Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi fick leta ett tag innan vi hittade dem, de gamla gotländska ordstäven och talesätten. Platsen är gångstråket vid Visby hamn. Det gällde att sänka blicken mot marken. Plötsligt såg vi dem graverade på plattor i borstat stål. Konstnären Agneta Engström valde ut bland gamla minnen från sin barndom och fastnade för tjugofyra stycken. Du får i detta inlägg stifta bekantskap med hälften av dem. Det vi ska tänka på är att gutamålet var ett talat språk med en stor spridning av lokala skillnader mellan olika socknar. Därför finns det många åsikter om stavningar och uttal. Fårömålet sticker exempelvis extra ut med sina formuleringar. Jag tycker det är ett underbart kulturarv, som bara måste få finnas kvar i framtiden – på något vis.
Den här fick vi hjälp med på informationstavlan. Lek och skämta! Tids nog blir ni sittande.
Höstnatt och barnröv kan ingen lita på – gammalt strandbygdsordspråk som manar till varsamhet vid småbarnsvård och uthavsfiske.
Den översta var busenkel. Den understa bör vara. ”Det som ögonen inte ser gör inte ont i hjärtat.” Kunde även gällt öronen/hörseln, skvaller och löst prat.
Nu blev det knepigare. Eller inte. Jag tror det handlar om stolthet. Att inte sitta och böna och be om olika saker. Allt från prylar, pengar till sanningens ord som kanske inte ens har ett stänk av sanning i sig. Vad tror du? Vad vet du?
Den är lätt från rävens perspektiv. Men går den att överflytta till människor? Självklart gör den det.
Endast fyra ord. Jag hänger upp mig på sista ordet. Lagom är aldrig tillräckligt (hemma/i hamn)?
De avslutande fyra handlar om väder. Den första förstår jag. Men vad betyder bräukar och raidrar? Brukar och raljerar? Kan jag rent av använda ett ordstäv i en uppgift i novembers korsordstävling här på gotlanduppochner? 😉 När dessa gutamål föddes visste ingen vad googla var för något. För att hålla igång min hjärna försöker jag alltid först leta bland facken i den. Om jag bara har 1-2 uppgifter kvar i ett korsord tar jag hjälp av Solveig eller googlar mig fram, innan jag skickar in de lösta korsorden. Önskar dig en fin avslutning på september. ❤ Jag svarar eventuella kommentarer med en snäll symbol. Nu är det förberedelser för de två tävlingarna/lekarna som gäller för mig.
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉
Kyrkan är av gotisk karaktär och brukar kallas ”Sudrets katedral”.
Tornet uppfördes under första hälften av 1200-talet.
Hela 67 kvaderstenar av sandsten i fasaderna har reliefer i form av rundbågar från den tidigare romanska 1100-tals kyrkan, som föregick nuvarande kyrka.
Det stora triumfkrucifixet från mitten av 1200-talet förstärker känslan av att den gamla tidigare kyrkan måste varit rejält stor, den också.
Kyrkan förfogar över två dopfunter. Den översta med reliefer som visar scener ur Kristi barndomshistoria är tillskriven Sighraf som var verksam i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet. Den nedersta i barockstil är från 1700-talet.
Här finns fina glasmålningar från 1300-talet. Den högra är från 1900-talet.
I Grötlingbo kyrka kan du se Gotlands äldsta predikstol, daterad 1548.
Altartavlan är daterad 1699.
De medeltida kalkmålningarna, i de båda valven i koret, framtogs vid en restaurering i slutet av 1950-talet.
Tänkvärda ord: ”Vad man är ska man ha mod att visa.” Esaias Tegnér
Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.
Sista helgen i september… och dags att bege sig till Botan för att fotografera med mitt macro, innan en ny månad tar vid längre fram i veckan. Vilken tur att denna helg bjuder oss på sol och fint fotograferingsväder. Under veckan som gått har jag hunnit med ett besök i Stockholm. För första gången på drygt ett och ett halvt år satte jag mig i ett flygplan och lämnade ön. Det var ingen nöjesresa… Målet var att äntligen få ordning på mitt ena öga, där jag lyckats få ett ”sår” på hornhinnan”, något som skulle rättas till med en laserbehandling. Själva lasern kände jag inte av, men efteråt…
Trots att jag blivit förberedd på att det skulle göra ont så hade jag inte förstått att det innebar SÅ ont. Den här helgen har synen börjat återvända till ögat, men fortfarande ser jag inte klart och är väldigt ljuskänslig.
