Södra Hällarna


Vi som bor i Visby har nära till ett mycket tillgängligt naturreservat som tidigare varit ett försvarsområde. Tack vare att fler än 130 rödlistade arter har påträffats inom de 130 hektaren blev Södra Hällarna ett naturreservat 2014.

Här är bra skyltat och det finns rullstolsanpassade stigar. Själva hade vi med cyklarna.

Olika typer av ”vattenfordon”.

Solveig tyckte hon hade fått in en bra skärpa på fågeln, som satt på en gren högt upp i trädet. Just då kom den på att den inte ätit frukost.

Tänk om jag också hade vingar och kunde flyga ner till den lockande grusvägen längs Östersjön. Vid den här tiden på året borde den heta ”Den blå vägen”.

Söder ut tronar de 48 meter höga klipporna vid Högklint.

En suverän kombination i detta friluftsområde; cykel och två nyfikna ben. För ibland passade det bäst att låsa hojarna vid de svårforcerade sträckorna,  som när vi…


… tog närbilder på nyponrosor, blodnäva och mycket annat, som inte får vara med i detta inlägg. Visst kan det ibland vara både effektfullt och vackert med suddiga foton?

Den starka vinden lämnar synliga framtidsspår och gör ingen hemlighet av varifrån den kommer.

Framför dig kan du skymta en kvarn som tidigare varit med i bloggen. Till höger på fotot syns vattentornet.

Svensk sommar när den är som bäst. 

 

Krusmyntagården – njutbart för alla sinnen


Det finns platser på Gotland som väcker nostalgiska minnen. Krusmyntagården är en sådan. ”Minns du?” säger vi till varandra och ler.

Skylten presenterar vad du som besökare har för alternativ om du kommer hit.

Eftersom vi var på plats innan butiken hade öppnat började vi med att strosa omkring en stund i Örtagården. Utsikten! Färgerna! Dofterna! Stillheten! Allt det som vi söker på våra utflykter fanns på plats. Alla sinnen vaknade till liv.


Jag behövde inte använda min app för att identifiera växterna eftersom det fanns snygga, prydliga skyltar som berättade vad det är som växer i de olika pallkragarna.

Piplök – nu har jag lärt mig något nytt igen! Visste inte att den fanns.

Kan inte låta bli! Rosor är alltid rosor… och änglar gillar jag…

Riddarsporre – ståtlig och dessutom så intensivt blå…

Klockan blev tio och vi drog oss upp mot butiken. Stannade till och läste den tänkvärda skylten: ”Jäkta inte – sitt min vän. Bortglömd vila får du ej igen.”

Så mycket det finns att välja på…

Kanske något med smak av Gotland?

Eller något riktigt sött?

Varför inte ett insektshotell?

Nostalgi igen… Kan riktigt höra rösten: ”Men mamma jag har ingen kanin med just den färgen.”

Citronträdet bär frukt och blommar på samma gång. Vackert!

Havet! Vi vandrade ner och fick ännu en gång sitta vid ett spegelblankt hav och lyssna till fåglarna… Livskvalité

Text och foto: Solveig Lidén

Villa Muramaris – ”härden vid havet”


En halvmil norr om Visby blinkade vi vänster och parkerade en bit från grinden. Vad synd att vi inte besökte konstnärshemmet, när vi var här 2009 på semester och bodde i närheten. Inte kunde vi ana att det skulle inträffa en våldsam brand i januari 2013 och den berömda villan skulle bli totalförstörd. 😦

Paret Roosval köpte marken 1915. Johnny var Sveriges första professor i konsthistoria och hans fru Ellen, som var född von Hallwyl, var allkonstnär. Hon var konstnär, målare, skulptris och musiker.

Paret var mycket medvetna om sin tids konstnärliga strömningar. Därför fixade de själva de första skisserna om hur de ville ha byggnaderna på tomten. Idén var att allt skulle smälta ihop och samspela med natur och hav. Mycket av tankarna kom från en villa på Capri som hette Villa San Michele.

