Kategoriarkiv: Bornholm: På to ben

Dammsugaren sög

Publicerad den av
4

Det här hade jag sett fram emot länge. Redan när jag i Visby fick en bok om Bornholm av Solveig längtade min tävlingsinstinkt efter vad min/vår sanning skulle landa på.

Hur många trappsteg fanns det i trätrappan som skulle ta oss till berömda Jons Kapel? De två böckerna som fanns på hemmaplan berättar om 172, 182 respektive 222 trappor. Vilka antal skulle jag och Solveig få det till? Troligtvis en fjärde och en femte variant.

Jag har totalt ätit x antal wienerbröd innan vi gått längre turer på Gotland & Fårö. En utmärkt taktik, som jag hade snappat upp av en svensk ishockeylegend. Håkan Wickberg i Brynäs och Tre Kronor tog några bett i periodpauserna för att blodsockret inte skulle nå farligt låga värden. Synd jag inte visste det tidigare. Andra söta kakor, frukt & godis m.m. ger inte samma stabilitet, utan bjuder bara på en gratis bergochdalbana-tur. 😦
Nu är det så att jag inte tycker om danska wienerbröd. Sliskigt söta. Därför fick det bli en gråvit dammsugare. För stor, för äcklig. Minns inte om jag fick i mig den helt. Tror inte det.

Nu hade Solveig kommit en bra bit före mig. Hon stannade upp och väntade in mig. Hon såg på min mobil att jag hade 24.2 i blodsocker. Vi bestämde att jag skulle sakta ta mig tillbaks till bilen medan hon och kameran gick en liten bit till.
Det hjälpte inte att jag taktiskt pytsade in insulin. Troligen var ”platsen punkterad”. Då dör det helt.

Men den som väntar på något trevligt väntar aldrig för länge… Dessutom hade vi jättemysigt några timmar senare. Fast blodsockret då var lite för lågt ett tag. Nog om det trista ”söta” ämnet.

Ps. Jag ser i min femårsdagbok att en av mina bloggvänner fyller år just detta septemberdatum.
Detta är ingen diabetes blogg. Därför ger jag mig inte in i några fler ord om ämnet i eventuella kommentarer. Men just denna gång hade jag bara två saker att välja på. Antingen skippa inlägget eller berätta om en tuff vardag mitt i ett spännande äventyr.

Lite norr om Vang

Publicerad den av
10

Vi fortsatte på två ben från Vang hamn och tog oss en bit norr ut.

Så fort jag får kontakt med havet stiger min inre tillfredstemperatur.

Nu var vi inte helt säkra på om vi började störa någon morgontrött. Dessutom var det inte speciellt fotvänligt längre.

Lite Gotlandsvibbar. Den vänstra mannen tycks stirra mot hamnområdet och har en tatuering på kinden. Den mindre katten ser mer lurig ut. Högerögat tittar på stenmannen eller det han också observerat. Vänsterögat däremot åt ett helt annat håll.

Under promenaden mot bilen kom vi överens om vart vi skulle köra härnäst. För plötsligt kände vi för en skvätt nostalgi. Härligt när avstånden inte är ”norrländska”.

Arnager Shelters

Publicerad den av
6

För de djärva och lite äventyrliga är det ett flott erbjudande. Tänk att bo helt gratis och ha den utsikten att njuta av. Tiden för ”incheckning” och boende är tidigast 18:00 och fram till 10:00 följande dag. Sedan finns det att läsa om några andra regler som givetvis ska följas.

Vi var självklart uppe med tuppen denna morgon. Avståndet ner till Arnager strand var alldeles för kort för att skippa när möjligheten ligger där, som ett gratis smörgåsbord. En perfekt start på morgonen. Ladda positiv inre energi.

När jag redan nämnt termen gratis går det att fylla på med gratis motion. Sedan blandat med en dos nostalgi. I denna trappa stod jag en gång längst upp med våra döttrar. Vår bil stod cirka hundra meter längre bort på grusvägen. Solveig låg kanske på rygg på en filt och tittade på något flygplan, som gick ner för landning på Bornholms enda flygplats. Samtidigt som hon hade koll på bil och last. För vi hade en hel del ”dötid” innan vi skulle få våra nycklar i Doedde. De tonåriga tjejerna gick ner på stranden på egna äventyr och jag gick tillbaks till Solveig. Då hade jag ingen aning om att den berömda träbron fanns precis runt ”hörnet”. Våra numera vuxna döttrar minns heller ingen bro.

Det började bli finare väder mot den riktningen som vi skulle ta med bilen.

