Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
Det stod i en bok att en enskild blomma från en kärrknipprot är som en miniatyr av den mest ljuvliga, exotiska orkidé. Vilka vackra ord. ❤ Nästa år kommer vi att ta vissa kort med ett makroobjektiv och efterhand komplettera de nio inlägg som vi lagt in.
Arten är väldigt vanlig på Gotland och blommar i juli och augusti. I övriga Sverige är den tyvärr på tillbakagång, på många platser. Just nu sitter jag här och längtar till nästa säsong. Min idébank är rik på möjligheter.
Ännu en solig inbjudande oktobersöndag med fikakorg och filt. Om du inte förstod bloggrubriken kan du titta på rötterna på stigen, så får du säkert ihop naturpusslet/gutamålet. 😉 Vi hade letat oss ner till södra Björkume naturreservat och redan i starten fanns en härlig utsiktsplats till vänster. Där på filten kunde vi tänka oss att fika. Men en bänk hade varit ett bättre val. Dessutom var vi nyfikna på vad som väntade om vi fortsatte till höger mot norr.
Ibland lämnade vi stigen för att få en glimt av havet som hördes genom tallskogen. Det gällde då att se upp för rejäla taggar på buskar. Efter vi fortsatt att gå en bra bit på stigen och fikakorgen kändes mer än tung, funderade vi på att vända tillbaka till startplatsen. Men det var då ett trevligt par dök upp och berättade om en bänk och en fin utsikt några hundra meter norr ut. Tänk att de kom på beställning. 🙂
Med ny energi mot ett bestämt mål, kändes korgen betydligt lättare än innan. Vilken härlig plats det var. Ett bord och två bänkar på en platå och en varm höstsol. Vi bokade bordet och började med att hälsa på ”Rönnklintsgubben”.
För att vara rättvisa var vi lika artiga mot hans bror.
Den som inte hade kameran tjatade, med all rätt, om att inte gå för nära kanten. 30 m hög kustklint, 10 meter innanför stranden, är ingen lekplats för barn med spring i benen.
Nu finns det inte så mycket vacker växtlighet att ta bilder på.
Vi passade på att fotografera det lilla som vi hittade och det lyste lite gult här och var på marken.
Björkume naturreservat är vidsträckt och har varit naturskyddat sedan 1995. Vi har två bra anledningar att återkomma, då med ryggsäck. Solveig såg rikligt med ”blåsippsmöjligheter” och sedan tidigare vet vi att det längre fram, när stigen viker in mer åt land, finns spännande grottor att utforska. Gotland levererar ständigt. ❤ Redan nu håller jag på att läsa på och planera inför 2021. Våra nya instagramvänner bjuder på ögongodis. Jag antecknar och ställer frågor till dem. Hoppas de inte tröttnar på mig.
Vi såg en del trafik på sjön. Jag läste i tidningen idag att ett oväder med mycket hårda vindbyar väntas dra in imorgon över Gotland. Säsongens första höststorm? Lågtrycket har just nu 21-25 meter per sekund. Bäst att hålla hårt i hatten… vilken hatt? Jag har aldrig ägt en hatt. 😉
Efter en god lunch tog vi bilen norrut och körde till Lummelunda. När vi parkerat bilen valde vi att gå in på naturstigen till vänster.Lilla huset i skogen. Bodde skogsvaktaren här en gång i tiden?”Den gröna floden….”Naturens egna konstverk. Fulländade!
Ett lönn-paraply!
Speglingar i vattnet – där bakom skymtar havet…
Nyfikna som vi är, var vi såklart tvungna att titta närmare på stenarnas gröna ”skägg”.
En kort stund kom solen fram och värmde oss. Det såg mörkare ut mot Visbyhållet.
Båtar i vila.Gotlands landskapsblomma – murgröna. Vi utser lönnen till det vackraste höstträdet. Så många färger! Ibland till och med flera färger på ett och samma löv.Eklöven får avsluta vår söndagspromenad i Lummelunda. Vi drog vidare med kameran till…
Många är de gotlänningar som har den femte årstiden som sin egen favorit. Då råder magiska veckor efter den intensiva sommaren. Värmen dröjer sig ofta kvar. Stränderna är inte täta av tvåfotade varelser. Färgerna i naturen penslas extra vackra. Möjligheterna brer ut sig som ett lockande buffébord.
För tre veckor sedan parkerade vi bilen på samma ställe och gick iväg söderut. Då var det både dramatiskt och vackert på samma gång. Vi njöt, men studerade stundtals den mörka himlen inåt ön, som kom närmare och närmare oss. https://gotlanduppochner.com/2020/08/31/fredagarna-har-oppnat-upp-for-nya-mojligheter/
Nu promenerade vi åt andra hållet, norr ut. Prognosen för nederbörd och oväder låg på 0 %.
