Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi befann oss på Nordeuropas längsta träbro över havsvatten och även vid Danmarks första öhamn. Hamnen i Arnager byggdes 1884.
Det är en ljuvlig vy vi har runt oss. En plats som även är en suverän plats för att dra upp en eller annan firre med spö. Det sägs att det badas här året runt. Kanske även dygnet runt. På vårt insta-konto har jag njutit av vackra foton på solnedgångar härifrån, från instagramvänner som bor på ön. Vår förhoppning dessa höstdagar var att vi skulle få uppleva åtminstone en själva live.
Detta är enda hamnen på sydkusten där båtar med köl kan ta sig in och navigera med ett djupgående på två meter. Hamnen är väl skyddad av det grunda Arnager-revet, som sträcker sig mot sydost. En perfekt plats för dykare med intresse för geologi.
Själva höll vi oss torra både bakom öronen och resten av kropparna och njöt bakom skuggorna.
Då var det dags för vår premiärtur ut på den berömda träbron.
I Arnager finns Nordens längsta träbro. Den ska vara ungefär 190 meter lång. Bron renoverades senast 2019 och består numera av ett träslag som heter azobé och som ska vara extra hållbart. Det sistnämnda bör vara viktigt när vädret är på riktigt bus humör.
Havet utanför Arnager är mycket grunt. Därför behövde fiskelägets hamn placeras en bra bit ut. Detta gjordes 1884 tillsammans med första träbron.
Danmark har bara två stycken öhamnar. Båda finns på ön Bornholm. Snogebaek har vi visat tidigare. Två riktigt fina platser att besöka som turist. Kanske inte en stormig mörk oktoberdag när ett steg framåt upplevs som tre tillbaka. 😉
Tänk att ha en egen bänkplats. Samma koncept finns här i Ystad. Ännu har jag inte träffat på Kurt Wallander. 😉
Det var svårt att slita sig ifrån denna idyll. Vi såg människor som tog sig ett morgondopp, fiskare som stack ut med sin ”skuta” medan andra vandrade längs kusten. Ibland gick vi ensamma hela brosträckan. Vid andra tillfällen var det betydligt fler som vi delade träyta med. Sista gången gick jag där sakta, helt ensam och tog farväl av detta smultronställe. ❤ Solveig fick under tiden extra motion av att gå runt i backarna och ta x antal kort på fina hus inför en viss bloggtävling.
Vi är kvar i byn Boderne, som fått sitt namn efter de gamla röda skjulen som kallades för ”boder”.
Kraftiga inlandsvindar kommer inte åt de skyddade röda numera sommarstugorna.
Den där trappan ser väldigt lockande och spännande ut. Numera behöver inte Solveig ha mig i ett koppel. Hade jag däremot varit tolv år och haft med mig några äventyrliga kompisar… 😉
Som du noterat var vi inte ensamma i gemytliga hamnområdet. Jag noterar att långbordet är/var männens zon. Vilka var de fem samtalsämnen som dominerade? Nu ser jag ”det svarta klotet”, men minns ingen rökdoft.
Vi hade vänt tillbaka och nådde efter kurvan boderne 1. Bilden jag såg på igår var mer livlig och det stod fyra/fem trottoarpratare utanför det lilla mysiga caféet. Kanske är det många som tar en kopp rykande kaffe, aplekage/äppelkaka eller en soft ice efter ett dopp i havet.
Det tjocka vita strecket kan jag förstå är nödvändigt att ha som en riktlinje under högsäsongen.
Som sagt var. Det var lågsäsong. Men vi hade på ditresan noterat att det var öppet i vissa butiker…
Alltid härligt med informerande skyltar längs lite större vägar.
För 239 år sedan byggdes denna stubbkvarn. Sju år senare (1794) byggdes kvarnen om och blev 30 cm bredare och dessutom flyttades den närmare vägen.
Jag läste att kvarnen träffades av blixten den 9:e juli 1847. Klyvningsbladen, skaftet och stubben skadades och det behövdes en rejäl slant till att reparera.
Tidigare fanns det ett korsvirkeshus intill kvarnen. Huset har byggts om och separerats från kvarnen.
Under möllan finns bevarade plankor från startåret 1787.
Tio olika ägare har det genom åren varit till kvarnen. Först var Hans Peter Hjort år 1800. Kvarnen var i drift till slutet av 1920-talet.
Den 28:e mars 1935 förvärvades Egeby Mölle av föreningen Bornholm. Vid speciella tillfällen öppnas den för allmänheten. Dock inte denna soliga höstdag.
Denna rundkyrka anses både vara störst och den bäst bevarade av öns kvartett rundkyrkor. Till skillnad från Olsker och Österlars har den inte behövts stödja med stödpelare. Kyrkan tros vara byggd omkring 1160. Då såg den inte ut som nu. För det var på den tiden riktiga orostider som gällde under en lång tid. Därför byggdes kyrkan som en fästning och var en tillflyktsort mot exempelvis de gotländska piraterna.
