Månadsarkiv: juli 2019

Prästgårdscaféet i vackra Vamlingbo prästgård

Publicerad den av
20


Om du någon gång befinner dig på södra Gotland kan jag rekommendera denna oas. Det sistnämnda ordet på tre bokstäver stämmer verkligen om det är ”rätt väder”. Som du kan läsa finns det mycket som lockar på platsen.

Prästgården byggdes 1779 och är kulturminnesmärkt.

Kategorin är FIKATIME. Egentligen kunde jag lagt in ett inlägg till om alla fina blommor som vi tog kort på. Men nu råkar det vara så att det blivit en rejäl dos av den varan sista tiden på bloggen, så för variationens skull fick det bli en begränsning.
Förutom fika går det att äta god mat som baseras på odlade råvaror från Gotland och den egna trädgården.

På Prästgårdscaféet finns flera ”fikaplatsmöjligheter”. Vi hade kunnat gått upp en trappa och fikat på loftet. Eller suttit på entréplan. Det fina växthuset såg för varmt ut, men vi var inne en sväng och tog kort på växande citroner.

Givetvis hade jag stenkoll på brickan med godsakerna under fotograferandet. Vi män är ju kända för att fixa två saker samtidigt. 😉

Ibland är det en fördel att ha en pil neråt på ”Libra”. Synd att vi inte köpte två av samma sort. För den ena var extra, extra god. Nästa gång…

Vi tog det lugnt. Men det fanns de som jobbade hårt.

Vilken ljuvlig plats att sänka tempot på några timmar. ❤
Trädgården inrymmer en köksträdgård, en örtagård och en rosenträdgård. Dessutom finns en butik där du kan köpa kryddväxter, vaser, krukor och annat smått och gott.

Ett blomfoto till… Kan inte låta bli…

Vi hade osis för det pågick ett byte av utställning när vi var där.

Här var ”vaktfågeln” som hade full koll på läget.

På tal om fåglar. På andra våningen i prästgården finns ett museum som den fågelintresserade säkert uppskattar. Konstnären Lars Jonsson visar upp verk från egna samlingar. De flesta av motiven är hämtade från södra Gotland.

När ”varelsen” började slicka sig om munnen fick jag bråttom ut. 😉

Detta var fik nummer 13 som kvalificerade sig till tävlingen årets
fik 2019. Tretton pärlor med det ”lilla extra”.  ❤

 

 

Fönster mot gården – juli månad

Publicerad den av
14

James Stewart gjorde det 1954. Nu är det Bosse Lidéns tur 2019.
Yrkesfotografen tittade mot fönster. Jag håller mig istället till vad som händer utomhus på gården, under en timmes tid varje månad. Dessutom är jag inte rullstolsbunden och har tyvärr inte Grace Kelly till hjälp.
Jag använder heller inte kikare och är tacksam om jag slipper hemskheter som ”Jeff” råkade ut för.
Här kommer sjunde rapporten. Ögna du också igenom siffrorna. För det är mycket troligt att det blir din tur en gång att… 😉

Månad: Juli
Datum/veckodag: 190711/torsdag
Väderlek: Molnigt
Temperatur: +19
Tidpunkt: 13.35-14.35

Människor:
Kvinnor: 28
Män: 31
Barn/ungdomar: 9                                       TOTALT: 68

Djur:
Hundar: 3
Katter: 1                                                       TOTALT: 4

Fordon:
Privatbilar: 3
Firmabilar: 3
Cyklar: 13                                                     TOTALT: 27
Flygplan: 8

Hjälpmedel:
Rollator: 1
Rullstol: 0
Käpp: 0                                                         TOTALT: 4
Krycka/kryckor/gåstol/ 0
Mobilanvändare: 3

Aktiviteter:
Lekplatsbesök: 3
Grillen: 0                                                       TOTALT: 3
Mattpiskaren: 0
Bus: 0

