
Vi delade på oss. Till ”mitt älskade hav” behövdes ingen skylt av trä. Mina bruna ögon, öron och näsa kan dirigera mig till kusternas ljud och dofter. För att bre på så vill mina fötter och ben också ha med ett ord i det ”skrivna tugget”. 😉

Som ni såg i förra inlägget befann sig Solveig på eget äventyr. Hon hade med sig den tunga kamerautrustningen. Själv hade jag då enbart tänkt ta en timmes paus från det sociala. Så blev det ändå ett kort blogginlägg. Tydligen är det svårt att lita på sig själv. 😉

Jag var förvånad över hur få människor jag mötte. Samtidigt kändes det högtidligt att jag fick ha den här stunden nästan helt för mig själv. I behaglig takt kunde jag mixa mellan att njuta av utsikten och göra en slags sammanfattning av denna mestadels lyckade femte bloggresa till ön Bornholm. Svårt att göra något åt rikligt med vatten från ovan. Min långa förberedda lista på möjliga inomhusaktiviteter kan vi spara till en annan tripp. Vi hade fullt upp ändå.

Grabben inom mig, som vägrar att lämna sitt revir, ville dra iväg mig mot gamla hederliga klättrande äventyr.

Just nu vräker det ner regn utanför mitt fönster i Ystad. Det är grått, grått, grått.
Tur det var ett underbart soligt väder den 20 oktober 1990, i mysiga staden Hjo. Dubbeltur att Solveig sa JA till den långhåriga ynglingen från laxarnas stad. ❤









































































