S:t Clemens


Precis utanför en av Botaniska Trädgårdens grindar ligger detta hotell, där vi funderar på att bo någon natt.

Nu var det inte sömn vi var ute efter. Däremot lockade ”stenbygget” bakom hotellet. 😉

S:t Clemens var en påve i Rom på 100-talet. Det uppskattades inte att han omvände många människor till kristendomen. Därför slutade det med martyrdöden. Han sänktes i havet med ett ankare om halsen. Därefter är S:t Clemens sjöfararnas skyddshelgon.

Mäktigt att komma in ruinen där det gjorts ordentliga utgrävningar både 1010-1011 och 1971-72. De kom fram till att det funnits tre äldre kyrkor, som alla varit i bruk tills denna kyrka byggdes i mitten av 1200-talet.

Antagligen fanns det glasmålningar i de här ”två hålen”.

Jag gillar den gula växtligheten i den karga miljön. Väggarnas ”maskrosbarn”.

Det tros att kyrkan var en församlingskyrka för danska köpmän. Stilen var påverkad av westfaliska kyrkor och detta blev vägledande för många andra kyrkor på Gotlands landsbygd. Sparsam och enkel utsmyckning var kännetecknet.

De äldsta gravstenarna är från 1100-talet. Ristningarna är gutniska.

Efter reformationen på 1530-talet övergavs kyrkan. Sedan lär det ha varit stall, uthus och stenbrott.

Jag avslutar med sägnen/legenden om guldgåsen. Om den är sann får du själv bedöma. Men det är sant att det levde en tysk man som var borgmästare i Visby. Hans namn var Hans Turitz och han dog 1629, hans epitafium finns i domkyrkan. Hans Turitz var barnfödd i Saltwedel.  Det var också vanligt att kyrkliga dyrbarheter gömdes undan reformationen. Så vad vill du tro? 😉

Skomakargesällen Hans Turitz från Salzwedel i Tyskland satt en gång i början av 1600-talet i ett värdshus i Italien. Plötsligt råkade han höra två gotländska munkar samtala om en skatt. Denna skatt bestod av en gås och 24 ungar, alla i rent guld, som var inmurade i S:t Clemens kyrka på Gotland.
Hans Turitz åkte till Gotland och hittade gåsen och ungarna. Därmed blev den unga lärlingen plötsligt en förmögen man. Istället för att åka tillbaka stannade han kvar i Visby. I staden träffade han en kvinna och gifte sig. Efter en tid blev han vald till Visbys borgmästare.

Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉

Fönster mot gården – juni månad

James Stewart gjorde det 1954. Nu är det Bosse Lidéns tur 2019. 
Yrkesfotografen tittade mot fönster. Jag håller mig istället till vad som händer utomhus på gården, under en timmes tid varje månad. Dessutom är jag inte rullstolsbunden och har tyvärr inte Grace Kelly till hjälp. 
Jag använder heller inte kikare och är tacksam om jag slipper hemskheter som ”Jeff” råkade ut för. 
Här kommer sjätte rapporten. Ögna du också igenom siffrorna. För det är tämligen troligt att det blir din tur en gång att… 😉

Månad: Juni
Datum/veckodag: 190610/måndag
Väderlek: Molnigt
Temperatur: + 19.5
Tidpunkt:  13:25-14:25

Människor:
Kvinnor: 6
Män: 13
Barn/ungdomar: 14                                       TOTALT: 33

Djur:
Hundar: 4
Katter: 0                                                       TOTALT: 4

Fordon:
Privatbilar: 0
Firmabilar: 1
Cyklar: 7                                                       TOTALT: 10
Flygplan: 2

Hjälpmedel:
Rollator: 0
Rullstol: 0
Käpp: 0                                                         TOTALT: 4
Krycka/kryckor/gåstol/:2
Mobilanvändare: 2

Aktiviteter:
Lekplatsbesök: 0
Grillen: 0                                                       TOTALT: 0
Mattpiskaren: 0
Bus: 0

Personligt:
Funderade mycket på roliga episoder från Uppsaladagarna. Flera kåserier bildades i min hjärna. Synd jag inte kan skriva om ”allt”. 😉

Hela året 2019
Januari: 46 träffar
Februari: 49
Mars: 54
April: 75
Maj: 48
Juni: 51
Juli:
Augusti:
September:
Oktober:
November:
December:
Totalt/snitt:

Botaniska Trädgården – junibesöket

DBW (De Badande Wännernas trädgård) Botaniska Trädgården anlades 1855. Det som är speciellt med trädgården är att växter som borde vantrivas här trotsar det geografiska läget. Orsaken är att Visby ligger i odlingszon 1.
En gång varje månad under 2019 tänkte jag och Solveig besöka denna oas som kallas för ”Botan” i folkmun. Vi ser fram emot att se både exotiska växter och mycket annat ögongodis. Välkommen att följa med oss på våra utflykter till denna fantastiska trädgård.

Rhododendron i olika färger mötte oss. Det är riktig nostalgi för oss. Framförallt från vår stora trädgård i Ängalag på Bjärehalvön.

