Botaniska Trädgården – julibesöket

DBW (De Badande Wännernas trädgård) Botaniska Trädgården anlades 1855. Det som är speciellt med trädgården är att växter som borde vantrivas här trotsar det geografiska läget. Orsaken är att Visby ligger i odlingszon 1.
En gång varje månad under 2019 tänkte jag och Solveig besöka denna oas som kallas för ”Botan” i folkmun. Vi ser fram emot att se både exotiska växter och mycket annat ögongodis. Välkommen att följa med oss på våra utflykter till denna fantastiska trädgård.

Den här gången susade jag (Solveig) ner på min cykel eftersom det brukar vara näst intill omöjligt att hitta parkeringsplatser på sommaren… Bosse hade dessutom ont i foten och behövde vila, så jag fick åka själv.

Mest nyfiken var jag på vad som hänt med rosorna. Det hade hänt en hel del…

Rosa rosor och lavendel – svårmatchat både vad det gäller färgkombination och doft.

Eftersom det regnat på morgonen fanns det till och med vattendroppar som hängde sig kvar…

Jag gillar att låta kameran försöka få in skärpa på en detalj och samtidigt få till den lite diffusa bakgrunden…

Vilken underbar färg! Att dessutom få humlan att vända sig åt rätt håll och sitta så pass stilla att jag hann knäppa, krävde en hel del tålamod.

Praktmartorn. Jag förstår helt och fullt varför den fått sitt namn.

Pelargonier får mig att tänka på mormors veranda. Fina blommor, men oj vad de skräpade ner. Den här sorten lyser verkligen upp.

Att plantera flera olika växter så att de ”lyfter” varandra är en konst. De som ansvarar för Botan kan sin sak.

Smyrnatulpan. En ny bekantskap för mig. Visst är den vacker?

Gul riddarsporre. Tidigare har jag bara sett den blå varianten.

Kungsljus. Ogräs eller praktfull trädgårdsblomma? Just den här hade bestämt sig för att vara en liggande variant.

Daglilja.

I våras när vi fotograferade äppelblomningen, en kall dag, minns jag att jag sa till Bosse att jag var orolig för om det skulle bli några äpplen eftersom vi inte såg till några insekter. Vilken tur att jag hade fel. Det blir frukt trots en alldeles för kall vår.

Taggakantus – originell både till namn och utseende.

Färgen grön har alltid varit och är min absoluta älsklingsfärg. För mer än 30 år sedan var jag två veckor i Jordanien och Israel. En fantastisk resa där jag såg mycket fint. Men jag minns hur otroligt tacksam jag kände mig när jag kom tillbaka till Sverige. Jag satt på stationen i Hallsberg, klockan halv fyra på morgonen, tittade ut och bara njöt av att träd, buskar och gräs var så gröna. Samma känsla får jag varje vår när löven slår ut. Förra sommaren var det mesta förtorkat och visset. Så är det inte i år.

Min stund i Botan börjar gå mot sitt slut och det är dags att vända och gå tillbaka mot cykeln.

Det gula huset – Hotell Breda Blick – ligger nära Botan. När jag kom tillbaka till cykeln upptäckte jag att nycklarna låg kvar i cykelkorgen. Blev enormt tacksam för att ingen klåfingrig person upptäckt detta. Dessutom kändes en mycket inbjudande kaffedoft som fick mig att cykla upp till Breda Blick och avsluta min utflykt med en kopp kaffe och en bit mandeltårta. Inom mig nynnande jag på Sören Janssons sång ”Glad att få leva, att bara få finnas…”

Foto & Text:
Solveig Lidén

 

 

Lyfta fram en doldis



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första södra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.

Trivsamt sätt att avsluta en lyckad dag


Stugbyn ligger längst in i en vik som heter Burgsviken. Själva platsen heter Fidenäs.

Vad skönt det var att avrunda den trevliga dagen med en behaglig stund på altanen, innan vi gick en promenad på bland annat denna grusväg.

Några timmar senare var det dags för skådespelet som jag aldrig tröttnar på.




Här flyttade vi oss tillbaka mot vår stugknut.
Där var det dags att ta farväl av både sol och ett fåtal mygg som hade samma intresse som vi. Eftersom jag inte kände någon av dem önskade jag dem aldrig ”god natt”. Inte heller ville jag dra till med ”Stick…”  😉

Ibland är det enkla gott nog


Vi gled iväg tidigt med bilen efter en nyttig frukost i stugan. Jag hade tidigare noterat att det fanns ett bageri där vi kunde köpa färskt bröd och insåg att det låg bra till för förmiddagens aktiviteter på Sudrets ostkust.