Personligt:
Tyvärr börjar mitt och James Stewarts liv att lika varandra mer och mer. Än så länge går jag för egen maskin och är inte gipsad. Men jag har det värre med en bruten tå för han har säkert bra betalt för att agera rullstolsbunden. Så vem ska ha sista kakan?  😉

Hela året 2019
Januari: 46 träffar
Februari: 49
Mars: 54
April: 75
Maj: 48
Juni: 51
Juli: 106
Augusti:
September:
Oktober:
November:
December:
Totalt/snitt:

 

 

Hoburgs fyr

Publicerad den av
22


Det hade varit många klagomål från svenska och norska handelsmän som hade haft åsikter om vikten av att ha en fyr på Gotland. Så redan 1741 föreslog Carl von Linné att en fyr skulle resas på södra Gotland.

1845 lämnade Storbritanniens minister i Stockholm en framställan till Kungliga Majestätet om behovet av en fyr på Gotlands södra udde.

Förslaget godkändes och medel beviljades för byggandet. Fyren är byggd i kalksten och hela fyrplatsen kostade 44 620 kronor. 1 oktober 1846 tändes den för första gången.

Jag tog ett sista foto ut mot bukten Rivet innan jag lämnade över kameran till ”någon” som saknade höjdrädsla och inte hade ont i en fot.

Detta är den trevliga fyrguiden Margareta som gärna berättade fakta om fyren för Solveig. Hoburgs fyr var Gotlands andra bemannade fyr (Östergarnsholm var den första redan 1806). Tornets höjd över marken är 21,7 meter.

Först installerades rovoljelampor. De byttes senare ut mot fotogenlampor för att därefter ersättas, 1915, av luxljus. 1951 blev fyrbelysningen elektrisk. 1978 blev den automatiserad och därmed avbemannad. Det är Sjöfartsverket som äger och driver fyrtornet.

Solveig erkände att det var lite läbbigt med ”klättringen” längst upp. Vet inte om det berodde på spiraltrappan eller fyrtroll. 😉

Den observante kan se både mig och ”den lilla blå”.

Fin utsikt över vidderna.

Sundre Kyrka hade vi precis besökt tidigare.

När det var dimma och det inte gick att uppfatta fyrljuset varnades skepp om närheten till land genom knallskott. I mitten av femtiotalet slutade skjutandet och ersattes av en mistlur.

Fyrbetjäningens bostadshus.

Här njöt vi extra av blåelden innan vi hoppade in i ”vår lilla blå” och fortsatte vår resa… ❤

 

Din dag idag – GRATTIS!

Publicerad den av
28


Vi var på väg hemåt efter tre härliga dagar på södra Gotland och eftersom det fanns tid stannade vi till vid Eksta kyrka och passade på att fotografera den både ute och inne. Därifrån var det inte långt till en av Bosses bloggvänner, Susie. https://stjarnarvebloggen.home.blog/
Susie och hennes man Rolle har en fantastisk trädgård.

Medan Bosse mest pratade 😊 passade jag på att gå runt med kameran. Rosor är jag svag för… Extra fina blir de i konstrast mot en kalkstensmur.

Vilken färg är egentligen vackrast? En fråga som är omöjlig att besvara eftersom det är fritt att tycka olika.

Pioner gör mig nostalgisk. Vi hade flera färger i mitt barndomshem.

Ibland tror jag att jag blivit född i fel århundrade. Jag hade inte haft något emot att åka med den här – på den tiden när den var ny…

Vi hade en liknande traktor när jag var barn. Den byttes så småningom ut mot en modernare, med störtbåge, för säkerhetens skull.


Rosa är en färg som jag inte är så förtjust i vad det gäller kläder och heminredning m.m. men när det gäller blommor är det förstås en helt annan sak.

Den som känner min man vet att han kan prata läääänge… och därför hann jag upptäcka många vackra blommor.

En myra som blev fotomodell får avsluta dagens inlägg. Grattis på födelsedagen Susie och tack för att vi fick göra ett besök i er vackra trädgård!

