Om http://bosseliden.wordpress.com

Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått". Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.

Slite runt; del 1-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

”Den lilla blå” fick stå och njuta av utsikten på Lotsbacken i Slite. Själva tog vi ner de två cyklarna, som hängt med bakom bilen under 37 km från kust till kust. Längre är det inte att förflytta sig från Visby. Nu var det dags för andra etappen på två hjul i kategorin 88 minuter.

Under den första delen behövdes inga pedaltag. istället gällde det att hålla nere farten med hjälp av att bromsa i den branta backen.
Hotell Slitebaden har en otroligt intressant och brokig historia, som jag läste om när vi kom hem.
I korthet: 1873 byggdes det nuvarande huset upp. Ägaren var grosshandlaren och riddaren Johan Axel Backér. Bara elva år senare dog han, endast 55 år gammal. Bouppteckningen var på 44 sidor. Tillgångarna landade på totalt 325 590 kr som motsvarar ungefär 22 miljoner i dagens tideräkning.
1923 startades hotellverksamhet i byggnaden. Om du tagit in där en natt det året, hade du fått pröjsa 5 kr för ett rum.

Slite Sjöfartsmuseum ligger lämpligt nog vid hamnen. 🙂 Varje pryl därinne ska ha en egen berättelse. Där finns möjlighet att lära sig hur arbetet och vardagen på sjön/havet gick till. Jag gissar på att många skolklasser har varit där på besök under åren.

Det är härligt med speglingar i vatten. Cementa fabriken syns överallt. Inte bara i Slite, utan även när vi befinner oss på andra platser. Vi brukar skoja om det ibland, när vi ska fotografera. För givetvis syns det inte på Sudret, längst ner på Gotland. 😉

Läste att Strandridaregården har varit skola för barn med speciella behov. Såg också att fastigheten var till salu för några år sedan. Undra hur läget är 2021?

Nu hade vi nått min favoritsträcka. Vad kul det var att gräva i tennishistorien och läsa om att Slite tampades med Båstad, om titeln landets tennismetropol. Men det var några ”år” sedan. Första banan i Slite anlades redan på 1920-talet.

Liten men fin sandstrand, med en slags kurortskänsla.

Slite strandby har 77 stugor. Vi har funderat några gånger på att hyra en av dem. Härlig utsikt över havet och skärgården. Du läste rätt. Slite är den enda platsen på Gotland som kan ståta med att ha skärgård. Sedan känner jag också till att Stockholm har ett par fler skärgårdsöar. Vem vet? Ligger de sömnlösa i vår huvudstad kan de räkna öarna. På fastlandet räknas det får. Här på Gotland räknar vi enbart lamm och lammbarn. 🙂

Vi fortsatte en bit till på kuststräckan, innan vi tog sista vägen uppåt igen och fortsatte trampa längs nya vägar. Härligt att få en helt annan uppfattning om en plats, som vi tidigare mest passerat eller där vi valt ”centrumgatan” som ”alla” tar. Del två kommer imorgon. Välkomna.

Info till årets fototävling:
Söndagen den 8 augusti klockan åtta (20:00) finns åtta svartvita dörrar i ett blogginlägg.
Redan klockan 23:59 stängs åttonde akten. Din uppgift är att svara med två bokstäver på min ”enkla” fråga. 😉

Denna information kommer i varje blogginlägg, fram tills det är dags. I efterhand kommer jag kontinuerligt att radera och göra inläggen reklamfria. Bara behålla det sista så länge det är aktuellt.
Aktuell tabell efter 7 tävlingar finns på plats i juli-inlägget.

Pärlemorfjärilar

Vi skulle göra en lite kortare utflykt häromdagen. ”Kan vi inte åka till den där parkeringsplatsen som vi kört förbi några gånger när vi kört norrut?” frågade jag Bosse.
Han var med på noterna direkt och vi drog iväg. Det var lite längre än vi mindes, men till sist kom vi rätt.
En liten stig rakt in i skogen såg spännande ut. Fast ibland tror man fel. Visst var det skuggigt och skönt i skogen, men det var också allt. Och varje gång jag stannade med mitt macro så blev jag attackerad av mindre vänliga myror. Bosse undkom eftersom han inte stod stilla.
Vi vände efter en stund och när vi kom tillbaka till parkeringen upptäckte vi ett flertal fladdrande fjärilar. De tycktes vara extra förtjusta i tistlarna.