Nästan vindstilla och behagligt varmt i luften. Självklart borde vi ta en enkel fridfull fikastund i trädgården.

Trevliga Ylva stod vid kassan.

Mums! 😀 Vad supergoda blåbärsbullarna var som vi köpte med oss. Det tyckte vi båda två.

Trädgården var alternativ ett…

… men en bloggfotograf måste vara extra nyfiken. Om det varit sämre väder hade vi suttit här.

Eftersom jag inte har någon plåtmage bestämde jag mig att spara ”dagens kaffe” till eftermiddagens fikaställe. En kall dryck kändes dessutom som ett bättre alternativ i värmen.

Den ”kaffebönan” känner jag bestämt igen.

”Vänta lite. Vad gör du? Du kallar väl inte på hela slä…”

Tur vi var klara med fikat. Men synd att vi inte kan köpa deras blåbärsbullar varje vecka. Eller har de ett brödtåg på hjul som tuffar iväg till Visby? Ibland måste jag få önskedrömma.

Detta var fik nummer 12 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Tolv pärlor med det ”lilla extra”.  ❤
Målet är att antalet kandidater utökas till 25 stycken en bit in på hösten.  
Gå in på kategorin Du bestämmer och läs vidare. För jag vill att DU ska bestämma i slutändan. Inte undertecknad eller hans fru. Då hade vi kört det helt privat. 😊

Hoburgsgubbens sängkammare


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉

 

 

Ta dig tid

 


Om du har för bråttom och kör rakaste vägen ner för att träffa kändisen Hoburgsgubben missar du något riktigt sevärt.
Sänk istället farten på bilen och pulsen i kroppen. Blinka höger en bit söder om Vamlingbo, vid skylten VACKER KUSTVÄG, och jag är säker på att du inte ångrar dig.

Erkänner att jag saknade att sitta på en cykelsadel.

Vi stannade bilen en stund och klev in på ”Blåeldvägen”…

… innan vi fortsatte att rulla iväg så sakta som möjligt. Vi hade tur och fick aldrig någon ”bil i baken” genom naturreservatet Husrygg, utan kunde välja vilken fart vi ville hålla.

Våra okända cyklande kompisar var ännu en gång vår lots.

Nutid och dåtid samsas om uppmärksamheten. ”Snälla pappa! Kan vi inte få klättra upp på berget?” Med allt spring de hade i benen så fick de givetvis det. Vi var här på semester – för nästan exakt tio år sedan. Jag har ett foto där töserna ser lyckliga ut och är på väg ner igen.

”Hur jobbigt kan det vara att cykla upp tro?”
”Sist upp får diska ikväll.” 😉

Inte denna gången heller. Hade vädret varit sämre skulle vi gått in till stenmuseet i Kettelvik och lärt oss mer om den utdöende yrkesgruppen stenhuggarna. Jag vet att både barn och vuxna har möjligt att få prova på att forma sten med en klubba och mejsel och därmed skapa ett konstverk. Museet drivs privat och det är fri entré.

En lockande möjlighet för människan och en omöjlighet för vissa fyrbenta djur för deras egen säkerhet. Det är inte bara havet som är djupt.

Jag vände mig en sista gång åt hållet vi kom från och fortsatte sedan mot målet, parkeringen nedanför Majstregården. En välkänd restaurang där lammgrytan tydligen blivit en klassiker. Går det att äta koftor? 😉 Slutord från en fegis när det gäller att pröva nya maträtter.

 

Stugbyn i Fidenäs


Vi såg stugbyn, som ligger nära väg 140, tidigt på morgonen när vi körde söderut. En bra start och avslutningsplats för att studera Sudret på djupet. Här har vi precis anlänt, flera timmar senare, till vårt nattlogi.

Givetvis fotade jag numret på vår hyrda stuga. Det tillhör rutinerna för mig. På tal om rutiner och gamla tider. Vad tycker du om allt nytt? Att boka på nätet är numera en vana och oftast smidigt. Däremot kan jag, som här, sakna en reception. En samlingspunkt där det finns broschyrer och något enkelt att äta eller dricka. En människa att prata med som kan ge personliga tips om utflykter o.s.v.