Ett av våra mål var att hitta små bevis på den femte årstiden. En mix av sensommar och begynnande höst. Denna syn var en bra början. En stark gul som vägrar vissna.
Gåtan om vad fåglar funderar på har jag ännu inte löst.
En stund senare lyfte den. Tyvärr blev bilden suddig. Men någon som gick förbi berättade för sitt sällskap att det var en häger. Jag som till dess hade varit tvärsäker på att det var en förklädd pelikan, som var på rymmen. 😉
Lagom fler än vi rörde sig i regionen. Vi kom på att vi kunde ha med cyklarna en annan gång. Bara korta avstånd skulle vi behöva leda dem.
Jag drabbas när det gäller första bilden av en mix av nostalgi, barndomsminnen, vemod av en flydd sommar, som aldrig kommer tillbaka. Hade barnen lekt färdigt? Vad tänker du på?
På stolen (eller bänken bredvid) hade jag gärna suttit och njutit av en orörd morgonstund, eller när solen gick ner sent på sommarkvällen. ”Mannen på bänken”. Lånad från en titel med annat kön. Har du läst boken? Kommer du ihåg författaren? Handlingen utspelar sig på Gotland. Blev det för lätt?
När jag zoomade kunde jag konstatera att badandet inte var över vid fiskeläget. Vad nära det går att komma med hjälp av att vrida någon tiondel på ett objektiv. Jag ser fram emot när vi köpt möjligheten att krypa närmare smådjur och växter. Vi är lite på G. För att slippa krångla med att byta objektiv, har vi redan löst det med att bli med en Nikon till. Två fotografer gör sig redo för 2021. 😀
Här var vi framme vid fiskeläget. https://gotlanduppochner.com/2019/04/18/perfekt-lage-brissund-fiskelage/ En av inlägets bilder hamnade på årets almenacka. Gissa vilken? Vi beställde 2021 års väggprydnad i helgen. Inte helt lätt att välja ut endast tolv bilder. Är det inte dags snart att förlänga året till 98 månader? Jag kan hjälpa till med namnförslag. 😉
”Lutande trädet i Brissund” – vänd mot Pisa. 😉
Smakprov på hösttecken.
Vad generöst och omtänksamt. Undra om ett S har runnit bort? 😉
Ska vi ta asfaltsvägen tillbaka till bilen? Njet. Inte svika mitt älskade hav. ❤
Såg lockande ut. Men vi hade haft med proviant och dryck i en ryggsäck och suttit och njutit på en sten med havsutsikt. Solen värmde med inslag av kyla i brisen. Min jacka låg kvar i ryggsäcken. När vi kom in i skuggiga partier tänkte jag ibland på den.
Träden och pinande årliga höstvindar i tuffa ”väderleksspel”. Ibland blir det som extra konstverk i naturen. Notera den moderiktiga höstklädseln på understa fotot.
Vi väntade in en stund för att fånga motivet, människor & natur tillsammans.
En sista stunds njutning. Ta in slutintryck. Ibland vek vi av från den upptrampade stigen. Hade osis med en ekorre i ett buskage och ännu mer otur när vi inte fick till en bild på en stor rovfågel, som jag skrämt upp i den täta vassen. Allt ska inte gå ”stigen” för att mynta ett nyfött ordspråk.
Fotnot: I nästa inlägg visar Solveig upp en ny färg i kategorin NATURENSFÄRGER. Än så länge har hon under 2020 betat av vit, blå, grön och röd färg. Kan du ana vilken hon ska presentera denna femte gång? Ledtråd: Det är inte kadmiumorange. Blev det för mycket hjälp? 😉 Nu ska jag återgå till att snickra med två novembertävlingar. Endast sextio uppgifter. Sextio bilder. Nittio alternativ på den ena… börjar först med en het Latte och något gott upptill det att bita i.
Till slut kom den. Sista gången som cyklarna fick följa med på bilen 2020. Det har varit ett mycket trevligt tillskott under året. Den här tidiga morgonen hamnade vi dock i dimma och dålig sikt en bit nedanför Visby. Jag satte på ”dimljuset” och sänkte farten. När vi nådde den stora parkeringen vid Tofta Strand lättade dimman.
Här har vi trampat iväg en bit söderut på cykelvägen.
Andra sover fortfarande utomhus.
Vi vek av och parerade mellan stenarna på ”stigvägen” och hittade ett bord med bänk. Tur vi hade med sittdynor. Annars hade daggen trängt igenom.