De flesta fjärilar jag träffat på sätter sig med hopslagna vingar och är inte alls lika tillmötesgående som de fjärilar, med helt utslagna vingar, som jag kan beundra exempelvis på Instagram.

För att fotografera fjärilar krävs tålamod och tid!

Det kan ju hända att fjärilen bestämmer sig för att slå ut sina vackra vingar.

Som du kan se i rubriken så har vi lyckats komma fram till att detta är en slags pärlemorfjäril. Nästa fråga är förstås vilken? Och, hur många olika arter finns det egentligen?
Min småkrypsbok säger 18, på nätet varierar uppgifterna (17-20).
På Jordbruksverkets sida läser jag att pärlemorfjärilarna fått sitt namn på grund av pärlemorskimrande, vita fläckar som de flesta har på undersidan av bakvingarna.
Kanske är det dessa fläckar som fjärilarna egentligen ville visat upp för mig? Tyvärr var jag dum nog att inte fotografera några hopslagna vingar från sidan.
Jordbruksverket informerar även om att artbestämning av pärlemorfjärilar är en utmaning för nybörjaren eftersom utseendet skiljer sig ganska lite mellan de 17 arterna. Efter att ha jämfört med bilder på olika sidor kom jag fram till att de har alldeles rätt. Skogspärlemorfjäril? Ängspärlemorfjäril?

Längs stigen hade jag tagit bild på en pärlemorfjäril som, vid närmare granskning av bilderna, visade sig ha ett annat mönster längs kanterna av vingarna. Påminner om bilder av silverstreckad pärlemorfjäril. Men det får vara osagt om det verkligen är en sådan.
Vad har jag lärt mig? Jo, nästa gång ska jag börja med att fotografera de hopslagna vingarna.

Godmorgon! Är du riktigt vaken än?

Ännu en gång passade jag på att strosa omkring i den orörda sommarmorgonen.

När Solveig vek av mot Botan för sitt macroinlägg fortsatte jag branten uppför Silverhättan, innan jag gick in på Tranhusgatan. Därefter valde jag några tvärgator, som jag aldrig besökt förut. Snart kände jag mig som en turist i Visby innerstad. Ofta glömde jag bort att stanna för att fotografera. Både ruiner och Domkyrkan S:ta Maria skymtade förbi. Människorna som jag mötte gick att räkna på två händer. Därför kunde alla mina tio tår ägna sig åt annat på lägre nivå. 😉 Själv nynnade jag på en dänga med Kicki Danielsson.

God morgon! Har du sett nå´ glatt i tidningen? Nej, det var väl längesen.

God morgon! Ta och leta fram ditt bättre jag.

Se solen, åter stiger solen. Se solen, det blir en härlig dag.

Se här kommer dagen. Ljusare visioner. Sången har fått vingar. Åter glada toner.

Borta är nu natten. Hör på alla skratten.

Godmorgon. Hur är det med kärleken? God morgon. Har du satt din sista slant på den? Hur är det med kärleken? Är ni överens om den?

Klockorna ska ringa. Sångerna ska klinga. God morgon, god morgon, min vän.

Hej sötnos! Är det min STORA kärlek med gröna ögon som du har koll på?
Den här gången behövde jag inte leta länge innan jag stötte på Solveig. Som avslutning satt jag i lusthuset och njöt av solen, fågelsången och allt vackert omkring oss. Vilken suverän start på en morgon. Detta skulle jag unna alla mina medmänniskor. ❤

Fotnot:
Text och musik till denna klassiker, som lätt kan fastna i huvudet, har duon Uno Svenningsson och Staffan Hellstrand skrivit.

Sigsarve strand

Jag hade länge längtat efter att få komma till Sigsarve fiskeläge, när det antingen var full blom på blåeld eller en magisk solnedgång var på gång. Nu stod vi där istället och såg ner mot den kultförklarade platsen, som låg inbäddad under en himmel som skvallrade om ett annalkande ösregn.

Från höjden zoomade vi in och funderade på hur hal stigen ner var efter allt regn på natten.

Vi halkade till några gånger men färden ner gick bra.

Havet har nött bort den yttersta delen av klinten så det bildats en bred klapperstrand nedanför de branta klipporna. Det här måste vara en av Sveriges mest orörda stränder. Så långt ifrån Tofta strand det går att komma en sommarhet gotlandseftermiddag i juli. Året då Gotland slagit nytt besöksrekord. Förra veckan var här 76 300 besökare.

