Givetvis blev det ett extra stopp

Efter vårt tidiga morgonbesök vid Bläse kalkbruksmuseum (du ser de två konformade skorstenarna i bakgrunden) och den misslyckade hoppiga krypkörningen mot mytiska fiskeläget Graustäde, när ”Den lilla blå” signalerade ljudligt: ”En meter till och jag drar min sista motorsuck”, lyckades jag vända det tjuriga fordonet och istället stanna till vid Bläse fiskeläge, som vi noterat på ditvägen.

Rent geografiskt befinner vi oss långt upp i norr, vid kanten av Kapellshamnsviken, som enligt ”nätinformation” ska vara Gotlands bäst skyddade vik.

Är det någon bloggbesökare som undrar varför kuststräckan mellan Bläse och Ahr kallas för Stenkusten? 😉

De som seglar in till hamnen i Bläse behöver bara ta sikte på de gamla kalkugnarnas skorstenar. Annars lär det vara svårt att missa det höga vita kalkstensberget. Djupet ner till botten ska vara minst fem meter. Den nya hamnen byggdes 1916.

När vi stod ute på piren ett par timmar tidigare zoomade vi in Bläse fiskeläge och bestämde oss för att gå ner dit på ”hemvägen”. Innan vi körde vidare mot Blå Lagunen och andra spännande stopp.

Bungenäs uppför; 4-4

Vi insåg att framför oss låg en tuff uppgift. På två hjul och låg växel ämnade vi ta oss uppför ”berget”. Det gick betydligt lättare än Lotsbacken i Slite.

Jag vet inte exakt hur många hus som finns i Bungenäs, men 25-30 familjer lär bo här på sommaren. Husstilen är mycket speciell och byggnationerna sker i i ett behagligt tempo. Fem hus är gjorda i befintliga bunkrar och två hus i gamla militärbaracker. En glasdörr leder exempelvis in i underjorden. Jag tittade just nu på bilder på nätet. Ser häftigt ut. Allt passar otroligt bra in i sammanhanget och platsens historia & natur.

Ett morgondis låg över ön Bungeör med sin fyr.

Det var behagligt varmt för en stunds fika med vacker vy.

Nu var vi inte längre ensamma. Jag vågade inte fråga om det fanns plats längst fram. 😉

Från början försökte jag komma ihåg hur vi cyklat. Så vi skulle hitta tillbaks. Behövdes inte, insåg jag när vi nådde denna trevägsskylt. De rostiga gamla härliga skyltarna fyllde sin funktion på flera sätt.

Mer än nöjd med Bungenäs. ❤



Bungenäs kalkbrott; 3-4

Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963?
Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.

Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.

I ur och skur

Här sitter jag less och tänker i moll. Utomhus vräker det ner. Morgoncyklingen är inställd. Cykeln ville inte ut från förrådet. Jag försökte inte ens övertala den.
Ändå måste jag vara rättvis, analysera och lyfta på varje ”sanningssten”. För tänk att vara en rauk som måste stå ute i alla väder och årstider. Minut efter minut, kvart efter kvart… år efter år… Fördelen är såklart att de blir härdade och gnäller inte över småsten som vi små människor ibland gör över småsaker.

Jag stod i Slite och vaktade cyklarna och våra ägodelar medans Solveig klättrade upp och fotograferade. För vid detta tillfälle var vi i Slite och cyklade våra 88 minuter.

Jag hade glömt bort att det finns raukar på land på två ställen i Slite.
Nu grävde jag i gotlanduppochner och såg att vi la in ”Raukarna i Slite” den 29 augusti 2019. Det märks verkligen att jag mognat som människa. 😉 Inte så konstigt med tanke på att det på söndag har gått exakt två år. För i den texten var jag mer som en omogen kart. Eller är det tvärtom?
Här är länken:
https://gotlanduppochner.com/2019/08/29/raukarna-i-slite/

En av Sveriges finaste kustleder

Bloggrubriken ”lånade” jag från en text av Länsstyrelsen. Den närmaste fortsättningen lyder, ”Längs leden har du utsikt från höga, mäktiga klintar…”

Antagligen fick vi sista parkeringsplatsen vid Svarthäll. Efter vår frukost, i skydd av en sanddyn och med solen uppvärmande i ansiktet, började vi traska iväg på Klintkustleden. Starten var ”snäll”. Men vi visste vad som väntade längre fram. Barnet inom mig såg med spänning fram emot just den etappen.

Redan under vår första halvtimme såg vi folk vakna till liv. Många drog sig ner till havet för diverse vattenaktiviteter.

Själva funderade vi aldrig på tanken att ”bergsklättra” för att få upp kroppsvärmen.

Otroligt generöst att lägga dit ved, på de tre eldplatser som vi passerade förbi. Måste vara mysigt att sitta där runt lägerelden på kvällskvisten.

