Om http://bosseliden.wordpress.com

Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått". Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.

Hallshuk fiskeläge

På Gotlands nordligaste udde ligger Hallshuk Fiskeläge. Platsen ingår i det stora naturreservatet Hall-Hangvar.

Detta har under flera år varit en av Gotlands mest lönsamma fiskeplatser. Trots att det saknade en naturlig hamn och stenpiren inte byggdes förrän 1927.

Till platsen kom fiskare från hela Gotland, men även fiskare från Stockholms skärgård och Baltikum.

Undra när boden med skylten Museum är öppen?

Under långa perioder på 1600-, 1700-, och 1800-talen fanns det här gott om strömming, torsk och flundra. Till och med lax gick det att få upp på 1900-talet.

Tyvärr finns inte alla de gamla bodarna kvar. Jag läste att på 1940-talet bodde det ungefär 75 personer fast här och de flesta sysslade med fiske. För tre år sedan bodde här 10 personer året runt. 2021? Jag vågade inte ringa på husen med min kulram under armen. Det var trots allt en tidig söndagsmorgon och ”alla” tycker inte allt är KUL. 😉

När vi var här för några veckor sedan var det soligt, varmt, stillsamt och behagligt. Vi valde denna morgon att inte köra upp till den ca 25 meter höga klinten. Men vi har varit där två gånger förr. Första gången 2009 under en familjesemester. Avslutningsbilden är från det tillfället.

Då förklarade vi säkert för våra badsugna töser att vi absolut inte ville att de skulle bada vid stranden. Visserligen sträcker sig en grund kalstenshäll på havsbotten hundra meter ut från stranden. Men utanför den blir det bråddjupt och får underströmmarna tag i badaren …

I väntan på nytt kök; del 2

Inser nu på kvällskvisten att jag inte kommer att hinna med imorgon att lägga in del 2, som jag nämnde i förra inlägget. Därför kommer det samma dag som ettan.

Vi har flera gånger sett skylten med namnet Lullyhill, men aldrig tidigare har vår nyfikenhet vunnit över motståndarna, att fortsätta kustvägen mot något annat större mål. Den här gången var det ett lämpligt tillfälle, att se om vi kom någonstans eller måste vända?
Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för något slags ”område”. En plats där man hyrde in sig en vecka/en natt ?
En lagom stor grusplats, för att ställa bilen fanns utanför området. ”Den lilla blå” tyckte det var skönt med skugga. Vi gav oss först in på en gammal spännande stig från förr – rakt in i snårskogen. Trafiken hördes som en trygghet när det började bli lite för många ”stigval” att hålla reda på. Efter att ha letat oss tillbaka till bilen fortsatte vi längs utsidan på gotlandstunet. Det var rätt kuperat, som det är i denna del av Gotland. Självklart måste vi få reda på vart stigen ledde. Det slutade med att vi kom fram till Snäck camping. Där gick vi ner mot havet en bit, innan vi vände tillbaka i uppförsbacken.

Lunchen intog vi på en plats som vi bott på förr. Restaurangen fanns kvar, men stugbyn har blivit privata bostäder, efter vi bodde i denna gula stuga. Vad bra våra döttrar hade det här. Mindre än femtio meter till pool, studsmatta, glass & godis och nya kompisar. I deras ålder var det guld värt.
Vår lunch i skuggan var mycket god. Mums.

Vi satt på en filt och studerade hur fågelungarna följde sin gräsandsmamma, en häger som lyfte för snabbt och många andra fågelarter som inte fick vara med i blogginlägget. Men när Snäckschimpansen envisades med att få vara med var det bara att lyda. 😉

Nu hade vi förflyttat oss till naturreservatet Galgberget. Solveig låg på en filt medan jag utforskade nya ställen, som jag inte trampat på förr. Men båda började vi längta hem och vi tittade allt mer på klockan. Vi såg naturligtvis fram emot att få se ”vårt nya kök”.

Ambulanshelikoptern från Stockholm gick ner för landning på sjukhusplattan. Plötsligt tyckte jag inte mina egoistiska tankar var viktiga längre. Istället gick tankarna till den medmänniska som teamet skulle hämta. ❤

Det här fikabordet ska jag visa Solveig någon gång, när vi kommer till Galgberget igen.
Svettiga och trötta drog vi oss hemåt. Vilken tajming. Vi mötte montören som var på väg bort med sin firmabil. Han var precis klar med vårt kök. Elen var också påkopplad. Innan vi åkte iväg tog Solveig kort på vårt ”gamla kök”. Nu tog hon nya bilder och skickade iväg dem först till våra döttrar. Som givetvis inte vågade skriva att det förra var snyggare. 😉
Imorgon ska vi leva i ett annat kök. Men nu ska jag packa vidare.

