Månadsarkiv: juni 2021

En naturskön halvö

Publicerad den av
14

Alla dessa vägval i livet. Här var det enkelt och gav ingen bekymmersrynka i pannan. ”Håll till höger Lidén. Annars slutar det med ett skäll.” 🙂

För den vänstra grusvägen ledde brant upp till en privat bostad. Vi hann under vår vistelse se två bilar som körde dit upp. Själva hade vi parkerat vid parkeringen några hundra meter från havet. Vad spännande det var att äntligen komma hit. Jag har läst och hört så mycket positivt om platsen.

Vi befanns oss i ett naturreservat på en halvö som numera heter Husken. Förr hette platsen Hursken.
Husken består av en 20 meter hög kulle av revkalksten. Längs sluttningarna finns ett antal sevärda raukar.

Innan jag nådde trappan var det en otrevlig brännässla som ville umgås med mina bara ben. Om det tyckte jag inte.

Mums både för innehållet i picknickkorgen och utsikten ut över Valleviken. ❤

Här tyckte jag Solveig var lite för nära kanten. För jag är rädd om min kamerautrustning. 😉

Vacker som en nyponros. Det gamla uttrycket tycker jag blomman mer än väl lever upp till. Vad tycker du?

Det du inte ser är att vi hade god utsikt ut till några småöar vid namn Fjaugen och Klasen. Tidigt i morgon bitti ska vi åka iväg med frukost och fika till andra sidan vattnet. Då blir det start i vår favoritplats Kyllaj. Därifrån ska vi utforska nya platser och följa upp gamla där vi inte sett allt – ännu. 😉

Undra vad de pratar om? Blicken hos den högra ser sträng ut. Den vänstra ser mer förnärmad ut.
”Jag har berättat för dig i tusen år att du inte…”
”Du har minsann inget nytt att lära mig. Tur jag numera har stenproppar i öronen.”

Två andra raukar såg mer sammansvetsade ut. Gamla goa kompisar? Det är alltid intressant att ta sig tid att studera detaljer hos raukar. Jämfört med orkidéer måste jag ge dem kredit. Det är ytterst sällan som de börjar fladdra i vinden när vi ska ta kort. Skulle det hända hade jag antagligen av ren rädsla växt fast på platsen där jag stod. Dumma tokiga fantasi.

Hoppas du ser att ”hon har blommor i sitt hår.”
Vi brukar ofta bryta upp när det är som bäst. Det gjorde vi här med. Slutorden får bli åtta till antalet:
Ännu ett smultronställe av hög klass på Gotland. ❤

Ett hus fullt av toner

Publicerad den av
8

Det här välbevarade stenhuset på Norra Gotland är byggt under första delen av 1700-talet.

I många år var Groddagården ett Gästgiveri där bonden stod för logi, fixade mat och skjuts.

En musikalisk man med namnet Lars Olofsson bytte till sig gården 1781. Både Lars och hans söner var skickliga spelemän. Det dröjde inte länge innan Groddagården blev ett slags centrum för spelmän på norra Gotland.

Lars son Olof, som gick under smeknamnet Grodd-Olle, var en fena på att hantera fiol och lira. Hans son fick senare ärva Olofs vevlira. Denna klenod, ”Groddaliran” finns att skåda på Länsmuseet i Visby.

Tack vare hembygdsföreningen i Fleringe har gården blivit restaurerad och används för olika program. På sommaren har de öppet för allmänheten.

På övervåningen (inte taket) 🙂 ska finnas en vacker sal med schablonmålade väggar. Från fönstret har man en underbar utsikt över landskapet och Fleringe kyrka.

Vi skulle gärna vilja komma in någon sommardag och se allt på plats. Det är fantastiskt att de lyckats bevara både det vackra huset, personhistorian och en speciell geografisk musikhistoria på Gotland, som blivit en slags stafettpinne genom alla generationer. Där Lars Olofsson ”lirade” första stafettsträckan.

Det är inte illa…

Publicerad den av
19

Efter att ha gått ett varv runt Almedalen och en skön stund längs Strandpromenaden, tänkte jag det kunde vara på sin plats att gå upp för en gränd innanför muren och nerför den berömda granngränden och sedan kanske Solveig var klar med sitt fotograferande på Botan.

Det behövs varken en stor dos av fantasi eller speciellt många smarta hjärnceller för att förstå varför Visby kallas för ”Rosornas stad”. ❤

Vill å vill du veta vad en sån som jag kan heta? Strunta i att fråga för jag säger som det är. Skogränd heter gränden som jag gick uppför. Här har jag vänt mig om för att ta kortet.

