Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Solveigs första replik


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

Nyhamn


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld.

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)


Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.

Jakten i Kallgatburg


Jag gillar symbolen och tycker om naturstigarna som finns lite överallt på ön.

Under den smala guppiga vägen fram till parkeringen var vi tacksamma över att vi slapp möten med ”fyrdäckade” fordon. Samtidigt hade vi haft stor nytta av att möta någon människa under vår arla tid i naturreservatet Kallgatburg. Det fanns nämligen en fråga på G som inte fortsatte med odmorgon, som vi gärna velat få svar på. Men just då var allt lätt och möjligt.

En bofink satt intill stigen. Vi hörde årets första gök i skogen. I handen turades vi om att hålla den uppritade karta, som Solveig fått med sig från en vän. Mycket snabbt nådde vi stätta ett.

Precis som på skissen nådde vi relativt fort stätta två och tre.

Jag tyckte det var jättespännande att balansera på spångarna över källkärret Rövätar. Barndomens Bosse kom på trevligt besök. Ibland befann jag mig på egna äventyr, långt före fotografen.

Mina historiska tankar gick till när Karl XI färdades här på 1600-talet. Njöt han och hans sällskap av trakten? Eller hade de stark hemlängtan?

När Solveig berättade att Tätört är en köttätande växt ökade gubben på takten. Det är dumt att chansa.

Majviva är förhoppningsvis vegan och ofarlig. 😉

Liljekonvalj gav mig nostalgiminnen till Galgberget i Halmstad och vårbuketter i små mammavasar.

”Ett sekel” senare nådde vi Sveriges största idegransbestånd och min stegräknares räkneverk började slå i taket.

Lite dystert tänkte jag: Snart hamnar jag på Fårö. Utan att passera färjan. 
När jag vred huvudet åt höger såg jag…

… minne från förr. Min fantasi började tänka på turister som blivit över och stelnat till lite dumt. 😉

Äntligen dök skylten upp. Precis som det stod överst på vår skiss. Vad kunde nu gå fel? Endast tusen fjäderlätta meterssteg till på den upptrampade stigen och…
…om du inte ser något nytt blogginlägg här på några dagar beror det på att vi fortfarande letar efter den gula berömda guckusko orkidén, som ska blomma här i Kallgatburg i ett stort, stort bestånd. ”Målet är ingenting – vägen är allt, lalalala…”

Ps. Vad jag saknar nyskrivet material med Robban Broberg. Vilken ordkonstnär.

Ihrevikens fiskeläge


Ihreviken, som ligger drygt tre mil norr om Visby, har en populär badstrand.

Det finns en liten strand, ett par fiskebodar och ett brant stup som lockar på andra sidan viken. När blåelden blommar som bäst tänkte vi någon gång åka dit. Undra hur många foton som jag sett på Sigsarve genom åren?

Nu vänder vi istället blickarna till det som finns bakom fotografens rygg.
Ihrevikens fiskeläge ligger vackert inbäddat vid foten av den branta Kasa klint.

Rostigt och snett. Allt lika charmigt.

Bäst att respektera stoppet…

… och vända på skorna.

En vända in på baksidan är tillåtet. Vi träffade inte på en enda människa under promenaden.

Jag uppskattade att det satt en söt guide och visade vägen med näbben. 😉 Här hade vi klarat det på egen hand. Men tidigt i morse var vi och traskade riktigt långt in ett naturreservat. Inte heller där träffade vi på någon människa eller bil på den smala guppiga och steniga vägsträckan.
Vi var välutrustade med karta och vägledande text. Ändå lyckades vi inte hitta målet. Det ”gula havet”. Men som Robban brukade sjunga. ”Målet är ingenting – vägen är allt”.

Vilken version vill du tro på?


Sten – och korsvirkeshuset i Kyllaj byggdes år 1730, under ortens stora kalkindustriepok.

Till orten hade en av Karl XII:s armékrigare Johan Ahlbom flyttat. Här sadlade han om och fick tjänsten som strandridare. Yrket innebar att han blev en tulluppsyningsman. Inte nog med det. Han blev även kalkpatron efter ”rätt giftemål”. 😉

Med andra ord skulle Ahlbom skydda trakten från smuggling och olagliga aktiviteter.

Några detaljbilder från gårdsplanen och en av de kvarvarande ekonomibyggnaderna.

1741 övernattade självaste Carl von Linné här när han var på sin Gotlandsresa. Det finns många legender om människorna och livet omkring i bygden.

Version 1:
Johan Ahlblom gifte sig med dottern på den största kalkpatrongården Malms. Därmed blev han delägare i flera av de välmående kalkugnarna i trakten. När han dog 1788 ägde han fyra stora gårdar och sex kalkugnar.
Version 2:
Johan Ahlbom friade till den femtonåriga bonddottern Elisabeth från Malms gård. Ett stort och ståtligt bröllop avslutades i moll när bruden rymde på natten genom sovrumsfönstret.