Det var lätt att hitta rätt parkering. Sedan skulle det finnas en ”dosa” vid förrådet med nyckeln. Vid vår stuga var det inte så. Den lilla plastdosan satt vid vår entrédörr istället. Där fanns ett kodlås där en kombination skulle vridas rätt och vips öppnades den så att vi fick tag på vår nyckel.

Vår altan utnyttjade vi flitigt när vi kom hem från härliga tripper. Vad synd att jag inte tänkte på att lägga ner sex bouleklot i bilen. Eller åtminstone tvärtom. 😉 Inte varje dag en bana finns precis utanför bostaden. Såg ingen spela. En mycket KUL aktivitet, för både ung och gammal, som kan ge många glada skratt och minnen.

Utsikten mot Burgsviken. Eftersom vi bodde i en stuga på Fårö tidigare i vår var det lätt att jämföra. Denna var betydligt fräschare och nyare. Finare utsikt.

Vi avrundade kvällarna med en promenad. Solnedgångsfotona får du se och förhoppningsvis njuta av i ett annat inlägg.

Egentligen var det en 4-bäddsstuga. Skönt med egen ”kuppe” så att man slapp känna sig instängd.

Tre fina utsiktsplatser på klinten

Denna kategori kommer att handla om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. Har du inte kommenterat på min blogg tidigare syns inte din kommentar förrän jag godkänt den.


Juni månad var en kalasmånad när det gällde att åka på cykelturer på hemmaplan. Vissa mornar åkte vi iväg efter frukost och ibland hade vi hela vår stad för oss själva. Andra dagar blev det fikakorg efter lunch. Det hände att vi hittade platser där vi var helt själva med utsikt, från en klint, över havet. Ibland fick vi hoppa av cyklarna för att leda dem i tät ”guppande” terräng för att nå drömstället. Då brukade aldrig systemkameran få följa med. Men denna gång var det tvärtom. Solveig höll min cykel medan jag klev upp på en kulle för att ta foton.

På andra sidan Dalmansporten är det inte långt fram till Kyrkberget. Vi tog en runda på Norderklint.

Både i romaner, reseböcker och broschyrer har jag läst om att just denna del av Kyrkberget kallas för Sveriges finaste utsiktsplats. Turisterna som rörde sig, stannade och fotade på området gjorde att det var svårt att fånga en bild från cykeln utan att få med några tvåbenta varelser. 😉

Nu har vi flyttat oss en liten bit åt söder. En kvinna är på väg nerför Övre Finngränd.

Härifrån blir det en annan vinkel över centrum. Jag zoomade in S:ta Katarina/Karin.

Fikaplatsen var utsiktsplats ”nummer tre”. Denna plats upptäckte vi av en slump en dimmig och regnig novembersöndag. (Ser nu en symbol på den nya kartan som berättar att det är en utsiktsplats.) Sedan har vi varit där ett par hala, småkyliga vintereftermiddagar.
Redan första gången längtade jag till när det fanns rosor framför husen och vi hade med en fikakorg och skulle sitta JUST HÄR. ❤
Nu var det denna dagen. Vad fint det var längs med Trappgatan. När vi satt och fikade gick en kvinna förbi och sa frasen ”Det där ser mysigt ut”. Några sekunder senare såg jag henne kliva in i huset mitt emot och jag fick lust att följa med henne för att få se hur det ser ut i ett sådant äldre hus innanför ringmuren. Helst även få se trädgården på baksidan. Större kravtankar hade jag inte. 😉

Jag zoomade in havet och en av de vackra ruinerna i vår mysiga hemstad. Från havet ser besättningen Visby från en annan vinkel. Samma stad men ändå inte just då.

När jag ändå höll på att leka med objektivet noterade jag en suverän ”hög plats”. Undra om de bor där och har blivit hemmablinda och tar utsikten för given? Är besökare? Hyr för en vecka? Vissa frågor ska jag inte ha något svar på. Vi satt kvar en stund till och njöt. Sedan gjorde vi något som vi är bra på. Rundade av när det var som bäst. Hoppade upp på cyklarna och …

 

14. Bara ödekyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. 
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉

Då var det dags att presentera en av de tre ödekyrkorna.
I Bara ödekyrka förekommer det vigslar och kyrkogården används ännu som begravningsplats.