Vi visste att vi skulle få några fler doser av Arnager. Om vädret höll i sig kunde vi förhoppningsvis få uppleva en sådan där fantastisk solnedgång, som vi njutit av via Instagram-vänner. Men det började bli snålt med möjliga kvällar…

Nordens längsta träbro

Publicerad den av
11

Då var det dags för vår premiärtur ut på den berömda träbron.

I Arnager finns Nordens längsta träbro. Den ska vara ungefär 190 meter lång. Bron renoverades senast 2019 och består numera av ett träslag som heter azobé och som ska vara extra hållbart. Det sistnämnda bör vara viktigt när vädret är på riktigt bus humör.

Havet utanför Arnager är mycket grunt. Därför behövde fiskelägets hamn placeras en bra bit ut. Detta gjordes 1884 tillsammans med första träbron.

Danmark har bara två stycken öhamnar. Båda finns på ön Bornholm. Snogebaek har vi visat tidigare. Två riktigt fina platser att besöka som turist. Kanske inte en stormig mörk oktoberdag när ett steg framåt upplevs som tre tillbaka. 😉

Tänk att ha en egen bänkplats. Samma koncept finns här i Ystad. Ännu har jag inte träffat på Kurt Wallander. 😉

Det var svårt att slita sig ifrån denna idyll. Vi såg människor som tog sig ett morgondopp, fiskare som stack ut med sin ”skuta” medan andra vandrade längs kusten. Ibland gick vi ensamma hela brosträckan. Vid andra tillfällen var det betydligt fler som vi delade träyta med. Sista gången gick jag där sakta, helt ensam och tog farväl av detta smultronställe. ❤ Solveig fick under tiden extra motion av att gå runt i backarna och ta x antal kort på fina hus inför en viss bloggtävling.

På upptäcktsfärd med kameran, etapp 2

Publicerad den av
4

Efter den lite ödsliga promenaden, helt ensam inne i en okänd skog, kändes det rätt skönt att komma ut i det öppna landskapet igen.

Jag hade inte tänkt på det tidigare men nu såg jag att molnen hängde tunga över havet.

Några badande turister eller fastboende syntes inte till, men helt ensam var jag inte även om det ser ut så på bilderna. Jag såg någon som satt och läste, en annan som höll på att ta fram sin mat och om jag inte minns fel så dök det även upp en tredje person. Vad han eller hon gjorde har jag totalt glömt.

Nej, inte heller jag fick någon större lust att bada. Men, att titta på vågorna som slår in mot stranden kan kännas rogivande.

Långt där borta såg jag något spännande. En bro!

Just då hade jag ingen aning om att det jag såg var Arnager. En plats som blev en favorit och som vi besökte flera gånger under den här vistelsen.

Allting har sin tid! Även kvällspromenader ska avslutas när de är som bäst. Dags att traska tillbaka till lägenheten och se vad Bosse hittat på under min frånvaro. Man vet ju aldrig…

På upptäcktsfärd med kameran

Publicerad den av
4

Det är alltid lika spännande att ge sig ut på upptäcktsfärd när vi kommit till en ny plats.
Så när väskorna var inställda i lägenheten tog jag med mig kameran och traskade ner samma väg som vi nyss kört upp. Nostalgi! Vägar med gräs i mitten har vi och lilla blå kört på ett antal gånger under våra år på Gotland.

Jag tror att jag skrivit det tidigare – vägar med gräs i mitten ska man helst inte köra bil på.
De saknar nämligen, oftast, plats för att möta eventuella andra bilar… Men att gå på dem är helt okej. Då finns det dessutom tid och möjlighet att upptäcka vad som händer längs vägkanterna. Här upptäckte jag att hösten hade börjat göra sig påmind även på Bornholm.

Efter en liten stunds traskande var det dags för ett val. Skulle jag följa pilen mot den utstakade vandringsleden eller ta stigen ner mot havet. Hm..

Det fick bli pilen mot vänster till att börja med. Kanske för att stigen upp mot skogen verkade lite mer spännande. Man vet ju aldrig vad som väntar på att bli upptäckt.

Det blev en ny känsla av nostalgi. Murgrönan klättrade längs träden och små slingrande stigar ledde vidare mot det okända.

Jag mötte inte en enda människa och såg inte heller några djur. Det kändes som om jag befann mig helt ensam i en okänd skog. Det var nästan lite läbbigt. Visserligen hade jag telefonen med mig men ingen, inte ens Bosse, visste exakt var jag var.

Jag bestämde mig för att jag sett tillräckligt och att det var dags att vända.

