Redan Solveigs favoritplats i Visby

DBW (De Badande Wännernas trädgård) Botaniska Trädgården anlades 1855. Det som är speciellt med trädgården är att växter som borde vantrivas här trotsar det geografiska läget. Orsaken är att Visby ligger i odlingszon 1.

En gång varje månad under 2019 tänkte jag och Solveig besöka denna oas som kallas för ”Botan” i folkmun. Vi ser fram emot att se både exotiska växter och mycket annat ögongodis. Välkommen att följa med oss på våra utflykter till denna fantastiska trädgård.

Vilket fint söndagsväder vi fick igår på vår promenad till ”Botan”. 😀

Dvärgcyklamen ser du på fotot.

Det som händer runt lusthuset tänkte vi bevaka lite extra. Odlingsytor har förberetts för att under säsongen fyllas med gamla sorter. Vi ser fram emot att få se den unika röda tulpanen från Tofta. Chefen Anders Juhlin berättar i GA att det handlar om mycket kulturhistoria. Många av de gamla växterna har sin egen historia kopplad till personer och platser på Gotland.

En fin julros finns kvar.

Det här fina fotot tog Solveig. Vi vet inte vad det är för blomma. Vet du?

Vintergäck hade vi i vår trädgård i Ystad. Lyser upp vackert.

Regndroppar är jag också en fena på. Eller var det hageldroppar? 😉

Tänk vad fint det kommer att bli när buskpionen blommar.

Idegranarna har fått en ny design.

Det finns fortfarande överlevare kvar från säsongen 2018.

Vi bestämde oss för att vi kommer att göra fler privata besök här varje månad fram till september. Denna oas ligger så perfekt till. ❤
Nära till havet, muren, bibblan, Almedalen, innerstan m.m.

6. Träkumla kyrka – S:t Mikaels kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också.

Denna gamla kyrka nås från Visby via väg 142.

Långhuset och tornet är byggt under 1200-talets sista hälft.
Det finns en latinsk inskrift som anger kyrkans invigningsår: ”Herrens år 1287 den 1 september invigdes denna kyrka till Guds, Jungfrus Maria och den helige ärkeängeln Mikaels ära.”

Koret är uppfört vid 1200-talets mitt.

En brant trätrappa upp till en ålderdomlig predikstol. Troligen tillverkad vid 1600-talets början.

Jag uppskattar dessa målningar in till sittplatserna.

Dopfunten av sandsten har flera reliefer runt den åttkantiga cuppan. Skålen (Cuppan) är stor på grund av att ursprungligen sänktes dopbarnet helt ner i dopvattnet.

Funten är utförd av en av de stora anonyma stenmästarna på 1100-talet.

Eftertext:
Alla kyrkor byggdes i öst-västlig riktning. Koret ligger nästan alltid i öster. Precis som det är i denna kyrka. Nordväggen saknar fönster – antagligen för att inte släppa in kylan.
Rätt snart slutade man begrava avlidna norr om kyrkan. En del tolkar det som att det onda kom från norr. Men det har aldrig varit kyrkans lära.

Kyrkan stod öde under en lång tid. Orsaken var att församlingen av ekonomiska skäl inte utförde reparationer som biskopsvisiteringen med skärpa uppmanat församlingen att göra. Församlingen anslöt istället till Stenkumla kyrka och lät sin gamla kyrka lämnas åt sitt öde.
I början av 1900-talet vaknade ett intresse för sockenkyrkan. Den återställdes 1917 enligt ritningar av byggmästare Nils Pettersson.

