Stigen med rotbain

Ännu en solig inbjudande oktobersöndag med fikakorg och filt. Om du inte förstod bloggrubriken kan du titta på rötterna på stigen, så får du säkert ihop naturpusslet/gutamålet. 😉
Vi hade letat oss ner till södra Björkume naturreservat och redan i starten fanns en härlig utsiktsplats till vänster. Där på filten kunde vi tänka oss att fika. Men en bänk hade varit ett bättre val. Dessutom var vi nyfikna på vad som väntade om vi fortsatte till höger mot norr.

Ibland lämnade vi stigen för att få en glimt av havet som hördes genom tallskogen. Det gällde då att se upp för rejäla taggar på buskar. Efter vi fortsatt att gå en bra bit på stigen och fikakorgen kändes mer än tung, funderade vi på att vända tillbaka till startplatsen. Men det var då ett trevligt par dök upp och berättade om en bänk och en fin utsikt några hundra meter norr ut. Tänk att de kom på beställning. 🙂

Med ny energi mot ett bestämt mål, kändes korgen betydligt lättare än innan.
Vilken härlig plats det var. Ett bord och två bänkar på en platå och en varm höstsol. Vi bokade bordet och började med att hälsa på ”Rönnklintsgubben”.

För att vara rättvisa var vi lika artiga mot hans bror.

Den som inte hade kameran tjatade, med all rätt, om att inte gå för nära kanten. 30 m hög kustklint, 10 meter innanför stranden, är ingen lekplats för barn med spring i benen.

Nu finns det inte så mycket vacker växtlighet att ta bilder på.

Vi passade på att fotografera det lilla som vi hittade och det lyste lite gult här och var på marken.

Björkume naturreservat är vidsträckt och har varit naturskyddat sedan 1995.
Vi har två bra anledningar att återkomma, då med ryggsäck. Solveig såg rikligt med ”blåsippsmöjligheter” och sedan tidigare vet vi att det längre fram, när stigen viker in mer åt land, finns spännande grottor att utforska. Gotland levererar ständigt. ❤ Redan nu håller jag på att läsa på och planera inför 2021. Våra nya instagramvänner bjuder på ögongodis. Jag antecknar och ställer frågor till dem. Hoppas de inte tröttnar på mig.

Vi såg en del trafik på sjön. Jag läste i tidningen idag att ett oväder med mycket hårda vindbyar väntas dra in imorgon över Gotland. Säsongens första höststorm? Lågtrycket har just nu 21-25 meter per sekund. Bäst att hålla hårt i hatten… vilken hatt? Jag har aldrig ägt en hatt. 😉

Trettio dagar i november

Vi tog kustvägen 149 från Visby och åkte norrut. Till slut nådde vi Kappelshamnsviken med hamnen Kappelshamn.

Kappelshamns Fiskehamns förening står som värd för fiskeläget med ett tiotal gästplatser.

Namnet på ägaren eller platsen? För vi befann oss i Väst med ä.

Vi hade en tid att passa en bit därifrån. Därför tog jag en snabb fototur medan Solveig väntade i bilen. Annars hade jag kanske klivit in genom den öppna dörren.

Men vi kom inte med båt…

… och hade inga planer på att stå och sova. Istället ämnade vi ta in i en betydligt större stuga några kilometer bort.

”Fisk i luften”.

Om du ägde en båt? Vad hade du döpt den till?

Kan det vara någon som har en rejäl fantasi när det gäller att berätta om storleken på fiskfångsten? Någon gav honom en STOR tandborste som matchade många vita lögner.

Trettio fiskelägen har presenterats på gotlanduppochner. Exakt lika många som antalet dagar i november. Som alltid har jag ett foto överst i Korsordsmästerskapen, för trevlighetens skull. Det här året blir det fiskelägen och därmed en extratävling, för den som är intresserad. Ni slipper med andra ord att gissa årtal när 30 foton är tagna på mig. 😉

Jag önskar dig besökare en trevlig oktoberhelg. Läser du detta i november kan det bero på att du gillar att tävla. I så fall lycka till med att nå 30 poäng först och därmed en Skrap-Kryss. 😀

Första söndagen i oktober – Lummelunda

Efter en god lunch tog vi bilen norrut och körde till Lummelunda. När vi parkerat bilen valde vi att gå in på naturstigen till vänster.
Lilla huset i skogen. Bodde skogsvaktaren här en gång i tiden?
”Den gröna floden….”
Naturens egna konstverk. Fulländade!

