Eldsjälen Willy Wöhler

Sonen med två W i sitt namn föddes i Schwerin i Tyskland 1848. Efter några år flyttade hans familj till Gotland. Redan i unga år gjorde Willy besök på Stora Karlsö. Pojken blev naturligtvis impad av klippor, grottor och ovanliga fåglar.

Det var bönder som ägde Stora Karlsö vid denna tiden. Det sorgliga var att de höll på med en kontinuerlig rovjakt på de vackra sillgrisslorna. Enligt Willy Wöhlers anteckningar från 1880 skulle det endast finnas ett tjugotal fågelpar kvar. Det var då han kom på sin geniala idé som i slutänden innebar att ett av världens äldsta naturskyddade område inrättades.

Vad gjorde Wöhler för att bryta den skenande spiralen? Antagligen var han duktig på mycket. Willy lyckades nämligen övertala tillräckligt många personer för att bilda ett aktiebolag. Bolaget skulle ägna sig åt att bedriva en förnuftig jakt som därmed skyddade öns naturliv. Det var så Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings Aktiebolag föddes. Ännu idag ägs och förvaltas ön av Karlsöklubben.

Wöhlers taktik var att aktieägarna erbjöds delta i harjakt på ön. Slutligen lyckades det nybildade bolaget att köpa upp nästan hela ön från bönderna. Därmed kunde de reglera jakt och bete.

Viken Hien med sina höga klippväggar är Stora Karlsös mest skyddade plats från den eviga blåsten. På den stora klippväggen finns en minnestavla av metall som är tillägnad eldsjälen Willy Wöhler. Det finns en inskription med texten ”Han bevarade åt kommande släkten Carlsö naturliv.” Hatten av för denna naturman. ❤ En sådan kontrast mot det jag läste i vår tidning i morse om den våg av förstörelse som flera medeltida kyrkor på norra öjn råkat ut för under sommaren. Så totalt onödigt. 😦

Fotnot:
Besöksguide STORA KARLSÖ var mig till hjälp vid bloggtexten. Jag kommenterar med en symbol på eventuella kommentarer. Min tid på de vakna timmarna räcker just nu inte riktigt till. Men jag hoppas det ska bli fint när/om jag blir klar. 😉

Något märkligt hände i tonårskroppen

I Burs socken föddes 1882 en pojke på endast ett och halvt kilo. Legenden om ”Jätten Gustav Edman” slirar troligtvis redan där. Ju mer jag ”forskar” om den märkliga mannen så inser jag att sanningen spelar ingen större ”längd”. Den ska tas med en skopa salt.
Det viktigaste är att han är tillbaka på sin plats igen. Jag saknade honom sist vi körde igenom Burs och trodde nästan jag kört vilse. Sedan läste jag i tidningen att han var på rehab och höll på att ”tillfriskna”.

Det var först under de första tonåren som Gustav Edman började växa om sina årskamrater och slutligen blev han Sveriges längsta man någonsin. Som sjuttonåring var han 218 cm lång och vägde 140 kg. Konstigt nog drabbades han inte av några av de klassiska fysiska problem som andra i hans situation brukar dra på sig.
Gustav växte upp i en fattig familj där båda föräldrarna var av medellängd. En syster ska dock, enligt Gotlänningen 1904, ha varit hela 213 cm lång vid sexton års ålder.

Gustavs pappa åkte iväg till Amerika och hörde aldrig av sig till familjen.
Gustav var såklart superstark och blev en eftertraktad dräng i bygden. På en marknad i Hemse såg en dansk man Gustav, som nu nått 242 cm, vägde 230 kg och hade 56 i skostorlek. ”Här finns det pengar att tjäna”, tänkte nog affärsmannen på danska.
Gustav slutade som dräng och åkte istället land och rike runt (även utomlands) och uppträdde på tivoli, cirkusar och marknader. Han rätade ut hästskor och lyfte tyngder av hög vikt. Ibland när han kände för det brukade han lyfta en livs levande häst. Efter föreställningarna kunde han ta sig en promenad och skaka hand med personer som tittade ut från andra våningen. Före föreställningarna hände det att dansken hängde ut Gustavs skor utanför tältet, för att locka in nyfikna.