Tänkvärda ord: 
”Ett liv utan sorg
är som en målning utan skuggor”
                                        Frank Crane

Fönster mot gården – februari månad

James Stewart gjorde det 1954. Nu är det Bosse Lidéns tur 2019. 😉
Yrkesfotografen tittade mot fönster. Jag håller mig istället till vad som händer utomhus på gården, under en timmes tid varje månad. Dessutom är jag inte rullstolsbunden och har tyvärr inte Grace Kelly till hjälp.
Jag använder heller inte kikare och är tacksam om jag slipper hemskheter som ”Jeff” råkade ut för.
Här kommer andra rapporten. Ögna du också igenom siffrorna. För det är troligt att det blir din tur en gång att… 😉

Månad: Februari
Datum/veckodag: 190204/Måndag
Väderlek: Grått, snö, hal ”isbana”
Temperatur: – 1
Tidpunkt:  13:30-14:30

Människor:
Kvinnor: 14
Män: 12
Barn/ungdomar: 7                                       TOTALT: 33

Djur:
Hundar: 3
Katter: 0                                                       TOTALT: 3

Fordon:
Privatbilar: 1
Firmabilar: 2
Cyklar: 3                                                       TOTALT: 10
Flygplan: 4
Annat:

Hjälpmedel:
Rollator: 1
Rullstol: 0
Käpp: 1                                                         TOTALT: 3
Krycka/stavar: 1
Annat:
Mobilanvändare: 0

Aktiviteter:
Lekplatsbesök: 0
Grillen: 0                                                       TOTALT: 0
Mattpiskaren: 0
Bus: 0

Personligt:
A) ”Jag står vid fönstret som en vålnad…”, sjöng Tomas Andersson Wij passande ett tag för mig.
B) Männen inte så långt efter denna gången. Hundarna fick revansch. Flygplan flög högst i fordonstävlingen. Vädret och årstiden ställer till det i sista kategorin.

Hela året 2019
Januari: 46 träffar
Februari: 49 träffar
Mars:
April:
Maj:
Juni:
Juli:
Augusti:
September:
Oktober:
November:
December:
Totalt/snitt:

 

Det som göms i snö

Endast böcker med anknytning till Gotland i denna kategori.

Carin Gerhardsen är mest känd som författare till de åtta deckarböckerna i HAMMARBYSERIEN.
Här ger hon sig på en fristående psykologisk thriller med handlingen förlagd till Gotland.
Något hemskt händer en hal vinterdag 2014 (se bokomslagets framsida) och x antal människor påverkas på olika sätt. Vi får följa huvudpersonerna, i 78 korta, kapitel vart och ett med ett förnamn på någon av personerna som rubrik. Sakta men säkert vävs personerna ihop med den hemska händelsen. Tiden förflyttas mellan 2014 och fyra år senare.
Jag tycker Carin Gerhardsen gör detta pusslande galant. Hon ger läsaren små bitar i taget. Pusselbitar som vi sedan själva får vrida, vända och byta plats på under läsandets gång. Bitarna bär namn som skuld, sorg, slump, våldtäkt, svartsjuka, samvete, alkoholproblem, girighet, Gotlandsvyer, otrohet, gemenskap, mindervärdeskomplex, spänning, aggressivitet, utanförskap, sympati och hat & kärlek, vardag och drömmar.

Sakta men säkert lär vi känna Sandra, Jan, Jeanette, Kerstin, Karl-Erik och de andra i den fiktiva världen. Den miljö som numera känns mer och mer hemtam för mig. Nu har jag nämligen bott här på Gotland i lite mer än sex månader.

Jag läste i senaste Bokspegeln att boken är nominerad till Årets bästa svenska deckare?

Har du läst deckaren? Vad tyckte du?

Betyg: 4/5.
Det som saknas är att jag känner kalla kårar längs med hela ryggraden. Något fattas i intensiteten för att nå fullt dit. Dessutom rådde jag efter ett tag på att gissa vem som var den elakaste vargen.
Men det är en fyra med mersmak där jag gärna läser Carin Gerhardsens nästa bok. Till skillnad från tre andra psykologiska thrillers (inga namn nämns) som haft en bättre rysande stegversion genom romanen – men där det brustit totalt i finalen och gått över till kiosklitteratur när den är som sämst. Jag är inte förtjust i att få en besk äcklig eftersmak. Bättre att få MERsmak som jag fick efter jag slog ihop denna Gotlandshandlingsbok. 😉

De är fortfarande lika fina

Denna kategori kommer att handla om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. Har du inte kommenterat på min blogg tidigare syns inte din kommentar förrän jag godkänt den.