Ett lönn-paraply!

Speglingar i vattnet – där bakom skymtar havet…

Nyfikna som vi är, var vi såklart tvungna att titta närmare på stenarnas gröna ”skägg”.


En kort stund kom solen fram och värmde oss. Det såg mörkare ut mot Visbyhållet.

Båtar i vila.
Gotlands landskapsblomma – murgröna.
Vi utser lönnen till det vackraste höstträdet. Så många färger! Ibland till och med flera färger på ett och samma löv.
Eklöven får avsluta vår söndagspromenad i Lummelunda. Vi drog vidare med kameran till…

Raukfältet på Asunden


https://gotlanduppochner.com/2020/08/14/pjaserna-ar-ett-minne-blott/
I länken kan du se och läsa om vårt första besök på denna underbara plats. Den här gången utgår inlägget från när vi parkerar våra cyklar och tar oss ner till raukfältet.

Inledningsvis var det lite ”slirigt” att ta sig ner mot havet. Men bara en kort bit.

Vi befann alltså på ön Asunden utanför Slite på nordöstra Gotland. Ön är två km lång och som bredast en kilometer.

Både rörliga och orörliga djur.

Asundens egen Janusfigur med sina två ansikten.

En förnäm hund med nosen i vädret.

Vår utsikt från där vi satt och drack vårt kaffe och fikade.

Rauken döpte vi till ”Asundsgubben”.

Det finns drygt 25 raukar som är mer än två meter höga. Den högsta är nio meter hög.

Asunden är absolut ett av Gotlands vackraste raukområden, med en härlig utsikt mot vidderna, grannöarna och havet som jag aldrig kan se mig mätt på. Det är också alltid lika spännande och fantasieggande att hitta eller försöka hitta likheterna med levande människor och djur.

Likt fågeln drog vi iväg mot nya mål. På väg mot fastlandet funderade jag på om jag ville återvända hit varje år eller aldrig mer för att inte få det underbara första intrycket naggat i kanten. För det kunde inte bli bättre än…

En tidig första augusti


Klockan 05:10 startade vi från Visby, med cyklarna upphängda på bilen. Härligt att vara tillbaka på den favoritplats som vi fick 9 maj.
https://gotlanduppochner.com/2020/05/21/kyllaj-raukfalt-karlek-vid-forsta-ogonkastet/
Fortfarande envisas jag och uttalar Kyllaj, som jag gjort sedan jag läste om byn i en Anders Knutas bok. Trots att Solveigs arbetskompisar berättat för henne hur namnet ska uttalas och hon försökt lära mig – ett inte helt lätt jobb. Tur hon har trettio års erfarenhet. 😉

Det var så skönt och fridfullt, där vi satt och intog frukosten och drack varmt. Jag noterade en kvinna som gick med stavar, en man som hämtade post i en låda och två män som stack ut med en motorbåt. Kanske skulle de ha färsk fisk till frukost. En blåmanet såg jag också i vattnet. Hade den kommit vilse?

Nu startade utmaningen och skälet till att vi återvände hit. För jag hade läst i en bok (utgiven för ett par år sedan) om ett trettiotal vandringar på Gotland, att tre av dem utförligt beskrivna lederna lämpas även för cykling. När det gällde Kyllaj-turen plockade man bara bort sträckan runt raukfältet. Lätt som en plätt.

Visst gällde det att se upp för grenar i marken och gropar när vägen blev en stig. Vi sänkte farten och njöt av utsikten över havet, såg på avstånd vårt slutmål, en halvudde som är rik med historia.

Jag tyckte det var spännande med en bro och hoppades att Solveig noterade att det fattades en bit planka. Ropade bakåt.

Nu var det inte frågan om att plocka fram någon kamera. Ändå fortsatte vi cykla… hoppa på tusentals av stenar. Otroligt att ingen av oss trillade. Som barn hade jag älskat detta. Till slut fick vi kliva av projektet. Gick inte mycket bättre att sladda med fotsulorna och leda cyklarna. Hade de lagt dit stenarna efter författaren/fotografen varit här? Synd vi inte tog någon bild.

Vi gav upp och vände. Solveig var förståndig och ledde sin cykel. Själv tog jag en utmaning till och tänkte på att detta hade passat som en gren i Superstars, som jag arrangerade privat under åttiotalet. Tur det på den tiden inte sändes i TV. Eller så hade det blivit dundersuccé. Helst när jag använde fantasin och ”tillverkade” nya grenar.