Eftersom Botan är en plats att njuta av och må bra på, kändes det helt ok att samla ihop sina krafter och bege sig dit trots allt.
Luftfuktigheten var hög denna söndagsmorgon. Alla växter såg ut som om någon gått runt med en stor sprayflaska och duschat dem.
Som små pärlor låg vattendropparna utspridda…
Det är som att sommarens blommor kämpar för att hålla sig kvar…
Förra året blommade det rosor till och med på julafton. Hur det blir i år återstår att se. Här är i alla fall en av alla knoppar som är på gång.
Men, samtidigt blir hösten alltmer påtaglig. Här och där har den gröna färgen fått ge vika för gult, orange, brunt eller rött.
Glaspärlevinets bär börjar få färg.
Det är något visst med frön. Visst har det blommat färdigt för i år, men nya frön väntar på att få gro och då vet vi att det kommer att blomma på nytt i Botan.
Region Gotland äger femton hamnar. Sex av dem är utarrenderade. Givetvis är Visby hamn den mest viktiga och bärande. Men även Klintehamn och Slite är strategiska och superviktiga för öns välfärd och utveckling.
Så sent som 2016 var det ett viktigt möte mellan Margit Wallström och gotländska politiker angående det ryska gasbolaget Gazprom, som ville hyra hamnen. Gotlanduppochner är en opolitisk blogg och har inga som helst åsikter om ämnet. 😉
Sjöfartsmuseet kanske vi besöker någon gång när det är öppet.
Antagligen är det en väldigt blyg fyr som inte ens vågar blinka ut mot havet. 😉
Här fiskade vi inte efter ätbart. Provianten fanns redan i cykelkorgarna. Helt benfri. 😉 Det som jag tycker är intressant, historiskt sett, är att vikingarna sökte sig till Slite hamn. Det stora skälet ska ha varit skärgården utanför, som var ett skydd mot omvärlden. Slite är enda platsen på Gotland med flera större öar utanför. Enholmen är den största. Där låg senare en av de två medeltida försvarsanläggningarna. Under 1600- och 1700-talet fanns stora planer på att göra Slite till en stad. Planerna stannade dock kvar på papperet.
I den fina fotoboken ”Gotländska fiskelägen och strandbodar” finns dessa bodar med. Därmed är de kvalificerade för kategorin FISKELÄGEN i vår lilla blogg. 🙂 Om du har vägarna förbi med din båt kan jag nämna att det finns 47 st permanenta fritidsbåtplatser. Några är lediga.
Vi har skrivit om Lotsbacken och exempelvis den gamla kvarnen längst upp tidigare. I backen, nästan uppe på toppen, står det läckra ”polkagrisfärgade” vattentornet, mitt bland villorna. 30 meter över marken. Perfekt riktmärke för dem som styr in mot Slites skyddande hamn. På tal om något annat. Jag hade inte aning om att badstranden nedanför tornet 1925 kom att bli den första platsen på Gotland som fick reguljär flygförbindelse. Det rörde sig om italienskbyggda och italienskregistrerade tyska flygbåtar som mellanlandade här på linjen mellan Danzig och Helsingfors. Vad spännande det lät.
Vattentornet uppfördes 1955. Det var den unga arkitekten Ulla Hansen Campbell som svarade för den yttre gestaltningen. Behövdes verkligen för att lätta upp en ort som låg inbäddad i ett tjockt lager grått cementdamm. För dig som gillar att pyssla kommer här ett förslag. Gå in på bildrum.se. Där kan du ladda ner ett klipparket till en modell av vattentornet genom att dubbelklicka på bilden till höger och ”spara som”. OBS! Du får bara ladda ner för privat bruk. Lycka till med byggandet. 🙂
Elfte boken i Anders Knutas sviten: Du går inte ensam, 2013, 308 sidor. Albert Bonniers Förlag Boken är tillägnad: Till min underbara och älskade väninna Ulrika Hall – alltid i mitt hjärta Bosses alternativa titel: 😊 Som man sår får man skörda
Öja kyrka var öppen, men tom på folk.