Skönt med en solig vinterdag. Vi traskade igenom Österport – som vi hunnit göra rätt många gånger vid det här laget. Den här gången skulle vi inte långt ner på Hästgatan.
Irisdals blomsterhandel ligger bara en liten ner på högra sidan av den berömda kullerstensgatan i Visby.

Vi har sedan flera år tillbaka haft som en trevlig vana att köpa hem färska blommor en gång i veckan. Oftast står buketten sig till nästa inköp. (I enstaka fall inte). I dessa tider brukar det bli en bukett tulpaner. Vilken färg tycker du är finast? Vi brukar variera oss. Ibland blir det blandade färger.
Nu var det min födelsedag och jag hade fått blomstercheckar med posten.

Svårt. Efter en ”gedigen” rundvandring stod det mellan fyra olika förslag.

Dessa tuffa guldiga ekoxar var inte ett av kvartettförslagen.

Jag tog en fotopaus för att inte fastna i beslutsångest eller hamna i en djup sextioårskris. 😉

Aha! Där gick det upp två Liljeholmens ljus för mig. Denna vackra bukett fick det bli. Tack Gudmor och Gudfar. ❤

Idag åtta dagar senare är buketten lika fin på vårt vita nya matsalsbord och fortfarande befinner sig blommorna på Irisdal. 😉 Eller Irisdalsgatan om jag ska vara riktigt korrekt.

Ps. Fotot är däremot taget på golvet. Du behöver inte vara rädd för att du blivit akut färgblind. 🙂

Min kondis förbättras – på gott och ont

Det känns ovant att inte kunna glida rakt in genom ytterdörren när vi parkerat bilen. Nu får vi istället gå en maratonsträcka från den trånga bilplatsen med alla tunga matkassar och våra armar riskerar att bli långa som schimpansernas. När vi sedan äntligen kommer fram till den bastanta ytterdörren finns ingen utsträckt hand med energidryck eller blåbärssoppa. För det värsta är att vi inte ens befinner oss på hallmattan när vi öppnat ytterdörren som vi gjorde i Ystad. Istället måste vi leka trappklättrare.
När våra döttrar besökte oss första gången undrade en var hissen var. Säkert hade jag en snabb ironisk svarsreplik till den frågan.

Vanor föds snabbt. Om vi är två som ska ta trappan brukar jag ta täten. Om jag är ensam gör jag det också. 😉
När jag andfådd når tredje plan, 30 trappsteg, brukar jag flåsande söka mig till en liten andningsplats under ett takfönster, så Solveig kan sticka in nyckeln och öppna dörren.
Detta trappmoment har vi gjort ett otal gånger. Ända tills jag mitt i äventyret kom på att det var korkat. Därför stannade jag till på andra plan med min tunga packning, för att låta min kära ”nyckelhustru” glida förbi och ta täten sista trappavsatsen.
Istället förvånade hon mig och stack in nyckeln i höger dörr och drog ner handtaget. Det enda som hände var att jag började flåsfnittra.
”Vad gö… gör du? Ska du börja en ny yrkeskarriär?”, fick jag fram mellan attackerna.
De sista veckorna har det blivit en skröna och jag brukar elakt stanna till på andra våningen och låtsas vänta på att bli insläppt. Solveig brukar lamt försvara sig med att det var mitt fel som ändrade på rutinerna utan att säga något.
Som vanligt fick jag mitt straff. Den här gången dröjde det hela tre veckor.

