Månadsarkiv: april 2023

Då gör vi det också

Publicerad den av
22

Jag har nämnt den inspirerande boken ”Gotländska fiskelägen och strandbodar” tidigare. Redan på sidorna 10-11 finns Brucebo med. Författarna & fotograferna Agneta Larsson och hennes pappa Lennart Nilsson hade där med fyra foton. En gång i början av våren, när jag stod längst ut på piren i Själsö och spanade över havet, fiskehamnen och annat vilsamt, dröjde blicken kvar vid ett hus vid tallskogskanten. Skulle det kunna vara fiskeläget i Brucebo? Avståndet var långt och endast en lite bit av byggnaden syntes.

Två gånger har vi tagit oss nerför branten från fornborgen och höjden med vårens blåsippor. Då har vi befunnit oss ganska nära denna plats. Men eftersom målet låg dolt när vi började se havet tog annat mysigt över tankarna. Undra om det en gång, långt tillbaka i tiden, fanns flera bodar här? Var Brucebofiskarna i så fall bittra konkurrenter till fiskarna i Själsö? Min fantasi seglade iväg till ”radiobåtar” på sjön. En blöt motsvarighet till de mer begränsade radiobilarna på tivoli.

Båt i vila. Vi två små människor är också just nu i extra behov av vila och eftertänksamhet. Det är så många olika sorters vindar & tankar som vi inte har helt kontroll över. Fast vi inte är ute på ett stormigt hav, behöver varken rensa fisk eller nät. Livet känns ibland som ett stort pussel, Ibland för stort. Jag är förtjust i att lägga pussel. Det kan sysselsätta mig många regniga, stormiga, mörka höstdagar. Men jag har krav. Vill gärna börja i rätt ordning med bitarna. Oftast ramen först. Givetvis vill jag att alla bitar finns i påsen. Grundkravet och skälet till att jag sällan köper begagnade pussel.
Vi har tillsammans hittat intressanta bitar som är trevliga att se på, var och en på sitt sätt. Ändå är det ramen som fattas. Kanske dyker den upp på den underbara plats, som vi inom en snar tid ska vila våra trötta kroppar på. Andas havsluft. Hoppas den gula lampan där uppe är med på noterna och lyser extra starkt på den viktiga första pusselbiten, Sedan är det helt okej om vi bjuds på bitar som fiskelägen, exotiska blommor, vackra gotlandsvägar, god mat och mycket annat som sätter färg på vardagen.
Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Var rädda om er och andra medmänniskor.
Kram från en man med stor kärlek till öar. ❤

Kronstallgränd; akt 25

Publicerad den av
16

Gotlanduppochner har under fyra år åkt runt och besökt alla Gotlands medeltida kyrkor. Nu är det dags för vår sextionde kategori som kommer att bli en fotokategori med få ord.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför muren.
Vi svarar på kommentarer med en symbol.

Fotnot:
När jag gick nerför den branta gränden tänkte jag på legenden som jag la in förra våren. https://gotlanduppochner.com/?s=En+lycklig+legend&submit=S%C3%B6k
När jag tittar på dessa inlagda foton stannar jag till vid bild sju. Ser ut som en grändbjörn på väggen. Vad märkligt. Vad tror du bloggbesökare?

Vid vägens slut…

Publicerad den av
14

Det finns fördelar med att återvända till en plats som vi besökt förut. Vi vet var parkeringen är (nära en bro), hur långt det är att gå (1,9 km) och vad som väntar oss vid vägens slut.
Det vi inte visste, den här gången, var om vi valt rätt dag för vår utflykt eller om vi var ute lite för tidigt. Vid vårt förra besök, för två år sedan, hade vi först sett en bild på Instagram. Den här gången chansade vi utan att ha sett några bilder.
Under vår promenad funderade vi därför på om det skulle bli några foton eller ej… Bosse hade god tro på att vi skulle hitta utslagna blommor och jag trodde att vi åkt minst en vecka för tidigt. Så plötsligt var vi framme och kunde konstatera att det blommade lite överallt,

Russvätar – är ett naturreservat som är väl värt ett besök om man vill se den unika Gotlandssippan, en underart till backsippan, som växer bara här på östra Gotland.

Vi hade tur både med vädret och med val av dag. Solen sken och det var lagom varmt.
Vi strosade omkring helt ensamma och njöt av blommorna, som var många….