Det gladde mig att upptäcka att Gustav efter en tid med dansken blev sin egen och köpte hus i Oskarshamn. Han gifte sig med Anna Regina Persson från Brunflo i Jämtland och paret fick minst ett barn, som var av medellängd. Under en turné i Finland 1912 dog Gustav av tyfus, endast 30 år gammal. En annan berättelse nämner att han föll död ner till marken när han lyfte en häst.
Fortfarande lär han vara Sveriges längsta man och står med i Guiness rekordbok på elfte plats. Svaret var han är begravd tycks ta lång tid att lösa. Själv gissar jag på Finland. Sedan finns såklart varianten att han lever än, men är trött på att vara med i rekordböcker. 😉

För tjugofem år sedan kläcktes idén av Burs sockenutvecklingsgrupp att låta tillverka en staty i naturlig storlek. Uppdraget gick till träsnidaren Armin Irwahn.

Härom året var det dags att göra något åt läget med den utsträckta armen, som flera föräldrar genom åren satt upp sina barn på inför fotograferande. Den var genomrutten. Träskorna var det endast mjöl kvar av.

Nu är den cirka 240 kilo tunga jätten fit for fight igen. Statyn är tillverkad i furu och skorna av ek. ”Den lilla blå” kände sig väldigt liten en bit bort och ville rulla vidare.

En eldsjäl i norr; del 9

Nu har vi kommit fram till sista delen av Bungemuseet. På ett vis är det också början, som startade med en mycket driven och ambitiös ung man med stora planer.
Theodor Erlandsson, född 1869, var den enda i syskonskaran som fick chansen att läsa vidare. Det gjorde han på seminariet i Uppsala. När han kom tillbaka till Gotland fick han en lärartjänst 1890 i Bunge. Där blev han kvar till 1929. Redan från start kom han med många nya idéer. Han anlade en lekplan på sin egen klockarjord så barnen slapp leka på landsvägen. Han gav bort en del av sin tomt så barnen fick en skolträdgård.

T Erlandsson hade ett motto. ”Att rädda vad som kunde räddas”. Den äldre skolan ersattes av en ny som i sin tur några år senare förflyttades till Fårösund. Det var då läraren kom på tanken att inrätta ett skolmuseum i den äldsta skolan. 1950 invigdes den av dåvarande landshövding Erik Nylander.

Mycket nostalgi som inte gått upp i rök. 😉

Theodor gifte sig med den tidigare lärarens dotter. Tillsammans började paret att utveckla sina idéer om att göra både ett skolmuseum och ett Kulturhistoriskt Museum i Bunge.

När en lärarinna tillsattes till småskolan fanns det först ingen bostad i skolhuset. Därför bodde hon i en bondgård i närheten. Sedan inrättades ett litet rum på vinden åt henne. Så här kunde det sett ut på den tiden.

1906 gjorde Theodor tillsammans med sin hustru ett upprop i lokaltidningen och lyckades få in lite pengar till bildandet av föreningen som hade sitt första verksamhetsår året efter.
Givetvis hade Theodor sneglat på vad Arthur Hazelius gjort med Skansen i stora staden Stockholm.
Var fick Theodor Erlandsson all sin energi från? För han var inte bara lärare. Hade han ägt ett visitkort kunde där stått klockare, bokbindare, grundare av den första sparbanken i socknen, författare m.m. Som det inte räckte var han även politiker och familjefar till fem döttrar.
Theodor insåg att det fanns kvar flera byggnader och redskap efter att 1900-talets industrialism tagit över. Bungemuseet ska visst ha växt otroligt snabbt.
Fram till sin död 1953 höll Theodor på med sitt museum. Han blev 84 år gammal. En av hans döttrar som också var lärare, skötte därefter om Bungemuseet på sin lediga tid fram till 1983. Numera drivs verksamheten av en ideell förening, utan fasta anslag från vare sig stat eller region, men med anställd personal året om.
Hatten av för Theodor Erlandsson och hans fru och dottern som drev det vidare. Skapelsen är numera ett av Sveriges största friluftsmuseer.

