Botaniska Trädgården – majbesöket

DBW (De Badande Wännernas trädgård) Botaniska Trädgården anlades 1855. Det som är speciellt med trädgården är att växter som borde vantrivas här trotsar det geografiska läget. Orsaken är att Visby ligger i odlingszon 1.

En gång varje månad under 2019 tänkte jag och Solveig besöka denna oas som kallas för ”Botan” i folkmun. Vi ser fram emot att se både exotiska växter och mycket annat ögongodis. Välkommen att följa med oss på våra utflykter till denna fantastiska trädgård.
Vi är tacksamma för att turisterna ännu inte har insett att det finns en parkering längre in från hamnen. Alldeles strax utanför Kruttornet. Nästa månad åker vi nog hit på morgonen och tar fika med oss. Kanske får cyklarna följa med på utflykt.

Det första som mötte oss var kören ovanför våra huvuden. ❤  Vi såg inte sångarna. Men de var många till antalet och sjöng med olika stämmor och röstresurser. Om jag hade varit dirigent hade jag hellre låtit duvorna sköta ljudet, bjuda på ost och kex eller skickat iväg dem som brevduvor. 😉

När man ser ett sådant här foto med en man på en bänk kan tankarna glida iväg åt olika håll. Det gör i alla fall min hjärna titt som tätt. Känner han sig lycklig eller olycklig? Är han ensam och saknar någon? Nu är det så att jag känner till mer än vad du ser. Jag gillade vad jag såg på bänken och allt framför den. När kortet skulle tas på paret som satt där reste sig kvinnan raskt upp och förändrade fotoläget. En annan person dök upp från ingenstans och det fridfulla hade skapat en ”oreda” som påminde mer om vardagen. Det var då nära att det inte blev något foto. Men simsalabim. Efter avsked satt han där ensam och jag gillade vad jag såg. En medmänniska i en vacker park.

Vad denna gubbe tänker på är det svårt att sia om. Han tittar mot hotellet som kanske ska provas någon gång och ruinen bakom det. Dessutom finns det två kända fik i två gula hus ganska nära. Men just nu är hans mage mätt och belåten. Det är dags att studera alla underbara blommor i mer detalj. Allt medan fåglarna fortsätter att kvittra.

Den här gången fanns det en mängd olika slags tulpaner.

Den här var extra fin.

Princess Irene på engelska. Triumphtulpan på svenska. Ljuvlig färg.

Guldtulpan.

Var blomma har sin charm. Även de vita.

Dillpionen är tuff.

Ännu fler tulpaner…

En originell blomma. Vad är det för sorts blomma? Kungsängslilja är det, berättade Ingrid. Tack för informationen. 🙂

Första ”Lady bird” som jag sett i år.

Du ska veta att vi kunde lagt in två inlägg till minst, med massor av andra blommor och annat fint. Vi är så tacksamma för att denna oas finns och kommer att lägga ”en slant” i bössan då och då.
Jag la inte in något inlägg med vyn mot lusthuset, som jag hade tänkt ha som månadens fasta foto. Där hade hänt för lite i just den kameravinkeln. Men några av blogginläggets foto kommer från platsen runt lusthuset.
Kommer du till Visby någon gång i ditt liv rekommenderar vi varmt denna park. Tack ännu en gång DBW!

Extra text för den intresserade:
Hela Gotland består av ett otal smultronställen. ❤
Jag hoppas att människor på fastlandet förstår alla de fördelar det innebär med att bo här permanent. Inte bara på högsäsongen. Att jobba på ön. Starta en aktivitet/verksamhet. Låta barnen växa upp i denna lugnare och oftast säkrare miljö än många andra platser i vårt land.
Många pensionärer har insett fördelarna. Min önskan är att fler yrkesverksamma i åldern 16-65 ska välja att slå ner sina bopålar här. Jag tror att de flesta nytillkomna öbor aldrig ångrar sig. Istället funderar de nog på varför de inte gjort det tidigare. För det är just i det ovannämnda åldersspannet som Gotland har en instabilitet. Sorgligt nog är gotländskt åldrande femtio år före övriga landet. Var fjärde gotlänning är 65 år eller äldre. I hela Sverige är det var femte.

