Den berömda porten

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Vi skulle bara lägga ner ”maten” från kylskåpet och ta ut kylklampar. Allt annat fanns packat i hallen. Klockan 05:11 rullade vi iväg mot väg 148. Strax innan Rute tog vi av mot östra kusten. Det var vi och en solig vindstilla lördagsmorgon. Inte en enda människa mötte vi på våra fyra stopp

Vad vi längtat efter att få återse vår favoritplats sedan semestern 2016. Hur många människor har blivit fotograferade i ”Lergravsporten” genom alla år?

Vem stod och iakttog mig? Skuggan avslöjar någon.

Vi älskar att gå runt och fantisera om raukarna. Det behövs inte mycket egen fantasi för att se ett djur eller en mänsklig gestalt. Vad ser du?

En psalmvers med starka ord. En magnifik utsiktsplats längst upp. Då visste vi inte att vi senare skulle få uppleva samma sak på två för oss nya ställen. Ett av dem blev vi riktigt, riktigt förtjusta i. Där skulle vi kunna tänka oss att ha en liten sommarstuga.

Ett sextiotal raukar finns det i sluttningen. Jag noterade att min kondis var bättre än för fyra år sedan. Rätt skor är naturligtvis av stor vikt.

Vad har de för morgonsamtal? Pratar de om väder eller om hur natten varit? Ägnar sig raukar åt skvaller?

Den fina välvda rauken öppnar upp för alternativa kameravinklar. Jag gissar på att bröllopspar stått finklädda och lyckliga inombords och flera par har garanterat bytt förlovningsringar. Porten kallas nämligen också för ”Kärleksporte”.

Nästa blogginlägg kommer att handla om fiskeläget i Lergrav.

Naturen i färg; blått

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Valet av färg för mars och april var enkelt – blått som blåsippor!
På Gotland växer dessa fantastiska blommor nästan överallt. Jag som är uppvuxen i Västergötland, där det fanns gott om dem under min barndom, har verkligen saknat dem under åren i Skåne och Halland.

Himmel och hav… Vi har tagit många bilder på Östersjön under vår tid här på ön.

Damen med blå jacka dök upp som på beställning 😊 när jag stod där och försökte få till en bra bild…

Tänk att få promenera här längs havet! Inte dumt alls!

Det är fascinerande med ruiner. Kan det bli mer blått än så här i bakgrunden?

Det skulle väl vara himlen bakom Domkyrkan då…

Tusen tack säger vi till @gotlandbyz, Zenita Krantz, som vi fått låna bilden av. Insåg att blåmesarna som fanns i Botaniska trädgården INTE ville vara med på bild. Jag zoomade och knäppte, men lyckades ändå inte få till en enda bild som var skaplig. Zenita har nog både bättre kamera och mer tålamod än vad jag har – för på hennes fina bilder ser det ut som att varenda fågel är en fotomodell.

Pärlhyacinter.

Ormöga.

Kan inte låta bli… 😊 Är de vackrast i grupp eller en och en?

En annan sorts sippor – Balkansippor – som också växer på min favoritplats här i Visby – Botaniska trädgården.

Några små blå violer ville också vara med på bild.

Blev inte någon perfekt skärpa på denna hyacint, men blå är den…

Scilla – Världens mest envisa blomma? Får den själv bestämma var den vill växa kan den ta över en hel gräsmatta. Men att köpa lökar och få den att föröka sig någonstans där den inte själv vill – det är helt omöjligt. Jag har försökt på flera ställen där vi bott.

Sista bilden är fusk. Den är inte alls tagen vare sig i mars eller april.
Men bor man på Gotland och ska lägga in bilder om blått, ja då måste helt enkelt blåelden få vara med. Den är så vacker.

Dags att börja planera inför nästa inlägg… med en ny färg!

 

 

Naturskönt andningshål


Vädret var grått och opålitligt i Visby. Ändå tog vi med kaffekorg och åkte en och en halv mil norrut längs med kusten. Vi blinkade vänster in på den branta raka grusvägen, där vi såg det lockande blå havet framför vindrutan.