Vad mycket som hänt i denna ljuvliga oas. Vi förstod att vi missat en hel del som blommat över sedan vi var här sist.
Vi hade äntligen med en egen fikakorg. Men nu var benen fulla av nyfikenhet och en del spring. 😉

Allium – men vilken? Botan är även fjärilarnas paradis.

Det ”obligatoriska” Lusthuset som vi inte fotade sist. Nu hade omgivningen fått mer färg.

Gräslök. Inte bara nyttig men vacker också.

Vi tror detta är en Fackellilja. Vad säger du som vet mer? ”Tuff” är den i alla fall.

Allium, ”Album” är häftig.

Detta är en Junkerlilja och detta…

… är ingen blomma utan en Gräsand.

Bakom oss det mäktiga Kejsarträdet. Med oss på fotot är hundarna Sharia och Isa.

Efter en mycket trevlig pratstund med deras matte och en njutbar fikastund var vi redo för att gå vidare. Detta är en Rödfibbla enligt skylten bredvid. Borde den inte heta Orangefibbla?

Atlasvallmo.

I väntan på rosorna – jag tror de finns där nu. För vi besökte Botan på nationaldagen.

En gul ros som vi inte vet namnet på.

Vilka magnifika rötter!

Denna gång lämnade vi vår favoritplats genom en annan grind och traskade vidare på kullerstensgatorna till en plats där det skulle bli bröllop två dagar senare.
Trevlig Midsommar önskar jag alla besökare. ❤

Iittala outlet


Den här butiken såg vi när vi var på Gotland på semester. Nu passade det bättre att göra ett besök där med tanke på avstånd till bostad.

Måste erkänna att jag glömt namnet på kvinnan. Minns bara helt säkert att det inte var My. 😉 Nu hittade jag anteckningen i ett block. Susanne. 🙂

En tanke var att välja ut någon av Rörstrands klassiker och ha dem till vardags. Frågan var vilken vi skulle satsa på, Mon Amie?

Ostindia?

Eden?

Eller istället välja Arabias Paratiisi? Vilken av dessa fyra hade du valt? De tre första hade vi givetvis på Lidéns Samlingsmuseum. Men inte denna. Den var ny för oss.

Jag gillar Muminmuggar. Vi har varit ägare till några muggar av en äldre och värdefullare modell. Dem skulle jag kunna skriva ett kåseri om någon gång. 😉

Lilla My ser extra arg ut fast det är sommar.

Mumintroll. Vilken är din favorit av Tove Janssons figurer?

Detta blev vårt val. Vi har länge sagt att vi ska köpa extra vassa knivar. Perfekt till kött. Just nu när jag skriver detta och ska lägga in det om några minuter befinner sig Solveig och vår äldsta dotter i butiken. Jag tror det blir minst några Mon Ami delar till, kanske assietter. Sedan blir det säkert något annat. Vår tanke har annars varit att vi i sommar för skojs skull ska köpa två tallrikar av olika favoritsorter när vi ser någon loppis som det finns gott om på Gotland. Jag älskar att göra vardagen roligare. 😀

Tillägg:
Butiken stängde för gott den sista augusti 2019. 

Mästerby änge


Vi lät fikakorgen vara kvar i bilen. Den kunde vi hämta sedan.
Mästerby änge är ett av Gotlands största ängen. Det var otroligt rofyllt att vandra där. Lyssna på fågelkvitter. Inte lyssna på störande fordonstrafik. Stanna till vid några intressanta blommor. Bara vara. ❤

För skötseln av änget ansvarar Mästerby hembygdsförening.

Du som vet mer än jag… Visst är det S:t Pers nycklar?

Klart vi tog stigen in i skogen. Fågelsången var vacker. Vädret perfekt och mitt sällskap kunde inte varit bättre.
Det bästa är att alla är välkomna hit. En enkel sund förnuftsregel gäller: Bär dig åt som folk.

Om någon vill se hur Gotland såg ut på järnåldern sägs det att Mästerby änge ska vara att rekommendera.

”Den ljuvliga blå ängen”.

Glöm mig inte. ”Förgätmigej” är en av mina många favoritblommor.

En tuff Volvomodell som ofta sågs på vägarna i min barndom.

Nåväl! En blå Hyundai är inte fy skam. För i den hägrade en termos med kaffe och gott fika. Efter den rofyllda stunden åkte vi vidare till socknens medeltida kyrka. När vi ändå var i krokarna blev det två till i närheten.
Vad jag älskar sådana här platser som Mästerby änge. Har det att göra med ålder och att jag sprang in i en vägg en gång? Nja. Förr älskade jag visserligen energisysselsättningar, spännande äventyr, att resa kors och tvärs, fullt ös med mera. Få eller ingen alls visste om att jag redan som ung uppskattade mina ensamma stunder där jag var ett med naturen. Där jag landade mellan varven. Både vandrande, klättrande, cyklande när ”alla andra” fortfarande sov. Ibland tvärtom, liggande på en filt med blicken på molnen som gled förbi. Ibland stannade jag till i en rörelse för att njuta av ett skyggt djur i en dunge. Sådana stunder var guld värda för mig. Något jag kunde leva på när en föreläsare entonigt kunde få en timme att kännas som minst ett sekel. 😉 Tror att jag blev en bättre medmänniska på kuppen.