Har du sett min villa, min Villa Villakullavilla. Vill å vill du veta, varför Villan heter så?
För mig är det svårt att undvika att tänka på en busig fräknig tjej och en söt brunett med namnet Annika som jag var kär i min barndom, när jag vandrar längs Fiskargränd. Gränden som är den mest fotograferade gränden innanför muren.

Förra hösten satte vi upp en fototapet, med Fiskargränd och Domkyrkan i bakgrunden, i vår hall.

Ibland är det svårt att låta bli att sticka ner näsan och dofta.

Det ser mysigt och lockande ut. Tyvärr var det ingen som bjöd in mig. 🙂

Kom nu, alla vänner, varenda kotte som jag känner. Nu ska vi leva loppan…

Det här huset var med i en av filmerna. Tror det var där det köptes godsaker. Annars var det ju så att det ofta fotades och klipptes ihop bilder från andra delar av Sverige och utomlands.

Det blev en halv gränd till, när jag valde grinden halvvägs uppför S:t Olofs gränd in till Botaniska Trädgården. Därmed klev jag av en underbar vandring längs gränderna för att istället komma in i en oas av blommor, fågelkvitter och ljuvliga dofter. Livskvalité av hög klass, som jag sedan tog med mig under resten av dagen. Det tog inte resten av dagen att hitta min fru. Men det dröjde ett bra tag innan jag såg en kvinna, med högt stativ nedanför lusthuset, som såg välbekant ut. För att inte göra samma dumma misstag som jag berättade om i kåseriet En fru för mycket i vår kåseribok Skimrande ögonblick – och dagar i grått, tog jag god på mig innan jag… 😉

Solnedgång i Fårösund

Publicerad den av
20

Tiden står aldrig stilla. Antagligen hade vi suttit utanför den hyrda stugan lite för länge. För när jag upptäckte att solen i Fårösund inte gick ner synligt i havet, fanns inte längre tiden att bolla med, när det gällde det två reservplanerna. Ta Fåröfärjan eller köra iväg till ett läckert fiskeläge, som vi besökt några timmar tidigare.

Men till slut blev det fint här också, när vi äntligen hittade en parkering.

Det är för och nackdelar med att variera mellan att ta ”vanliga kort” eller ställa in systemkameran på möjligheten ”Solnedgångar”. Jag och Solveig har olika åsikter om vilken variant som vi gillar bäst. På sista tiden har jag blivit lite kluven. I efterhand är det också extra svårt att välja vilka foton som ska få en plats på bloggen. När vi mixat med tekniken.

Ett vemod kommer in hos mig när jag vet att Sommarsolståndet passerat och… ❤

En plats att njuta av…

Publicerad den av
19

Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.

När jag går in genom grinden till Botan fylls hela min kropp av ett inre lugn. Det är så fridfullt och stilla, samtidigt som det råder en febril aktivitet i varenda hörn. Önskar att jag kunnat förmedla det surrande ljudet från alla insekter, kombinerat med koltrastarnas skönsjungande stämmor… men ni får nöja er med bilder utan ljud.

Blev positivt överraskad när jag såg att jag lyckats få ett och annat bi att fastna på bild, för det var sannerligen inte lätt att ta några kort där de fanns med. Inte sitter de kvar och väntar på mitt klick inte. Lika fort som de landat flyger de vidare till nästa blomma, och till nästa…

Humlorna då? Är de mer välvilliga till att agera fotomodeller? Nej, de tycks om möjligt ha ännu mer bråttom. Dessutom kryper de in så långt i blommorna när de väl landat att jag bara såg en vinge eller ett par ben när jag försökte fotografera.

Det var full aktivitet även bland de tvåbenta som arbetar med att hålla Botan i bästa skick. (Tack till er! Ni lyckas verkligen!) Här var det nyvattnat och några vattendroppar hängde beslutsamt kvar för en kort stund.

Det var helt enkelt omöjligt att ignorera rosorna. Dessa fantastiska blommor som håller på att slå ut i full blom över hela Visby.

Men rosorna har konkurrens av många andra skönheter. Var och en med sin speciella färg eller form.

Ibland behövs det inte så många ord.

Nostalgi! Min mormor var noga med att vi skulle sätta blommor från trädgården, på morfars grav, till varje helg. När liljor av denna sort blommade som bäst hamnade alltid en stor bukett på kyrkogården. Inomhus var de inte lika populära eftersom frömjölet kunde ge fläckar på duken.

JAAA! Tulpanträdet blommade. Men, NEEEJ! alla blommor satt högt upp i trädet och trots maximal höjd på stativet var jag inte ens i närheten. Jag, som alltid brukar hålla mig till reglerna, fick nästan lust att ge mig upp och klättra men insåg att det nog inte skulle bli populärt. Får hoppas på att trädet blommar nästa år igen och att åtminstone en blomma kan tänka sig att sitta på en gren lite längre ner då. (Googla på Tulpanträd så får du en bättre bild på de fantastiska blommorna.)