Det är lätt att tro att det är en lugn och skyddad plats. Men stranden ligger helt öppen för västliga och nordvästliga vindar. Därför byggdes fiskebodarna för att Sigsarvebönderna som lagt ut nät skulle kunna stanna kvar och bevaka läget. Om vädret skiftade karaktär skulle de snabbt kunna ta upp näten.

När jag stod där vid strandkanten försökte jag tänka mig in i hur det var förr. Plötsligt tyckte jag det rådande vädret som vi hade, passade utmärkt in tillsammans med mina historiska tankegångar. Där fanns inte plats för blåeld och solnedgång. Istället var det fisk på bordet som gällde.

Hall-Hangvar naturreservat har så många godbitar. Nu hade vi tagit oss upp för branten och befann oss strax intill där vi slutade, när vi vandrat från Svarthäll. Nu skulle ”Den lilla blå” få bekänna färg igen. För den smala gropiga grusvägen ner & upp till kustvägen 149:an hade åtskilliga dramatiska inslag och var inte gjord för fordonmöten. Ösregnet kom som tur var någon timme senare.

”Morgonstund har guld i mund”

Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.

Tidig söndagsmorgon, solsken och vindstilla. Vad kan då vara bättre än att ta en tur ner till Botaniska trädgården? Inget, tror jag.

Så här i juli finns det blommor av alla de slag…

… i olika färger…

… och former…

Var och en vacker på sitt sätt, om man tittar noga.

”Botan-katten” som brukar dyka upp ibland vid våra besök verkade inte speciellt intresserad av att hamna på bild. Den var mer intresserad av att smaka på bladen.

Spindeln hade ett enorm nät men tycktes inte ha haft tur med att fånga in morgonens frukost…

Runt den lilla dammen upptäckte jag några små trollsländor. En av dem var vänlig nog att sätta sig en kort stund så att jag hann ta några kort. Visst är den söt?

Är definitivt ingen expert på fjärilar. En kålfjärilshona?

Nyckelpigan fick jag vänta på ett tag. Den kröp under, bakom, uppochner… innan den äntligen kom på rätt håll.

Det där med skärpa är ett kapitel för sig… Men ordspråket håller än. Den som går upp tidigt hinner med mycket.

En av Sveriges finaste kustleder

Bloggrubriken ”lånade” jag från en text av Länsstyrelsen. Den närmaste fortsättningen lyder, ”Längs leden har du utsikt från höga, mäktiga klintar…”

Antagligen fick vi sista parkeringsplatsen vid Svarthäll. Efter vår frukost, i skydd av en sanddyn och med solen uppvärmande i ansiktet, började vi traska iväg på Klintkustleden. Starten var ”snäll”. Men vi visste vad som väntade längre fram. Barnet inom mig såg med spänning fram emot just den etappen.

Redan under vår första halvtimme såg vi folk vakna till liv. Många drog sig ner till havet för diverse vattenaktiviteter.

Själva funderade vi aldrig på tanken att ”bergsklättra” för att få upp kroppsvärmen.

Otroligt generöst att lägga dit ved, på de tre eldplatser som vi passerade förbi. Måste vara mysigt att sitta där runt lägerelden på kvällskvisten.

Vresrosen var en vacker färg- och energikick, innan starten uppför. Nu fanns det ingen återvändo.

Det grova repet kom väl till pass. Ingen av oss var andfådd när vi kom upp. En lång stund stod vi bara och njöt innan…

…vi traskade vidare på stigen längs klintkanten.

En halvslumrande havsvakt och en lite bister, äldre vakt, på andra fotot. Snacka om att ha stoneface. 🙂

Här hade vi suverän utsikt mot Ireviken, varifrån vi har flera trevliga minnen.

Den välgjorda trappan var snäll mot båda riktningarna. ”Repetappen” var lättast uppåt. Ner kom vi såklart. Annars hade du inte fått se någon av bilderna. 😉

Sammanfattning:
Gotlands största naturreservat, Hall-Hangvar, lyckades återigen leverera ögongodis av hög klass. ❤

Högby äng

Bulhuset är byggt kring sekelskiftet 1800 och tillhörde handelshuset Reinhold Wittberg & son. I magasinet förvarades salt och hudar m.m. 1979 skänkte köpmannen Jan Wittberg bulhuset till Hemse Hembygdsförening. Numera går det under namnet ”Wittbergska bulhuset”. Undra hur länge ”rosorna” hängt med? Det ser ut som en gammal sort.