Den 1 april i år var folkmängden på Gotland 59 253. Jag håller tummarna för att gränsen 60 000 nås inom fem år. Duktiga läkare, sjukhuspersonal, lärare, poliser, entreprenörer o.s.v.
Missa inte ditt livs chans att kombinera positiva saker under årets alla dagar. 😀

Detta är blogginlägg nummer 75. Tryck gärna på följ. 🙂

Mitt hjärta är ditt

Endast böcker med anknytning till Gotland i denna kategori.

Det är ett både intressant och skrämmande tema som Anna Jansson tar upp när Maria Wern i år firar jubileum. ”Mitt hjärta är ditt” är den 20:e boken i den populära ”Maria Wern-sviten”, som mestadels utspelar sig på Gotland.
Boken handlar om organbrist och stickspår i den medicinska världen.
Mystiska saker händer i Visby nära havet. En främmande man med ryggsäck tycks ha en ovanlig hobby. Vid skymningen sätter han snabbt och vant upp ett litet tält. Dit bjuder han in olika kvinnor på kvällarna. Ibland går det någon kväll mellan besöken. Dessa kvällsvanor håller två fastlandsbor ordning på med hjälp av var sin kikare och anteckningsblock.
Samtidigt jobbar polisen med att lösa ett försvinnande. Den 29-åriga Cecilia Svensson som tog bussen in till Visby, men där slutar spåren.
Detta är en välskriven bok med ett allvarligt tema. Det finns många inblandade som blir misstänka. Bokens långa ”final” är spännande och inte förutsägbar. Varken när det gäller mördarjakten eller på det personliga planet för Per Arvidsson som av privata skäl inte längre syns till så ofta på polishuset.
Sedan kan kritikern inom mig fundera på möjligheten att kunna åka hiss i ett hus som brinner rejält. Jag dras med i spänningen och sväljer funderingen. Däremot ler jag åt en person som nämner en yrkestitel och sedan direkt rättas av en expert i boken. Själv vet jag att det fortfarande inte är rätt. Orsaken är att snart har jag en dotter som kommer att ha den rätta yrkestiteln på sitt bröst när hon jobbar. Ett yrke som är ungt i historien och som heter något mycket bättre på engelska.
Trevligt att diabetes 1 fått plats i handlingen. Anna slår en deckarkollega med hästlängder – ändå blir det inte helt rätt. Varför hörde inte Anna av sig till mig innan boken gick i tryck? 😉
Måste erkänna att det är riktigt kul att läsa om platser på ön som jag känner till eller ämnar besöka längre fram. Lite läbbigt dock att det sker så många otäcka mord på denna fantastiska ö. Gotland börjar snart likna Midsomer. Jag är annars van efter mina Ystad-år. Där hade jag turligt nog Kurt Wallander att samtala med på Fridolfs Konditori mellan varven. Här vet jag inte vilket som är Anders Knutas favoritcafé. Den mannen tycks aldrig fika utanför rävkaffets revir på polishuset. Hans mage måste skrika efter variation och mindre gift. ”Snälla fötter. Ta mig med till Fiket eller ge mig en hink vatten.” 😊

Betyg: 4/5

BS (Bosse Snackar)
Missa inte att gå in på senaste blogginlägget på min andra blogg. Solveig tipsar där om en riktigt bra roman. Här är länken.
https://bosseliden.wordpress.com/2019/05/14/pafagelsommar-av-hannah-richell/#comments
Jag kände mig tveksam en bit in i boken. Tyckte det liknade en ”tantbok”. Sedan insåg jag att min fru hade rätt i att jag skulle gilla boken om jag gav den en riktig chans. Boken blev bättre och bättre och jag fick en sådan lust att hoppa in i handlingen och berätta för Maggie och Lillian och en elak sida av mig ville…
Mycket bra skriven. Jag har läst författarens förra bok och gillade den också.