Ada Kristina Petronella

7 november 1895 fick sjökapten Petter Pettersson och hans fru Emma en dotter. Paret bodde då i Mulde i Fröjels socken. Flickan döptes till Ada Kristina Petronella med tilltalsnamnet Ada. Inte visste familjen Pettersson då att dottern hade ett riktigt läshuvud.
1915 tog Ada studentexamen i Uppsala. Tre år senare blev hon farmacevtkandidat efter att först ha varit elev vid apoteket i Eksjö. Sedan var hon legitimerad apotekare på fastlandet i Alingsås och Borrby på Österlen.
1929 återvände hon till sin barndomsö och blev Gotlands första kvinnliga apotekare med eget apotek i Hemse och en filial i Klintehamn. Sina sista arbetsår gjorde hon på apoteket Väduren i Visby.

När det gällde privatlivet går det att läsa att hon 1923 gifte sig med ingenjören Viktor Block. Utan att ta ut flyttbetyg åkte Viktor iväg till Amerika utan att passera Göteborg och bli registrerad som emigrant. Eller gjorde han resan över haven? Kvar på Gotland lär han inte blivit. Ada födde under tiden ett döfött barn och blev mycket sjuk. Tur nog repade hon sig och fick äktenskapet upplöst 1940.

Ada Block hade ett mycket stort intresse för äldre byggnader. Bilderna som du sett ovan kallas i nutid för Ada Blocks hus. Ada köpte det medeltida huset 1950. Gården finns på Södra Kyrkogatan, nära domkyrkan. Gården består av två sammanbyggda medeltida stenhus och en uthuslänga av trä. Troligtvis är stenhusen från första hälften av 1200-talet.

I den vackra trädgården står det valnöt- och mullbärsträd.
Under tio år genomförde Ada Block en rejäl ombyggnad och återställde de båda stenhusen till en sammanhållen bostad. Tillsammans med sin mammas gamla hemhjälp Maja bodde hon här under vintrarna.
1965 skänkte Ada huset till Föreningen Gotlands Fornvänner.

Under en cykeltur 1947, på södra Gotland, blev Ada förtjust i denna plats och gård. Därför köpte Ada Block 1700-talsgården Petes i Hablingbo. Här bodde hon och Maja under somrarna. Ada grundade Petes museigård efter att först ha köpt tillbaka flera inventarier & föremål, som genom åren försvunnit från gården.
Under sommarsäsongerna visade Ada och Maja runt turister på gården. I trädgården odlades krydd- och läkeväxter. Ett annat stort intresse som Ada hade var gamla gotländska rossorter, som var på väg att ”dö ut”. Ada samlade in och odlade rosorna.

Även Petes i Hablingbo skänktes till Gotlands Fornvänner, som än idag driver gården som museigård. Gåvan skänktes 1965 och året efter byggnadsminnesförklarades gården.
Vi bodde i närheten förra våren och tänkte besöka gården. Men Petes var stängd p.g.a. sjukdom, stod det på en skylt.
Ada Block och hushållerskan Maja Göthberg bodde kvar på gården fram till Adas död 1968. Ada fick en hjärtinfarkt och avled 73 år gammal. Hon måste ha lämnat många positiva avtryck efter sig. ❤

Många järn i elden under sitt 90-åriga liv

Trots att Christopher Polhem är född i Tingstäde, står ”Den svenska mekanikerns fader” till beskådande i Visby, innanför ringmuren. Minnesmonumentet är gjort 1911 i brons av Theodor Lundberg, som var en stor konstnär, professor och direktör på Konstakademin.

Hur stort och tungt skulle ett modernt visitkort behövt vara för att Polhem (1661-1751) hade fått med alla sina titlar? Hur gammal var grabben när han var smartare än alla i sin omgivning? Fick han vara lärare åt sin egen lärare redan från första skoldagen?

Vad är Polhem allra mest känd för? Sant är att han var en briljant teknisk visionär och industriell föregångare. Grunderna för serietillverkning var banbrytande. De sexton år som han arbetade vid Falu gruva fick betydelse för hela världen. Samtidigt fanns det ett motstånd, säkert med en dos avundsjuka hos många samtida. En del trodde kanske han var helt galen när han byggde en stånggång i en väldigt svårframkomlig terräng vid Hundbo gruva, där kraften överfördes från ett 2,5 km avlägset vattenhjul. De pessimisterna fick dock inget vatten på ”sin kvarn”.

