Gålrum gravfält i Alskog socken


En av många fördelar med ön Gotland är att exploateringstrycket långt ifrån är lika högt som på fastlandet. Därför kan ex. den gotländska kulturhistorien skyddas bättre.

Gålrum gravfält innehåller mycket intressant. Det är nästan svindlande när jag läser att det under ett och ett halvt årtusende har begravts döda här.

Det finns 8 skeppssättningar.

Detta är ett av fem rösen.

Den gutniska bildstenen från 700-talet är flyttad hit från Tomtängskvior 1925. Svagt ska det synas spår av ett skepp med rutat segel.

111 st runda stensättningar ska det finnas. Även på andra sidan vägen enligt informationen.

Intressant att resa tillbaka i tiden. Men nu var det dags att samla flocken och resa till nutiden. I bilen fanns chokladpraliner som inte fick smälta bort. De var tillverkade 2019 år efter Kristi födelse. Jag hade ingen fundering på att gräva ner en pralin för framtidens generationer. Stavas det egoist eller chokladmonster? 😉

På marken såg vi färgklickar lite överallt. Fler färgklickar blir det när jag snart redovisar månadens besök på Botan. Men jag har sedan en tid tillbaka fullt upp med att snickra ihop tre novembertävlingar. Hoppas de ska tilltala en eventuell publik. Information växer fram på en offentlig sida under min header.

 

Breda Blick


Det blev cyklarna hit. Handlade mest om att bromsa i nerförsbackarna och undvika att komma för nära en turist.

Kändes högtidligt att parkera i närheten av denna anrika skylt. Under en tid gick hotellet under namnet Visby Badhotell. Ingen mindre än Selma Lagerlöf har sovit på en kudde här.

Nu var det inte bada eller sova vi skulle göra. Fikatarmen kallade på uppmärksamhet. Egentligen min lunchefterrätt.

Min ”breda blick” 😉 fladdrade mellan ätbart och njutbart.

En tjusig fönsterdekoration kan köpa en bit av mitt hjärta.

Det kan även en klassisk TRIO våg göra.

Som vid tidigare besök valde vi baksidans trädgård. Därifrån är det nära till Botaniska Trädgården och Paviljongsplan. Heller inte mycket längre till en skön strandpromenad. Bara glida ut genom Kärleksporten.

Solveig valde en cheesecake citron.

Doften från lavendel tröttnar jag aldrig på. Här någonstans fladdrade mina tankar iväg till en Anders Knutas bok. Jag var beredd med kameran för att få till rätt ”utsikt”. Till slut lyckades jag få till en ”kommande bild” – om jag beskär omgivningen.

En sista blick på de röda rosorna innan tanken på en el-hoj dök upp. Var kom den tanken ifrån? Ännu återstod en ”gåpromenad” med cykeln (enkelriktat) innan ekipaget nådde muren och skulle… med gemensamma krafter besegra Mount Everest och flåsande sätta i en flagga på …

Detta var fik nummer 19 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Nitton pärlor med det ”lilla extra”. 

 

Roma glasbruk


Roma Glasbruk startades 1999 i Roma av Carina Löfgren och Kenneth Täckenström. Fem år senare flyttade de sin verksamhet till Roma Kungsgård.

Här i Roma Kungsgårds östra flygel har de sin glasstudio i direkt anslutning till sin fabriksförsäljning där det finns möjlighet att köpa fina produkter till fabrikspris.

i denna trevliga lokal finns det många andra saker att köpa. Produkter att äta, dricka, läsa och pryda sin hemmiljö med.

Denna dekor av muggar och tallrikar köpte vi redan 2009 och har följt med oss från Skummeslövsstrand till Ystad och nu hem till deras födelseö Gotland. Cirkeln har slutits.

Gutefår har vi inte samlat på oss – ännu. 😉

Inte heller betongfår.

Ska vara rogivande att gunga. Är bara rädd att någon granne skulle se mig och några barnbarn har jag inte hört talas om. Livets efterrätt kan vänta några år.

Jag har alltid varit förtjust i färgat glas. När vi hade Lidéns Samlingsmuseum visade vi upp samlingar av glas och hade även en del glas till försäljning.

Jag tycker om både grönt, rött, gult och blått glas. Men det sistnämnda är min favorit. Jag hade på mitt kontor en egen samling av blått glas.

Vilken färg på glas är din favorit?

Vi köpte en sådan här vas i blått när vi var här på semester 2016.