Ödekyrkan ligger vackert belägen nära det sägenomspunna Baraberget.

Jag har sett ett stämningsfullt foto från ett vinterbröllop på denna plats. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig här? (En fråga utan hänsyn till ålder, om du är gift o.s.v.)

I mitten av 1200-talet byggdes en församlingskyrka. Trehundra år senare hade den blivit rejält förfallen. 1588 begärde sockenborna att gudstjänstfirandet skulle återupptas, för det hade legat nere ett tag. Nu ville de fixa till kyrkan och avlöna prästen.

Något hände. Pengarna fattades? Förfallet låg hela tiden ett steg före? Det slutade tyvärr för dem med denna ruin.

Jag fick inte upp Solveig i denna smala trappa…

… men här var en djärv kvinna som vågade.

Hur gammal kan denna klocka vara? I mitt hjärna ringer ingen klocka svaret. 🙂

Den nedre delen av mittkolonnen finns kvar.

1923 genomfördes en omfattande konservering av ruinen under ledning av arkitekt Sven Brandel. Tanken var att det skulle ske en fullständig återuppbyggnad. Detta efter ett förslag från arkitekt Anders Roland. Av någon, för mig, okänd anledning kunde den inte utföras. Kanske är det vackrare så här. Vad tycker du?

Intressant att jämföra höjden med en människa. (Inte vilken som helst…)

Utsikten från parkeringsplatsen. Med tanke på stängsel och frigående djur kunde jag inte skapa avstånd för att få bättre helhetsfoton.

Tänkvärda ord:
”Om du älskar livet så kasta inte
bort tiden, för livet är gjort av tid.”
                        Benjamin Franklin

Körsbärsgården


Körsbärsgården nämns överallt i böcker och broschyrer. Innestället ligger nästan så långt söderut på Gotland som det går att komma.

Nu var vi här enbart för att fika och se vilket utbud som fanns till försäljning. Om man betalar en slant går det annars att njuta av konsthall och skulpturgalleri. På sommaren anordnas teaterföreställningar och litteraturaftnar.

Gott om ställen att slå sig ner på. Inomhus eller utomhus? På framsidan eller i trädgården?

Jag hade inte druckit kaffe på några dagar och uppskattade därför den svarta drycken extra mycket. Min bulle fick inte vara med på bild. Kommer Solveig att orka den jättebakelsen? Eller behöver hon hjälp? 😉

Nu går det att se var vi slog oss ner till slut.

Vi hade konst att betrakta på nära håll.

Den permanenta utställningen innehåller ett tjugotal verk.
Här Dan Wolgers ”Ängel”. När jag stod och betraktade ängeln i gräset fick jag en flashback till sommaren 1974 och den månad som jag tillbringade i Eastbourne. En av de trevligaste språkkurs och tenniskompisarna var Dans kusin Tom. En mycket sympatisk och rolig kille som var son till kände Beppe Wolgers. Några år senare blev Tom medlem i kultgruppen Lustans Lakejer. Därefter jobbade han som fotomodell. Ingen av oss blev tennisproffs. Själv blev jag inte ens fotomodell. Vad märkligt att den bollen gick i nät. 😉 Men en gång gick jag catwalk barfota på Vårdcentralen i Ystad. Personerna i väntrummet glömde att applådera. 🙂

Ett mycket passande namn för Bengt Carlings verk. ”Ståvila”.

Blommor fanns här också…

… och en hel del att köpa eller titta på.

Vem vet?

Något fick kanske följa med i bilen när vi fortsatte färden med den bedårande utsikten över Gotlands sydspets. Hela tiden i sällskap med ett perfekt utflyktsväder. Det var så jag önskade att dagen aldrig skulle ta slut. Minns du något tillfälle som du vill dela med dig av, när du haft de behagliga inre känslorna? Önskat den omöjliga tanken, den om att stanna tiden. Åtminstone skruva ner den. Undra hur många hundra gånger som jag känt så genom åren. När allt var möjligt.

Detta var fik nummer 11 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Elva pärlor med det ”lilla extra”. ❤
 Målet är att antalet kandidater utökas till 25 stycken en bit in på hösten. 
Gå in på kategorin Du bestämmer och läs vidare. För jag vill att DU ska bestämma i slutändan. Inte undertecknad eller hans fru. Då hade vi kört det helt privat.