Polhem grundade Stjärnsunds bruk. Där tillverkades specialmaskiner för träbearbetning, kuggskärning, filhuggning, husgeråd, vävstolar, stickmaskiner, beslag, ”Polhemslåset” och ur, för att nämna några ”småsaker”. 🙂
Själv känner jag till att Polhem var en föregångare inom pedagogik och undervisning. 1697 startade han skola för ingenjörer. Med hjälp av skalenliga modeller i ”lekande lärande” förklarade han för eleverna tekniken och rörelsens mekanismer. Dessa modeller finns till beskådande på Tekniska museet i Stockholm.
Sedan anlitades han naturligtvis i olika sammanhang. Han hjälpte till vid ombyggnaden av Stockholms sluss 1744, en bro över Göta älv, flottbroar över Dalälven och mycket mer.

Jag avslutar med att det lär finnas ca 20 000 manuskript av Christopher Polhem, inom de mest skilda områden. Undra vad Christopher gjorde på sin fritid? Hur många timmars sömn per natt? Eller var det när han sov som de bästa idéerna formades? I dessa tider är det extra trevligt att läsa om människor som satsat sina liv på att ”bygga upp världen”. ❤

Letade likheter och olikheter

När vi i somras cyklade våra 88-minuter i Slite stannade vi till vid detta äldre pampiga hus.

När jag började amatörforska sökte jag efter likheter och olikheter. Det ena föder lätt det andra. Vissa saker var givna. Att de hade samma föräldrar och födelsedag. Min banala fråga om vem som är storebror saknar svar. Likaså hur länge de bodde kvar i sitt barndomshem i Slite. Båda bröderna började studera i Uppsala. Johan avlagde examina 1816, efter fem års studier. Olof avlade 1810 studentexamen vid Uppsala universitet.
Johan var två år snabbare med att gifta sig. 1821 gifte han sig med sin kusin Immanuella Henrika Sturtzenbecker. Olof valde en annan kusin, Laura Adolfina Sturtzenbecker. Jag skrev valde. Gissar på att männen bestämde på den tiden. Kusinerna var antagligen systrar. Eller vad tror du?
Johan blev pappa till två barn. En son 1828 och en dotter året efteråt. Olof och Laura förblev barnlösa.

Vilka framgångsrika karriärer bröderna hade.

Johan var ämbetsman och politiker. När det gäller det sistnämnda började han sin karriär i 1844-45 års riksdag. Toppen nådde han 1847 när han efterträdde sin bror som statsråd och chef för Civildepartementet. Johan ligger bakom brännvinslagstiftningen 1855 och påbörjandet av Statens Järnvägar. När han på egen begäran entledigades utnämndes han till generaltulldirektör. Året efter blev han adlad.

Olof var alltså förste chef på nyinrättade Civildepartementet. När han tackade ja, tack vare sin bror, till att bli civilminister startade han många nya reformer. För att nämna några saker. Olof inrättade flera navigationsskolor och lantbruksskolor runt om i landet. Han grundade det första Lantbruksinstitutet i Ultuna. (Där var vi och såg när vår äldsta dotter tog sin examen för några år sedan) Otroligt många saker hann Olof med i sin långa yrkeskarriär. Han tycks aldrig blivit avskedad. Jag blev berörd av hans insats att stadga att en syster kunde ärva lika med en broder. ❤
Mellan åren 1847 och 1864 var han landshövding i Göteborgs och Bohus län. Han fick en tuff början, men lyckades lugna den oroliga politiska stämningen som rådde i Göteborg 1848. För sitt skickliga sätt ville regeringen göra honom till överståthållare i Stockholm. Men Olof ville inte då lämna västkuststaden. 1866 återvände han dock till storstaden och valdes till riksdagsledamot av Första kammaren, som representant för Göteborgs och Bohus läns valkrets.
Olof blev också adlad. Detta skedde 1842 av kung Karl XIV Johan. Detta förde med sig att han två år senare även inom riksdagen kunde verka för sina friare åsikter på näringslivets område. I riddarhusdebatterna hörde han inte till de talträngda, men hans ord vägde många gånger tungt.
Vad många titlar han skulle kunnat haft på sitt visitkort. En av dem var Entomolog. (Vetenskapen om insekter) Han ansågs av bland ledande forskare i Europa som skarpsynt som både forskare och författare. Olof tog initiativet till grundandet av Göteborgs museum.