På denna stentrappa kunde de ta sig ner till havet för ett dopp. Andra dagar kunde de sitta på bänken och njuta av havet.

Ett par av skulpturerna som klarade sig från lågorna. I barockträdgården fanns förutom konstverk, en fontän av Sigrid Fridman, flera växthus, lusthus, tehus, tennisbana och golfbana. Den kända konstnären Nils von Dardel gjorde planritningen till trädgården, som döptes till Lustgården.

Jag skulle gissa att detta var en av ateljéerna. Annars fanns det även bastu och musikrum på ägorna.

Den här inbjudande bänken såg jag en liten bit in från grusbacken. Där kunde jag tänkt mig något att dricka innan backen skulle besegras. Ena sidan ser en aning osäker ut. 😉

Några årtal som avslutning:
35 år bodde paret Roosval i Murammaris.
Johnny dog 1965. Efter hans död ”sommarbodde” hans andra fru Agneta i den Italiens inspirerande villan fram till mitten av 80-talet.
Länsstyrelsen på Gotland utsåg 1987 huset till ett byggnadsminne.
Sedan 1995 ägs anläggningen av den gotländska familjen Amér.
Mycket har – under de år som gått sedan vinterdagen 2013 – gjorts för att återskapa det mesta av det som brandhärjades. En del detaljer har varit riktigt tidskrävande. Det ska bli spännande att se om allmänheten åter bjuds in för visningar.
Fotnot: Rättegången kan du som är extra nyfiken googla om. Jag känner inte till något extra. 😉

Solnedgång i Själsö


Denna gång åkte vi iväg tidigt för att reka och njuta. Målet var egentligen söderut mot Högklint eller Fridhem. Men när vi såg var solen befann sig på himlen, var det ett enkelt beslut att istället åka en bit norrut.

Själsö hamn & fiskeläge har en fin plats i våra Gotlandshjärtan. Det ligger ute på en udde. Fiskeläget är från mitten av 1700-talet.
Solen lyste fortfarande på bodarna, men skuggorna höll på att ta över makten. Vi försökte tänka på att se efter var vi placerade fötterna. De förrädiska kaninhålen fanns överallt.

Solen sjunker fort den sista biten. Det är lätt att lura sig på avståndet till horisonten.
Första parkett. Helt gratis underhållning på bästa sändningstid.

Det började bli kyligt i luften. Men njutningen övervinner det mesta. En termos med varmt i fanns i bilen.

Några äldre tjejer en bit bort. Jag var den enda manliga romantikern på plats. Under ”väntetiden” cirkulerade andra par och familjer förbi.

Jag tröttnar aldrig. Minns hur jag ofta satt på uteterrassen i Ängalag och älskade att följa solnedgångarna vid Hovs Hallar. En perfekt avslutning efter en stressig lång arbetsdag.

Strax efteråt är det minst lika vackert. Jag hade parkerat bilen med ”nosen” mot havet. Där satt vi en stund i livet och betraktade efterspelet, under tiden som det varma teet och mackorna smakade extra gott.

 

Saknar helt


Det finns bara ett svenskt län som helt saknar järnväg med kommersiell trafik – Gotland. ☹

Här en bit utanför Söderport i Visby anlände och avgick en gång i tiden tåg. När det blomstrade som mest fanns det flera bolag och linjer. Den allra första trafiken började rulla 1878 och den sista upphörde 1960.

Första sträckan gick mellan Visby och Hemse via Roma. Den gick trögt i början, men när Roma sockerbruk startade 1894 blev det ett rejält uppsving för den linjen. Postkontor, mejerier och olika sorters handel och jordbruk började utnyttja de olika linjerna. Bläse kalkbruk på Norra Gotland hade sitt industrispår mellan brottet och hamnen intakt mellan 1895 och 1954.