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas. Botaniska trädgården är min favoritplats på Gotland. Det är verkligen en plats att njuta av…

Text och bild: Solveig Lidén

Cephalanthera longifolia – Vit skogslilja

Publicerad den av
15

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Tänk att redan 1623, när Gotland var danskt territorium, antecknade de kända floristerna Fuiren och Sperling vit skogslilja på sin resa på öjn.

Arten växer gärna i gran- och tallskogar och framför allt på nordöstra och östra Gotland. Den är känd för att vara en mycket skuggtålig art.

Men den finns också rikligt i ängen.

Blomningstiden är från slutet av maj till midsommartiden i juni. Vid kusten går det även att njuta av plantor efter sommarhögtiden.

Det är en njutbar orkidé med lysande vita blommor. Höjden kan sticka iväg mot en halvmeter.

Ibland kallas den för Kung Salomos jauskrone (ljuskrona).

Hallshuk fiskeläge

Publicerad den av
13

På Gotlands nordligaste udde ligger Hallshuk Fiskeläge. Platsen ingår i det stora naturreservatet Hall-Hangvar.

Detta har under flera år varit en av Gotlands mest lönsamma fiskeplatser. Trots att det saknade en naturlig hamn och stenpiren inte byggdes förrän 1927.

Till platsen kom fiskare från hela Gotland, men även fiskare från Stockholms skärgård och Baltikum.

Undra när boden med skylten Museum är öppen?

Under långa perioder på 1600-, 1700-, och 1800-talen fanns det här gott om strömming, torsk och flundra. Till och med lax gick det att få upp på 1900-talet.

Tyvärr finns inte alla de gamla bodarna kvar. Jag läste att på 1940-talet bodde det ungefär 75 personer fast här och de flesta sysslade med fiske. För tre år sedan bodde här 10 personer året runt. 2021? Jag vågade inte ringa på husen med min kulram under armen. Det var trots allt en tidig söndagsmorgon och ”alla” tycker inte allt är KUL. 😉

När vi var här för några veckor sedan var det soligt, varmt, stillsamt och behagligt. Vi valde denna morgon att inte köra upp till den ca 25 meter höga klinten. Men vi har varit där två gånger förr. Första gången 2009 under en familjesemester. Avslutningsbilden är från det tillfället.

Då förklarade vi säkert för våra badsugna töser att vi absolut inte ville att de skulle bada vid stranden. Visserligen sträcker sig en grund kalstenshäll på havsbotten hundra meter ut från stranden. Men utanför den blir det bråddjupt och får underströmmarna tag i badaren …

I väntan på nytt kök; del 2

Publicerad den av
27

Inser nu på kvällskvisten att jag inte kommer att hinna med imorgon att lägga in del 2, som jag nämnde i förra inlägget. Därför kommer det samma dag som ettan.

Vi har flera gånger sett skylten med namnet Lullyhill, men aldrig tidigare har vår nyfikenhet vunnit över motståndarna, att fortsätta kustvägen mot något annat större mål. Den här gången var det ett lämpligt tillfälle, att se om vi kom någonstans eller måste vända?
Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för något slags ”område”. En plats där man hyrde in sig en vecka/en natt ?
En lagom stor grusplats, för att ställa bilen fanns utanför området. ”Den lilla blå” tyckte det var skönt med skugga. Vi gav oss först in på en gammal spännande stig från förr – rakt in i snårskogen. Trafiken hördes som en trygghet när det började bli lite för många ”stigval” att hålla reda på. Efter att ha letat oss tillbaka till bilen fortsatte vi längs utsidan på gotlandstunet. Det var rätt kuperat, som det är i denna del av Gotland. Självklart måste vi få reda på vart stigen ledde. Det slutade med att vi kom fram till Snäck camping. Där gick vi ner mot havet en bit, innan vi vände tillbaka i uppförsbacken.

Lunchen intog vi på en plats som vi bott på förr. Restaurangen fanns kvar, men stugbyn har blivit privata bostäder, efter vi bodde i denna gula stuga. Vad bra våra döttrar hade det här. Mindre än femtio meter till pool, studsmatta, glass & godis och nya kompisar. I deras ålder var det guld värt.
Vår lunch i skuggan var mycket god. Mums.