En nice glaskaraff. Småskrattade när jag läste att Roma Glasbruk sedan 2011 även etablerat sig i ett vackert stationshus i Tibro i Västergötland. En ort som jag och Solveig känner väl till efter att hon bott där och vi båda jobbat på bibblan i möbelmeckaorten. Men jag hade som krav att bo nära rejält med vatten om jag skulle gå med på att ta jobbet som erbjudits mig. Därför pendlade jag mer än gärna 17 km två ggr om dagen. I love Hjo. ❤

Blev skraj när kvinnan vrålade samma sak till mig med en hundrafemtioårings hesa och spruckna röst. Samtidigt är det intressant att vara efterfrågad. 😉 Om jag undviker att göra en tavla. 😉

Enkel vägbeskrivning:
Du tar väg 143 från Visby mot Ljugarn. Mindre än 2 mil senare blinkar du vänster. Inte bara med ögonen.

17. Bro kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Bro kyrka är en av de mest sevärda på Gotland skrivs det. Anledningen är den stora blandningen av romanskt och gotiskt. Det som är det intressanta i kyrkorummet är att notera smakens växlingar genom tiden. Du ska snart få följa med in.

När vi går in genom stigluckan kan jag berätta att det på medeltiden vallfärdade människor hit av orsaken att kyrkan ägde en relik av Kristi kors. ”Det helga kors i Bro, det vare oss nådigt, därför bliva vi glada.”

Vilken fin portal. Kyrkan hade ett riktigt gott rykte som ”offerkyrka” under flera hundra år. Det skänktes pengar och gör det tydligen fortfarande. Mycket vanligt hos sjömän.

Mäster Sigraf är mannen som gjort denna dopfunt från omkring 1200.

Jag läste att relieferna påminner om de som smyckat den romanska kyrkans fasader.

I denna monter finns ett Kungahuvud, ett Kristushuvud och ett myntskrin från medeltiden. Det finns även en kollekttavla från 1700-talet men det mest intressanta föremålet är det som kallas för kimbning. Ser du den runda lilla stenen i mitten? Den användes vid klockringning. En klåfingrig person stal stenen på 1930-talet. 2006 lämnades den tillbaka av barnbarn till tjuven. Då hade den befunnit sig i Tyskland i över 75 år.

En vy av den bildsmyckade interiören. Predikstolen till höger är daterad 1723.

En medeltida korbänk med ett votivskepp ovanpå.

En fin paradismålning med många detaljer från Edens lustgård. Det är många scener som jag känner igen.

Nattvarden är centralmotiv på altartavlan från 1688.

Madonna-skulptur.

Kyrkorgeln är från 1839 och måste nästan betraktas som en nymodighet här.
Slutintryck: En mycket intressant kyrka av olika aspekter.

Tänkvärda ord:
”Vi kan inte uträtta stora saker –
bara små saker med stor kärlek.”
                              Moder Teresa

Tog tillvara på möjligheten


Givetvis passade vi på när Tofta skjutfält öppnades upp för allmänheten under några veckor under sommaren. Vem vet hur det blir i framtiden när det nya regementet byggs upp på skjutfältet. Jag läste att det under förra militära perioden hölls stängt i 40 år innan det en period mot slutet hölls öppet under helgen.

En miss blev det på vägen ner på grusvägarna. Hade jag haft kameran beredd skulle jag fotat en stor rovfågel på en stubbe. Den missen var glömd när vi klev ur bilen. För vårt mål med denna tripp var att besöka Gotlands västligaste fiskläge – Blåhäll. (De hade inget e på den tiden som du kan se på förra fotot)

Kronan äger Blåhälls fiskläge sedan 1943 och bodarna har använts som fritidsstugor av deras personal. Tidigare var militären delägare och fiskeläget låg på samfälld mark. Men många fiskare började söka sig söder ut mot Gnisvärds fiskeläge under 40-talet.

Den längst ner mot Östersjön kallas för Strandstugan. Jag kan förstå namnvalet.

Jag sitter här och tänker tillbaka på vårt kaffekoppsmuseum där vi såg till att det växte upp rejält med cikoria framför det stora huset. Förstår du kopplingen mellan cikoria och kaffekoppsmuseum? Ledtråd är ransoneringstider och krig. 😉

På tal om krig. Visst ser det lugnt och vackert ut över havet och stranden. På östra sidan av Gotland besköts det tyska minfartyget Albatross 1915 av ryssarna. 200 tyskar fraktades över ön hit till A7:s barackläger. De hölls under uppsikt av en gotländsk vaktstyrka på ca 100 män. Undra hur dygnen förflöt och hur länge de hölls kvar där?