Om det inte ösregnar gör jag Solveig cykelsällskap på morgonkvisten. Det är skönt med frisk luft i lungorna innan jag börjar min vardag. Den här måndagsmorgonen var Solveig långt ifrån klar med bestyren. Därför denna replik från min mun:
”Jag börjar bli svettig. Sticker iväg själv en runda.”
”Har du med lägenhetsnyckeln?”
”Självklart. Annars går det inte att öppna cykellåset”, svarade jag världsvant.
Min ironiska kommentar satte jag i halsen senare. Denna solorunda tog jag motsatta hållet och sökte mig till den värmande höstsolen. Snart befann jag mig vid äldre radhuskvarter. Tankarna gick till gamla tider då vi bodde mer fristående och skötte oss helt själva. Blir nostalgin för stark är det bara att byta tankespår och tänka på snöröjning och saker som ständigt gick sönder och skapade irriterande hål i plånboken.
Jag har inte cyklat så mycket av förklarliga hälsoskäl. Därför var jag osäker och otränad när vi kom till Visby. Efter drygt sju veckor hade jag skaffat mig mer grundkondis.
Det sistnämnda borde jag undvikit. För denna morgon var det inte till min fördel.
Hemma igen parkerade jag cykeln bredvid Solveigs svarta Monark. Mysko! Hon hade alltså inte kommit iväg ännu. Eller hade hon valt att gå till jobbet? Kom på en viktig sak. Slarvigt av henne att hon inte varit försiktig i fredags och låst ihop våra cyklar, som vi alltid gjorde annars. Göra det svårare för de klåfingriga.
Jag funderade på att skoja med henne och låsa ihop cyklarna med kabellåset. Hon hade ju ändå en egen nyckel och skulle fixa min pik snabbt. Mitt vuxna jag kom istället på att jag skulle låsa upp vårt postfack på nedre botten och ta med Hemmets Veckotidning upp. Kunde vara kul att lösa några korsord till fikat och drömma om att bli miljonär.
Visst är det den lilla gulaktiga nyckeln? För det var väl vårt fack?
Hur jag än vred på metallgrunkan gick facket inte att öppna.

Måste erkänna att första veckan hade jag stuckit in nyckeln lite dumt i det hål där brevbäraren öppnar HELA luckan för att lägga i varje hushålls post. Det gick heller inte så bra den gången.
Det gäller att inte göra samma dumma tabbar. Jag är duktig på det. Att göra nya fadäser.
Min envisa hjärna och högerhand prövade nygamla grepp. Alla utan framgång. Till slut kom en briljant idé farande genom luften.
”Stick upp och hämta 5-55 flaskan. Den sprejen fixar allt och lite till.”
Jag tog tacksamt emot förslaget, trots att jag börjat tycka att jag var på väg att med lite våld och mycket vilja få upp låset. Det kändes bara som nyckeln inte helt kom in i hålet. Säkert någon smarting med för mycket fritid som stoppat in något skräp i hålet.
Redan när jag nådde andra våningen var jag andfådd. Jag tog av mig glasögonen för att inte missa något trappsteg. Hade känts dumt att krypande ta mig upp till övre plan och knacka desperat på nedre delen av dörren och be Solveig (om hon nu var hemma), att skjutsa mig till akutens sy-avdelning.

Om jag varit trött tidigare var jag dubbelt så trött när jag kom upp till tredje våningen och undrade om Solveig hade låst dörren efter jag gått ut. Knappast. Därför tog jag ner handtaget och ryckte i dörren.
Visst hade hon duschat och klätt på sig. Skulle bara föna håret och…
Jag tog fram den stora trubbiga nyckeln och tryckte in den i låset. Inget krångel där, tänkte självförtroendet och växte sig starkt. Jag drog samtidigt ner handtaget bastant för Solveig borde befinna sig i hallen för klockan började bli skoldags.
Det var då jag upptäckte något intressant som fick mig att tro att jag såg i syner. Hade samma person som hade för mycket fritid och sprayat sirap i postfackslåset fått spray över och sedan bytt ut Lidén mot Lundholm på tidningshållaren? Där någonstans i tankekedjan fick mina ben ny ned-för-trappan-energi.
När jag kom ut igen var jag överlycklig för att jag inte låst ihop min cykel med den andra svarta. Tänk om ägaren som bodde i granngårdshuset hade världens viktigaste jobb och aldrig fick komma en minut försent? För då stannade hela Gotland och Fårö. Tusen gånger värre än GEAB:s strömavklippningslekar.
Jag hann läsa av trappnumret. Betydligt högre än vårt jämna. Dumma starka ben som hann till nästa gård utan att jag hunnit ”brunögsblinka” tre gånger.
Vet inte om jag vågar köra förbi den gården mer. Samtidigt får jag inte tänka i negativa banor. Då blir det lätt en dum mörk taggig spiral. Jag har än så länge inte tillräckligt med kondis för att cykla över raukar och paddla över träsk varje gång som jag vill hem igen.
Kanske byta klädstil. Måla om cykeln. Träna in en ny gångart. Byta både för och efternamn. Eller bara acceptera att jag är som jag är. Det finns bara en jag.