Bilen parkerades med fronten mot det vackra fiskeläget. I Nyhamn lyste den gula lampan och mössan och vantarna kunde förpassas till fickorna.

Du som deltog i min novembertävling 2019, med en bild och tre alternativ, minns säkert skoträdet.

Mycket spännande är på G i naturen. Jag är ödmjuk mot att ännu en gång få vara med på resan.

Härligt att se att blåsipporna envist håller sig kvar. Flertalet ännu lika fina.

Så länge de inte växer förbi grässtråna till antalet, i min egen trädgård, är de färgklickar som jag uppskattar. Nu när Familjen Lidén tagit paus från egen trädgård är maskrosorna och jag alltid sams. 😉

Jag inser att paret hade lä bakom sig. För riktigt så varmt upplevde vi inte promenaden med vinden mot oss. Däremot hade jag 46 grader i solen för några dagar sedan på balkongen.

Boule. En trevlig aktivitet som passar förträffligt att utföras av tre generationer samtidigt. 😀 Vi får inte glömma bort att lägga våra klot i bilbagaget. De kan komma till användning lite varstans, när vi tar en transportpaus.

Tillbaks till bilen tog vi ut kaffekorgen och en pläd och vandrade upp till en ledig bänk med bord. Livet är stundtals enkelt att leva. När vi senare återvände till Visby var det grått, blåsigt och kyligt.

Efterord:
I nästa blogginlägg ska Solveig presentera sin andra färg i kategorin Naturen i färg. Förra gången var det vitt. Vilken tror du det är för mars och april?

Det vackra samsas med det enkla


I väntan på att vi skulle skriva på bostadsrättskontrakt sommaren 2018, gick vi in i en affär och köpte en almanacka inför 2019. (6 månader i förväg) Vid en vårmånad fanns en naturvacker bild på ett ställe som hette Tjaukle.

Ofta frågar jag gotlänningar vilket ställe på ön som är deras personliga favorit. Tjaukle en km söder om Viklau kyrka nämns med vördnad. Deras minnen kan vara från olika delar av deras liv. Allt från barndomsminnen med barkbåtar till nutid.

Den här aprillördagen valde vi – att inte gå in i skogens skugga. Det var i solen livet var enklast.

Istället lockade det betydligt mer att följa Tjaukleåns slingrande väg.
Vanligtvis rätas och dikas vattendrag och charmen riskerar att ebba ut. Därför är denna å ovanlig på Gotland, som tillåts att finna sin egen väg genom landskapet. Till slut mynnar den ut i havet på nordöstra sidan.

Kabbelekan tittar gärna på sin egen spegelbild.

Samtidigt som vi betraktade speglingarna i vattnet njöt vi av fågelsången från träden. (Tänk att träd kan sjunga så vackert) 😉

Vi var inte ensamma. Den lilla parkeringen var ”bilfull” och människor och djur i olika åldrar och generationer satt eller strövade i det natursköna området. De öppna gräsytorna lockade till picknick. Själva hade vi tur och fick ett ledigt bord och egen bänk. Barn sågs roa sig längs åkanten och solen lekte tittut med oss under fikandet.

Bryta upp när det är som bäst. Vi följer ofta den devisen. Kommer vi till en pärla stoppar vi in namnet i minnets skafferi.
Nästa gång ska vi göra ett tidigt besök. Då kommer vi visserligen inte att vara ensamma vid strandbankarna. Betande djur håller till där på sommaren. Däremot är chansen stor att bilen får en p-plats. Bonus är också att orkidéerna blommar i markerna i juni.
Om jag ska försöka sammanfatta min kärlek till Gotland i enbart en mening får det bli denna: Det är kontrasterna som gör ön så unik.

Fotnot: Tusen tack till familjen Berg som gör det möjligt att besöka ”guldkornet”. För marken är privat. 😀