Extra-text för den som orkar med Bossehumor:
En sak som jag funderar på ibland är varför Maria Wern och Anders Knutas aldrig mötts i polishusets korridorer. Det står tydligt i texten att polishuset ligger på exakt samma plats och gata. Kanske kan Anna och Marie göra en Mankell och Nesser någon gång i framtiden. Låta sina huvudpersoner lösa ett Gotlandsfall ihop och bli kära i varandra på kuppen. 😊 Jag syftar inte på Wallander om någons tankar gick ditåt. Istället handlar det om en Gunnar med ett speciellt Italienklingande efternamn. 😉

Ps. Jag svarar på eventuella kommentarer med en symbol. Just nu befinner jag mig i en intensiv skrivperiod och behöver dessutom hinna med att…

 

Fönster mot gården – maj månad

James Stewart gjorde det 1954. Nu är det Bosse Lidéns tur 2019.
Yrkesfotografen tittade mot fönster. Jag håller mig istället till vad som händer utomhus på gården, under en timmes tid varje månad. Dessutom är jag inte rullstolsbunden och har tyvärr inte Grace Kelly till hjälp.
Jag använder heller inte kikare och är tacksam om jag slipper hemskheter som ”Jeff” råkade ut för.
Här kommer femte rapporten. Ögna du också igenom siffrorna. För det är tämligen troligt att det blir din tur en gång att… 😉

Månad: Maj
Datum/veckodag: 190513/måndag
Väderlek: Kallt och riktigt blåsigt
Temperatur: + 9.6
Tidpunkt:  13:30-14:40

Människor:
Kvinnor: 14
Män: 17
Barn/ungdomar: 0                                       TOTALT: 31

Djur:
Hundar: 5
Katter: 0                                                       TOTALT: 5

Fordon:
Privatbilar: 0
Firmabilar: 0
Cyklar: 5                                                       TOTALT: 8
Flygplan: 3
Annat:

Hjälpmedel:
Rollator: 2
Rullstol: 0
Käpp: 0                                                         TOTALT: 4
Krycka/kryckor/gåstol/ 0
Mobilanvändare: 2

Aktiviteter:
Lekplatsbesök: 0
Grillen:                                                       TOTALT: 0
Mattpiskaren: 0
Bus: 0

Personligt:
A) Överraskad av det totala raset sedan sist.
B) Anne-Dorte Mikkelsen roade mig under timmen och jag snappade upp dejlig danska. ❤

Hela året 2019
Januari: 46 träffar
Februari: 49
Mars: 54
April: 75
Maj: 48
Juni:
Juli:
Augusti:
September:
Oktober:
November:
December:
Totalt/snitt:

 

 

12. Barlingbo kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉


Märkligt. Detta var den sista kyrkan som vi besökte innan det var stängningsdags förra hösten, 8 september 2018. Varför är det inget grönt kvar på träden?

Sanningen är att jag lyckades trolla bort den enda bilden som jag hade på hela kyrkan. Ibland är det en fördel att göra tokigheter. 🙂 Nu hade vi ett skäl att återvända hit när våren stod vid porten och kyrkan inte skymdes av grönskan.

För så här såg det ut då.

Och så här såg det ut 2019.
Resten av fotona är från september förra året. Jag kan varna redan nu för en suddig kommande bild. Det jag minns var kylan och att jag inte orkade hämta jackan i bilen.

En spännande sak med altaret är att jag läste att det tidigare fanns en relikgömma på framsidan. Den skyddades från upptäckt av en korsmärkt sten.

1240 anskaffades det stora krucifixet i triumfbågen. Det finns evangelistsymboler i korsändarna och korsarmarna.

Jag vet. Detta är andra suddiga gången. Jag lovar. Inte en suddig dopfunt till. I fortsättningen ska jag ta minst två foton. 😉  För just detta föremål råkar vara kyrkans märkligaste konstverk. En mycket rikt skulpterad dopfunt från 1100-talets senare hälft.
Fördelen 2019 är att jag kan vara mycket mer påläst innan vi kommer fram till en kyrka. Nu kan jag läsa på och vet vad vi ska spetsa in oss på. Då hade jag inte kyrkböcker hemma. Nu är jag en ”BOläst” man. 😉

Kyrkan från ena gaveln. Hela kyrkobygget var klart omkring 1280.