Det var svårt att välja. För varje bild jag tog såg jag en annan blomma som såg ännu finare ut.

Knoppar är det något speciellt med. De ser så härligt ulliga ut i solljuset.

Vilken tur att det blev Bosse som fick rätt den här gången, så att det blev både foton och ett inlägg på gotlanduppochner.com

Väster om Liffride gård

Publicerad den av
7

Vi var kvar längs vägen mellan Lärbro och Hellvi och hade promenerat till västra sidan av gårdsanläggningen.

Den västra gravfältsdelen av Domarlunden domineras av ett drygt tre meter högt bronsåldersröse. Det hårda materialet består av kalk- och gråsten. Diametern är
ca 30 m.

Vid sidan om ”storhögen” finns det resta stenar samt stensättningar och mindre rösen. 1877 gjordes en undersökning där fynd påträffades från romersk järnålder.

Havsöringen i Själsöån

Publicerad den av
14

Stillsamt rinner Själsöån ut i havet. Det var till vänster om ån som vi promenerade i inlägget för några dagar sedan. https://gotlanduppochner.com/2023/04/19/en-vilsam-promenad/

Jag uppskattar att ”Gotland” ser till att skydda viktiga områden på ön med att bilda nya naturreservat. I det här fallet handlar det om en viktig lekmiljö för havsöring och flodnejonöga. Under våren skulle du kunna se dem leka, om du går längs den här nya fina spången som anlades för ett par år sedan.

Här rör det sig om ett intressant projekt och dokumentation som Gotlands Sportfiskeklubb ansvarar för. Undersökningar av havsöring i Själsöån har pågått sedan 1980-talet. I början av 1990-talet började de även undersöka lekbeståndet.
I korthet går det till så här: De fångar den uppvandrande fisken i fällan. Sedan mäter, väger, könsbestämmer och antecknas annat intressant som sticker ut. Slutligen släpper de fiskarna vidare upp i ån för att leka fritt.

Vi har varit här 3-4 gånger tidigare och då har det varit betydligt mindre vatten. Läste att könsmogna havsöringar återvänder till sin födelsebäck på hösten för att leka ”fritt”.

Spegelbild på djupet. Här var så mysigt att jag nästan glömde bort att vi var två som var med på resan, en bit norr om Visby. Undra vad min gamla klasskamrat sysslade med? Tror hon dök ner på marken redan innan bron.

Solveig kan inte lova att det är sista gången för säsongen. Själv vet jag (och du som följer oss på Instagram) att hon suttit nära en annan läcker blomma. Den visar vi upp på tisdag. innan dess får det bli en bronsåldershög. Efter lunch idag ska vi bege oss, för första gången 2023 till ”Botan”. Tror vi tar med fikakorg och sammanstrålar efter var sin fotostund. Jag ska passa på att fotografera och vandra längs några gränder innanför muren. Hoppas du besökare också får en mysig, solig aprilsöndag.

Volters gränd; akt 24

Publicerad den av
10

Fotnot:
Den korta branta gränden ligger i anslutning till Donners Plats. För mig kommer den i all framtid vara gränden där Lasse Reuterberg trodde han tacklade in en väskryckare mot väggen och plötsligt såg en kniv och förstod att det rörde sig om något helt annat. En av kvinnorna som undrade varför Ing-Marie Wieselgren inte dykt upp på deras gemensamma seminarium beskriver henne med dessa ord. ”Hon gjorde aldrig en fjäril förnär. Tvärtom verkade hon för den lilla människan i hela sitt liv.” ❤
All denna ondska som jag har så svårt att förstå mig på.
(Citat från gotlandstidningar.se)

”Blåsippsfrossa”

Publicerad den av
22

Det finns flera synonymer till verbet frossa som skulle kunna passa för att förklara dagens titel. Jag har hängett mig åt att fotografera blåsippor. Jag har också ”vältrat mig i” blåsippor. Man skulle till och med kunna säga att jag njutit till överdrift när jag krupit runt med kameran bland alla dessa, små, underbara blommor.

Kärt barn har många namn, sägs det. Tydligen är det fler än jag som gillar blåsippor.
Hepatica nobilis eller Anemone hepatica kallas även blålock, blåveror, blåves, blåviringen, guldklöverblad, gyllenväppling och ädelt levergräs. På Gotland säger en del killingeblomma.
(Jag tackar för denna information som jag fått från sidan alltpaoland.se).

