Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
På Fårö känner många till det berömda fiskeläget Helgumannen. Färre känner till att det största fiskeläget på ön är genuina Jauvika i Lautervikens sydvästra hörn.
Enligt uppgifter från Region Gotland handlar det om 33 bodar. Precis som vid Helgumannen förekommer det inget permanent sommarboende. Till vackra Jauvika söker sig gärna Fåröbor året om. Det hade jag också gjort om jag bott på Fårö. För direkt blev platsen en favoritplats för mig. En oas för själen.
Under andra världskriget, när Sverige drabbades av matbrist, hade Jauvika sin storhetstid. Strömmingsfisket kom igång på riktigt och exporterades ut i landet till kurrande magar. Senare blev också laxen en mer uppskattad matfisk. En annan verksamhet som förr varit lönsam i Jauvika är säljakt.
På 40-talet hade fiskeläget ett eget salteri. Min ”ovilda” chansning är att det rör sig om detta huset. Numera är lokalen en samlings- och festsal.
Det här ska vara en vindskyddad vik i Östersjön med sex bryggor. Jag räknade inte dem. Istället njöt jag av läget, atmosfären och det sköna sommarvädret. Nu när jag hittar hit kommer det förhoppningsvis att bli återbesök.
Det fick bli ett snabbt farväl. När jag tittade på mobilklockan insåg jag att möjligheten fanns att hinna med nästa färja. Vilken tur det är kraftig nerförsbacke på slutet… 😉
Någon gång under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal byggdes de stenhus som kallas för Fardume slott. Mot vägen ligger bostadshuset med ett välbevarat förrådsrum i bottenvåningen. På våningen ovanför fanns tidigare en vardagsstuga med eldstad. Högst upp var loftet där ex. säd förvarades.
I folkmun kallas ruinen för ”Sören Norrbys källare”. Sören var en mytomspunnen dansk länsherre som styrde Gotland mellan 1517-1525. På hans visitkort kunde stått både kapare och sjörövare.
Om jag öppnar dörren till min egen fantasi. ”Det hade varit spännande att titta in som objuden gäst någon gång under de åtta åren som Sören var upptagen med annat på annan plats”.
Vi klev uppför trappan för att få en ny dos historia serverad framför ögonen.
För här uppe finns resterna av en kvadratisk kastal, ett medeltida försvarstorn, som kallas Mynttornet. Under senare tid användes det som magasin. Troligtvis har tornet varit fler våningar högre. Husen och marken omkring ägs av Gotlands Fornvänner.
Till höger kan du skymta en del av Fardume träsk. Många fågelarter stortrivs i träsket med en kalkrik jord som fälls ut i vattnet. Det är inte ovanligt att tranor kommer hit och övernattar. Vattenväxter som vass och ag trivs också här. Numera är träsket/sjön fridlyst.
I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det. Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉
Sträckan mellan Visby och Fårösund har vi gjort många gånger i år. Eftersom vi bor i Norra Visby är väg 148 utan rondeller en smidig variant under högsäsong. Avståndet är ungefär 5,5 mil. Fårösund ligger precis intill havet. Det är både orten och sundet som heter Fårösund.
Jag lät Solveig ta hand om kameran medan mina ”cykelben” direkt sökte sig ner till havet. Vilken underbar morgon vi valde (i lördags). Klockan var ungefär kvart i åtta när vi lyfte av cyklarna från bilen. En del tog sitt morgonbad. Vi hann prata några ord med ett trevligt par.
Vi fortsatte att cykla in i en skuggig mysig miljö med bänkar lite överallt.
Både dessa bilder och fler foton kommer i ett eget blogginlägg i september.
Jag skulle kunna tänka mig att ha den utsikten från Strandvägen. Tänk att sitta där och njuta av havet, båtar och södra Fårö. Kanske lite mer påklädd i november.
Bunge Bunn var namnet på kalkugnen som byggdes 1849 av Edvard Israel Grubb d.y, som var en välkänd köpman och kalkpatron. Jag läste att det sägs vara den största ugnen på öjn. Dessutom en av de sista som var i bruk. Den togs ur drift vid 1800-talets slut. Oj vad arbetarna fick slita under långa pass och dessutom taskigt betalt.
Jag som både pluggat film och troligen sett över tusen filmer trodde innan gotlanduppochner föddes att biografer på Gotland/Fårö skulle få en egen kategori. Pandemin satte käppar i hjulen för det. Däremot har vi köpt en läsvärd bok som heter ”Från Lada till Salong”, som är en guide till Gotlands biografer. En del av texten under nästa bild har jag hämtat från den boken.