”Det är sannerligen för väl”, brukar en kvinnlig, bekant röst säga då och då… 😉

 

Första gången

Äntligen var det dags för min premiärnatt innanför murarna. Festligt att vi precis sett ett avsnitt av Maria Wern, där det i inledningen visades de två hotell som vi bott på senaste gångerna på Gotland. Ännu häftigare var det när rumsnummer 206 dök upp i bild. Jag var tvungen att gå till mitt förra ”Sova borta-inlägg” för att konstatera att vi då hade rum 210.

Strand Hotell som numera ingår i en välkänd hotellkedja ligger på Strandgatan och har inhyst många kändisar genom åren.

Vad spännande det var att hitta till rätt hotellrum. Här passerade vi det stora biblioteket. Vi åkte två olika hissar och traskade runt i flera smala korridorer.

Tur att vi hann innan hästen bestämt stängde dörren. 😉

På flera ställen fanns mysiga vrår.

En stilig kvinna. En kändis? Tidigare ägare till hotellet?

Hela tiden gällde det att titta efter skyltar och pilar. Till slut nådde vi rum xxx och möttes av gulliga Ullis. ❤

Med tanke på att det regnade på morgonen och sedan snöade i flera timmar var det en bonus att se solen på husfasaderna.

Efter en hemlig hotellmiddag…

…tog jag detta kort på den lilla balkongen på vårt hotellrum. Nu var vi redo för en kvällspromenad.

Här fick vi bekräftat att vi hade gått över gränden och kommit till en annan hotellbyggnad, där vårt rum låg. (den suddiga bilden under)

Det finns många lockande butiker och museum att besöka i vår nya hemstad.

Lite lurigt (och slarvigt) att vandra omkring utan reflexer. Rätt som det var dök det upp en bil när jag stod mitt i en gata och fotade. Därför slutade jag plåta under resten av promenixen i de mysiga gränderna. För jag ville gärna öppna paketen på hotellrummet nästa morgon och inte på en sal på sjukhuset.
 Men en sista utomhusbild fick det bli innan vi kom in i värmen igen.
Nu var det den viktiga frågan. Bedtime eller …

Givetvis blev det först bubbel.

Vid femtiden på morgonen blev det paketöppnande och sedan flera mobilsamtal under dagen och kvällen.
Helt fantastiskt att komma ut till sol och blå himmel efter hotellfrukosten. Vi hade inte bråttom från hotellet. Istället gick vi på promenad och njöt av underbara Visby. ❤
När blodsockret senare började sjunka/pil neråt, gled vi in på ett av våra favoritfik som ska presenteras senare på bloggen.
Så här skulle vi kunna tänka oss att ha det alltid. Men jag vill inte fylla år varje dag. Det räcker gott med 26+ 😉 jag önskar dig läsare en fin helg.

Bok-Caféet Porten

Fiket som jag skrivit om tidigare ligger precis utanför Österport. Detta fik ligger precis innanför muren – ett stenkast från Österport. Ett gulligt och inbjudande hus.
”Porten” är en missionsbokhandel kombinerad med servering. Huset ägs och drivs av en ideell ekumenisk förening. Vi var här samma dag som vi köpte vår nuvarande bostad förra sommaren. Då köpte vi en fin fotoalmanacka till vår nya bostad. Denna fredagseftermiddag i januari gick vi dit för att fika och möttes av en mycket trevlig personal.

De har givetvis ett brett sortiment av böcker & musik från de kristna förlagen, men även mycket annat fint. Exempelvis såg jag intressanta Gotlandsböcker.

Regelbundet visas olika konstutställningar.

Denna gång var det Solveig och Karl Erik Wallin som ställde ut. Jag är väldigt förtjust i att fik har konstutställningar. Även om det ibland är svårt/pinsamt att titta för nära om det är fullt med folk runt ”väggborden”.