Jag inte bara frös. Det började regna och blåste höstkallt. Tur att ”Den lilla blå” stod kvar och väntade snällt på oss. För han går inte att lita på i alla väder. 😉

Just då längtade jag extra mycket till våren.

Åtta månader har sprungit iväg. Nu är vi där igen.
Jag och Solveig är just nu så tankade med underbara intryck från vårt besök på Botaniska Trädgården för en stund sedan. Vilken ljuvlig oas. Det är inte så dumt att få leva en stund på jorden. ❤

Tänkvärda ord:
”Jag var som starkast när jag skrattade åt min
svaghet.”
                                           Elmer Diktonius

 

Ygne fiskeläge


Det enda jag kände till innan vi parkerade bilen på parkeringen var att vid Ygne fiskeläge finns en kabel från fastlandet som ger oss öbor el. Sådant tänkte jag inte på när vi traskade iväg och tittade mot segelbåten på havet.

2 km från Högklint finns denna pärla till fiskeläge.

Båtarna ligger förhoppningsvis tillräckligt långt från det ”slukande” havet.

Fiskeläget är privatägt och bodarna är utarrenderade. Men det är helt okej för oss ”vanliga” att parkera bilen snyggt och titta oss omkring om vi inte stör på ett ”dumt sätt”.

Lite för mycket skuggor när jag skulle fota detaljer. Prissessan Eugenie som blev förtjust i Västerhejde socken gjorde fler fina insatser, än de två andra som jag berättat om i tidigare inlägg. På 1870-talet avsatte hon en fond till hjälp för yrkesfiskare i Ygne och Buske fiskeläge som förlorade redskap vid dåligt sjöväder.

En lockande fiskebod.

Fyra på rad – spelas det kanske inne i någon av dessa bodar.

Trots att det är stenstrand åt båda hållen är denna i söder …

.. och denna i norr mer och mer populära som badplatser. Men det lär vara oberäkneliga strömmar i dessa krokar.
Det var lite kul att jag läste att ”något fiske äger inte längre rum från platsen”…

.. så nu ser du bara i syne. 😉

En sista glimt mellan grenarna…

… innan vi tog trappan upp. En kort stund tänkte jag på klassikern ”De trettionio stegen.” Minns du den brittiska thrillern från 1935? Den tyckte jag var jättespännande när jag såg den som grabb.

Båt i vila. ❤

Skandinaviens enda stående medeltida galge


Flera gånger har vi varit och promenerat på området med en fantastisk utsikt över havet. Naturreservatet har flera stigar, branter, en grotta med mera att utforska. Men i detta allvarliga inlägg känns det inte ”klädsamt” att visa upp en blå härlig himmel. Därför väljer jag foton från ett ”gråare” besök.

Galgberget heter avrättningsplatsen. Galgen var smeknamnet. Här ser du tre stenpelare som en gång i tiden bar tre träbjälkar där de dödsdömda hängdes upp i rep och krokar. Hoppas det inte var oskyldiga som fick en snara runt halsen och sedan knuffades från en stege eller vagn? Svårt att rätta till sådana mänskliga misstag.

Platsen var ingen slump. Den var väldigt, väldigt noga vald. För då fanns det ingen hög växtlighet som skymde sikten. Både från havet och på land syntes galgen på långt håll. Jag håller med om att det var en avskräckande effekt och en symbol för lag och rättvisa. Kanske fick ungdomar som levde på gränsen ordning på sitt liv innan det var försent. Svårare har jag att förstå att detta lockade en storpublik där galgen var scenen. Dåtidens teater och film. Dokumentärfilm låter bättre att skriva. Var människorna tvingade att gå dit? Både kvinnor och barn? Var det bara blinda som slapp? Hur många skäl skulle jag kommit på om att jag var upptagen med annat? Hade min galghumor gått hem i stugorna hos de hårdhudade männen? Tror tyvärr inte det. Tur jag inte levde då.