Det får mig att tänka på ett herrlag stort som ett fotbollslag. Min fantasi leker med tanken, om elva kvinnor hade fått samma uppgift precis intill i samma äng. Vem hade fått ihop sitt bulhus först? 🙂 Intressant att ägaren och givaren deltog i projektet.

Klockstapel & kors.

En fin bandtun runt Högby äng i Hemse. Här hamnade vi av en slump. Det fanns fortfarande en ”tickande klocka” när vi cyklade runt i Hemse under 88 minuter. Plötsligt dök platsen upp och vi stannade timern och klev av cyklarna en stund.

Ps.
Vi har hunnit med en ”88 minuter” till. Vilken tätort på Gotland tror du vi cyklade i då?

Gothemshammar – vacker strandvallskust

Frukosten intogs vid ett bord strax intill badbryggan. Därefter ville vi på två hjul beta av en skön vit kustremsa på östra sidan Gotland. Vi hade varit och rekat någon vecka tidigare för att veta var vi kunde ställa bilen.

Få backar. Fler gropar. Fin utsikt. Fantastisk Förmiddag.

Ser du fontänen vid hällarna?

Grusvägen följer mestadels stenstranden. En kort sträcka cyklade vi i barrskogen. Där ska orkidén knärot växa och blomma i slutet av juli och augusti. Bra skäl att återvända.

Solveig hade med macro och minsta stativet.

Vissa blad gör sig bra på bild.

Jag tror det var jag som upptäckte gubben med det breda leendet efteråt. (Ingen fejkbild)

Vi vände när vi såg fiskeläget Botvaldevik. Där har gotlanduppochner varit tidigare. Då blåste det kallt. Nu var det ett perfekt cykel väder. Ibland parkerade vi cyklarna och gick ner till den natursköna och sevärda klapperstensstranden.

Vi mötte en del morgonpigga personer. Inga som kom med cykel. Bara de som sprang eller promenerade. Eller höll till vid någon husbil.

Cementa i Slite kör antagligen dygnet runt.

I Gothemshammar ska finnas en av Gotlands värdefullaste fossilsförekomst. Vi spanade kanske inte så noga. För på det området kammade vi noll. Fast vi lyckades hitta en katt bland hermelinerna. Nästan lite hjärtlik.
Dessutom såg jag gott om blåbär. Tyvärr hade jag ingen tom liten burk med mig. Däremot flera trevliga minnen med hem. Helt gratis.

Dåtid, nutid, framtid

Gotlands största sammanhängande gravfält, Lilla Bjärs, ligger sydost om Stenkyrka medeltidskyrka. Den största anläggningen, ”Äuglehaug”, är detta röse med 17 meter i diameter.

Jag upplever det som om vi byter ”värld” när vi kliver över stättor. Den grå vardagen lämnar plats för något nytt; vackert, sevärt, lärorikt, Tänkvärt, motion m.m.

Det finns på området över 1 000 synliga gravar från brons- och järnåldern.

De vanligaste gravformerna är nämnda rösen och låga stensatta gravar. De flesta rösen är över sex meter i diameter.

Tyvärr har flera av dem blivit plundrade.

Vi kunde också njuta av nutidens färgskala i naturen och…

…och få en glimt av nästa säsongs blåbär. Men nu gällde det mest att sätta sig i säkerhet, innan det blev ösregn. Himlen var mörkblå och det var lugnet före nästa skur, som vi väntade ut i bilen, innan vi rullade vidare.

Rosornas ö; del 3

Gotland har många smeknamn. Ett av dem är ”Rosornas ö”. Därifrån är det inte långt till att konstatera att Visby är rosornas stad.
Häromdagen cyklade vi in genom Dalmansporten med kameran i högsta hugg. Vi valde en tidig morgon (som vanligt) för det är då som det känns som att vi nästan är ensamma i stan.

Vi kunde snabbt konstatera att värmen och den gassande solen gått hårt åt många av de vackra rosenbuskarna. Men, vissa hade klarat sig bättre än andra.

Ibland är det svårt att veta vad ögat ska fokusera på. Utsikt eller rosor?

Vilken färg är vackrast?
Tur att det inte finns något rätt svar på den frågan. Var och en kan välja sin favorit.

De som bor i Visby innerstad är förmodligen ganska vana vid att deras hus hamnar på bild.

Egentligen är det förvånansvärt att rosorna trivs så bra här och att de kan blomma så överflödande. De har verkligen inte speciellt mycket jord där de växer.

Men en sak är säker. Det är svårt att inte uppskatta rosornas skönhet och färgprakt när man cyklar eller går omkring innanför muren i Visby.