Text och Foto Solveig Lidén

Botaniska Trädgården – julibesöket

Publicerad den av
28

DBW (De Badande Wännernas trädgård) Botaniska Trädgården anlades 1855. Det som är speciellt med trädgården är att växter som borde vantrivas här trotsar det geografiska läget. Orsaken är att Visby ligger i odlingszon 1.
En gång varje månad under 2019 tänkte jag och Solveig besöka denna oas som kallas för ”Botan” i folkmun. Vi ser fram emot att se både exotiska växter och mycket annat ögongodis. Välkommen att följa med oss på våra utflykter till denna fantastiska trädgård.

Den här gången susade jag (Solveig) ner på min cykel eftersom det brukar vara näst intill omöjligt att hitta parkeringsplatser på sommaren… Bosse hade dessutom ont i foten och behövde vila, så jag fick åka själv.

Mest nyfiken var jag på vad som hänt med rosorna. Det hade hänt en hel del…

Rosa rosor och lavendel – svårmatchat både vad det gäller färgkombination och doft.

Eftersom det regnat på morgonen fanns det till och med vattendroppar som hängde sig kvar…

Jag gillar att låta kameran försöka få in skärpa på en detalj och samtidigt få till den lite diffusa bakgrunden…

Vilken underbar färg! Att dessutom få humlan att vända sig åt rätt håll och sitta så pass stilla att jag hann knäppa, krävde en hel del tålamod.

Praktmartorn. Jag förstår helt och fullt varför den fått sitt namn.

Pelargonier får mig att tänka på mormors veranda. Fina blommor, men oj vad de skräpade ner. Den här sorten lyser verkligen upp.

Att plantera flera olika växter så att de ”lyfter” varandra är en konst. De som ansvarar för Botan kan sin sak.

Smyrnatulpan. En ny bekantskap för mig. Visst är den vacker?

Gul riddarsporre. Tidigare har jag bara sett den blå varianten.

Kungsljus. Ogräs eller praktfull trädgårdsblomma? Just den här hade bestämt sig för att vara en liggande variant.

Daglilja.

I våras när vi fotograferade äppelblomningen, en kall dag, minns jag att jag sa till Bosse att jag var orolig för om det skulle bli några äpplen eftersom vi inte såg till några insekter. Vilken tur att jag hade fel. Det blir frukt trots en alldeles för kall vår.

Taggakantus – originell både till namn och utseende.

Färgen grön har alltid varit och är min absoluta älsklingsfärg. För mer än 30 år sedan var jag två veckor i Jordanien och Israel. En fantastisk resa där jag såg mycket fint. Men jag minns hur otroligt tacksam jag kände mig när jag kom tillbaka till Sverige. Jag satt på stationen i Hallsberg, klockan halv fyra på morgonen, tittade ut och bara njöt av att träd, buskar och gräs var så gröna. Samma känsla får jag varje vår när löven slår ut. Förra sommaren var det mesta förtorkat och visset. Så är det inte i år.

Min stund i Botan börjar gå mot sitt slut och det är dags att vända och gå tillbaka mot cykeln.

Det gula huset – Hotell Breda Blick – ligger nära Botan. När jag kom tillbaka till cykeln upptäckte jag att nycklarna låg kvar i cykelkorgen. Blev enormt tacksam för att ingen klåfingrig person upptäckt detta. Dessutom kändes en mycket inbjudande kaffedoft som fick mig att cykla upp till Breda Blick och avsluta min utflykt med en kopp kaffe och en bit mandeltårta. Inom mig nynnande jag på Sören Janssons sång ”Glad att få leva, att bara få finnas…”

Foto & Text:
Solveig Lidén

 

 

Lyfta fram en doldis

Publicerad den av
43



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första norra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.

Trivsamt sätt att avsluta en lyckad dag

Publicerad den av
14


Stugbyn ligger längst in i en vik som heter Burgsviken. Själva platsen heter Fidenäs.

Vad skönt det var att avrunda den trevliga dagen med en behaglig stund på altanen, innan vi gick en promenad på bland annat denna grusväg.