Här finns ingen ”båt i vila” att fotografera.

En bit bort skymtar du en bunker.

Nu var det uppförsbacke som gällde. Här var vi nästan uppe igen.

Fortfarande var det bara den livs levande rovfågeln som vi stött på. Inga människor. Min fantasi hade dock kvar ett bleknande lite dystert minne av Albatross besättning och minor. Kanske slarvar jag med språket när jag någon gång säger att jag gick på en riktig mina idag. En riktig struntsak i en jämförelse med…

Nu tänkte jag inte på krig och elände. Vilken ljuvlig promenad det blev bland olika sorters ”vilda dikesblommor”. Så många vackra pusselbitar som bildade ett motiv som måste vara skapat av världens bästa konstnär. Dessutom såg vi fram emot att en stund senare åka till flygplatsen och hämta en dotter och hennes pojkvän.

Jag lyckades senare när vi kom tillbaks till bilen ”spika” grusvägarna tillbaka till stora vägen. Tvekade bara två sekunder på ett ställe. Skyller på rovfågeln som inte satt kvar. 😉

Fridhems kaffestuga


Snällt att tidigt upplysa om läget. 🙂 Jag tror jag kom åt den absolut sista bilparkeringen bredvid ett träd. Det var riktigt snål med plats. Trädet vägrade att flytta sig en enda mm.

I denna anrika sommaröppna kaffestuga har det serverats nygräddade våfflor sedan 1940-talet.

Ingen tycks välja ett inomhusbord denna eftermiddag.

Sommarvärmen och vyerna vinner såklart i ”rätt väder”.

Skuggan föredrar några sällskap..

Den vitklädda mannens halländska fötter sökte sig till första parkett.

Jag har för mig att jag fick smaka. 😉

Vilken utsikt vi hade. Jag zoomade in Högklints norra sida. Vackert där och något som du kan se och och läsa mer om i ett äldre inlägg.

Ingen plats för höjdrädda.

De väljer kanske att istället guppa omkring på Östersjön och ha det bra.

Andra föredrar solning på stenstranden. Få badade.

Trion är på väg tillbaka dit efter glassinköp. Säkert något som barnen längtat efter. Undra vad grabben valde?

Ser rofyllt ut. Men jag tror att kvinnan spejar mot den mörka himlen norr ut. För det såg ut att dra ihop sig till åskväder.

Detta var fik nummer 18 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Arton pärlor med det ”lilla extra”. 

 

Redan en bubblare

Vädret var perfekt när vi tog med filt och en picknickkorg och åkte norr ut längs kusten. Visst hade jag tänkt mig en fikastund någonstans vid havet, men jag brann även för att se en fyr jag sett på Lotsverkets flygfoto.

Ur Fyrhandboken hade jag memorerat in vägbeskrivningen. Läst om bitvis mycket dålig grusväg mot fyren. Att fyren var svår att finna då den är belägen innanför en grind på en privat skogbevuxen tomt. Ha. Jag spikade platsen direkt. 🙂

Stopp och belägg. Sjöfartsverket äger fortfarande fyren men… inte heller lockade texten: Fyren ligger 27 meter över havet. Kusten stupar här brant mot stranden. 😦
Ingen chans alltså att ta det från havssidan och att stå och vänta på att löven skulle falla… då hade kaffet blivit starkt och kallt. 😉

Istället fortsatte vi till det för oss okända naturreservatet Björkume. Sista tvåhundra meterna till p-platsen var rejält hoppiga. Hade jag inte sett en bil på avstånd skulle jag inte trott det var en väg eller fanns en p-plats inom räckhåll.
Vi pratade en stund med det yngre paret vid den parkerade bilen. När vi skulle åka hem träffade vi på en skånsk kvinna och hennes gotländska man. Härligt att få prata en stund med 4 stycken medmänniskor. Annars…

… kändes det som det var vi och havet. En underbar upplevelse. Som om vi befann oss långt bort i världen. Som jag ofta gör blev det en egen promenad runt ett spännande hörn.