Fotnot:
Samma information till del 2. Jag svarar eventuella kommentarer med en…

I väntan på nytt kök; del 1

Vilken tur vi hade med vädret. För det är inte så kul att sticka iväg klockan 07:15 och sedan inte helt veta när vi ”kunde” komma hem igen. Punktliga var både montören och elektrikern som skulle koppla ifrån elen.

Ifall det skulle uppstå problem ville vi inte åka iväg för långt ifrån Visby. Första stopp blev vid Krusmyntagårdens parkering. De hade såklart inte öppet vid den arla tidpunkten. Vi kunde ända från gången utanför, njuta av deras ”trädgård”.
Istället för att gå ner direkt till havet valde vi att utnyttja allemansrätten och traska omkring från höjden, utanför de få privata husens tomtgränser.

En stund satt vi på en snitsig träbänk och njöt av utsikten mot Brissund fiskeläge. Ett sällskap var på väg ner för ett dopp när Solveig snabbt flög upp i ett hopp, från bänken. Orsaken var stora myror som attackerade hennes ben. Själv klarade jag mig helt från bett. Antagligen ansåg de att jag inte var lika söt. 😉

Vi följde blåelden ner mot strand och hav innan vi gick förbi bilen på parkeringen och fortsatte på en för oss ny stig, strax utanför privat område, mot ett hav i en annan färg.

Solveig fick nästan slita mig från vallmo, grönskan och utsikten mot havet. I lugn takt rullade vi vidare på de smala slingrande vägarna nedanför kustvägen och nådde Själsö bageri. Alltid ”nice” att fika här. Det hör till en sommar på Gotland. Tänk vilka veteraner vi blivit redan. 🙂

Det tredje stoppet var en avsvalkande promenad längs Själsöån, innan vi flyttade bilen några hundra meter ner till fiskeläget.

Själsö fiskeläge och en promenad längs stranden norr ut, tillhör också en favorit. Här har vi varit vid olika tidpunkter på dygnet. Kanske är solnedgångsbesöket mitt personliga favoritbesök här – än så länge. 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Vi jobbar med att få allt på plats igen. Vilken skillnad till det bättre det var, när vi sju timmar senare kom tillbaka. Allt ljusare, vi upplevde också köket som större.
Vi håller även på att packa inför en ny hemester. Ska bli jättespännande att bo i en stuga på en helt ”vit plats” på öjn. 😀
Del två tänkte jag försöka hinna lägga in imorgon bitti.
På återseende.

Blåvingar

Det finns tjugoen olika arter av blåvingar. Vanligast är att hanarnas vingar är blå och honornas bruna. Men det finns alltid undantag. Ibland är båda könen bruna.
Detta är en Puktörneblåvinge. Dess vingspann är mellan 23-35 mm. Flygtiden är från mitten av juni till mitten av augusti. Arten finns i hela Norden. Den är en av få dagfjärilsarter som är bofasta på Gotska Sandön.

Egentligen höll Solveig på att leta efter orkidén flugblomster i ett kärr i ett änge. Jag befann mig intill på en kletig grusväg med min kamera. Det var då hon utbrast. ”Ge mig din kamera snabbt.” Hon hade inte tid att ställa upp något stativ m.m.

Vad förvånade vi blev båda två. Många gånger när vi försökt ta kort på fjärilar brukar de lyfta, innan vi ens riktat kameralinsen mot dem. Nu kunde Solveig både ta kort och förflytta sig närmare och närmare.

Naturen i färg; färgstarkt

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

För några veckor sedan fick jag se Gotlandssippor, för första gången i mitt liv. Jag hoppas att det blir fler träffar eftersom det var ett färgstarkt möte. Att mitt macro dessutom, för en gångs skull, lyckades få till flera bilder som jag blev riktigt nöjd med ser jag som ett extra plus. Kombinationen mellan den starkt gula och den lika intensivt lilablå färgen hade kanske fått ett och annat ögonbryn att åka i höjden om det varit en kombination på ett par klädesplagg, men i naturen är det liksom helt okej. Det blir bara en helt underbar blomma.

Om möjligt ännu starkare kombination hittade jag i denna pion, givetvis på favoritplatsen Botan.