Några timmar senare var det dags för skådespelet som jag aldrig tröttnar på.




Här flyttade vi oss tillbaka mot vår stugknut.
Där var det dags att ta farväl av både sol och ett fåtal mygg som hade samma intresse som vi. Eftersom jag inte kände någon av dem önskade jag dem aldrig ”god natt”. Inte heller ville jag dra till med ”Stick…”  😉

Ibland är det enkla gott nog

Publicerad den av
18


Vi gled iväg tidigt med bilen efter en nyttig frukost i stugan. Jag hade tidigare noterat att det fanns ett bageri där vi kunde köpa färskt bröd och insåg att det låg bra till för förmiddagens aktiviteter på Sudrets ostkust.

Nästan vindstilla och behagligt varmt i luften. Självklart borde vi ta en enkel fridfull fikastund i trädgården.

Trevliga Ylva stod vid kassan.

Mums! 😀 Vad supergoda blåbärsbullarna var som vi köpte med oss. Det tyckte vi båda två.

Trädgården var alternativ ett…

… men en bloggfotograf måste vara extra nyfiken. Om det varit sämre väder hade vi suttit här.

Eftersom jag inte har någon plåtmage bestämde jag mig att spara ”dagens kaffe” till eftermiddagens fikaställe. En kall dryck kändes dessutom som ett bättre alternativ i värmen.

Den ”kaffebönan” känner jag bestämt igen.

”Vänta lite. Vad gör du? Du kallar väl inte på hela slä…”

Tur vi var klara med fikat. Men synd att vi inte kan köpa deras blåbärsbullar varje vecka. Eller har de ett brödtåg på hjul som tuffar iväg till Visby? Ibland måste jag få önskedrömma.

Detta var fik nummer 12 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Tolv pärlor med det ”lilla extra”.  ❤

Hoburgsgubbens sängkammare

Publicerad den av
16


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉

 

 

Ta dig tid

Publicerad den av
14

 


Om du har för bråttom och kör rakaste vägen ner för att träffa kändisen Hoburgsgubben missar du något riktigt sevärt.
Sänk istället farten på bilen och pulsen i kroppen. Blinka höger en bit söder om Vamlingbo, vid skylten VACKER KUSTVÄG, och jag är säker på att du inte ångrar dig.

Erkänner att jag saknade att sitta på en cykelsadel.

Vi stannade bilen en stund och klev in på ”Blåeldvägen”…

… innan vi fortsatte att rulla iväg så sakta som möjligt. Vi hade tur och fick aldrig någon ”bil i baken” genom naturreservatet Husrygg, utan kunde välja vilken fart vi ville hålla.

Våra okända cyklande kompisar var ännu en gång vår lots.

Nutid och dåtid samsas om uppmärksamheten. ”Snälla pappa! Kan vi inte få klättra upp på berget?” Med allt spring de hade i benen så fick de givetvis det. Vi var här på semester – för nästan exakt tio år sedan. Jag har ett foto där töserna ser lyckliga ut och är på väg ner igen.

”Hur jobbigt kan det vara att cykla upp tro?”
”Sist upp får diska ikväll.” 😉

Inte denna gången heller. Hade vädret varit sämre skulle vi gått in till stenmuseet i Kettelvik och lärt oss mer om den utdöende yrkesgruppen stenhuggarna. Jag vet att både barn och vuxna har möjligt att få prova på att forma sten med en klubba och mejsel och därmed skapa ett konstverk. Museet drivs privat och det är fri entré.

En lockande möjlighet för människan och en omöjlighet för vissa fyrbenta djur för deras egen säkerhet. Det är inte bara havet som är djupt.

Jag vände mig en sista gång åt hållet vi kom från och fortsatte sedan mot målet, parkeringen nedanför Majstregården. En välkänd restaurang där lammgrytan tydligen blivit en klassiker. Går det att äta koftor? 😉 Slutord från en fegis när det gäller att pröva nya maträtter.