Undrar om ryktet stämmer? Skulle biografens namn egentligen varit Royal och allt handla om money? Eftersom en neonskylt med fem bokstäver blev för dyr… 🙂 1940 var den moderna biografen med 255 sittplatser klar. Huvudfilmen i premiären var klassikern ”De tappras legion” med populära Gary Cooper i huvudrollen. Han och många fler har jag som filmisar.
Stucken kvarn byggdes 1868 och har en vridbar topphätta som ställs i riktning efter vinden. (Kallas Holländare) Kvarnen är ett byggnadsminne. De flesta som är på väg att ta färjan till Fårö lägger säkert märke till kvarnen. Själva noterade vi att timern var på väg att berätta att 88 minuter var till ända. Vad härligt att ha nerförsbacke till fiket som vi äntligen skulle besöka. I förra årets ”Kryssa på Gotland” hade jag med en zoomad bild därifrån, med en man vid entrédörren. Minns du som var med? I år behöver ingen med vattuskräck, den 1 november, hoppa ner på botten i en bassäng. Istället ska du få starta på marken och sedan klättra uppför berget med namnet… 🙂 Poängen för de som svarar rätt av de tre alternativen till bilden kommer att få fler poäng än förra året. Snart är det bara två månader kvar till första bilden. Men redan 15 oktober startar kvalet till sista ”Korsordsmästerskapen”. Tio uppgifter. De tjugo första i tabellen bjuds in till mellanrundan 1 november. I finalen är det bara tio deltagare.
Kartan tog jag kort på innan resan. Annars hade det varit mer pedagogiskt att färglägga var vi lämnat ”cykelspår”. Ingen är perfekt.
Jag noterade att jag använde rubriken ”Vi lägger pussel av…”, förra gången som jag skrev om Brucebo naturreservat, som ligger ca 4 km norr om Visby. På tal om pussel. Sista anteckningen jag har om antalet naturreservat på Gotland landar på 154 st. Svårlagt pussel. Jag uppskattar att de ökar till antalet både av givna skäl och privata åsikter om allas möjligheter (under ansvar).
Det här tredje inlägget om Brucebo handlar om ytan längst ner mot havet.
Vi skiljdes från ”Den lilla blå” ovanför klintkanten. Sedan bar det iväg nerför branta partier, som inte passar dem som har svårt för att gå. På ett par ställen finns ”trappor”.
Nyfikna kossor betraktade oss och förflyttade sig åt samma håll som vi.
Vi har varit här två gånger i sommar och båda gångerna har vi haft jättefint väder. Ena gången kanske det till och med var i varmaste laget.
Solveig träffade på en ”kusin” till sexfläckig bastardsvärmare som hon tidigare plåtat.
Strandängen längst ner är en halvö som heter Skansudd och är ett fågelskyddsområde mellan 15 mars till 15 juli. Vi fick inte gå på högra sidan av spången. Hela tiden såg eller hörde vi olika fågelarter. En av gångerna fikade vi vid ett bord i närheten.
En trollslända och en vårtbitare ville vara med i bloggen.
Över extra fuktiga områden finns nylagda spänger.
Här finns mycket att upptäcka och fästa ögonen på. Både på nära håll och längre ut på havet.
Här har jag zoomat in en bit. Men det är inte långt till ett av våra favoritställen – Själsö. Igår satt vi utomhus och fikade på Själsö bageri. När vi var där för några veckor sedan, med ett par vänner, var det fullsatt vid borden och trångt på parkeringen. Den gången hade vi tur som faktiskt lyckades få både två p-platser och ett ledigt bord på baksidan. Igår var det betydligt lugnare och det fanns gott om bord att välja emellan. Det märks att sommaren går mot sitt slut…
De två länkarna till tidigare besök i just det här fina naturreservatet:
Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.
Det är en rik örtflora på strandängarna.
En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.
Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉
Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.
Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.
Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.
Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.
Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet. Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.
I söndags morse var det dags att fylla på tanken i ”Den lilla blå”. För vi vågar inte köra iväg långt bort på okänd mark när mätaren visar endast två ”sockerbitar” kvar. Efter tankningen fortsatte vi ner ett steg till. Vilken ovanlig syn. Blir lika förvånad varje säsong, vid den här tidpunkten på året. Vi kunde plötsligt välja vilken parkeringsplats som helst utanför ringmuren. I vanliga fall cyklar vi ner till ”centrum” om vi inte ska hämta/köpa något stort. För på sommaren är inget som vanligt i Visby. Då kan det till och med vara svårt att hitta en plats för bilen bland alla hundratals p-platser utanför köpcentret. Samtidigt som det gäller att ha full koll på allt rörligt & rörigt mellan bilarna.