För många år sedan gick jag en kurs på Högskolan i Halmstad. Vill minnas att den hette ”Bildskapande i undervisning och vård”. Ett av de bestående minnen som den kursen gav var när vår lärare klickade ut grundfärgerna på ett stort papper och sedan lät oss elever blanda till den ena nya färgen efter den andra. Till slut hade vi ett papper fyllt med alla slags färgnyanser. Den här blommans färg hade vi förmodligen fått fram med rött, vitt och en liten skvätt blått. Visst är det en underbar blomfärg?

Syrener är ljuvliga på många sätt. Inte bara för sina färger utan också för sin doft.

Det är något visst med gult. En färg att bli glad av. Inte är det fult i alla fall!

Vet inte hur många bilder på vallmo som jag sett på Instagram under de sista veckorna. Den här har ingen riktigt skärpa någonstans utan blir lite mer som en vallmo i akvarell.

På vår gård utanför huset har någon sått blåklint i olika färger. Vaktmästarna klipper runt om så att det blir en liten äng av blåklint mitt i gräsmattan…

Det japanska körsbärsträdets blommor har för länge sedan ”snöat bort”, men jag hann med att fånga dem på bild.

Färgstarkt måste förstås avslutas med en solnedgång. Det sägs att solnedgångar på Gotland är något alldeles extra… fast de är nog lika vackra överallt.

Text och foto: Solveig Lidén

Charlottendal

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

V

Vår

s

Sommar

Höst

Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Västerhejde kyrka var den fjärde kyrkan som vi besökte sedan vi flyttade hit i augusti 2018. Jag minns att det fortfarande var tropisk värme och vi hade tagit paus i röran här hemma för att åka ner till Tofta möbler och köpa/hämta hem ett skrivbord. Bakom kyrkan noterade vi att det fanns en offentlig led in i skogen via en ”djurgrind” och vi gissade på att det skulle kunna gå att vandra runt dammen. Men då var det slut på nöjena. Plikten kallade.
En annan gång… förra sommaren åkte vi hit för att ta en första bild – sommarbilden. När vi kom hit i höstas för att ta andra bilden möttes vi av en helt annan syn. Kalhygge på ett stort område. Mycket mer ljus. Allt förändrat. Därför fick höstbilden bli ”vår” första bild i arkivet från Charlottendal – som platsen heter.
Oj vad kallt det var i vintras om fingrarna vid fotograferandet. Dessutom läbbigt att pulsa omkring i snön och inte helt veta var stubbarna, trädrötterna och andra nedre faror fanns. Allting är relativt. Minor behövde vi inte oroa oss för.
Det varma teet värmde extra mycket. ❤

Extratext:
Glöm inte årets fototävling med de svartvita dörrarna. Juniinlägget är det sista innan de tre finalomgångarna tar vid. Då med annat poängsystem och ny variant på uppgifter. Poängen från januari-juni tar ni givetvis med er. Men fortfarande kan någon som aldrig deltagit eller har få poäng stå som segrare i september. Eller hamna på pallen. Missa inte chansen. 🙂

Harudden

Återigen ett fint ställe som vi hamnade på, av en ren slump. Egentligen letade vi efter en äng, precis bredvid vägen, där det skulle finnas ungefär sju olika sorters orkidéer vid nästan exakt samma datum, enligt en ”dagboksanteckning” på en seriös sajt. (Endast fem år tillbaka i tiden). Kan någon lustigkurre med allt för mycket energi ha möblerat om? Just detta änge flyttades till Fårö och … 😉 Chauffören störde min fantasi.
”Ska vi svänga ner”? undrade Solveig. Sekunden efteråt kom jag att tänka på en Instagramvän, som hade lagt in en tilltalande bild från en plats med namnet Harudden. Jag hade frågat henne om vägen dit och insåg att vi var på rätt plats. Bara över ”hindret” för lammen och vidare ner på den smala vägen mot havet.
Med tanke på dikena hoppades vi slippa fordonsmöten.

Där stod några bilar och vi gissade på att det handlade om morgonpigga vandrare som gett sig iväg på tur.
Vilken underbar rutt det måste röra sig om längs den vackra kusten. Ett paradis för den konditionsstarke som uppskattar hav, fåglar, växter och fixar att bestiga branter på upp till 30 meter. Givetvis går det att dela upp vandrandet på etapper. Är man fler i gänget går det att placera ut bilar på olika p-platser. Då behövs ingen ”återvandring”. 🙂
Som ung hade jag älskat att bo på Gotland. Ett smörgåsbord av rang.
Hall-Hangvar som naturreservatet heter är det största på öjn. (Nästan 30 kvadratkilometer stort.)

