns att upptäcka på andra sidan kullen? Det måste jag såklart ta reda på…

Aha! Hasle Rögeri…

…och en fantastiskt fin utsikt. Om du tittar noga kan du se en spanande häger.

Samma väg tillbaka men ändå mycket mer att se. Trots det skapliga vädret var jag ganska ensam om att promenera i Hasle den här kvällen.

Ibland är det skönt att stanna till och ”bara vara” en stund.

Kanske tur att Hasle är ganska litet för min orienteringsförmåga är inte alltid den bästa. Men, när jag kom hit kände jag igen mig och visste precis vilket håll jag skulle gå åt.

Bara backen kvar… och sedan var jag ”hemma” i lägenheten igen.

De sista stegen

Vi drog oss mot bilen. Våra ”sista minuter” på Bornholm, för denna gång, började närma sig sitt slut. Fördelen med stänket av nostalgi var, att vi tänkt och planerat ett återseende.

Vädret hade verkligen varit ”på vår sida” under den fjärde trippen. Det krävs nästan för att det ska bli bra, när resan är relativt kort i antalet aktiva timmar. När vi är iväg en vecka finns det mer plats för oväders busande. Så länge det inte tar över all ö-makt.

Nu gläntade vi lite, pyttelite mer på smörgåsbordet, i största staden på ön. Men vi förstår att det enbart är ett smakprov. Fortfarande är Rönne mest en start & målplats. En yta där vi rullar av och på. Någon gång kommer vi att bryta mönstret. Ge staden en rejäl chans. Men inte nästa gång. För den har redan ett facit…

Det här är åt vänster och backen som anas runt hörnet. Från andra hållet såg vi att det började anlända bilar, som skulle med första morgonfärjan.

Vi avverkade de sista stegen på dansk mark mot ”Den lilla blå” och höll tummarna för att både han och färjan skötte sina uppgifter på bästa sätt. Vattnet verkade ligga stilla. Åtminstone i hamnen…

Ovanligt att se en rund dansk flagga. Eller borde jag putsa glasögonen och bli lite lagom bange?

Dammsugaren sög

Det här hade jag sett fram emot länge. Redan när jag i Visby fick en bok om Bornholm av Solveig längtade min tävlingsinstinkt efter vad min/vår sanning skulle landa på.

Hur många trappsteg fanns det i trätrappan som skulle ta oss till berömda Jons Kapel? De två böckerna som fanns på hemmaplan berättar om 172, 182 respektive 222 trappor. Vilka antal skulle jag och Solveig få det till? Troligtvis en fjärde och en femte variant.

Jag har totalt ätit x antal wienerbröd innan vi gått längre turer på Gotland & Fårö. En utmärkt taktik, som jag hade snappat upp av en svensk ishockeylegend. Håkan Wickberg i Brynäs och Tre Kronor tog några bett i periodpauserna för att blodsockret inte skulle nå farligt låga värden. Synd jag inte visste det tidigare. Andra söta kakor, frukt & godis m.m. ger inte samma stabilitet, utan bjuder bara på en gratis bergochdalbana-tur. 😦
Nu är det så att jag inte tycker om danska wienerbröd. Sliskigt söta. Därför fick det bli en gråvit dammsugare. För stor, för äcklig. Minns inte om jag fick i mig den helt. Tror inte det.

Nu hade Solveig kommit en bra bit före mig. Hon stannade upp och väntade in mig. Hon såg på min mobil att jag hade 24.2 i blodsocker. Vi bestämde att jag skulle sakta ta mig tillbaks till bilen medan hon och kameran gick en liten bit till.
Det hjälpte inte att jag taktiskt pytsade in insulin. Troligen var ”platsen punkterad”. Då dör det helt.

Men den som väntar på något trevligt väntar aldrig för länge… Dessutom hade vi jättemysigt några timmar senare. Fast blodsockret då var lite för lågt ett tag. Nog om det trista ”söta” ämnet.

Ps. Jag ser i min femårsdagbok att en av mina bloggvänner fyller år just detta septemberdatum.
Detta är ingen diabetes blogg. Därför ger jag mig inte in i några fler ord om ämnet i eventuella kommentarer. Men just denna gång hade jag bara två saker att välja på. Antingen skippa inlägget eller berätta om en tuff vardag mitt i ett spännande äventyr.

Lite norr om Vang

Vi fortsatte på två ben från Vang hamn och tog oss en bit norr ut.

Så fort jag får kontakt med havet stiger min inre tillfredstemperatur.

Nu var vi inte helt säkra på om vi började störa någon morgontrött. Dessutom var det inte speciellt fotvänligt längre.

Lite Gotlandsvibbar. Den vänstra mannen tycks stirra mot hamnområdet och har en tatuering på kinden. Den mindre katten ser mer lurig ut. Högerögat tittar på stenmannen eller det han också observerat. Vänsterögat däremot åt ett helt annat håll.

Under promenaden mot bilen kom vi överens om vart vi skulle köra härnäst. För plötsligt kände vi för en skvätt nostalgi. Härligt när avstånden inte är ”norrländska”.

Arnager Shelters

För de djärva och lite äventyrliga är det ett flott erbjudande. Tänk att bo helt gratis och ha den utsikten att njuta av. Tiden för ”incheckning” och boende är tidigast 18:00 och fram till 10:00 följande dag. Sedan finns det att läsa om några andra regler som givetvis ska följas.

Vi var självklart uppe med tuppen denna morgon. Avståndet ner till Arnager strand var alldeles för kort för att skippa när möjligheten ligger där, som ett gratis smörgåsbord. En perfekt start på morgonen. Ladda positiv inre energi.

När jag redan nämnt termen gratis går det att fylla på med gratis motion. Sedan blandat med en dos nostalgi. I denna trappa stod jag en gång längst upp med våra döttrar. Vår bil stod cirka hundra meter längre bort på grusvägen. Solveig låg kanske på rygg på en filt och tittade på något flygplan, som gick ner för landning på Bornholms enda flygplats. Samtidigt som hon hade koll på bil och last. För vi hade en hel del ”dötid” innan vi skulle få våra nycklar i Doedde. De tonåriga tjejerna gick ner på stranden på egna äventyr och jag gick tillbaks till Solveig. Då hade jag ingen aning om att den berömda träbron fanns precis runt ”hörnet”. Våra numera vuxna döttrar minns heller ingen bro.

Det började bli finare väder mot den riktningen som vi skulle ta med bilen.

Vi visste att vi skulle få några fler doser av Arnager. Om vädret höll i sig kunde vi förhoppningsvis få uppleva en sådan där fantastisk solnedgång, som vi njutit av via Instagram-vänner. Men det började bli snålt med möjliga kvällar…