Båda bröderna är begravda på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm. Men Olof blev tjugo år äldre. Han dog 88 år gammal, 1884. Till och med när han passerat åttioårsåldern kunde man se honom göra exkursioner bland insekterna i Drottningholms omgivningar, där han hade sin sommarvilla.
Hatten av för dessa tvillingbröder från Slite. Själv har jag inte ens fött våra två barn. Men jag är megastolt över mina tre tjejer. En av dem är min älskade fru sedan snart 31 år. ❤

Tyra Lundgren (1897-1979)

I denna kategori hamnar människor som betytt något för Gotland inklusive Fårö.

Hela nio yrkestitlar skulle Tyra Lundgren kunnat sätta upp på sitt visitkort; målare, tecknare, keramiker, skulptör, glaskonstnär, textilformgivare, grafiker, konstkritiker och författare. Tyra var med andra ord en allkonstnär av rang.
Det enda jag kände till om Tyra innan vi flyttade till Gotland var hennes insatser på Rörstrand, Gustafsberg och Arabia. Jag hade exempelvis för besökare på Lidéns Samlingsmuseum berättat om hur hon och Einar Forseth dekorerade tjusiga kaffeserviser för Rörstrand på 1920-talet. Jag kände också till hennes samarbete med Märta Måås-Fjetterström i Båstad. (9 km från vårt museum/bostad) Men vad hade Tyra Lundgren med Gotland att göra?

Låt mig backa tiden och ge dig läsare en bakgrund och axplock om denna mångsidiga kvinna.
En stor fördel för eftervärlden var att Tyra förde dagboksanteckningar från 1910 till 1970-talet. ”Jag gick upp mycket sent ty jag hade varit på dans hos von Kochs föregående kväll. På förmiddagen var jag ute i Svalnässkogen och gick. Jag hade ritbok med mig och ritade av skogen på flera ställen.” (Februari 1910)
Tyra föddes i Stockholm 9 januari 1897, som tredje barnet i en barnaskara om sex barn. Hennes pappa hade som 18-åring flyttat från Visby till Stockholm för att studera. Johan Lundgren blev veterinärprofessor och forskare. I början av 1900-talet flyttade familjen in i en nybyggd villa i det nya bostadsområdet Djursholm, där de sedan hade hushållerskor och barnflickor.
Tidigt kom Tyra i kontakt med konst och teater. Hon gick i fina skolor och hade Elsa Beskow och Alice Tegner som lärare. Teckning var det som Tyra kom att älska mest. Hennes första utlandsresa gick till Tyskland 1914, tillsammans med sin pappa. Då Johan reste hem stannade Tyra kvar i Berlin. Men hennes resa måste avbrytas när första världskriget bröt ut. Det var spännande att läsa att hon samma år levererade hemliga krigspolitiska dokument mellan Sverige och Finland.
Tyra flyttade till Rom 1927 för att måla. Under många år cirkulerade hon mellan olika boställen, utrikesländer och arbetsuppgifter. Samtidigt fick hon fina tjänster i Sverige. Ex. konstnärlig ledare för Arabia inför den berömda Stockholmsutställningen 1930.
Tyra frilansade på omtalade porslinsfabriken Sèvres utanför Paris och hade utställningar runt om i världen. Basen var hela tiden Paris. Sedan blev det en repris. Under en kortare resa till Sverige bröt andra världskriget ut och hon kunde inte återvända till sitt älskade Frankrike.

När jag läste om hennes pappas flytt förstår jag att Tyra redan i sin barndom fick uppleva Gotlandssomrar hos sin farmor och farfar och annan släkt. Gotland kom ständigt att vara en viktig plats för henne, inte minst för naturupplevelserna. Tyra besökte ofta Sveriges största ö. ”Det är aldrig min ras eller familj jag längtar efter ute. Kallelseropet kommer alltid från jorden.” (Dagboksanteckning från 1931.)

Till slut blev längtan till Gotland för stark. Tyra beslutade sig 1949 för att köpa gården Bredkvie i Fide socken på Storsudret. Där levde hon tillsammans med vännen textilkonstnären Margit Graffman, som skötte hushållet. Mest var Tyra där på sommaren efter hektiska perioder i ateljén i Stockholm eller utomlands. Här kunde hon landa och uppleva ett lugn och arbetsro. Det fanns tid för att utveckla intresset för natur, blommor och växter. Det speciella ljuset påminde henne om medelhavsljuset i Frankrike och Italien. Hon fick med tiden ett stort umgänge på ön. Grannarna beskrev henne som generös och godhjärtat, men också med ett häftigt humör.