Personligt: En del nytt i denna bok. Karin är chef. Johan och Emma bor i Stockholm och är inte längre huvudkaraktärer. Undra hur Emma har det på sitt nya jobb? Madeleine Haga har tagit över efter Johan och Pia är kvar som fotograf. Men de är heller inte speciellt aktiva i handlingen. Denna bok avslutar med en riktig cliffhanger. Fansen måste ha längtat efter nästa volym. Jag har ju genom åren läst alla böcker och varje gång längtat efter att besöka Gotland. Tidsintervall: September-oktober 2009.
Här uppe var trafiken gles. Särskilt nu i september när högsäsongen var över och de flesta turister lämnat ön.
Huvudkaraktärer: Anders Knutas: Kriminalkommissarie. Är sjukskriven och jobbar bara lite då och då på sina egna villkor. Han är både nyskild och nykär. Karin Jacobsson: Biträdande chef som får ta sig an sitt första fall från start, som huvudansvarig. Kollegor till Knutas och Karin: Erik Sohlman: Kriminaltekniker. Vanligtvis klädd i jeans och en skrynklig skjorta. Thomas Wittberg: Kriminalinspektör. Polishusets egen Casanova. Lars Norrby: Presstalesman. Skinntorr. Alltid klädd i slips och kavaj. Birger Smittenberg: Åklagare. Förstärkningar utifrån: Glädjespridaren Martin Kihlgård dyker denna gång upp på sidan 217. 😉 Han kom med två kolleger. Direkt föreslog han Karin att hon skulle uppdatera honom över en lunch. Kollega till Madeline Haga: Pia Lilja: Fotograf.
Hon gned handen mot bröstet medan hon oroligt såg sig omkring. Blicken for över grästäppan, den gamla trätrappan upp till Kajsartornet.
Bokens dos av kärlek/brist på kärlek: Mitt upp i all bedrövelse har Knutas inlett en romans med kollegan Karin Jacobsson. Karin har väntat, hoppats och längtat länge på att Anders ska bli fri. ”Visst är det vi två nu?” ”Ja om du vill. Det är vi två.”
Klockan var strax efter nio och affärerna hade inte öppnat än.
Karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri: Sanningen när det gäller cold case-fallet Vera Petrov finns där ständigt och gnager som en mus.
Området här uppe var kargare än på södra Gotland och det fanns en anledning till att det kallades för stenkusten.
Hälsa/Ohälsa: Knutas hamnade i en depression i somras efter vad som hände i Spanienbergen och skilsmässan från Line. Han hade fått börja med antidepressiv medicin och hade svårt med sömnen. Därför fick han fylla på med sömnpiller. Han blir fort trött redan efter kort tid på jobbet. Minnet har blivit sämre. Allt måste antecknas. Hjärnan känns överhettad. Han mäktade inte med mer information. Flera gånger har han drabbats av akut minnesförlust. Detta tillstånd leder till… Knutas har börjat röka sin gamla pipa regelbundet. Inte bara stoppa den som man mestadels gjort i de andra tio böckerna.
När hon passerade Tingstäde på vägen blev omgivningarna alltför bekanta. Detta var hennes hemtrakter. Orten var mest känd för träsket, Gotlands största sjö.
Bil: På lördagsmorgonen tog Knutas bilen och körde upp till sommarstugan. Står inget om vilket bilmärke. Självklart vet jag att han inte svikit sin gamla fyrhjulade vän. Nyckelspår & Villospår: Barnskor, katthalsband, blodig spade, flytande amerikakoffert och telefonsexkunder. Kopplingar till tidigare böcker: Dubbelmördaren Vera Petrov finns kvar i tankarna. Våldtäkten på femtonåriga Karin Jacobsson i ridlärarens hus. Småbarnsmamman Frida Lindh som hittades mördad bland gravarna. Grodor i boken: Ålderstabbarna. Jag gjorde snabbt en tabell, alltefter jag fick information när det gällde ålder och tidpunkt längs med den kronologiska läsningen. Snabbt haltade ”sanningen”.