Redan i början på tjugotalet blev det konkurrens från busstrafiken. Det hjälpte föga att Gotlands järnväg installerade tryckluftsbromsar på lok och personalvagnar och kunde höja maxhastigheten från 40 till 60 km/timmen. Eller testade rälsbuss. Glansdagarna började ta slut. Samtidigt ökade privatbilismen och lastbilar ”tryckte på” från sitt håll.

Kunde platsat i ”Ten Doors”. Tyvärr ligger byggnaden en bit utanför ringmuren och är därmed diskad från deltagande.

 

Behaglig start för de höjdrädda


På norra kajhörn i Visby finns denna lilla variant.

Sverige var 2002 initiativtagare till internationella Fyrdagen, tredje helgen i augusti. Ett tjugotal länder har hängt på den trevliga trenden. Danmark, USA, Australien och Mexiko är fyra av dem.

En del av fyrarna är då öppna för allmänheten. För den höjdrädda borde denna vara en suverän ”jungfruresa”. 😉 I tidigare inlägg i denna kategori kan du se att en vacker fyr på södra Gotland är öppen betydligt fler dagar än firarhelgen.

Svenska Fyrsällskapet driver på för att bevara Sveriges fyrar. Detta uppskattar bloggaren, som har en hemlig gammal dröm om att någon gång få bo i en fyr några dygn. 😀
Jag sitter och filosoferar över varför fyrar förekommer så ofta i litteratur, filmer, dikter och låttexter. Vissa saker är givna. Dramatiken, ledstjärnor i farligt vatten, den viktiga lotsen för alla på ”sjön”. Vad har du för åsikter & personliga tankar/minnen om ämnet fyrar?

Fridhem – vackert och passande namn


Här var vi och fikade förra sommaren. Den här marsdagen hade vi med egen fikakorg. Vi fortsatte grusbacken uppåt till det stora gula huset, som jag läst och hört så mycket om.

Jag tror att Prinsessan Eugéne blev kär i Gotland vid första ögonkastet 1859. För mig dröjde det till andra ögonkastet. 😉 Kanske blev hon en av de första sommargotlänningarna när hon bodde här i huvudbyggnaden under nästan trettio år.
Huset är byggt i ”schweizerstil” och prinsessan var visst mycket aktiv i planering och när det gällde åsikter om byggandet.
Tänk att sitta på den stora altanen eller innanför glasverandan med utsikten mot havet. Många av hennes vänner som var författare, konstnärer och musiker, kom gärna på besök.

Det gjordes mycket fint i parken, som en trädgårdsmästare vid namnet Karl-Johan Flodman skötte om. Träd, buskar och exotiska växter köptes in och planterades.

Framsidan på sommarvillan Fridhem.

Stora vattenfallet av ån, som bildas på våren, rinner ut i Östersjön. Mäktigt sound. Jag och Solveig fick stå nära varandra för att kunna höra vad den andre sa. Nu kom jag att tänka på kvinnogruppen som åkte buss och stannade till vid Victoriafallen och gick av bussen. Efter en stund kom den manliga chauffören och bad kvinnorna vara tysta tio sekunder så han kunde spela in vattenfallet på mobilen. 😉

Det är stort när jag tänker på att prinsessan Eugénie var med, för över 150 år sedan, och planterade gullregnsträdet, som nu är ett av Nordens största med sina dussintalet böjda stammar.

Vad trevligt det var att träffa den här kvinnan. Tack Anita för vårt samtal. Det var intressant att höra om Fridhems historia och om förändringarna i modern tid på parkområdet. Själv var hon uppväxt på Gotland och hade återvänt till trakten efter 40 års boende på fastlandet.

Lilla vattenfallet en bit ner mot havet. Ska bli spännande att återvända hit längre fram på året och då, förmodligen, konstatera att ”någon” dragit åt kranen. Risken finns att det bara kommer att smådroppa om det vill sig illa i sommar.

Det finns olika halvbranta avstickare ner mot havet.