Kyrkan var inledningsvis tillägnad Sankt Nikolaus av Myra, som var sjöfararnas helgon på den tiden. Jag gillar att Solveig fick med en nutida fågel på bilden. 😉
Vi hade såklart ätit en tidig frukost. Vårt mål var att hinna med så många trevliga stopp som möjligt på denna hösttripp. Därmed hoppades vi att kyrkan var öppen från klockan åtta som vi läst.
Vi hade riktigt nära från bostaden till rundkyrkan. Ändå var detta inte vårt planerade första stopp. Tyvärr insåg vi, att vi inte visste var vi skulle göra av bilen och hur långt in i skogen vi skulle promenera. Så det inlednings historiska stoppet la vi på is. Härligt att det började bli lite blått på himlen. En bil hade parkerat bredvid oss. Paret gick mot kyrkporten och öppnade den…
Solveig försvann iväg med sin macroutrustning. Vilken stolfärg skulle jag välja? Så överraskad jag blev av att inte behöva putsa linsen direkt som varit nödvändigt vid de tidigare besöken. Luftfuktigheten var nu betydligt lägre och mer behaglig vid vårt sista besök i Nexö. Jag var inte trött i benen. Mitt skäl till att sitta ner en stund grundade sig på ett minne från när vi var här med våra döttrar. Då var det på gränsen till läbbigt när det hela tiden kretsade fjärilar nära oss och satte sig på olika ställen på våra kroppar. Ibland viftade vi bort dem. Minns att det var gott om blå fjärilar. Kanske kunde jag om en stund få till en suverän bild på en blå fjäril…
Ännu inte en enda tvåfotad person i lokalen. Jag bestämde mig för att gå iväg på ett eget strövtåg. Efter ett tag kände jag mig iakttagen.
Vi sa inte mycket till varandra. Det var i alla fall ingen som bet till.
Vacker exotisk växt. Ingen aning om vad den bär för namn.
Nu började det fylla på med besökare. Jag kunde tjuvlyssna både på danska och tyska. En stund senare började det bli lite mer trångt vid ställen där fjärilar stannat till en längre stund. Undra hur många varv jag hann med? Ibland gick jag uppför en brant trappa för att få en bättre översikt.
Våra trogna besökare känner säkert igen Blue Morpho Butterfly som jag fick till en skaplig skärpa på. Solveig visade upp den gäckande fjärilen i vårt förra blogginlägg. De vackra blåa vingarna såg jag bara när de ivrigt flög iväg. Dessvärre var det ingen av dem som ville landa nära mig. PS. Vi vill ge en eloge till de nya ägarna. Vilket fint jobb de lagt ner på att ”ta hand om” både insidan och utsidan. Vi ser fram emot fler besök under 2026. DS.
Vi lämnade de fyra Hestestenene bakom oss och förflyttade oss tillbaks mot Gudhjem.
När jag ser det här tuffa trädet går direkt mina tankar till ett liknande på Gotland, som kläddes med upphittade skor av alla de slag. Alltid lika kul att stanna till vid det trädet och låta fantasin få fritt spelrum.
Här skulle vi kunnat slått oss ner en stund och njutit av Salene Bugt. Men lockelsen på något annat till vänster var för stor.
Så många gånger jag sett denna vy på Instagram. Då oftast med termen ”Bornholms rocks”. Inte förrän igår fick jag mer kött på benen och dessutom helt gratis ett namn på platsen.
Visst ser det häftigt dramatiskt ut? Givetvis rör det sig inte om en riktig historisk borg. Sanningen är att berättelsen har sina rötter i en lokal turistförening i Gudhjem, en förening som bildades 1907. Några kreativa medlemmar ville skapa både dramatik och ge en exotisk känsla till turisterna. Håller du inte med om att de lyckades väldigt bra? För det handlade verkligen inte om något luftslott.
Här fanns från början till och med en träbro mellan Ravneskaerte-klippan och Røvenborgen.
Tio år senare. Alltså årtalet 1917. Detta år hände något riktigt spännande. En berömd filmstudio med namnet Nordisk Film producerade en film med titeln ”De sicilianska banditernas bröllop.” I denna film spelade Røvborgen en mystisk och central roll. Detta girerade i att platsen fick vida uppmärksamhet uti i världen.