Tyra dog i Stockholm och begravningsakten hölls i Engelbrektskyrkan. Men hennes grav finns på Fide kyrkogård. En relief av hennes egen hand pryder gravstenen. Motivet är vita kallor mot en mörkblå bakgrund. Materialet är gotländsk kalksten.

För några dagar sedan lånade jag en bok från 1961 med titeln ”Fagert i Fide” och underrubriken: Årstiderna på en gammal gotlandsgård. Författare är Tyra Lundgren. Boken är tillägnad ”Till min gotlandsfödde faders minne.
Det var så trivsamt att få ta del av hennes lågmälda och jordnära dagbokstexter, som stundtals fick mig att bli tårögd. Vilken hyllning till en av de minsta socknarna på Storsudret. Hennes mål var att försöka dela med sig av den kärlek hon kommit att hysa för den förtrollande ön. ”Gotland är värt att älska, inte bara som ett soligt semesterparadis”. Jag fick läsa om ekorrar i starholken, den personliga skatan Jakob som delade ateljé med Tyra, gårdskatten Dusen, lille rasduvan Columbus och kajorna Josef och Suzanna. ”Det är inte svårt att skaffa sig fågelsällskap, inte heller att sköta en fågel. Konsten är att bli av med dem.”
(
Josef hamnade efter Gotlandssommaren på Skansen.)
Jag blev fascinerad av att läsa att den gamla gården Bredqvie, som den stavades då, hade ett eget änge med sexton vilda orkidéer, alla bokförda av experter.
Intressant att läsa om hur högtider, som bröllop, firades i grannbygden. Påminde mig om tävlingar om stort, större och flest. Dessutom tänkte jag på en av de sista Maria Wern böckerna.

Tack i efterhand Tyra Lundgren för ”Fagert i Fide”, som jag läste med alla mina sinnen vidöppna. Sextio år efter du gav ut boken. ❤

Vid sin bortgång donerade Tyra Lundgren en stor del av sin konstnärliga kvarlåtenskap till Gotlands Fornvänner, med önskemålet att det skulle bli en bas för ett modernt konstmuseum på ön.

Fotot:
I denna kategori har jag bestämt mig för att kommentera med en symbol. Tack för att du läst ända hit ner.
Detta var årets hundrade blogginlägg. Nästa inlägg handlar om möjligheten att kunna få uppleva en solnedgång, någon av tre majkvällar i Borum. Tror du vi fick det?

En skör prinsessa med ett stort empatiskt hjärta

I denna kategori hamnar människor som betytt något för Gotland inklusive Fårö.

Först ut är en prinsessa som föddes 24 april 1830 på Stockholms slott. En flicka som växte upp till en kvinna som blev en riktig sann filantrop. Hennes tilltalsnamn var Eugénie och hon var dotter till Oscar I och drottning Josefina och hade enbart bröder. Under sin barndom önskade hon ofta att hon blivit en pojke. Hon och brodern Gustaf (Sångarprinsen) stod varandra mycket nära. Det hände att de brevväxlade med varandra även under dagar de sågs. Båda var konstnärligt lagda. Eugénie hann med mycket under sin relativt korta levnadstid. Hon skrev pianoverk. Ett av dem hette ”Tullgarns-galopp” (1853). Hon skrev sånger. Smaka på denna sångtitel; ”Fåglarnas morgonlof” (1865). Som ung konstnär gjorde hon akvareller som skildrade vardag och fest i kungafamiljens liv. Boken ”Svenska prinsessor” är hon författare till. Dessutom var hon aktiv i den vida berömda Konst- och industriutställningen i Stockholm 1866. En av hennes vänner var författaren Lina Sandell. Duon bildade en syförening.