Kliva över eller välja andra hållet?

Vänster eller höger? Alla dessa tilltalande val. Åtskilliga stenkast ifrån kolera eller pest.

Här var det blött. Där trivdes en speciell orkidé.

Själv trivs jag nästan alltid längs havet. ❤

Eller att hitta nästa orkidé först. 😉 Den där privata tävlingen som vi hittade på förra året är sedan Solveig blev med tungt macro inte speciellt rättvis längre. Därför har vi egentligen lagt den på is.

Eftersom vi åkt dit i EN bil var det en STOR fördel att skuggorna till slut möttes i en date. ❤

63. Vänge kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

I mitten av Gotland ligger Vänge kyrka.

Tornet från omkring 1200 är den äldsta delen.

Kärnkyrkan i Vänge var en ”ikonisk kyrka” som hade fina fasader med reliefstenar med figurscener. Hela trettiosju av de reliefstenarna, från kärnkyrkans kor, är inmurade i ”den nya” kyrkans långhus. Här är en av dem, som finns att se invid korportalen.

Dopfunten är utförd av stenmästaren ”Hegwald” vid 1100-talets slut. Den är mycket välbevarad med sina scener från skapelseberättelsen och Kristi barndomshistoria.

Triumfkrucifixet är ett vackert 1100-talsarbete, som är fäst på ett kors från 1200-talet.

Ett av fönsterna.

Den övre delen av altaruppsatsen är från 1600-talet medan den undre delen, som visar Kristi korsfästelse, är från 1400-talet.

Hoppas du ser ansiktet och blicken i väggmålningen.

Predikstolen av Nils Fries kom på plats 1777 och målades av Johan Weller året efter.

En Madonna-träfigur får bli sista bilden från det sextiotredje medeltidskyrkbesöket.

Tänkvärda ord:
”Eftersom vi med säkerhet vet att vi ska dö, men inte när det sker, vad är då viktigast?”
Pema Chödrön

Anacamptis morio – Göknycklar

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Göran Wahlenberg var den som först nämnde Göknycklar på Gotland. Allestädes, men sparsamt, skrev han kortfattat.

Färgen kan variera från kritvitt över ljusrosa, rosa, och mörkrött till djupt violett, som är den vanligaste färgen. Strimmorna på ”hjälmen” finns dock alltid med.

Göknycklar växer ofta tillsammans med Adam och Eva, krutbrännare och Sankt Pers Nycklar.
Göknycklar är för det mesta en kustbunden orkidé.

I Sverige förekommer den framför allt på Gotland och Öland. I Skåne och Blekinge är den sällsynt.

G

Göknycklar är en av de första orkidéerna som blommar på Gotland. Den kan synas redan i slutet av april och blommar sedan till början av juni. Storleken varierar från pyttesmå växter på 5 cm till 20 cm.
Narrnycklar används ibland som smeknamn.

Polhemsgården

I Tingstäde finns ”Den svenska mekanikens faders” barndomshem kvar.

Jag syftar såklart på Christopher Polhem. Den stora uppfinnaren, adelsmannen m.m. som levde mellan 18/12-1661 till 30/8-1751 och blev nästan 90 år gammal.

På 1650-talet råkade hans far, som bodde i en fristad i Pommern, i sjönöd och drev iland på Gotland. På den vackra ön blev han kvar och kanske var det på ön som han träffade svenskan Christina Eriksdotter (född i Vadstena och död i Visby.) Wulf Christoffer Polhammar som pappan hette dog redan 1669.

När jag utläser födelsedagsdatum och dödsdatum inser jag att det blev ingen lång barndom på Gotland för Christopher. Mamman gifte om sig och Christopher hamnade hos en farbror i Stockholm. Men när Christopher var tolv år dog hans farbror och Christopher fick därefter fixa pengar till mat genom att vara gårdsskrivare på olika gods.

”En båt i vila” med en bra bit till havet.

Tingstäde Hembygdsförening tar hand om Polhemsgården. Genom dem går det bra att boka visningar.

Jag filosoferade om hur grabben Christopher hade här som en liten sork. Fiskade han i dammen? Byggde han kojor i träden i skogen? Var han vid havet någon solig sommardag? Hade han kompisar? Eller var han ett geni redan som barn, som klurade på olika lösningar?