Som du kan se är inte bron kvar. En rostig variant som smälter in i miljön skulle enligt mig vara riktigt smart att placera här. Vilken utsikt ”brobesökarna” skulle haft. Det finns faktiskt en sådan bro på ön, på ett annat känt ställe. Ibland är det kul att få med en livs levande människa på bild tillsammans med sådana här historiska och dramatiska motiv. Tur Solveig observerade ”mannen med keps”, som liksom jag höll reda på var vi satte ner fötterna. Därför vet jag med all säkerhet att jag på just denna plats inte tog några foton. Säkert inte på nästa heller…
Nu hade vi nått fram till Salene Bugt och kunde ana vårt egentliga etappmål. Förutom att njuta av havet och klipporna. Sedan älskar vi dessutom hemskt gärna, att det dyker upp nya oväntade platser längs trippen. Eller en spännande dansk skylt som leder oss till…
Ute vid klippkanten står fyra stora bautastenar. Kvartetten kallas för Hestestenene. (Häststenarna) Ner till havet är det ungefär 34 meter.
Det är lätt att tycka om denna kuststräcka. Helst i fint väder. Men du såg på de två första bilderna, att det längre fram snabbt börjat dyka upp mörkare moln. På tal om ”mörker” vilken av dessa tre sorgliga historier håller du för mest sann?
A) Enligt en sägen ska denna plats varit en offerplats för vikingarna. Av något skäl offrade de levande människor, som antagligen puttades nerför stupet. En resa på trettiofyra meter, som ingen borde utsättas för. B) En annan mer medmänsklig sägen nämner istället att vikingarna reste stenarna som ett minne för personerna, som aldrig kom tillbaks levande från havet. C) Ett nygift par åkte hästdragen vagn längs kusten och hamnade plötsligt i tät dimma. Kusken såg inte klippan… Endast de skräckslagna hästarna klarade sig.
Stenarna är därmed en symbol för de skrämda hästarna.
Jag hoppas B som i Busiga Bosse är den enda sanna berättelsen. Nu vände vi på ”klackarna” och gick tillbaka mot Gudhjem. Vi hoppades hinna med att besöka två platser, som vi gått förbi på hitvägen.
Ps. Jag läste på sajten Rundt i Danmark att det ska finnas runt tusen bautastenar på Bornholm. Känns som en alltför stor mängd. Vi får räkna dem. Jag lovar att inte spraya tal på dem. 😉
Vi läste och såg ett stort uppslag i DENNE UGES BORNHOLM om butiken i det 300 kvadratmeter stora vita huset. Perfekt utflyktsmål när man vill in någonstans och värma sig och samtidigt blir sugen på både det ena och det andra.
Platsen är Saltuna på kystvejen mellan Gudhjem og Svaneke. Vi bodde bara en liten bit därifrån.
Mycket trevlig välkomst-trio. Ingen som kacklade eller skällde på oss.
Där fanns ett stort utbud av kläder både för män och kvinnor. De har också en egen produktion av olika saker som bluser, kjoler, t-shirts, sokker, uldunertöj, handser och oma. Undra vad oma är för något? Finns inte med i min danska fickordbok. Ibland tycker jag det är spännande att inte veta allt. Då kan min medfödda fantasi få sitt spelrum helt för sig själv.
Här stod jag på andra våningen och spanade en stund. Familjen som driver detta har en egen lille danske fabrik med vaeveri og systue. Väveriet har stolta väv-traditioner så långt tillbaka som till 1876. Imponerande. För den som uppskattar kaffe och godis är utbudet också frestande. Vad trist att ”en vitrockad” har sagt att jag inte ska äta lakrits längre. Tyvärr har den vise rätt.
Mycket trevligt ställe. Vi återkommer säkert hit fler gånger när vi rullar på den sevärda vägsträckan. Om inte en stor tom turistbuss står just då på parkeringen. Givetvis lyckades vi inte komma ut tomhänta…
Här har vi varit förut… var min första tanke då vi parkerade den lilla blå på parkeringen. Skillnaden var att vi inte kom längre än till parkeringen den gången… Nu gick det bättre!
Vi reser, i fantasin, nästan 4000 år bakåt i tiden och hamnar på bronsåldern.
Så här efteråt har vi konstaterat att det finns ett hällristningsfält till, en bit ifrån detta. Det får bli ett besök där nästa sommar. Flera gamla stenbrott i området gjorde att två hällristningsfält förstördes.
På lite avstånd ser det ut som vilka släta berghällar som helst. Nästan lite tråkiga. Men tittar man närmare så…
De 14 olika skeppen vid Madsebakke har ristats in under många år. Det här är troligen det äldsta.
Skeppet var det viktigaste transportmedlet under bronsåldern. Skulle man få tag på brons behövde man ett skepp. Inte så konstigt då att man valde att rista in just skepp.
Visst är det spännande att fundera kring hur bronsåldersmänniskorna tänkte. Tydligen var skeppet även en religiös symbol – solens resa över himlen eller en resa till dödsriket?
Det här skeppet funderade jag lite extra över… ?
Andra heliga figurer; fotavtryck och hjulkors. Med en stor portion fantasi kan man strosa omkring på Madsebakke och leva sig in i hur det var på bronsålder, Fast ändå inte… Det är svårt att tänka sig in i hur det var att leva här för så länge sedan.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 