Ibland är det skönt att vara på en mer öppen plats. Jag hade den stora vägen bakom ryggen och havet en liten bit framför mig. Här fanns en väg som verkade inbjuda till nya upptäckter. Om dem får jag berätta mer i nästa inlägg. Nu ska jag fira att sportlovet precis har börjat och att jag har nio lediga dagar framför mig. Det känns härligt!

Bornholms bästa utsikt

Publicerad den av
9

Den som befinner sig i hamnen i Gudhjem gör klokt i att vända ryggen mot havet och ta sikte på kyrkan. Då upptäcker man nämligen att det finns trappsteg som leder upp till en fantastisk utsikt. Den vill man ju inte missa!

Väl däruppe gäller det att välja mellan att stanna kvar på platsen och bara njuta eller att gå vidare och se vad som väntar runt nästa hörn.

Den här gången fick det bli det förstnämnda, men nästa gång…

Att bara vandra omkring och se sig om räcker gott om man befinner sig i Gudhjem. Speciellt en dag som denna då bilden togs. Färgen på havet och himlen överträffar det mesta.

För den som vill stanna mer än under dagen finns Hotell Klippen. Tänk att sitta på deras terrass en kväll och titta på solnedgången eller att äta frukost en tidig morgon.

Det är härligt med bilder. Det är som att göra om sin resa igen. Kanske är det precis det som behövs en gråmulen, regnig decemberfredag. Snart vänder det igen och dagarna blir ljusare. Jag tror att vi behöver både och. Den långa mörka hösten och vintern gör att vi längtar och plötsligt är vi där. Visst är det härligt!

Så öppnar sig en ny, outforskad stig. Det är bara att traska vidare… mot nya mål.

En vit bulldogg och en prinsessträdgård

Publicerad den av
15

I Charlottenlund grundade Stephan Peter Nyeland 1875 Danmarks första trädgårdsskola. Han döpte den berömda skolan till Vilvorde i Ordrup Krat. Namnet kom från en belgisk stad, där hans fru var född. Marie Isabelle Caroline Willems Raman kom från en god katolsk familj. Hon var dessutom nära vän med prinsessan Marie av Orlean, som var gift med Christian IX:s yngste son Valdemar.

Det började inte bra. Redan några månader efter invigningen brann skolan ner. Men det är inte dumt att ha bra kontakter. Kung Christian IX som sett lågorna från sin tjusiga balkong på Bernstorff slott såg till att skolan snabbt byggdes upp igen.

Pssst! Haven betyder trädgård på svenska.

Nu undrar du läsare såklart vad detta har med Bornholm och Gudhjem att göra. Lugn i stormen. Här kommer pusselbitarna i min makliga takt. 🙂
Åren och framgångarna på en annan dansk ö flöt på. Men 1905, 30 år senare tvingades tyvärr Nyeland att lämna skolan på grund av sviktande hälsa.

Liksom många andra med ekonomiska möjligheter hade Nyeland sommargästat Gudhjem på Bornholm. Han hade även besökt svenska ön Gotland, där han blivit fascinerad av Botaniska Trädgården. Kan de kan jag, tänkte han kanske?

1903, två år innan Nyeland slutade på trädgårdsskolan, köpte han ett hus på Bokuls sluttning i Gudhjem. Dessutom fick han, så länge han levde, av Gudhjems Hamnkommission och Gudhjems Bergkommission en stor trädgård. Denna döpte han till Prinsessehaven (Prinsessträdgården). Namnvalet var en fin geist till fruns väninna, prinsessan Marie. Marie i sin tur tackade genom att ge honom en vit bulldogg. Jag ser just nu den fina hunden på en egen stol på ett svartvitt fotografi.

Spännande träd och exotiska växter planterades, med Botaniska Trädgården i Visby som förebild.
Hans egna ord: ”… Jag ville i likhet med vad jag sett i Visby på Gotland, plantera en samling sällsynta växter och vårda dem, så att den kunde vara av samma ära för Gudhjem och Bornholm som planteringen i Visby är för gotlänningar och särskilt för Visbyborna och de utländska besökarna där…”

Nyeland satte dit en fin grind med lås. Han gick själv dit och öppnade och låste. Trädgården var öppen på söndagar och helgdagar. ”Eftersom barn i vuxens sällskap inte orsakar skada, vilket har visat sig ha hänt vissa dagar då trädgården var öppen på grund av reparationen av grinden försommaren 1906”.
Detta är ett utdrag från ett brev till Hamnkommissionens styrelse som tydligen vill att det ska vara öppet varje dag och natt. Det var trots allt Nyeland som själv påkostat allt planterat.

Det blev inget lyckligt slut. Stephan Peter Nyelund tröttnade. Istället flyttade han till grannön Christiansö. Där bodde han i det gamla bryggeriet fram till sin död 1922.