Efterspelet var också en lång historia. Efter döden fick de dömda hänga kvar och dingla i vinden. De skulle synas tills de ruttnade bort eller blev uppätna av fåglar. Kyrkliga begravningar var inte aktuella.

Nu sätter jag på ”blåfärgen” igen. Lämnar det otäcka, vandrar vidare och tänker mer ljusa tankar. Den här gotlanduppochnerbloggen kommer alltid att förflytta sig mellan olika socknar, naturtyper, kategorier, stämningar med mera. Gotland har en otrolig intressant historia, en vacker natur, en ljuvlig kust och väldigt många positiva saker att uppleva på plats eller föra vidare till bloggbesökare. Jag har förmånen just nu att kombinera de sistnämnda, se och visa upp. Nästa inlägg kommer att handla om… 😉

 

Gotlands största skeppssättning


Tidigare har jag lagt in ett inlägg om det fina fiskeläget i Gnisvärd. Om man tar av den norra infartsvägen, från väg 140 mot Gnisvärd, når man efter ca 1 km Gotlands största skeppssättning.

Skeppssättningen syns från vägen. Den ligger i en uthuggning i skogen. Det går att parkera på höger sida. Skeppet är 47 meter långt och 7 meter brett och tillhör ett av öns bäst bevarade. Sammanlagt är det omkring 100 resta stenar i skeppet. Stävstenarna är ca 1.3 meter höga. (Detta foto är taget från andra hållet.)

50 meter längre in i skogen finns ytterligare ett skepp. Det är byggt med fritt lagda stenar med något större block som markerar stävarna.


Det finns två mindre runda stenringar. Undra vad de betyder?

Det har även byggts för hand i skogen av lekfulla människor.

Himlens krafter har lämnat spår.

Alla myror drar sitt strå till stacken. Det spelar ingen roll att det är en helgdag.

Den som skapade träden har också lekfull fantasi.
Det var så lugnt, fridfullt och soligt under vårt besök. Vi stannade till i en större glänta och insåg att här har kanske en gång legat en bostad. Vilka levde där? Var de lyckliga? Hur var deras vardag? Träden runt omkring viskade tyvärr inga berättelser. Min ”nyfikenhetsådra” fick inga svar.

Häftig avslutning. Först nådde vi havet och körde söder ut en bit. Vad snopen jag blev när det visade sig att jag skulle ratta mellan fiskebodarna. Plötsligt var vi tillbaka på platsen som vi gick på i augusti. Då när vi tagit en paus i allt uppackande på hemmaplan och njöt på stranden.

Extrainfo till de som vill veta lite mer:
Det var under den yngre bronsåldern som det började byggas gravar i form av stora skepp. Den döde brändes på bål, benen krossades, tvättades och placerades i ett lerkärl. I skeppen lades ofta gravgåvor av brons.
På Gotland finns ca 350 skeppssättningar som är synliga och bevarade. Från början fanns det många fler.

 

 

 

 

 

 

Rullstol och sista kakan

Det var en kylig och mörk vårkväll och vi bestämde oss för att se något på ”burken”. Till slut valde vi det första avsnittet från första säsongen av den engelska deckaren ”Vera”. Jag minns att jag gillade ”premiärboken” och jag brukar alltid uppskatta brittiska skådespelare och deckare.

Skådisarna var skickliga och skolade som vanligt. Men vi störde oss på de alltför snabba klippen mellan scenerna. Fast den största orsaken till att jag blev splittrad var att en tilltalande kvinna dök upp i rutan. Missförstå mig nu inte. 😉
”Har du sett henne innan?” Jag fick ett jakande svar från soffan.
Allteftersom handlingen fortskred och skådisen syntes fler gånger blev det alltmer stökigt på mitt hjärnkontor.
Det måste alltså röra sig om något som vi sett tillsammans. Inte alla mina spännande och ibland otäcka serier på Netflix. Var hon polis? Ett offer? Solveig trodde att hon var en mamma. Borde vara en engelsk film. Där var jag nästan helt säker.
Mina tankar lekte pingpong mellan att gissa vem som var mördaren i avsnittet och lösa gåtan var jag sett kvinnan tidigare. En tanke var att titta igenom alla våra DVD-omslag och tänka runt handlingen i filmerna. Ett evighetsarbete för en envis åsna.