Men det var inte ens lätt att gå försiktigt för att behålla balansen. Dels på grund av underlaget, alla dessa stenar i olika storlekar, men framför allt på grund av lutningen. Framkommer kanske inte på fotona. Det var knappt jag vågade ta fram kameran ur fodralet.
Jag såg en hel del olika fåglar på stenar längre ut i vattnet. Synd ingen kunde berätta för mig vad det var för arter. Hade jag inte haft min brutna mellantå skulle jag fortsatt till nästa hörn. Var rätt säker på att där fanns ett litet fiskeläge med endast två bodar och två skjul. (Visade sig stämma efter samtalet senare.)

Därför återvände jag till filten. Pussade min gamla klasskamrat. Störde henne när hon läste. Slumrade till en stund. Men mest njöt jag av det mäktiga runt omkring. Nästan overkligt. ❤
Till slut signalerade gubbkroppen. Min inre röst hintade om att jag hade tre möjligheter för att slippa rygg… eller sa den stenskott? 😉
A. Bygg vidare. Men jag tror det är förbjudet.

B. Klättra uppför det lilla berget. Det går snabbt utför. 😉

C. Fika.
Det var ett lätt val. Jag behövde inte singla ”förbjuden sten”. Givetvis… 😉

Ps. Min bloggrubrik valde jag för att utflykten är med som en bubblare på sidan under min header, ”Tio i Topp för varje år.”
Kanske tar den sig in på listan när jag sammanfattar året. Eller så hinner det hända nya saker. Det kommer inte att bli en lätt uppgift, men roligt att ”återtänka” en stund. (Jag gillar att hitta på nya ord.)

Vår längtan var stark

Detta är inlägg nummer 150.

Ända sedan vi besökte Karolina Linds mysiga butik https://gotlanduppochner.com/2019/08/05/landa-i-huset-med-historiska-anor/ och jag efteråt googlade fakta om Donnerska huset, och njöt av de underbara fotona från andra våningen där folkbiblioteket huserar, har jag velat komma tillbaka till Klintehamn.

Med tanke på min och Solveigs bakgrund som bibliotekarie kändes det här som att som barn längta till julafton. Givetvis passade vi på att fråga Viveka om så mycket som möjligt.

Måste erkänna att det var inte speciellt många böcker som jag minns från besöket. Men nu var det ju inte därför vi var där.

Underbara väggmålningar i rokokostil mötte oss i flera rum.

Gott om utrymmen och möjligheter för utställningar som får ta plats.

Solveig som jobbat som barnbibliotekarie trivdes antagligen extra mycket i detta rum. Men även jag hade kunnat slappa i sängen med en bra bok. När jag blev ensam tog jag ner en bok som måste hamnat fel. Den hette ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag somnade efter 18 sidor. 😉

Redan på 1790-talet installerades de gotlandstillverkade kakelugnarna. Fortfarande finns fem av dem bevarade. Två av dem är daterade 1792.

Viss risk att det blir ”baktips” istället för boktips. 😉

Blir givetvis nyfiken? Vem är kvinnan på målningen?

Den här stora fina kakelugnen används i samband med kvällsaktiviteter. Vilken ljuvlig sal att ha möten, sammanträdande, kurser, föredrag i… Jag skulle antagligen försvinna in i historiska vingslagstankar och inte vilja gå därifrån.

Historisk fakta för den intresserade:
Många har säkert hört talas om familjen Donner från Lübeck. Det var på 1740-talet som Jürgen Hindrich Donner invandrade till Gotland. I Visby grundade han ett handelshus med rederi. Efter ett tag gifte han sig med Anna Margareta Lythberg. När Jürgen dog 1751 blev Anna känd som den legendariska Madame Herr Donner. På 1770-talet tog de två sönerna över. Det var den yngre som hette Jacob Niclas som flyttade till Klintehamn och där drev tre kalkugnar och ett skeppsvarv. Tio år senare lät han uppföra ett stenhus i två våningar. Då var tanken främst att det skulle vara ett kontor med lager och logi för resenärer som tvingades stanna kvar i Klintehamn på grund av dåligt väder på sjön. På övervåningen försågs salen med väggmålningar i rokokostil.
Själv bodde Jacob vid Klintebys gård en bit utanför Klintehamn. (Givetvis undrar jag hur det såg ut i hans eget bostadshus.)

Ytterligare tio år senare byggdes stenhuset ut både mot norr och söder. Det var alltså då på 1790-talet som kakelugnarna kom på plats.

Nu är det slut på historielektionen. Har du vägarna förbi Klintehamn kan du slå två flugor i en smäll för har du tur är både bibblan och Landa öppet.

 

 

Klinttorget

Alla städer har sina torg. En del mer än ett. Jag ska i tre inlägg berätta om tre olika torg i Visby innerstad. Först ut var Stora Torget 25 april. Nu är det Klinttorgets tur.

