De sista stegen

Publicerad den av
1

Vi drog oss mot bilen. Våra ”sista minuter” på Bornholm, för denna gång, började närma sig sitt slut. Fördelen med stänket av nostalgi var, att vi tänkt och planerat ett återseende.

Vädret hade verkligen varit ”på vår sida” under den fjärde trippen. Det krävs nästan för att det ska bli bra, när resan är relativt kort i antalet aktiva timmar. När vi är iväg en vecka finns det mer plats för oväders busande. Så länge det inte tar över all ö-makt.

Nu gläntade vi lite, pyttelite mer på smörgåsbordet, i största staden på ön. Men vi förstår att det enbart är ett smakprov. Fortfarande är Rönne mest en start & målplats. En yta där vi rullar av och på. Någon gång kommer vi att bryta mönstret. Ge staden en rejäl chans. Men inte nästa gång. För den har redan ett facit…

Det här är åt vänster och backen som anas runt hörnet. Från andra hållet såg vi att det började anlända bilar, som skulle med första morgonfärjan.

Vi avverkade de sista stegen på dansk mark mot ”Den lilla blå” och höll tummarna för att både han och färjan skötte sina uppgifter på bästa sätt. Vattnet verkade ligga stilla. Åtminstone i hamnen…

Ovanligt att se en rund dansk flagga. Eller borde jag putsa glasögonen och bli lite lagom bange?

Sankt Nikolaus i Rönne, interiör

Publicerad den av
10

Under åren 1915-1918 gjordes större utbyggnader av kyrkan. Detta gjorde de med stor hänsyn, för att inte ändra själva stilen alltför mycket.

Träaltaret från 1918 är snidat av Christian Kofoed, som även designade predikstolen och bänkarna.
Jesus som stillar den farliga stormen är ett verk av Sven Havsteen Mikkelsen (1912-1999)

Kul att notera att det rör sig om en gotländsk dopfunt.

Det finns även föremål från kyrkan som finns att beskåda på Bornholms Museum.

Kyrkor vid kusten hör extra mycket ihop med votivskepp.

Sankt Nikolaus kyrka i Rönne

Publicerad den av
9

I Rönnes gamla stadsdel står kyrkan synlig på en kulle. Den observante och de som följer vår blogg regelbundet kan se något märkligt med tiden på klockan.

På samma plats byggdes en mindre kyrka, ca år 1275. Den kyrkan hade namnet Knuds Kirke.

På nuvarande kyrka finns fortfarande några av grundstenarna från första kyrkan kvar.

Kyrkan var öppen. Välkommen in på onsdag. ❤

Visade först fast grönt sken

Publicerad den av
6

Vi har blivit bekvämare med åren. Förr städade vi oftast själva semesterlägenheter/stugor. Nu betalar vi istället för sysslorna.
Det var den första morgonfärjan hem som gällde. Morgonpigga som vi är kom vi iväg tidigt från vårt boende. Allt för att utnyttja den fina höstdagens start på bästa sätt. ”Den lilla blå” fick klara sig själv en stund. Tungt lastade var vi när vi gick upp i backen.

Rönne Bagfyr byggdes 1880 av H Wichmann & Co gjuteri i Rönne. Kostnaden hamnade på 9 900 Dkr (Riksdaler). Fyren påminner om den i Ystad. Denna vita fyr är 18 meter hög och har ett åttakantigt tegeltorn. Från början lyste ett grönt fast sken.

Fyren syns bra både från havet och för de som rullar vägen längst ner till färjorna.

Redan året efter den kom på plats byttes det gröna fasta skenet mot ett rött fast sken. När den var tänd hade fyren en lyshöjd på tjugofyra meter.

Någon gång på nittiotalet släcktes fyren ner.
Nu var vi redo att ta den inre vägen uppför backen. Målet var att vi skulle finna att kyrkan var öppen.

Fotografen och Fåglarna

Publicerad den av
10

När vi stod och njöt av slutet av solnedgången på Arnager träbrygga noterade fotografen Solveig att det gick någon längre söder ut.

Jag inser att fågeln som lyft sina vingar skärpte sin uppmärksamhet mot den tvåfotade.

Fågeln behövde aldrig lyfta från stenen. Däremot var det dags för oss att bege oss hem till lägenheten, göra de sista förberedelserna inför hemresan med första morgonfärjan.

Jag har inget bildbevis. Men jag tror jag somnade den kvällen med ett leende på läpparna.

Vi hade tur

Publicerad den av
18

Vår kvällsdröm gick i uppfyllelse.

Vi fick uppleva en vacker solnedgång från träbron och hamnen i Arnager, under vår sista semesterkväll.

Nu var vi inte ensamma längre på Nordens längsta träbro. Andra medmänniskor njöt också av kvällen och solnedgången. Några badade, andra grejade i de ankrade båtarna medan det också fanns båtar som stilla gled in i hamnen. Innan vi drog oss mot vår bil stannade vi till på bron och Solveig tog några fler bilder mot… 😉

Stunden innan

Publicerad den av
6

Solveig tycker bäst om stunden innan solen ska gå ner. Jag gillar den också men anser själva solnedgången som mer sevärd. Men i just denna stund är det inte säkert att det blir en magisk solnedgång. Snabbt kan en ”molnridå” ändra på oddsen.

