Den tyngsta frukosten

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.

Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.

Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉

Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.

Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.

Solveig hittade något intressant att fotografera.

När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.

Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak.
https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun

Med naturen som granne


Vi bestämde oss för att fira vår tvåårsdag på Gotland i en stuga på Maven i Kappelshamn. Redan när vi klev ur bilen, framför vår stuga Almen, möttes vi av lugnet och pulsen gick ner i varv. Här satt vi och fikade och läste.

Fräscht och trendigt. För att slippa städa ovanvåningen höll vi bara till på den rymliga nedervåningen. Annars fanns det fyra bäddar däruppe. Förr hade våra döttrar älskat att få bo där lite för sig själva.

Det fina trädäcket med två solstolar och ett stort bord med flera stolar gav möjligheter. Vi följde solens kretslopp under timmarna. Mysigt att lyssna på skogens ljud. Grannar kunde bara anas på långt avstånd.

Spännande att ge sig ut på de slingrande spångarna. På våren och hösten finns det vatten och är fuktigt runt omkring dem.

”Ateljén” nämns som ett vardagsrum för både ägarna och gästerna. Där går att hänga både inne och ute.

Djuren som gick att upptäcka lite överallt på stugområdet är ett trevligt inslag för både små och stora barn. 😉

I ”Garden House” får gästerna plocka av örterna.

Naturen tar ibland sina egna vägar.

”Paviljongen” är en liten oas för den som vill läsa en bok eller äta sin medhavda frukost.
Vi fick en trevlig pratstund med Stefan som tillsammans med Anne är paret bakom denna naturvision, där de varsamt hanterat naturen och endast tagit ner de träd som behövdes för att bygga stugorna.

Godnatt ”Den lilla blå”! Bilden togs genom en smal glasruta långt ner på ytterdörren. Därefter satte jag timern på 04:10. Rena rama sovmorgonen – jämfört med när vi skulle upp för att se soluppgången vid Folhammar. Hur det gick? Det kommer i ett annat blogginlägg… 😉

Trampade tydligen i två naturreservat


Vi tog cykelvägen längs med kustvägen och svängde av på olika ställen. När vi kom hem insåg jag att vi först varit i Bergbetningen och utan ”taggstaketsgräns” hamnat i Galgberget.

Cyklarna parkerades, picknickfilten lades ut och Solveig började läsa i en spännande bok. Själv gick jag på en egen utflykt och …

…hamnade först vid ett stenbrott.

Jag lovar! Det var inte jag som började på ett fuskbygge. 😉

Lite svalka i en skogsdunge lockade. Jag är allt lite förtjust i ”trädkonst”.

Mindre förtjust i sådant här. Samtidigt gick fantasin igång. Visserligen rostar burkar snabbt, men vilket år lämnades den kvar här? En ensamvarg? En ö-bo eller turist?

En viktig iakttagelse har jag gjort sista veckorna. Mindre snygga fjärilar kan slå sig till ro väldigt länge. De tycks ha ett stort behov av att bli fotograferade. Snygga fjärilar däremot ställer inte alls upp. Är tydligen inga ”linsfjärilar”. Samtidigt stämmer det inte. Jag har sett åtskilliga foton på Insta sista tiden på vackra fjärilar. I morse började jag med att raka mig. Steg två får bli att… 😉

Någonstans måste mitt älskade hav synas. Till slut fick jag vittring. Vänta lite? Det ser ut som en vit solnedgång i mitten av bilden? Måste vara…

Zoomning är bra att ta till om gåtor ska lösas. Men jag kunde ”skärpt” mig mer. 😉

Nu gällde det att antingen gå i gamla fotspår eller hoppas på turen att hitta tillbaks. För jag började bli fikasugen. Påsen från Norrgatt lockade. 

Fotnot:
Imorgon ska vi Hemestra på ett speciellt ställe, som vi ser fram emot att anlända till. Dagen är speciell. Vi ska fira två år som Gotlandsbor.

Solveigs första replik


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

Grogarnsberget – andra besöket


Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten.
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.

 

Södra Hällarna


Vi som bor i Visby har nära till ett mycket tillgängligt naturreservat som tidigare varit ett försvarsområde. Tack vare att fler än 130 rödlistade arter har påträffats inom de 130 hektaren blev Södra Hällarna ett naturreservat 2014.

Här är bra skyltat och det finns rullstolsanpassade stigar. Själva hade vi med cyklarna.

Olika typer av ”vattenfordon”.

Solveig tyckte hon hade fått in en bra skärpa på fågeln, som satt på en gren högt upp i trädet. Just då kom den på att den inte ätit frukost.