Varför smakar det alltid bättre med utomhusfrukost?
Försiktigt rörde vi oss fram emot fåglarna för att inte störa dem för mycket.
Det tycks har blivit en gimmick på sista tiden, att våra skuggor är med på sitt personliga sätt.
Olika nyanser av blått.
Kombinationen denna säsong av bil, cyklar och traskande har öppnat upp till så många naturupplevelser och möjligheter. Här var det ett parti som var trångt och vått. Men vi ville så gärna se vad som fanns runt udden.
Björnbär kräver något sötningsmedel till, oavsett mognad.
På Tofta Strand, som vissa dagar haft enormt många tusen besökare, såg vi endast en kvinna som tog sig ett uppfriskande bad. Solveig nöjde sig med att vada i vattnet medan hennes man …
Ett visst vemod landade när vi lyfte upp cyklarna på hållaren. Det dystra försvann när vi upptäckte ett nytt vackert ställe en stund senare. Dit kommer vi att återvända tre gånger till av ett speciellt skäl. 😉 Vi avslutade denna utflyktsresa med att fika högt upp på ett berg med havsutsikt och sedan gå ner till en grotta. Mer om det en annan gång och cykla har vi definitivt inte slutat med. Solveig cyklar varje arbetsdag och just nu i början på september cyklar jag två pass om dagen. Dessutom är jag alltid lite ute och cyklar i livet. 😉
Jag uppskattar att Solveig slutar tidigt på fredagar. Den här gången var det jag som fick välja promenadstråk. Vid parkeringen på hemmaplan, såg det inte hoppfullt ut. Grått eller åskvädersmörkblått. Men längst ut mot kusten och norrut fanns en skaplig glipa ”åkapåentrevligutflyktsblå” himmel. 😉
En tidigare gång åkte vi fel när vi ville nå Brissund fiskeläge. Innan vi vände bilen gick vi en skön påskpromenad med våra döttrar. Nu letade vi oss tillbaka till samma utgångspunkt – men med målet att promenera åt andra hållet. Mot Visby.
Vilken värme det hade blivit och vad fina molnen var. Mina ögon i nacken pockade lite på uppmärksamhet om färgen på himlen åt andra hållet, som bestod av en mörkare nyans.
En stuga för att skriva en kriminalroman med handlingen förlagd till Gotland… eller inte. Utedasset lockade inte mörka höstnätter.
Svårt att blunda för att höstfärgerna börjar inta scenen. Det är både på gott och ont. Under soliga dagar enbart på gott. Sedan vi flyttade ner genom landet har även oktober bjudit på kortärmat. I november har jag fullt upp med ”Kryssa på Gotlanduppochner” och ”Korsordsmästerskapen 2020”. Välkomna då till gotlanduppochner. Hoppas bara det tekniska löser sig innan dess.
Högklint. Denna mäktiga plats, söder om Visby.
Vi hade ingen fikakorg med oss. Däremot noterade vi möjligheter inför framtiden. Just denna blev min personliga favoritfikaplats.
Mina ögon var fästa på havet och jag skulle ha kunnat gjort en ”Bosse Lidénare”. Kliva över stättan utan att först se en bit åt vänster. Samtidigt är det mycket mer spännande att klättra.
Vi vände där. För i verkligheten såg himlen betydligt mörkare ut än på fotot. Det var dumt att chansa längre.
Vi ökade pulsen och takten och hann både till bilen och hem. Sedan öppnade sig himlen för ösregn. Åska blev det däremot inte den här gången. Ännu mer regnande blev det dagen efter. När det var som mörkast tänkte jag tillbaka på denna härliga utflykt. Det gör jag även nu på sommarens sista dag då himlen öppnade sig för en stund sedan. Tur Solveig precis hann till jobbet med sina två fullpackade sidoväskor och jag fick min morgoncykeltur, som innehöll en vacker regnbåge över havet och en söt igelkottsunge. Det här är vardagslyx för mig. ❤
Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.
Humlan ville inte vara med på bild… Den satt i stockrosen när jag ställde in skärpan för att ta en bild, men flög sedan sin kos lika snabbt som den här sommaren försvann. Det har varit en annorlunda sommar på många sätt. Bosse och jag har ibland tittat på varandra och undrat om vi varit helt ensamma på ön. Det är så det blir om man, som vi, går upp före fem, lämnar Visby och ger sig ut på utflykt. De få gånger jag besökt Östercentrum har jag däremot undrat över om vissa människor glömt bort allvaret med en pandemi.