Under uppväxten uppfostrades syskonen av Christina Ulrika Taube. På den tiden fanns en helt annan sjukdomsinsikt än under vår moderna tid. Därför var det möjligt för en av barnens lärare att jobba vidare trots att han drabbats av lungsot. Mycket troligt försämrades kungabarnens hälsa av detta. Prinsessan hade en bräcklig hälsa som försämrades rejält 1852. Ironiskt nog hade stora delar av kungafamiljen nyss varit i Tyskland på kurort. När de senare anlände till Norge blev stora delar av familjen riktigt sjuka. Värst gick det för hennes älsklingsbror Gustaf som avled i tyfoidfeber, bara 25 år gammal. Men även Eugénie drabbades av farsoten och återhämtade aldrig sig helt. Under den kyliga tiden på året vistades hon inom särskilt eldade rum på Stockholms slott.

Det var alltså därför prinsessa Eugénie hamnade på Gotland 1859, efter hennes läkare Magnus Huss rekommendationer om att resa dit för att vistas i det milda och syrerika klimatet vid havet. I hennes dagbok står följande: Luften på ön synes vara välgörande för mina nerver. Hon skrev vidare att hon önskade återkomma dit.

Redan året efter slog hon till och köpte ett stort strandområde vid Högklint. Tillsammans med arkitekten August Wilhelm Edelsvärd planerade hon vintern 1860-61; för huvudbyggnaden vid Fridhem, en sjöstuga, grindstuga, lusthus och stall.
Tillsammans med trädgårdsmästaren Karl-Johan Flodman drogs riktlinjerna när det gällde den lummiga parken, som skulle gå i romantisk stil med exotiska växter och träd och ha en utsiktsplats vid vattenfallet. Eugénie var alltså delaktig i allt under alla byggresans beslut. Med andra ord fixade hon arbetstillfällen åt många på Gotland när det gällde byggnadsarbeten, vägarbeten och planteringar.
Tiden talade för den ogifta prinsessan. Året innan, 1858, beslöt Sveriges riksdag att vuxna ogifta kvinnor kunde ansöka vid domstolen om att bli myndigförklarade. Eugénie var en av de första som ansökte om det. Till saken hör också att kungaparet hade tyckt det var bäst att hon själv skulle få bestämma hur hon ville leva och därför inte skulle behöva bli bortgift med någon furste. De verkar ha varit omsorgsfulla om sin enda dotter.

Nästan trettio somrar tillbringade prinsessan på Gotland. I hennes dagbok står det att hon sitter i ”fångenskap” i sin lilla lägenhet på Stockholms slott och ständigt längtar till Fridhem.

Prinsessan Eugénie beskrivs som varmt troende. Hon inrättade barnhemmet Fridtorp intill Fridhem (var i bruk till 1947), Västerhejde skola, Visby skyddsförening för behövande kvinnor och Gotlands sjukhem för obotligt sjuka i Visby. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om hennes givmildhet till Västerhejde kyrka och fiskare som förlorade redskap vid stormar, i de två närliggande fiskelägen. När hennes mamma, drottning Josefina, dog, ärvde hon många smycken. Dessa sålde Eugénie och skänkte pengarna till välgörande ändamål.

Antagligen bidrog hennes ohälsa till att hon blev extra intresserad av sjukvård. Hon uppförde det kända Eugeniahemmet i Stockholm, för obotligt sjuka barn. Två andra saker som hon gjorde på fastlandet var att ta initiativ till Lapska missionens vänner, som senare byggde en minneskyrka över henne i Lannavaara och hon bildade 1882 Nordiska samfundet för bekämpande af det vetenskapliga djurplågeriet.

På samma månadsdatum som min pappa, 23 april, somnade hon stilla in på Stockholms slott 1889, klockan 00:45. Mindre än ett dygn senare skulle hon fyllt 59 år.

Ur testamentet går att läsa bland annat följande:
Barnhemmet Fridtorp fick en donation på 240 000 kr.
Gotlands sjukhem för obotligt sjuka fick 20 000 kr.
Stadsmissionen i Visby 12 000 kr.
Prins Oscar Bernadotte erhöll egendomen Villa Fridhem med inventarier.
Prinsessans tjänare fick en livstidspension.
Sedan fanns flera andra donationer.
Stort TACK från hjärtat från Bosse Lidén många år senare.

Fotnot:
I denna kategori har jag bestämt mig för att kommentera med en symbol. Tack för att du läst ända hit ner. Förhoppningsvis har det varit en smula intressant och lärorikt. Lämna gärna ett hjärta till prinsessan Eugéne. Det ska jag själv göra postumt.