Vresrosen var en vacker färg- och energikick, innan starten uppför. Nu fanns det ingen återvändo.

Det grova repet kom väl till pass. Ingen av oss var andfådd när vi kom upp. En lång stund stod vi bara och njöt innan…

…vi traskade vidare på stigen längs klintkanten.

En halvslumrande havsvakt och en lite bister, äldre vakt, på andra fotot. Snacka om att ha stoneface. 🙂

Här hade vi suverän utsikt mot Ireviken, varifrån vi har flera trevliga minnen.

Den välgjorda trappan var snäll mot båda riktningarna. ”Repetappen” var lättast uppåt. Ner kom vi såklart. Annars hade du inte fått se någon av bilderna. 😉

Sammanfattning:
Gotlands största naturreservat, Hall-Hangvar, lyckades återigen leverera ögongodis av hög klass. ❤

Ett hus fullt av toner

Det här välbevarade stenhuset på Norra Gotland är byggt under första delen av 1700-talet.

I många år var Groddagården ett Gästgiveri där bonden stod för logi, fixade mat och skjuts.

En musikalisk man med namnet Lars Olofsson bytte till sig gården 1781. Både Lars och hans söner var skickliga spelemän. Det dröjde inte länge innan Groddagården blev ett slags centrum för spelmän på norra Gotland.

Lars son Olof, som gick under smeknamnet Grodd-Olle, var en fena på att hantera fiol och lira. Hans son fick senare ärva Olofs vevlira. Denna klenod, ”Groddaliran” finns att skåda på Länsmuseet i Visby.

Tack vare hembygdsföreningen i Fleringe har gården blivit restaurerad och används för olika program. På sommaren har de öppet för allmänheten.

På övervåningen (inte taket) 🙂 ska finnas en vacker sal med schablonmålade väggar. Från fönstret har man en underbar utsikt över landskapet och Fleringe kyrka.

Vi skulle gärna vilja komma in någon sommardag och se allt på plats. Det är fantastiskt att de lyckats bevara både det vackra huset, personhistorian och en speciell geografisk musikhistoria på Gotland, som blivit en slags stafettpinne genom alla generationer. Där Lars Olofsson ”lirade” första stafettsträckan.

I väntan på nytt kök; del 1

Vilken tur vi hade med vädret. För det är inte så kul att sticka iväg klockan 07:15 och sedan inte helt veta när vi ”kunde” komma hem igen. Punktliga var både montören och elektrikern som skulle koppla ifrån elen.

Ifall det skulle uppstå problem ville vi inte åka iväg för långt ifrån Visby. Första stopp blev vid Krusmyntagårdens parkering. De hade såklart inte öppet vid den arla tidpunkten. Vi kunde ända från gången utanför, njuta av deras ”trädgård”.
Istället för att gå ner direkt till havet valde vi att utnyttja allemansrätten och traska omkring från höjden, utanför de få privata husens tomtgränser.

En stund satt vi på en snitsig träbänk och njöt av utsikten mot Brissund fiskeläge. Ett sällskap var på väg ner för ett dopp när Solveig snabbt flög upp i ett hopp, från bänken. Orsaken var stora myror som attackerade hennes ben. Själv klarade jag mig helt från bett. Antagligen ansåg de att jag inte var lika söt. 😉

Vi följde blåelden ner mot strand och hav innan vi gick förbi bilen på parkeringen och fortsatte på en för oss ny stig, strax utanför privat område, mot ett hav i en annan färg.

Solveig fick nästan slita mig från vallmo, grönskan och utsikten mot havet. I lugn takt rullade vi vidare på de smala slingrande vägarna nedanför kustvägen och nådde Själsö bageri. Alltid ”nice” att fika här. Det hör till en sommar på Gotland. Tänk vilka veteraner vi blivit redan. 🙂

Det tredje stoppet var en avsvalkande promenad längs Själsöån, innan vi flyttade bilen några hundra meter ner till fiskeläget.

Själsö fiskeläge och en promenad längs stranden norr ut, tillhör också en favorit. Här har vi varit vid olika tidpunkter på dygnet. Kanske är solnedgångsbesöket mitt personliga favoritbesök här – än så länge. 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Vi jobbar med att få allt på plats igen. Vilken skillnad till det bättre det var, när vi sju timmar senare kom tillbaka. Allt ljusare, vi upplevde också köket som större.
Vi håller även på att packa inför en ny hemester. Ska bli jättespännande att bo i en stuga på en helt ”vit plats” på öjn. 😀
Del två tänkte jag försöka hinna lägga in imorgon bitti.
På återseende.

Laxare änge

Humleblomster går att njuta av från maj till juli. De pollineras av humlor, därav namnet.

Hur du hittar till detta fina orkidérika änge. Kommer du från Visby kör du 3 mil mot Slite. Tar vänster mot Boge. Sedan är det bara ett par km innan du läser av en träskylt och blinkar vänster.