Vi satt på en filt och studerade hur fågelungarna följde sin gräsandsmamma, en häger som lyfte för snabbt och många andra fågelarter som inte fick vara med i blogginlägget. Men när Snäckschimpansen envisades med att få vara med var det bara att lyda. 😉

Nu hade vi förflyttat oss till naturreservatet Galgberget. Solveig låg på en filt medan jag utforskade nya ställen, som jag inte trampat på förr. Men båda började vi längta hem och vi tittade allt mer på klockan. Vi såg naturligtvis fram emot att få se ”vårt nya kök”.

Ambulanshelikoptern från Stockholm gick ner för landning på sjukhusplattan. Plötsligt tyckte jag inte mina egoistiska tankar var viktiga längre. Istället gick tankarna till den medmänniska som teamet skulle hämta. ❤

Det här fikabordet ska jag visa Solveig någon gång, när vi kommer till Galgberget igen.
Svettiga och trötta drog vi oss hemåt. Vilken tajming. Vi mötte montören som var på väg bort med sin firmabil. Han var precis klar med vårt kök. Elen var också påkopplad. Innan vi åkte iväg tog Solveig kort på vårt ”gamla kök”. Nu tog hon nya bilder och skickade iväg dem först till våra döttrar. Som givetvis inte vågade skriva att det förra var snyggare. 😉
Imorgon ska vi leva i ett annat kök. Men nu ska jag packa vidare.

Fotnot:
Samma information till del 2. Jag svarar eventuella kommentarer med en…

I väntan på nytt kök; del 1

Publicerad den av
15

Vilken tur vi hade med vädret. För det är inte så kul att sticka iväg klockan 07:15 och sedan inte helt veta när vi ”kunde” komma hem igen. Punktliga var både montören och elektrikern som skulle koppla ifrån elen.

Ifall det skulle uppstå problem ville vi inte åka iväg för långt ifrån Visby. Första stopp blev vid Krusmyntagårdens parkering. De hade såklart inte öppet vid den arla tidpunkten. Vi kunde ända från gången utanför, njuta av deras ”trädgård”.
Istället för att gå ner direkt till havet valde vi att utnyttja allemansrätten och traska omkring från höjden, utanför de få privata husens tomtgränser.

En stund satt vi på en snitsig träbänk och njöt av utsikten mot Brissund fiskeläge. Ett sällskap var på väg ner för ett dopp när Solveig snabbt flög upp i ett hopp, från bänken. Orsaken var stora myror som attackerade hennes ben. Själv klarade jag mig helt från bett. Antagligen ansåg de att jag inte var lika söt. 😉

Vi följde blåelden ner mot strand och hav innan vi gick förbi bilen på parkeringen och fortsatte på en för oss ny stig, strax utanför privat område, mot ett hav i en annan färg.

Solveig fick nästan slita mig från vallmo, grönskan och utsikten mot havet. I lugn takt rullade vi vidare på de smala slingrande vägarna nedanför kustvägen och nådde Själsö bageri. Alltid ”nice” att fika här. Det hör till en sommar på Gotland. Tänk vilka veteraner vi blivit redan. 🙂

Det tredje stoppet var en avsvalkande promenad längs Själsöån, innan vi flyttade bilen några hundra meter ner till fiskeläget.

Själsö fiskeläge och en promenad längs stranden norr ut, tillhör också en favorit. Här har vi varit vid olika tidpunkter på dygnet. Kanske är solnedgångsbesöket mitt personliga favoritbesök här – än så länge. 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Vi jobbar med att få allt på plats igen. Vilken skillnad till det bättre det var, när vi sju timmar senare kom tillbaka. Allt ljusare, vi upplevde också köket som större.
Vi håller även på att packa inför en ny hemester. Ska bli jättespännande att bo i en stuga på en helt ”vit plats” på öjn. 😀
Del två tänkte jag försöka hinna lägga in imorgon bitti.
På återseende.

Blåvingar

Publicerad den av
14

Det finns tjugoen olika arter av blåvingar. Vanligast är att hanarnas vingar är blå och honornas bruna. Men det finns alltid undantag. Ibland är båda könen bruna.
Detta är en Puktörneblåvinge. Dess vingspann är mellan 23-35 mm. Flygtiden är från mitten av juni till mitten av augusti. Arten finns i hela Norden. Den är en av få dagfjärilsarter som är bofasta på Gotska Sandön.

Egentligen höll Solveig på att leta efter orkidén flugblomster i ett kärr i ett änge. Jag befann mig intill på en kletig grusväg med min kamera. Det var då hon utbrast. ”Ge mig din kamera snabbt.” Hon hade inte tid att ställa upp något stativ m.m.

Vad förvånade vi blev båda två. Många gånger när vi försökt ta kort på fjärilar brukar de lyfta, innan vi ens riktat kameralinsen mot dem. Nu kunde Solveig både ta kort och förflytta sig närmare och närmare.