Jag hade kommit fram till att hon i den okända filmen var fint klädd i en mörk dress. Samma frisyr. Troligtvis inomhusscen. Kanske rörde det sig om en fest av något slag. Längre kom jag inte.
”Det kommer inte att bli någon sömn för mig i natt.”
Medan jag bar ut fikabrickan bad jag Solveig stanna filmen när rollistan dök upp.
Den rullade på så fort att hon fick göra om momentet några gånger. Till slut fick hon ett efternamn till Ginna – McKee var det. Solveig googlade och när hon läste första filmen var vi båda ”hemma”. Hon såg ju exakt likadan ut som i ”Notting Hill”.
Där var hon en kompis till Hugh Grants rollfigur. När de fem personerna var på väg att avsluta kvällsbjudningen fanns det bara en kaka kvar på fatet. Den skulle den person få som det var mest synd om. Den här stiliga kvinnan satt i rullstol, men hade ingen chans att vinna kakan mot de två huvudpersonernas skäl till att de var värda sötsaken. Minns du vem som fick kakan? 😊 Julia Roberts såklart. Eller snarare Anna Scott.
Vad gott jag sov när jag visste att kvinnan inte skulle kunna få någon kaka om de gjorde om leken. För nu kunde hon gå igen. 😀

Ps. Har det hänt dig att du kört fast i en sådan här ”banal” sak istället för att njuta av filmen/programmet som pågår framför din näsa. Nu var vi inte helt fängslade. Annars hade jag släppt det, tills rollistan dök upp. Så proffsig brukar jag vara.

Ginna McKee är född samma år som min fru. En bra årgång.  ❤

Fyra blev tre

Nästan varje gång som jag åkt den branta Gutevägen förbi Hällarna i södra Visby har jag varit sugen på att gå en promenad där ovanför klinten. Men den stora parkeringen har varit avstängd av någon anledning.

Nu var ”betongklumparna” borta och vi parkerade som enda bil. När vi kom tillbaka såg vi att det kostade pengar, men vi såg ingen parkeringsautomat.
Någonstans har jag läst om detta gamla hus. Minns inte var. Skulle varit intressant att veta dess historia.

Tur att ingen färja lagt till nyss. Då kan det nämligen vara en bilkaravan som genar och som ska in till Visby.
Jag gillar kvarnar, men tänker med medkänsla tillbaka på det tunga och slitsamma jobb som mjölnarna hade.
Detta är Kärringen. Den, liksom de andra två kvarnarna under vår promenad på området, är från 1800-talet.

Självklart blir jag sugen på att se vad som finns bakom dörren. Samtidigt inte. Efter att ha läst ett reportage om en ”inventerare” som var inne i en av de tre kvarnarna för några år sedan har mitt intresse milt sagt avtagit markant.

Intressant att jämföra olika typer av vingar.

Inte långt ifrån Kärringen står Lågan.

Ser du att Lågans vingar inte ser likadana ut?

Jag kan inte tyda årtalet. Kan du? Solveig antydde att jag inte på några villkor fick klättra upp och kolla. Jag blev inte klok på om hon var rädd om mig eller kvarnen. 😉

En lockande stig mot utsikten från klinten. Otroligt mysigt med vårframstegen i växtligheten. ❤

Det var soligt, men kyligt denna dag. En mindre blåsig dag skulle det vara trevligt att sitta och spana en stund över havet. Kanske finns det då en stor färja i blickfånget. Till vänster ser man till Högklint, till höger finns hamnbassängen. Om du har knivskarp syn kan du ana fastlandet. Om du inte ser Västervik behöver du inte boka synundersökning.  😉

Till slut vände vi. Om du tittar noga ser du tre kvarnar på fotot (en utan vingar). Från havet måste det vara tilltalande att se trion som vackra riktmärken mot södra Visby. ”Nu är vi hemma”, säger kanske öborna som besökt fastlandet.