Vi var ute i god tid. För då kunde vi få uppleva en längre aha-upplevelse. Samtidigt handlade det om en praktisk detalj. P-platserna är inte oändliga vid berömda träbron i Arnager. Men när vi rullade dit var de flesta lediga.

Det var uppskattat att inte behöva trängas på bron och därmed då och då kunna göra korta mysiga pauser. Titta åt de olika väderstrecken. Upptäcka något intressant.
Ibland drog jag en parallell med det iskalla blåsiga besöket i ena hamnen i Gudhjem. Kanske skulle det avstanna såhär. Bara bli mörkare och mörkare. Kyligare och kyligare. Eller så inte.

Dammsugaren sög

Publicerad den av
4

Det här hade jag sett fram emot länge. Redan när jag i Visby fick en bok om Bornholm av Solveig längtade min tävlingsinstinkt efter vad min/vår sanning skulle landa på.

Hur många trappsteg fanns det i trätrappan som skulle ta oss till berömda Jons Kapel? De två böckerna som fanns på hemmaplan berättar om 172, 182 respektive 222 trappor. Vilka antal skulle jag och Solveig få det till? Troligtvis en fjärde och en femte variant.

Jag har totalt ätit x antal wienerbröd innan vi gått längre turer på Gotland & Fårö. En utmärkt taktik, som jag hade snappat upp av en svensk ishockeylegend. Håkan Wickberg i Brynäs och Tre Kronor tog några bett i periodpauserna för att blodsockret inte skulle nå farligt låga värden. Synd jag inte visste det tidigare. Andra söta kakor, frukt & godis m.m. ger inte samma stabilitet, utan bjuder bara på en gratis bergochdalbana-tur. 😦
Nu är det så att jag inte tycker om danska wienerbröd. Sliskigt söta. Därför fick det bli en gråvit dammsugare. För stor, för äcklig. Minns inte om jag fick i mig den helt. Tror inte det.

Nu hade Solveig kommit en bra bit före mig. Hon stannade upp och väntade in mig. Hon såg på min mobil att jag hade 24.2 i blodsocker. Vi bestämde att jag skulle sakta ta mig tillbaks till bilen medan hon och kameran gick en liten bit till.
Det hjälpte inte att jag taktiskt pytsade in insulin. Troligen var ”platsen punkterad”. Då dör det helt.

Men den som väntar på något trevligt väntar aldrig för länge… Dessutom hade vi jättemysigt några timmar senare. Fast blodsockret då var lite för lågt ett tag. Nog om det trista ”söta” ämnet.

Ps. Jag ser i min femårsdagbok att en av mina bloggvänner fyller år just detta septemberdatum.
Detta är ingen diabetes blogg. Därför ger jag mig inte in i några fler ord om ämnet i eventuella kommentarer. Men just denna gång hade jag bara två saker att välja på. Antingen skippa inlägget eller berätta om en tuff vardag mitt i ett spännande äventyr.

Benen hittade dit själva

Publicerad den av
8

Rubriken fångade jag i luften. Den stämmer bra. Perfekt att vi ofta väljer en tidig lunch. Eftersom vi nästan alltid på en semester är uppe med tuppen finns aptiten där och kön brukar inte slingra runt hörnet. Sedan finns alltid undantag. Två fullaste bussar med matglada passagerare kan ändra på spelreglerna.

Visst var det myggfritt och inte en enda hungrig fiskmås i sikte. Men vi valde ett inomhusbord. Det är nästan effektfullt med bilden, som är tagen inomhus. Hade inte Solveig ”trollat lite” igår under redigeringen hade jag sagt att bilden inte skulle få vara med.

Maten var lika superb som vid de andra tillfällena.

Det blev en kort promenad åt andra hållet också. En dröm är att få komma in och se hur det ser ut inomhus i berömda ”Domen i målet Allinge”. Alla drömmar ska kanske inte gå i uppfyllelse.

Längta tillbaka

Publicerad den av
8

En av många positiva saker med Bornholm är avstånden. Samtidigt finns det en ”fara” med det. Tänk vad många smultronställen besökare missar på vägen. Om de inte viker av från ”stora vägen” så gör de såklart ön på en enda dag. Kanske till och med på en trekvartsdag om högerfoten känner sig lätt irriterad. 😉

Jag gissar på att några trogna bloggbesökare redan har kommit på var vi befann oss. Det började dra ihop sig till lunchtid. Från Vang till Allinge är det nära. Fast vi därmed hade bytt kust. När man gör det på Bornholm inser betraktaren ibland att väderleken kan skilja sig rejält. Jag har nämnt det vid en semester 2017 (på andra bloggen), när vi bodde i Allinge och var oroliga för hemfärden nästa dag. För det blåste rejält på sjön. Då tog vi bilen och nådde andra sidan av ön på mindre än en kvart. Vid Hammaren var det kavlugnt. Människor satt och åt vid hamnen utanför restaurangen och själva gick vi ut på båtbryggorna och njöt av det lugna vattnet. På ett vis kändes det overkligt.

Den ursprungliga planen när vi planerade vid frukosten var att testa det andra rökeriet i Allinge, som vi än så länge aldrig hade provat. Fast det kändes lite fel efter att njutit av träbron, havet och det välkända och efterlängtade besöket på denna norra yta på Bornholm. Bloggen däremot tyckte att vi inte skulle trötta ut trogna besökare med samma… Vad gjorde vi? På måndag kommer svaret.
Till dig som tittar in här idag önskar vi en trevlig första maj. ❤