Det kändes nästan för ödsligt när vi närmade oss Österport. Skulle jag fått bestämma skulle det vara ”lagom” varje dag. Men nu var vi såklart extra tidiga.
”Jag sitter här en stund och blundar men jag ser ändå.”
”Jag räknar varje sjunde våg och…”
”Svävar i en guldträdgård.”
”Jag har suttit här ett tag. Sommarnatt blev sommardag.” ”För hela året har jag väntat på Juni, juli, augusti. För vindarna är varma då.”
”Gud var god när du blev till.”
Vi tog en sista titt mot domkyrkans torn innan vi tog oss an Smittens backe åt ”fel håll”. Men med en sommar med Sofia och härliga turer på öjn har mina ben blivit starka.
Fotnot: Tack Per Gessle och Gyllene Tider för alla klassiker och minnen genom åren. ❤ Men mitt första minne i baksätet på en Opel Manta var inte av det ljusa slaget. Kassetten som Per skickat till HP spolades hela tiden tillbaka. ”Kom igen nu för sjutton Kove. Vi har bokat tennistid klockan två i Aletältet.” ”Det är lugnt. Bara lyssna en gång till.” Snart kunde jag varje rad i ”Billy”, ”När alla vännerna gått hem” och de andra 2-3 låtarna. Bredvid föraren satt min lugne kompis och klasskamrat Staffan, som sedan bodde i kollektivet på Magnus Stenbocks väg. Alla dessa minnen…
Det var på Stora Karlsö som damtrion i familjen stötte på denna dagfjäril med det vackra latinska namnet Vanessa atalanta. Amiral är lätt att känna igen och borde inte förväxlas med andra arter.
Arten är en migrant och tillhör egentligen en sydligare fauna nedanför alperna. Flyger arten inte söderut innan den första frostnatten kommer till Sverige dukar fjärilarna oftast direkt under.
Honorna lägger ägg på värdväxten brännässla i juli.
Du som har tillgång till fruktträdgård har säkert lagt märke till amiraler som formligen älskar skadad fallfrukt. Läste att de uppskattar även buddleja (syrenbuske), rudbeckior, blommande lusernfält och kärleksört.
Sonen med två W i sitt namn föddes i Schwerin i Tyskland 1848. Efter några år flyttade hans familj till Gotland. Redan i unga år gjorde Willy besök på Stora Karlsö. Pojken blev naturligtvis impad av klippor, grottor och ovanliga fåglar.
Det var bönder som ägde Stora Karlsö vid denna tiden. Det sorgliga var att de höll på med en kontinuerlig rovjakt på de vackra sillgrisslorna. Enligt Willy Wöhlers anteckningar från 1880 skulle det endast finnas ett tjugotal fågelpar kvar. Det var då han kom på sin geniala idé som i slutänden innebar att ett av världens äldsta naturskyddade område inrättades.
Vad gjorde Wöhler för att bryta den skenande spiralen? Antagligen var han duktig på mycket. Willy lyckades nämligen övertala tillräckligt många personer för att bilda ett aktiebolag. Bolaget skulle ägna sig åt att bedriva en förnuftig jakt som därmed skyddade öns naturliv. Det var så Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings Aktiebolag föddes. Ännu idag ägs och förvaltas ön av Karlsöklubben.
Wöhlers taktik var att aktieägarna erbjöds delta i harjakt på ön. Slutligen lyckades det nybildade bolaget att köpa upp nästan hela ön från bönderna. Därmed kunde de reglera jakt och bete.
Viken Hien med sina höga klippväggar är Stora Karlsös mest skyddade plats från den eviga blåsten. På den stora klippväggen finns en minnestavla av metall som är tillägnad eldsjälen Willy Wöhler. Det finns en inskription med texten ”Han bevarade åt kommande släkten Carlsö naturliv.” Hatten av för denna naturman. ❤ En sådan kontrast mot det jag läste i vår tidning i morse om den våg av förstörelse som flera medeltida kyrkor på norra öjn råkat ut för under sommaren. Så totalt onödigt. 😦
Fotnot: Besöksguide STORA KARLSÖ var mig till hjälp vid bloggtexten. Jag kommenterar med en symbol på eventuella kommentarer. Min tid på de vakna timmarna räcker just nu inte riktigt till. Men jag hoppas det ska bli fint när/om jag blir klar. 😉
Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.
Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.
Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.
Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.
På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.
En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.
Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.
I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.
Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.
Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.
Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.
OBS! Cyklisten är inte från medeltiden
Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.
Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.
Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.
Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott. Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.
Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen. Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på. Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.
gotlanduppochner 