Innanför muren har vi inte cyklat tillsammans på hela sommaren. Men förra söndagsmorgonen tog vi en tur. Det är njutbart att cykla längs med muren. Rosor och stockrosor, en del överblommat, annat vackert.
Jag har en speciell känsla för rosor eftersom det var min mammas älsklingsblomma. Vi hade många olika rosor därhemma i vår trädgård.
Var och en har sin charm. Ensamma eller tillsammans.
Samma sak med vallmon som dyker upp lite här och där på Gotland. Ibland ensamma…
ibland många.
och ibland i så stora fält att de helt enkelt bara kan ses som en gemensam färg.
Fast hur fint ett fält än kan vara uppskattar jag en liten ensam vallmo bäst. Och gärna en som ser lite tilltufsad ut.
Här har en sömntornstekel varit framme. Jag läste att den lägger ägg i nyponrosens knoppar. Äggen utsöndrar växthormonsimitationer och lurar på så vis busken att bilda håriga nypon, galler. Här inuti kan larverna sedan leva och utvecklas. Så smart! Men, läste också att det finns parasiter som utnyttjar dessa galler och lägger sina ägg där också. Hm!
Fler blommor, vars namn jag inte känner till.
Den här fantastiska dillpionen hittade jag i Botaniska trädgården.
Visst är duvan fin med sina orangeröda ben!
Älskar rabarberpaj med vaniljglass. Vet dock inte om detta är en äkta rabarber eller någon sorts prydnadsvariant. Hittade den i en plantering i Visby.
Smultron! Så gott!
Årets jordgubbsplanta från balkongen fick bidra med bladet… Jordgubbarna köpte vi.
Årets godaste hallon! Från Stenhuse gård här på Gotland.
Nja… måste erkänna att jag inte är så förtjust i röda vinbär. Fast när tjejerna var små hade vi vinbärsbuskar i vår dåvarande trädgård och som tur var tyckte de om dem.
Men våra egna tomater, som vi har på balkongen, dem tycker jag om!
Rönnbär – vackra, men jag håller med räven: ”Surt, sa räven om rönnbären”. Även om ordspråket står för något annat…
Tror att detta är stenbär. Läste att de har en syrlig smak.
Sista bilden får påminna om att vi går mot höst. En årstid som är vacker med alla sina färger. Jag har bara så svårt att acceptera att det blir mörkare och mörkare. Det är bara att gilla läget och börja att samla foton med nästa färg.
Önskar er alla en fin avslutning på augusti och en skön höst!
Text och foto: Solveig Lidén
Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.
Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.
En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. ❤
Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉
Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.
Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.
Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.
Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.
När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.
Denna ö tror jag heter Grunnet.
Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉
Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.
Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊
Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.
Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉
Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp. Pärlorna är värda mer än ett inlägg.
Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.
Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.
Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉
Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.
Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.
Solveig hittade något intressant att fotografera.
När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.
Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak. ❤ https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.
Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”: 1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun
Vi bestämde oss för att fira vår tvåårsdag på Gotland i en stuga på Maven i Kappelshamn. Redan när vi klev ur bilen, framför vår stuga Almen, möttes vi av lugnet och pulsen gick ner i varv. Här satt vi och fikade och läste.
Fräscht och trendigt. För att slippa städa ovanvåningen höll vi bara till på den rymliga nedervåningen. Annars fanns det fyra bäddar däruppe. Förr hade våra döttrar älskat att få bo där lite för sig själva.
Det fina trädäcket med två solstolar och ett stort bord med flera stolar gav möjligheter. Vi följde solens kretslopp under timmarna. Mysigt att lyssna på skogens ljud. Grannar kunde bara anas på långt avstånd.
Spännande att ge sig ut på de slingrande spångarna. På våren och hösten finns det vatten och är fuktigt runt omkring dem.
”Ateljén” nämns som ett vardagsrum för både ägarna och gästerna. Där går att hänga både inne och ute.
Djuren som gick att upptäcka lite överallt på stugområdet är ett trevligt inslag för både små och stora barn. 😉
I ”Garden House” får gästerna plocka av örterna.
Naturen tar ibland sina egna vägar.
”Paviljongen” är en liten oas för den som vill läsa en bok eller äta sin medhavda frukost.
Vi fick en trevlig pratstund med Stefan som tillsammans med Anne är paret bakom denna naturvision, där de varsamt hanterat naturen och endast tagit ner de träd som behövdes för att bygga stugorna.
Godnatt ”Den lilla blå”! Bilden togs genom en smal glasruta långt ner på ytterdörren. Därefter satte jag timern på 04:10. Rena rama sovmorgonen – jämfört med när vi skulle upp för att se soluppgången vid Folhammar. Hur det gick? Det kommer i ett annat blogginlägg… 😉