Tänk att en seg uppförsbacke med asfalt kändes som lyx. Vi vek av och klev av cyklarna. Raukarna var överförtjusta över vårt återbesök. Någon av de yngre fick lust att… ”Stå kvar!” röt genast en äldre med en basröst utan like.
Konstigt att Solveig inte hörde den skarpa rösten. 😉

Nästan alltid har vi minst en reservplan och extra möjligheter inplanerade. Därför behöver vi aldrig hänga läpp. Det blev ingen mer cykling, men andra härliga stopp längre söder ut längs med östkusten, innan vi vek av inåt ön och hamnade i…

Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Solveigs första replik


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

Nyhamn


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld.

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)


Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.

Jakten i Kallgatburg


Jag gillar symbolen och tycker om naturstigarna som finns lite överallt på ön.

Under den smala guppiga vägen fram till parkeringen var vi tacksamma över att vi slapp möten med ”fyrdäckade” fordon. Samtidigt hade vi haft stor nytta av att möta någon människa under vår arla tid i naturreservatet Kallgatburg. Det fanns nämligen en fråga på G som inte fortsatte med odmorgon, som vi gärna velat få svar på. Men just då var allt lätt och möjligt.

En bofink satt intill stigen. Vi hörde årets första gök i skogen. I handen turades vi om att hålla den uppritade karta, som Solveig fått med sig från en vän. Mycket snabbt nådde vi stätta ett.

Precis som på skissen nådde vi relativt fort stätta två och tre.

Jag tyckte det var jättespännande att balansera på spångarna över källkärret Rövätar. Barndomens Bosse kom på trevligt besök. Ibland befann jag mig på egna äventyr, långt före fotografen.

Mina historiska tankar gick till när Karl XI färdades här på 1600-talet. Njöt han och hans sällskap av trakten? Eller hade de stark hemlängtan?

När Solveig berättade att Tätört är en köttätande växt ökade gubben på takten. Det är dumt att chansa.

Majviva är förhoppningsvis vegan och ofarlig. 😉

Liljekonvalj gav mig nostalgiminnen till Galgberget i Halmstad och vårbuketter i små mammavasar.

”Ett sekel” senare nådde vi Sveriges största idegransbestånd och min stegräknares räkneverk började slå i taket.

Lite dystert tänkte jag: Snart hamnar jag på Fårö. Utan att passera färjan. 
När jag vred huvudet åt höger såg jag…

… minne från förr. Min fantasi började tänka på turister som blivit över och stelnat till lite dumt. 😉

Äntligen dök skylten upp. Precis som det stod överst på vår skiss. Vad kunde nu gå fel? Endast tusen fjäderlätta meterssteg till på den upptrampade stigen och…
…om du inte ser något nytt blogginlägg här på några dagar beror det på att vi fortfarande letar efter den gula berömda guckusko orkidén, som ska blomma här i Kallgatburg i ett stort, stort bestånd. ”Målet är ingenting – vägen är allt, lalalala…”

Ps. Vad jag saknar nyskrivet material med Robban Broberg. Vilken ordkonstnär.

Ihrevikens fiskeläge


Ihreviken, som ligger drygt tre mil norr om Visby, har en populär badstrand.

Det finns en liten strand, ett par fiskebodar och ett brant stup som lockar på andra sidan viken. När blåelden blommar som bäst tänkte vi någon gång åka dit. Undra hur många foton som jag sett på Sigsarve genom åren?

Nu vänder vi istället blickarna till det som finns bakom fotografens rygg.
Ihrevikens fiskeläge ligger vackert inbäddat vid foten av den branta Kasa klint.

Rostigt och snett. Allt lika charmigt.

Bäst att respektera stoppet…

… och vända på skorna.

En vända in på baksidan är tillåtet. Vi träffade inte på en enda människa under promenaden.

Jag uppskattade att det satt en söt guide och visade vägen med näbben. 😉 Här hade vi klarat det på egen hand. Men tidigt i morse var vi och traskade riktigt långt in ett naturreservat. Inte heller där träffade vi på någon människa eller bil på den smala guppiga och steniga vägsträckan.
Vi var välutrustade med karta och vägledande text. Ändå lyckades vi inte hitta målet. Det ”gula havet”. Men som Robban brukade sjunga. ”Målet är ingenting – vägen är allt”.