Tänk om jag också hade vingar och kunde flyga ner till den lockande grusvägen längs Östersjön. Vid den här tiden på året borde den heta ”Den blå vägen”.

Söder ut tronar de 48 meter höga klipporna vid Högklint.

En suverän kombination i detta friluftsområde; cykel och två nyfikna ben. För ibland passade det bäst att låsa hojarna vid de svårforcerade sträckorna,  som när vi…


… tog närbilder på nyponrosor, blodnäva och mycket annat, som inte får vara med i detta inlägg. Visst kan det ibland vara både effektfullt och vackert med suddiga foton?

Den starka vinden lämnar synliga framtidsspår och gör ingen hemlighet av varifrån den kommer.

Framför dig kan du skymta en kvarn som tidigare varit med i bloggen. Till höger på fotot syns vattentornet.

Svensk sommar när den är som bäst. 

 

Extra vacker kustremsa


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon.

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?

Den berömda porten

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Vi skulle bara lägga ner ”maten” från kylskåpet och ta ut kylklampar. Allt annat fanns packat i hallen. Klockan 05:11 rullade vi iväg mot väg 148. Strax innan Rute tog vi av mot östra kusten. Det var vi och en solig vindstilla lördagsmorgon. Inte en enda människa mötte vi på våra fyra stopp

Vad vi längtat efter att få återse vår favoritplats sedan semestern 2016. Hur många människor har blivit fotograferade i ”Lergravsporten” genom alla år?

Vem stod och iakttog mig? Skuggan avslöjar någon.

Vi älskar att gå runt och fantisera om raukarna. Det behövs inte mycket egen fantasi för att se ett djur eller en mänsklig gestalt. Vad ser du?

En psalmvers med starka ord. En magnifik utsiktsplats längst upp. Då visste vi inte att vi senare skulle få uppleva samma sak på två för oss nya ställen. Ett av dem blev vi riktigt, riktigt förtjusta i. Där skulle vi kunna tänka oss att ha en liten sommarstuga.

Ett sextiotal raukar finns det i sluttningen. Jag noterade att min kondis var bättre än för fyra år sedan. Rätt skor är naturligtvis av stor vikt.

Vad har de för morgonsamtal? Pratar de om väder eller om hur natten varit? Ägnar sig raukar åt skvaller?

Den fina välvda rauken öppnar upp för alternativa kameravinklar. Jag gissar på att bröllopspar stått finklädda och lyckliga inombords och flera par har garanterat bytt förlovningsringar. Porten kallas nämligen också för ”Kärleksporte”.

Nästa blogginlägg kommer att handla om fiskeläget i Lergrav.

Naturen i färg; blått

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Valet av färg för mars och april var enkelt – blått som blåsippor!
På Gotland växer dessa fantastiska blommor nästan överallt. Jag som är uppvuxen i Västergötland, där det fanns gott om dem under min barndom, har verkligen saknat dem under åren i Skåne och Halland.

Himmel och hav… Vi har tagit många bilder på Östersjön under vår tid här på ön.

Damen med blå jacka dök upp som på beställning 😊 när jag stod där och försökte få till en bra bild…

Tänk att få promenera här längs havet! Inte dumt alls!

Det är fascinerande med ruiner. Kan det bli mer blått än så här i bakgrunden?

Det skulle väl vara himlen bakom Domkyrkan då…

Tusen tack säger vi till @gotlandbyz, Zenita Krantz, som vi fått låna bilden av. Insåg att blåmesarna som fanns i Botaniska trädgården INTE ville vara med på bild. Jag zoomade och knäppte, men lyckades ändå inte få till en enda bild som var skaplig. Zenita har nog både bättre kamera och mer tålamod än vad jag har – för på hennes fina bilder ser det ut som att varenda fågel är en fotomodell.

Pärlhyacinter.

Ormöga.

Kan inte låta bli… 😊 Är de vackrast i grupp eller en och en?

En annan sorts sippor – Balkansippor – som också växer på min favoritplats här i Visby – Botaniska trädgården.

Några små blå violer ville också vara med på bild.

Blev inte någon perfekt skärpa på denna hyacint, men blå är den…

Scilla – Världens mest envisa blomma? Får den själv bestämma var den vill växa kan den ta över en hel gräsmatta. Men att köpa lökar och få den att föröka sig någonstans där den inte själv vill – det är helt omöjligt. Jag har försökt på flera ställen där vi bott.

Sista bilden är fusk. Den är inte alls tagen vare sig i mars eller april.
Men bor man på Gotland och ska lägga in bilder om blått, ja då måste helt enkelt blåelden få vara med. Den är så vacker.

Dags att börja planera inför nästa inlägg… med en ny färg!