Hände inte igår…

Förutom fiskeläget och skansen vid Sorthat finns det en annan sevärdhet som till och med är orsaken till att namnet Sorthat tillkom. Ser du den på bilden?

Blev det lättare nu? Det där är faktiskt inte vilken sten som helst. Undra hur många kilo den väger?

En sägen är alltid just en sägen. Du väljer fritt vad du tror är sanning eller lite skruvat. 😉

”En svensk jättekvinna med ett ruskigt humör hade kommit på kant med en man på Bornholm. Tyvärr vet jag inte vad de bråkade om. Bara att hon till slut tog i från tårna och lyfte den här stenen och hade som avsikt att den skulle få tyst på mannen. Hon måste varit urstark. Kanske gick det att fuska och dopa sig även på den tiden? Förhoppningsvis var hon lika kass som troll brukade vara på att träffa sina mål.
Sömnen måste dock blivit sämre för mannen efter incidenten. Då fanns inga piller mot sådana ”kvinnoäventyr”. Eller så var sanningen precis tvärtom. Många kvällar när månen och stjärnorna gjorde honom sällskap vandrade han där tacksamt på stranden, eller en liten bit ut i vattnet när det hade rätt temperatur. Som avslutning satt han en stund på stenen och betraktade livet. På hemmaplan sov han en stund senare stenhårt under vargtimmen.” ❤

Blev en smula sorgsen

Vi var på väg hem mot Gudhjem, som du skymtar bortom viken.

Jag stannade inte bilen för att vi skulle fika.

Istället var det en stor längtan efter att äntligen få träffa en gammal flamma från förr.

Vid mina två tidigare besök hos min Bornholmska vän hade vi en otroligt trevlig stund. Trots att vi inte bytte tusen ord mellan oss, om jag minns rätt.

Måste erkänna att jag hade flera fjärilar i magen i somras, när jag öppnade bildörren och gick ut i den kraftiga blåsten. Noterade först att nordanvinden inte påverkade hennes hår alls. Men hennes BH måste ha blåst iväg…

Jag kände mig direkt sorglig till mods. Hon tittade inte ens på mig. Vad hon hade åldrats på många sorgliga sätt. Hon kändes grå, sliten, urgammal, stel och frånvarande. Antagligen hade hon gått vidare in i den fruktade dimman. Eller behövde hon glasögon? Var det därför hon inte kände igen mig?
Efteråt kände jag mig vemodig samtidigt som jag försökte se något positivt komma ut från mötet. Det kunde varit värre. Tänk om hon bakom ryggen hade haft en handväska full med tunga gråstenar och hon inte var så stel i högerarmen trots allt och plötsligt … 😉

Ps. På onsdag är jag tillbaka med ett nytt inlägg och förhoppningsvis mer seriös. Lite mer…