Alla behöver vi bli bättre på att ta hand om oss själva. Ung som gammal. Frisk som sjuk. Vissa saker behöver inte ens kosta pengar. Allemansrätten i Sverige är unik. Den ska vi hjälpas åt att vårda med ömhet till kommande generationer.  ❤

21:46


Det var klockslaget då solen skulle gå ner i Visby. Lite sorgligt att det snart vänder och går åt andra hållet.

Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Ett stort molntäcke hade samlat ihop sig.

Men det kan bli bra och sevärt ändå.

Månen över Snäckgärdsporten är redan beredd på att ta över stafettpinnen.

Är det en häger? I så fall inte alls lika stor som den som skrämde mig utanför sovrumsfönstret i Skummeslövsstrand. Någon som vet?

Jag drar till med en gräsand. Rätt eller fel? Gillar speglingen och fotspåren i vattnet.

Hur många stenar ser du på fotot? När öborna har svårt att sova här på Gotland räknar de lamm. 😉

Det är fint att cykla längs med havet. Vi skulle kunnat komma hit långt före vår bil om vi tävlat med oss själva på två hjul. Sedan var det där med hemresan och uppförsbackar.

Farväl solen. Hoppas du inte är lika blyg nästa gång jag vill se en solnedgång med eldklot.

Själsö hamn


Jag satt och betraktade den stora fågelfamiljen. Fick tyvärr inte riktigt till den perfekta skärpan på de små ungarna.

Rönnen hade börjat blomma. Detta var på Kristi himmelsfärds dag. Givetvis kunde vi inte låta bli att rulla ner till hamnen och fiskeläget efter den goda fikan på Själsö bageri (förra blogginlägget). Delen själ i namnet Själsö betyder säl.

Jag tog några riktigt fina porträttfoton som får förbli privata. För jag har inte frågat hästarna om de gick med på att vara med på min blogg. 😉

En av dem var extra törstig. Jag gillar hästar. Trots att jag aldrig ridit.

Själsö Hamnförening är en ideell förening som har som mål att arbeta för att området ska bevaras för framtida generationer.

Gamla kunskaper kan sitta djupt. ”Svartkämpe” sa Solveig som svar på min fråga. Sedan berättade hon om sommaren 1985 när hon pressade växter inför en tenta på Lärarhögskolan i Jönköping. Själv tog jag vägen till Kos den sommaren och en pressande sol.

Denna blomman spikar jag på två sekunder och minns två skilda episoder som både hör ihop och inte. Min pappa uppskattade inte att jag blåste mig runt i vår välskötta trädgård. Trettio år senare var det Jennifers och Lizettes pappa som inte uppskattade samma blåsande. Saker går igen och saker byter plats. När jag och grannbarnen lirade landhockey på gatan var bilarna störande matchmoment där målen skulle flyttas. När jag som artonåring körde bil på en gata … 🙂

Snart var det dags att köra iväg till Visby flygplats. Visst är det mycket roligare att hämta våra döttrar än att lämna dem. Men det allra viktigaste är att de har det bra. Imorgon kommer storasyster hit.

 

Själsö Bageri


Vi har köpt bröd av dem från den tuffa brödbilen (modell Citroën HY) vid Östercentrum. Nu ”fiskade” vi efter en mysfika med vår yngsta dotter. Fast för henne var det frukost.

När vi kom med flyget från Arlanda i söndags och flög precis över detta mysfik såg vi att det kryllade av människor och bilar. Turistsäsongen är på allvar på G.

På en klint mindre än två mil norr om Visby ligger denna juvel där man bakar suveränt surdegsbröd i den vedeldade stenugnen. Det går både att ta med sig hem eller fika på plats. Eller varför inte en kombination.

Här finns mycket godsaker att välja på i bageriet som snart firar fem år. Det här är en av ägarna. (om jag inte tar helt fel.)

Möjligheter att sitta inomhus med gemytlig inredning, på terrassen eller i trädgården. Allt efter smak och väder.

Det var skönt i solen trots den tidiga morgonen, så vi valde terrassen. En kylig höstdag ska vi prova inomhus.

Medan vi väntade på dryck och mat passade jag på att leka med mitt extra objektiv och direkt blev jag nostalgisk. För där nere ligger det. ❤

Själsö fiskebodar som jag skrivit om tidigare och blev så förtjust i. (Kategori fiskeläge) Det måste vi visa Lizette när vi fikat klart.

Vilket gott surdegsbröd. Alla tre var nöjda med sina val.

Några tyckte jag var för gammal för att leka i ekan och det blåste lite för mycket för att lira utomhuspingis.

Nära här satt vi.

Jag uppskattar att glida omkring med bilen en bit från den vanliga ”huvudleden” längs med den norra kustremsan. Ibland vika av neråt och se var man hamnar. Det är då de små smultronställena dyker upp.

Detta var fik nummer 10 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Tio pärlor med det ”lilla extra”. ❤

Langhammars/Langhammarshammar


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.