På andra sidan Gutevägen gick vi vidare till Plågan. Vingarna är nermonterade av skälet rasrisk. Trist med människor som inte fick tillräckligt med kritor och block när de var små. Detta klottrande fick mig att avstå från att fotografera intressanta detaljer. Sorgligt också att läsa om att kvarnarna förfaller sedan länge. Takpapp och brädor lossnar. Byggnaderna är gröna av mossa. Pengar, pengar, pengar… Ibland önskar jag att de använts på ett annat sätt än vad som ibland görs.

Extra ord för den historiskt intresserade:
På tal om min månadstävling. Svaret var kvarnen Högan som låg en bit från Lågan på Hällarna.
Högans sista mjölnare var A J Petterson som köpte kvarnen 1931 och gav upp verksamheten strax efter andra världskrigets utbrott. Därefter stod kvarnen tom ett tag innan den blev ett kafé i slutet av femtiotalet. 1966 blev Högan en mycket populär ”Diskokvarn”. Åtskilliga svenska trubadurer har uppträtt på bottenvåningens livescen. En trappa upp låg discot. På nästa våning fanns en pub och allra högst upp ett Hångelrum. Vilken våning hade du helst besökt? Börjat nerifrån och fortsatt upp? Sedan avslutat med att ta en vinge ner? 😉
Grannarna till Diskokvarnen var inte lika förtjusta. Vilket är förståeligt. Byggnaden låg nära ett villakvarter.
Lucianatten 1976 märkte någon att det brann i en markis. De 25 brandmännen insåg snabbt att kvarnen inte gick att rädda. Den fick brinna ner till grunden. De fick istället se till att elden inte spred sig. Sju år senare brann det i en annan Visbykvarn.
Personligen undrar jag om det fortfarande, 43 år senare, finns någon i livet som inte har rent mjöl i påsen.

Konditori Norrgatt från1947


Detta är ett riktigt klassiskt konditori som genom åren nämnts i många artiklar och sammanhang. Neonskylten är kvar sedan starten.
Det var väldigt många personer som var skeptiska till att det skulle funka med ett fik ”på vischan”. Utanför ringmuren! Dömt att misslyckas ansågs det, när dörren slogs upp 1947.

Tänk vad tvivlarna fick fel. En bidragande orsak var att en av de första Tv-apparaterna på Gotland inköptes till konditoriet. Det lär ex. ha varit ”knökat” där, när Sverige spelade VM-final mot Brassarna 1958. Trots att det blev 2-5 i baken. En ung spelbegåvad Pelé slog igenom med dunder och brak. Synd jag inte var född då och fick uppleva idrottsögonblicket.

För mig har det stor betydelse att direkt mötas av en trevlig och glad anställd. Lotta hade just det som får mig att trivas. 😀

Undra om radioapparaterna funkar fortfarande? Ser att Bruce har fått en hedersplats på hyllan.

Nostalgihylla av rang. Jag går igång på sådant här. ❤

Inredningen är till stor del original i 50-talsstil. Vad synd att jukeboxen var på reparation. Den hade varit pricken över i:et.

Jag lekte flygplan och tog ett flygplansfoto från ovan. Här finns rejält mycket att välja på. Minns att vi köpte en god tårta här i höstas. Biskvin var den bästa jag ätit, än så länge på ön, och då har de andra varit goda.

Vi var här förra lördagen. Då när det var varmt vårväder. Därför valde vi utomhusfika. Idag hade det definitivt blivit inomhusfika. Det regnar, snöar och är råkallt.

Ingen dålig vy. Ringmuren, havet och vårgrönskan.

Fotnot:
Nu ska jag gå in i kategorin DU BESTÄMMER och lämna några poäng av min pott. Fast i egentligen är det just DU som bestämmer och har hela hundra poäng att fördela bland de ca 25 st fik som vi besöker under 2019. Glöm inte det. 😉