Vad förvånad jag skulle bli om maskrosorna blev fridlysta och hamnade på den svenska rödlistan. 🙂 Det fanns en tid jag önskade att de var förbjudna att växa i vår stora trädgård.

Laxare änge präglas av ek och ask. Ändå finns det ett stort inslag av björk och hassel. Några av ekarna har många år på ”kronan”. Tjusningen här är variationen mellan olika delar av änget. Jag upplevde snabbt wow-känslan. ”Hit vill jag återvända”.

Det vetenskapliga namnet på gökärt är lathyrus linifolius. Jag googlade fram att gökärt ska vara ätbar och roten till och med näringsrik.

Kombinationen av en kalkrik berggrund och det öppna landskapet gör att orkidéer trivs extra bra här. Nästa gång som vi besöker Laxare ska vi söka oss till skuggan av hasselbuskarna, av en speciell anledning. För det är där som den skira, vita skogsliljan trivs.

Triss i S:t Pers nycklar. De första med macro. Det var också den första orkidén och inlägget i kategorin Orkidéer på Gotland, där vi la in nio blogginlägg (arter) säsongen 2020. I morse träffade vi på två nya arter. En av dem fick mig att tänka på en gotländsk kvinna som spelade en kvinnlig roll i en stor, hyllad svensk film. Hon älskade platsen och växte upp i NÄRheten. Blev det för busenkelt? 😉

Tur att vi var ensamma…

Häromdagen hämtade vi paketet som innehöll vårt nyinköpta stativ. Sedan var det bara att skruva ihop det… trodde jag… Fast riktigt så enkelt var det ju förstås inte. Att det kan finnas så många skruvar på ett stativ! I fredags var det dags för invigning. Utflykten gick till Björkume naturreservat.

På lägsta nivån ligger stativets tre ben rakt ut från mitten och kameran befinner sig en bit ovanför marken. Det innebär förstås att fotografen, dvs jag, kryper ner i jämnhöjd med kameran och hoppas på att inte någon annan ska komma gående på samma stig och fundera över vem det är som kryper omkring i närheten av stigen, samtidigt som ett av stativbenen ligger rakt ut över stigen. För det är förstås så att de finaste blåsipporna råkar växa där det är som krångligast att komma åt.

Sedan är det bara att konstatera att mitt macro och jag inte alltid är överens om var skärpan ska hamna eller vad som ska komma i focus.

Jag har inte fuskat med färgen. Såhär läckert blå var just denna blåsippa. Annars fanns det många olika färgnyanser.

Fastnade för den här ljuvliga, rosa varianten.

Inte måste man vara perfekt för att komma med på bild.

Knoppar är det något speciellt med.

Och vad hände här då?

Nästan lite science fiction över denna knopp…

Imorgon ska vi besöka Botan. Då får jag hålla koll på var stativbenen hamnar så att jag inte lägger krokben för någon. I Björkume var det tur att vi var ensamma…

Text och bild: Solveig Lidén

Från en ny synvinkel

I populära Lickershamn har familjen badat, spelat minigolf, ätit, vandrat, klättrat och köpt saker i fiskeboden. Då har vi alltid parkerat bilen vid hamnen. Enligt Mari Jungstedt har Anders Knutas en sommarstuga en bit norr ut på grusvägen.

Nu var det inte just den stugan jag fiskade efter. Istället var det en källmyr som lockade. Inte för att besöka nu, men till sommaren. Alltför mycket snö i tallskogen och brist på skylt bidrog till att tanken släpptes för stunden. Innan vi körde fast och skulle behöva störa fiskarna vände vi och parkerade bilen en bit bort.

Med den här utsikten blir det perfekt att fika om en halvtimme. Först en uppfriskande promenad.

Första gången vi såg denna vyn. Tänk att vi satt däruppe vid Jungfrun och åt frukost i somras. Det var tungt att bära upp, men värt varje steg.

Det ska finnas en led att gå för att nå den yttersta spetsen. Ibland kan det vara praktiskt att vara en fågel.

Jag såg en man som förberedde sig för en fisketur. Senare hörde och såg jag skutan ge sig ut på havet. Hoppas han blev nöjd med morgonens fångst.

Vi är båda ”svaga” för Gotlandstun. ❤

Det här var i söndags. Nu finns säkert ingen snö kvar på stenarna.

En fröställning får avsluta ”bilderiet”.
Själva sökte vi oss tillbaka till kaffe och dopp. Inte i ”stenbottenviken”. Men våra döttrar älskade att bada på denna plats.
Helt klart njutbart att fästa blicken mot havet. Alltid händer det något intressant. Ibland för spännande, med tanke på att kameran låg inlåst i kofferten. Självklart behöver den också vila från allt tryckande.

Fotnot:
I nästa inlägg ska du få träffa en katt. Inte vilken katt som helst.