Blåsippor ska vara lite extra tacksamma till myror eftersom det är myror som bär iväg de oljerika blåsippsfröna och som på så vis bidrar till att sprida dem.

Nu tror jag inte att blåsippor bryr sig så mycket om vare sig myror eller fotograferande tanter som jag. De bara står där och sträcker sig mot ljuset. Först när man tittar genom macro-objektivet blir det tydligt hur många små detaljer man kan upptäcka i en och samma blomma, och att de trots sin mångfald inte alls är några kopior av varandra.

Snarare är det så att de tycks tävla i att hitta sin egen färgnyans.

Blåsippan är fridlyst i hela landet, men i vissa landskap får man plocka enstaka blommor medan man i andra landskap inte får plocka dem alls. Det är förbjudet, i hela landet, att gräva eller dra upp blåsippor med rötterna. Det är inte heller tillåtet att plocka blommor för att sedan sälja dem.

Det latinska artnamnet nobilis betyder förnäm, ädel. Ett mycket passande namn, eller hur?

Även jag fick slita mig från blåsipps-fotograferingen efter en stund. Det finns ju trots allt en gräns för hur länge man kan frossa, till och med i ett hav av blåsippor.

En vilsam promenad

Publicerad den av
19

Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.

I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.

Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in.
”Att se en fågel som flyger
högt upp i skyn, omedveten
om allt dumt vi människor
gör här på jorden,
är något av det vackraste
i livet.”

Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.

Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren.
Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.

Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner.
Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här.
På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.

Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten:
”Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits.”
Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤

Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”.
Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen?
Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet.
”Om vi kunde tvinga körsbärsblom
att alltid täcka trädets grenar,
skulle vi inte längre beundra dem.”

Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.

Novgorodgränd; akt 23

Publicerad den av
10

Fotnot:
Här rör det sig om en kort gränd mellan Strandgatan och Mellangatan. En rysk stad med samma namn, utan grändslutet, är säkert anledningen till namnvalet. För den historiska staden är känd för sina kopplingar till gamla Wisby.
På de översta bilderna ser du trappgavelhuset Langeska huset eller Visby Börs som det också kallas. Det har vi tidigare berättat om under våra vandringar på Strandgatan. Det ena leder ofta till det andra när jag ”forskar” runt om gränderna. Plötsligt ställer jag en fråga till mig själv. Hur var det möjligt? En nyfikenhet väcks till liv, mitt i min egen privata sorg.

Domarlunden & Skeppssättningar

Publicerad den av
10

Det finns ett område mellan Hellvi och Lärbro som är av historiskt intresse.

Området med gravfält kallas för Domarlunden och har använts i ungefär 1500 år.

Vid vägen ligger Liffride gård. I samband med ett laga skifte i slutet av 1800-talet och dragningen av en ny landsväg blev gravfältet tyvärr splittrat. Det du ser på bilden är gravområdet öster om gården. De flesta av gravarna är brandgravar. Brända ben och föremål visar att varje grav användes för begravning av endast en människa.

Skeppssättningarna är byggda av högkantade gråstenar samt skepp bestående av i marken nedsänkta glest ställda kalkstenshällar.

1917 och under 60- och 70-talen genomfördes en totalundersökning av gravfältet. Här på östra sidan kom man fram till att gravfältet använts under yngre bronsåldern och början av järnåldern.

Du kan bakom tallarna skymta landsvägen, där vi ställt ”Den lilla blå” en bra bit bort.
Tyvärr fanns där staket och djur innanför. Därför kunde vi inte ta oss in på Lajkarhajd. Enligt sägnen stod det år 1030 en strid på heden mellan gutar och den landsflyktige norske kungen Olaf den helige. Hans avsikt var att tvinga gutarna till att bli kristna. Det gick inte så bra. Han blev rädd och knäföll på en sten. Än idag syns groparna efter hans armbågar och knän på det som numera kallas Sangelstenen. Om man knackar på stenen ska det höras en dov klang.
Jag gjorde ett försök att se stenen genom att köra in på en grusväg, men vände när jag kom till en gård.
I ett senare inlägg ska vi visa en annan del av gravfältet. Men innan dess kommer fem inlägg med annat ögongodis.