Kanske är det så enkelt att de två versionerna hör ihop. Vad tror du?
I nästa inlägg ska du få följa med upp bland stenjättarna, som Linné kallade raukarna i Kyllaj.

 

Lergrav fiskeläge


Vi står kvar bland raukarna och blickar ut över fiskeläget och den spegelblanka Lergravsviken. På avstånd skymtas Skenholmen i diset. För oss ser det ut som en vacker ”morgontavla”.

Precis som förra gången, för fyra år sedan, är vi ensamma här…

… därför är inte butiken öppen. Kanske är den inte det förrän till sommaren. Förutom glass och fika går det att köpa färsk eller rökt fisk. Borden placeras ibland på bryggan.

En tur med båten ser lockande ut. På den här nordöstra sidan ligger Gotlands enda skärgård.

Om det blåser från väster borde fiskläget ligga rejält skyddat.

Förutom tre äldre träbodar är de flesta byggda kring förra sekelskiftet och fram till mitten av 1900-talet.

Båt i vila.
Kaninerna lekte med fotografen innan duon bestämde sig för att ta tio sekunders stilla lördagssittande. Vilken tur vi inte körde på någon av deras hundratals kusiner som kutade över de gropiga grusvägarna som vi körde på. En av släktingarna vände antagligen på en gulröd skylt så vi körde fel. Det retar mig i efterhand att vi missade… ”det går fler bilar”. (Gotländskt Bosse-ordspråk)  🙂

Den berömda porten

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Vi skulle bara lägga ner ”maten” från kylskåpet och ta ut kylklampar. Allt annat fanns packat i hallen. Klockan 05:11 rullade vi iväg mot väg 148. Strax innan Rute tog vi av mot östra kusten. Det var vi och en solig vindstilla lördagsmorgon. Inte en enda människa mötte vi på våra fyra stopp

Vad vi längtat efter att få återse vår favoritplats sedan semestern 2016. Hur många människor har blivit fotograferade i ”Lergravsporten” genom alla år?

Vem stod och iakttog mig? Skuggan avslöjar någon.

Vi älskar att gå runt och fantisera om raukarna. Det behövs inte mycket egen fantasi för att se ett djur eller en mänsklig gestalt. Vad ser du?

En psalmvers med starka ord. En magnifik utsiktsplats längst upp. Då visste vi inte att vi senare skulle få uppleva samma sak på två för oss nya ställen. Ett av dem blev vi riktigt, riktigt förtjusta i. Där skulle vi kunna tänka oss att ha en liten sommarstuga.

Ett sextiotal raukar finns det i sluttningen. Jag noterade att min kondis var bättre än för fyra år sedan. Rätt skor är naturligtvis av stor vikt.

Vad har de för morgonsamtal? Pratar de om väder eller om hur natten varit? Ägnar sig raukar åt skvaller?

Den fina välvda rauken öppnar upp för alternativa kameravinklar. Jag gissar på att bröllopspar stått finklädda och lyckliga inombords och flera par har garanterat bytt förlovningsringar. Porten kallas nämligen också för ”Kärleksporte”.

Nästa blogginlägg kommer att handla om fiskeläget i Lergrav.

Januaribilden 2020


Första månadsbilden togs av storasyster till omslagsfotografen. Kvartetten var på familjeutflykt längs med norra kusten på Gotland och gjorde olika stopp. Givetvis ville deras pappa titta till fiskelägena. 😉 Detta är Brissund fiskeläge som du kan läsa mer om här. https://gotlanduppochner.com/2019/04/18/perfekt-lage-brissund-fiskelage/.

”Det påstås att hårt arbete aldrig har skadat någon – men varför ta risken.”
                                                                                              Ronald Reagan

Jag bjuder på första tävlingsbilden


Denna bild skickade Solveig in till tävlingen igår på instagram. Vill du se alla 24 fotona få du följa gotlanduppochner på Insta. 😀
Vi tänkte till sista bilden lägga in namnen på de tre sorter som vann vår interna tävling och givetvis aldrig ha samma kopp med. 😉
Första sorten som var helt ny har fått ett namn: Gotländsk vinterblandning. 

Vilken fin söndag och första Advent det blev på Gotland. Vi åkte iväg till havet och gick en uppfriskande promenad och planerade under tiden inför 2020, om det ex. var möjligt att ta sig fram med cyklarna. Hjälptes vi åt att lyfta över en cykel åt gången på vissa ställen skulle det funka. Om det inte var flodhästar och lejon som gick där och betade. Okej. Om de var vegetarianer skulle jag våga. 😉 Man måste våga lita på både människor & djur.

Ha en bra start på december. Jag har tydligen mycket kvar att göra socialt innan jag kan gå in i mig själv igen. Oftast gillar jag båda sakerna. ❤