Det hade varit intressant att jämföra Nyelunds prinsessträdgård med ”Botan”, som vi uppskattade att besöka under våra fem Gotlandsår.
Vi fortsatte på två ben tillbaks till ”Den lilla blå”, som stod parkerad vid Gudhjems reservhamn. Jag ser nu med mina bruna ögon taket på vår fyrhjulade kompis. Undra vad som rör sig i bilars tankar? Hur många hjärnceller har…? 🙂

Fotnot: De personliga Nyelund-replikerna är från skrift från Bornholms Historiska Förening.

Røvborgen – Rövarnas slott

Publicerad den av
8

Vi lämnade de fyra Hestestenene bakom oss och förflyttade oss tillbaks mot Gudhjem.

När jag ser det här tuffa trädet går direkt mina tankar till ett liknande på Gotland, som kläddes med upphittade skor av alla de slag. Alltid lika kul att stanna till vid det trädet och låta fantasin få fritt spelrum.

Här skulle vi kunnat slått oss ner en stund och njutit av Salene Bugt. Men lockelsen på något annat till vänster var för stor.

Så många gånger jag sett denna vy på Instagram. Då oftast med termen ”Bornholms rocks”. Inte förrän igår fick jag mer kött på benen och dessutom helt gratis ett namn på platsen.

Visst ser det häftigt dramatiskt ut? Givetvis rör det sig inte om en riktig historisk borg. Sanningen är att berättelsen har sina rötter i en lokal turistförening i Gudhjem, en förening som bildades 1907. Några kreativa medlemmar ville skapa både dramatik och ge en exotisk känsla till turisterna. Håller du inte med om att de lyckades väldigt bra? För det handlade verkligen inte om något luftslott.

Här fanns från början till och med en träbro mellan Ravneskaerte-klippan och Røvenborgen.

Tio år senare. Alltså årtalet 1917. Detta år hände något riktigt spännande. En berömd filmstudio med namnet Nordisk Film producerade en film med titeln ”De sicilianska banditernas bröllop.” I denna film spelade Røvborgen en mystisk och central roll. Detta girerade i att platsen fick vida uppmärksamhet uti i världen.

Som du kan se är inte bron kvar. En rostig variant som smälter in i miljön skulle enligt mig vara riktigt smart att placera här. Vilken utsikt ”brobesökarna” skulle haft. Det finns faktiskt en sådan bro på ön, på ett annat känt ställe.
Ibland är det kul att få med en livs levande människa på bild tillsammans med sådana här historiska och dramatiska motiv. Tur Solveig observerade ”mannen med keps”, som liksom jag höll reda på var vi satte ner fötterna. Därför vet jag med all säkerhet att jag på just denna plats inte tog några foton. Säkert inte på nästa heller…

Hestestene

Publicerad den av
19

Nu hade vi nått fram till Salene Bugt och kunde ana vårt egentliga etappmål. Förutom att njuta av havet och klipporna. Sedan älskar vi dessutom hemskt gärna, att det dyker upp nya oväntade platser längs trippen. Eller en spännande dansk skylt som leder oss till…

Ute vid klippkanten står fyra stora bautastenar. Kvartetten kallas för Hestestenene. (Häststenarna) Ner till havet är det ungefär 34 meter.

Det är lätt att tycka om denna kuststräcka. Helst i fint väder. Men du såg på de två första bilderna, att det längre fram snabbt börjat dyka upp mörkare moln. På tal om ”mörker” vilken av dessa tre sorgliga historier håller du för mest sann?

A) Enligt en sägen ska denna plats varit en offerplats för vikingarna. Av något skäl offrade de levande människor, som antagligen puttades nerför stupet. En resa på trettiofyra meter, som ingen borde utsättas för.
B) En annan mer medmänsklig sägen nämner istället att vikingarna reste stenarna som ett minne för personerna, som aldrig kom tillbaks levande från havet.
C) Ett nygift par åkte hästdragen vagn längs kusten och hamnade plötsligt i tät dimma. Kusken såg inte klippan… Endast de skräckslagna hästarna klarade sig.


Stenarna är därmed en symbol för de skrämda hästarna.

Jag hoppas B som i Busiga Bosse är den enda sanna berättelsen.
Nu vände vi på ”klackarna” och gick tillbaka mot Gudhjem. Vi hoppades hinna med att besöka två platser, som vi gått förbi på hitvägen.

Ps. Jag läste på sajten Rundt i Danmark att det ska finnas runt tusen bautastenar på Bornholm. Känns som en alltför stor mängd. Vi får räkna dem. Jag lovar att inte spraya tal på dem. 😉