En del tavlor var riktigt fina. Motivet känns extra bekant med tanke på att vi bodde på Hotell precis bakom muren i denna veckan.

Om man går en brant trappa upp i lokalen möts man av en avdelning av begagnade böcker & skivor. Jag blev berörd till tårar när jag höll i detta LP-fodral. ❤
Tankarna gick till när jag överraskade min mamma en gång. Jag hade varit nere i Halmstad och hämtat henne. Hon skulle ”vakta” vår bostad när vi åkte utomlands. När vi kom till Falkenberg stannade jag till vid en kyrka och visade två konsertbiljetter. ”Du och jag ska nu gå på kvällskonsert.”

Jag visste att hon uppskattade Christina Gunnardo väldigt mycket. Efter uppträdandet fick mamma prata några ord med Christina och jag köpte ett kassettband till mamma.

Det är vacker utsikt häruppe. Mina tankar fladdrade vidare till en gång när våra tjejer var med och fikade här. Uteserveringen är en pärla. ❤

Det går knappt att komma närmare den gamla ringmuren, till vänster om Solveig.

Till sommaren ska vi gå hit och fika en fin solig dag.

Fika-belåtna traskade vi vidare denna kalla januaridag. Nu är den stora frågan vad jag ska lägga in nästa gång. Det finns en hel de olika saker att välja på. Men först ska jag gå på bloggpromenad några dagar.
Jag önskar dig läsare en fin alla hjärtans dag. ❤ För mig är denna dag speciell. Eftersom det är 29 år sedan jag blev ”extra söt”.

En svår men rogivande uppgift

På gutamål heter solnedgång solbjärga. Jag har under några år samlat på mig information om var på Gotland och Fårö som solnedgången är allra vackrast. ❤
När tillfälle ges kommer vi att undersöka själva vad som är sanningen. 😉

Först ut är Norderstrand i Visby. Vilket av dessa fem foton tycker du är finast? 
Du får gärna tipsa om ditt favoritställe på Gotland. Berätta gärna varför det är vackrast just där. 🙂
Ett:

Två:

Tre:

Fyra:

Fem:

5. Tofta kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉


Du såg kyrkan på håll från butikens fönster i förra blogginlägget. Annars syns kyrkan väl från väg 149.

Under medeltiden höjdes tornet i omgångar.

Det gick inte att öppna porten. Jag hörde sång och musik och var på väg att vända på grusgången. Då öppnades porten av detta trevliga par. 🙂 Duon berättade om det stundande bröllopet. Jag la på lite charm och fick tillåtelse att ta en snabb titt och några foton till min kommande blogg.

Högaltaret är smyckat av ett retabel från 1300-talet med temat Nådastolen. Gud håller sin korsfäste son Kristus framför sig och vid sidorna finns de tolv apostlarna. Kan du namnet på någon av dem utan att googla?

Predikstolen står på den vänstra sidan, där kvinnorna satt. Detta var tydligen mycket ovanligt förr. Vad härligt att det är fria platser i modern tid och att de ”gamla uvarna” till slut insåg att kvinnor passar utmärkt till prästyrket. Undra om de generellt sett är ett strå intressantare att lyssna på..?

Här fanns många fina saker att ta kort på. Läste efteråt att det under trägolvet har hittats silvermynt och bildsten från 400-talet med symboler av solen och att det i tornet finns rosettfönster från 1200-talet.

Måste skriva att jag inte vågade stanna mer än en kort stund.  Fanns därför inte tid att låta tankarna sjunka in.
När vi senare åkte hem från Gnisvärd fiskeläge såg vi en stor buss och flera bilar parkerade på grusparkeringen utanför kyrkan. Antagligen handlade det om ett stort bröllop. Hoppas paret lever lyckliga i många är tillsammans. ❤

Tänkvärda ord från boken Barn skriver till Gud:
”Käre Gud!
Jag var på ett bröllop
du vet och dom kysste
varann mitt i kyrkan.
Får man göra så?
                                 Niklas