Långt tillbaka var detta torg, som ligger på Visbys högsta platå Klinten, en marknadsplats för ved, halm och hö. Visst ser det ganska trivsamt ut? Möjligtvis lite öde. Annat var det förr.

På sjuttonhundratalet flyttades stadens grymma tortyr från Stora Torget till denna plats. På onsdagarna var det inte marknadsstånden som var i fokus. För mitt i veckan verkställdes straffen vid schavott och skampåle vid denna offentliga plats som kallades för Spötorget. Hur många åskådare befann sig på första parkett? Vad hade publiken för tankar och känslor? Vad har en bödel för känsloregister? Kanske inställt på OFF.

Här ser du en kopia av spöpålen (innanför betongfåret). Bestraffningen utfördes av bödeln eller hans medhjälpare rackaren. Duon bodde inte långt ifrån torget.
Vid mitten av 1800-talet flyttades dessa offentliga ”nöjen” utanför muren till en plats som benämns Halsjärnet. Då blev Spötorget ändrat till Klinttorget.

Nu visar jag något trevligare.

En bra bit in på 1900-talet var det en livlig affärsverksamhet på torget. Hantverkare, karamellkokerskor och glansstrykerskor lockade liksom speceriaffärer. Numera är torget kanske mest känt för möjlighet att parkera bilen någonstans innanför muren.

Vad gillar du det rosa husets…

… häftiga fönsterdekorer?

Runt år 1900 byggdes brandstationen. Jag vet inte hur länge den var i bruk. Det måste varit bökigt att ta sig ut och in genom de trånga gränderna och mur-portarna.

 

Café Gula Huset


När vi lämnat bilen utanför Kruttornet vandrade vi in genom Fiskarporten. Varje gång vi kommer innanför ringmuren känner jag en behaglig känsla. Livstempot sänks. Sinnena skärps. Denna gång valde vi en, för mig, ny smal gränd som ledde brant uppåt från Strandgatan. Givetvis stannade jag flera gånger och tog kort på husen med sina rosor utanför. Vårt etappmål var ett vida känt café på Tranhusgatan. Svårt att missa på grund av fasadfärgen. Ändå har vi gjort tabben tidigare, gått på denna gata utan att upptäcka caféet. 😉

Visst blir du bloggbesökare sugen på att gå in?

Jag bestämde mig för att ta det försiktigt med klinkandet. Min repertoar är inte så bred. Även om det fanns en tid då jag lurade många kompisar och nya vänner, när jag satte mig på pianostolen och spelade ledmotivet ”The Entertainer” ur filmen ”Blåsningen” tjusigt med alla fingrarna. På den tiden var jag bra på att lära mig utantill. En robot med taktkänsla. 😉

Hans Lundberg heter den mycket trevliga ägaren.

Kak/tårtbuffén – mycket njutbart för ögat.

Svårt att välja bland lockelserna. Jag berättade mitt val för Solveig och gick ut i trädgården för att ”boka bord”.

Jag hade megatur som hittade ett ledigt bord med stolar. De hade precis öppnat, men fiket är populärt. Snabbt blev det trångt och mysigt i den lilla innergården.

Jag gillar att sitta och vänta på något gott och under tiden få njuta av annat. Pulsen gick ner i viloläge. En värmländsk kvinna vid bordet bredvid fick två av stolarna vid mitt bord. Vi bytte några fraser med varandra och jag gav henne ett visitkort och berättade att hon kanske kom med i bloggen.

Jag brukar sällan vara självgod vid mitt eget fotograferande. Men denna bild är jag mycket nöjd med.

Som vanligt väljer vi olika saker. Sedan delar vi på mitten – om det är möjligt. 😉 Saffransbullen/wienerbrödet smälte i munnen. Mums.

Kladdkakan bakad på belgisk choklad. God? Skojar du? ❤  Dessutom supernyttig med jordgubbar och c-vitaminer. 😉
Utan skämt: Perfekt för en ”diabetiker etta”, som ska ut och gå i tuffa uppförsbackar under en längre tid. Däremot rekommenderar jag ingen att göra det ”varje dag”.

Nöjda strövade vi vidare bland gränderna och nådde Botaniska Trädgården för andra dagen i rad. Ibland är livet både enkelt och ljuvligt att leva. ❤

Detta var fik nummer 17 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Sjutton pärlor med det ”lilla extra”. ❤