Jungfrun sköt ut från en klippa och vakade över hamnens inlopp. Det var Gotlands största rauk som sträckte sig hela tjugosju meter över havet.
Kuriosa: Johan Berg ringer ett personligt samtal till Anders Knutas. Inte för att luska efter jobbrelaterat material. I affären såg Knutas rätt in i ett par iskalla blå ögon. Nu kände han också igen mannen. Madeleine Haga är betydligt mer framfusig än Johan Berg. Karins kakadua nämns igen. Det var länge sedan sist. Citat och stycken som jag uppskattar extra: Ibland kändes allt som hänt den senaste tiden så overkligt. Som om han svävade en bit ovanför marken och betraktade tillvaron på avstånd.
Han hade hört att Norrström återigen bodde i familjens hus i Kyllaj på norra Gotland och rörde sig fritt på ön.
Humor/svart humor: Jag som blev förtjust i Goldie Hawn efter att ha sett filmen ”Tjejen som visste för mycket” log åt namnvalet för tiken. ”I natt var det svårt att tro att du är sjukskriven”.
Promenaden från lägenheten på Mellangatan gjorde henne genomfrusen, fingrarna var våta och iskalla.
Privat sorg: Knutas funderar mycket på livet. Mest det långa äktenskapet och tvillingarna. Allt familjen gjort och upplevt tillsammans. När Karin passerar Tingstäde kommer alla mörka tankar tillbaka från ungdomstiden. Knutas pendlar mellan lyckostunder och stunder i svarta hål.
Hon kan tillbringa timmar i tornet. Det är som en tillflyktsort för henne.
Antal mord/dödsfall: 1,2 eller 3? Sista två meningarna: Då startade motorn, gasen trampades i botten och bilen körde rakt emot honom. X hann känna igen X ansikte bakom ratten. Bosse Lidéns betyg: 4/5 Baksidestext: EN SENSOMMARVARM MORGON i september försvinner treåriga Vilma från skönhetssalongen där hennes mamma arbetar…
Fotnot I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Anders Knutas och Gotland i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner.
Den tjugonde maj kom Visbys nya landmärke på plats, på inre norra vågbrytaren. Därifrån ska den tyst välkomna alla som kommer till Visby via sjövägen.
Det rör sig om en i Tjeckien gjuten bronsstaty, som väger hela 190 kilo. Kajan är 180 cm lång och en meter hög.
Kvinnan bakom verket är konstnären Ann Wolff. ”Köpenhamn har Zorns sjöjungfru, så varför ska inte vi ha bröderna Grimms svarta fågel, säger Ann till reportern. Projektet startade för 3-4 år sedan. Arbetsprocessen tog ca 1,5 år.
Vi insåg redan första gången som vi såg kajan, som inte flaxade med vingarna, att det skulle bli problem att få med hela statyn på bild. De två sista bilderna är zoomade från småbåtshamnen. Solveig gick ut på en brygga så långt det var möjligt, utan att behöva simma. De två andra försöken gjorde vi på var sin sida av vågbrytaren. Vi hittade ingen möjlighet att ta oss upp på vågbrytaren. Men första gången såg vi en man med kamera stå däruppe. Jag tyckte det såg ut som han hade svarta vingar på ryggen. 😉
1856 byggdes en dubbel kalkugn, som skulle eldas med stenkol och torv. Två senare sökte redaktören för Gotlands tidning, Wilhelm Byström, patent. Ugnen uppfördes i ett enda exemplar.
Delägaren är ett känt namn som säkert många känner till. Mannen som som gett namn åt Berwaldhallen, Sveriges Radios symfoniorkesters konserthall i Stockholm. Jag syftar såklart på disponenten, kompositören och violinisten Franz A Berwald.
Platsen i naturreservatet Galgberget döptes till Wisbybergs kalkbruk. Bloggrubriken är avslöjande. För konstruktionen var inte lyckosam. Redan 1861 var företaget ute till försäljning.
Det står på I-tavlan att informationen om både företaget och platsen är sparsam. Det som är sant är att marken 1885 köptes in av Visby lasarett. På bilder från 1890-talet går att se att kalkugnen låg i ruin. Troligtvis var det likadant redan när marken bytte ägare.
Efter att Solveig tagit sig in i ett djupt snår och försvunnit ett bra tag, var jag rädd för att jag blivit ”kalkling”. Hon hade tydligen hittat en möjlighet att ta sig in från baksidan.
Jag var tacksam för att hon dök upp innan det började skymma och att kamerautrustningen var intakt. 😉
Efter vårt tidiga morgonbesök vid Bläse kalkbruksmuseum (du ser de två konformade skorstenarna i bakgrunden) och den misslyckade hoppiga krypkörningen mot mytiska fiskeläget Graustäde, när ”Den lilla blå” signalerade ljudligt: ”En meter till och jag drar min sista motorsuck”, lyckades jag vända det tjuriga fordonet och istället stanna till vid Bläse fiskeläge, som vi noterat på ditvägen.
Rent geografiskt befinner vi oss långt upp i norr, vid kanten av Kapellshamnsviken, som enligt ”nätinformation” ska vara Gotlands bäst skyddade vik.
Är det någon bloggbesökare som undrar varför kuststräckan mellan Bläse och Ahr kallas för Stenkusten? 😉
De som seglar in till hamnen i Bläse behöver bara ta sikte på de gamla kalkugnarnas skorstenar. Annars lär det vara svårt att missa det höga vita kalkstensberget. Djupet ner till botten ska vara minst fem meter. Den nya hamnen byggdes 1916.
När vi stod ute på piren ett par timmar tidigare zoomade vi in Bläse fiskeläge och bestämde oss för att gå ner dit på ”hemvägen”. Innan vi körde vidare mot Blå Lagunen och andra spännande stopp.
På en platå vid en av Gotlands vackraste kustmiljöer ligger kapellet med utsikt mot horisonten där himmel och hav möts. När Gotland blev svenskt 1645 lät drottning Kristina, som var djupt religiös, uppföra kapellet. Under första hälften av 1800-talet var kapellet ofta använt. en stor orsak var att fiskeläget nedanför då var ett av Gotlands största.
Sedan följde en lång mörk period där pengarna sinade. De värdefulla inventarierna flyttades allteftersom till Gotlands Fornsal och lösöret såldes på auktion. Till slut var kapellet en ruin och användes som islada för fiskarna och i en speciell del fanns en lekstuga för barnen i Hallshuk. Fiskarna förvarade även hö till djuren i ett utrymme.
Men nya ljusare vindar blåste in. Många saknade samlingspunkten som funnits i ca 300 år. Starka personligheter började samsas för nya mål. Till och med en landsomfattande insamling påbörjades 1937. Förste man som skänkte pengar var ärkebiskopen Erling Eidem. Du som läste gårdagens blogginlägg såg gåvan från Ångfartygs AB Gotland. Här låg de också i ”framfötterna” och lämnade bidrag snabbt. Undra hur många människor som var på plats sommardagen 31 juli 1949, när det var återinvigning av kapellet?
Tio år senare var det dags för invigning av klockstapeln. Invigningstalet hölls söndagen den 13 september 1959 av biskop Anderberg. För dig som gillar extra detaljer kan jag nämnda att klockans vikt är 42 kg och att klockan är gjuten av S.CH. Grönwall från Stockholm. Kapellet är framför allt på sommaren populärt för både vigslar och barndop. Det arrangeras både aftongudstjänst och sånggudstjänst. När de anländer kan de njuta av klockringningen. Annat var det förr. När det var dags för gudstjänst i Hallshuk slog man på en trumma. Denna trumma finns att beskåda på Gotlands Fornsal. Vi ska försöka komma ihåg att fota den när vi kommer dit. Det fina fiskeläget i Hallshuk kan du se och läsa om här. https://gotlanduppochner.com/2021/06/22/hallshuk-fiskelage/
gotlanduppochner 