Det var inte lätt att ta kort på blåsipporna, som vägrade att hålla sig stilla i vinden. Söta och ouppfostrade. 😊

Vi noterade att mycket i naturen är på g. En efterlängtad tid är i annalkande.
.
Utsikten från stenen där vi satt och drack kaffe och mumsade på osötade chokladkakor från Lurblåsaren i Ystad. Konstaterade dock att det antagligen är dags att köpa ny termos. Den svarta drycken var för ljummen för min smak. Vi ska brygga på gammalt hederligt sätt nästa gång och jämföra värmeegenskaperna.
Det finns några gula små hus som går att hyra. Just detta har jag sett på nätet. Tyvärr läste jag inte att det alltid utlovades solnedgång. För då hade vi slagit till direkt.

I somras gick vi ner för branten. Denna gång valde vi att sätta punkt när det var som bäst. När vi kom hem var solen och det fina vädret borta. Men våra sinnen var ljusa efter både trevligt helgbesök av en dotter och vår eftermiddagsutflykt i solsken. Hade vi fått bestämma skulle vi önskat att hon sökte jobb på Gotland efter sin examen i juni. Istället lägger jag egna pusselbitar. 😉

”Sjumastaren”


För ett tag sedan berättade jag om Kajsarn i ringmuren som var Länsfängelse mellan 1681-1859. https://gotlanduppochner.com/2020/01/28/kajsarn-kajsartornet/

1859 invigdes Visbys nya länsfängelse vid Skeppsbron. Kommer du med en färja har du säkert noterat den gula byggnaden på höjden.

Du som löser korsord känner antagligen igen de romerska siffrorna för tusen, femhundra, hundra, femtio och hur man skriver nio med hjälp av att sätta ett I framför X som därmed betyder ett mindre än tio.

”Sjumastaren” kallades fängelset i folkmun på grund av de sju skorstenarna som syns tydligt från havet. Under ungefär samma period i Sverige byggdes 45 st cellfängelser. Syftet var en gemensam fångvård, där övervakningen kunde skötas av en begränsad personalstyrka.

Taggtråden finns kvar som ett taggigt minne. Den sista fången traskade ut från fängelset 1998. Den allra ”kändaste” internen bör ha varit Konrad Tector Lundqvist. Tector som sysslade med stölder och gick över till rånmord tillsammans med en kumpan. https://gotlanduppochner.com/2019/02/05/do-pa-olika-satt/. Han blev den sista som avrättades offentligt i Sverige.

Tjuv och polis i en klassisk position och klädsel.

Nu är fastigheten ett vandrarhem. Är jag sugen på att bo där en natt? Svaret innehåller fyra tyska bokstäver – men bara två engelska. 😉 Jag skickar stafettpinnen vidare till dig bloggbesökare.

Storgravfältet vid Annelund


Precis intill Visby flygplats ligger ett av Gotlands största gravfält. Under tjugo år fram till 1987 totalundersöktes alla gravar.

Här finns omkring 420 gravar och ca 450 människor är begravda på området. En del är alltså sekundärbegravda. Experterna kom fram till att gravfältet har använts omkring 2000 år – från sen stenålder till tidig järnålder.
Storleken på gravarna varierar mellan 1,5 meter upp till 16 meter. Det vanligaste var att den döde brändes före gravläggningen. Det kallas för brandgravskick. Men på gravfältets yngre del finns även skelettbegravningar.

Vilken nytta man har av betande djur som håller marken öppen och fri från under-vegetation.

Det som slår mig på bilden är kontrasten mellan två olika tider på samma jordklotsplats. Ny teknik samsas med storgravfält. Mindre än 100 meter, men också över 3000 år skiljer dem åt. Fascinerande. Hur hade de reagerat om de fått se plåtfåglar i luften som höll vingarna stelt stilla? Hur hade du och jag reagerat om vi plötsligt möttes av…

… det kan du spinna vidare på själv i en kommentar. 🙂

Gamla Maltfabriken


Almedalens bibliotek ligger vid Cramérgatan. Under lågsäsong kan vi parkera ”den lilla blå” på samma gata. Här står bilen i grönskan mitt emot ett pampigt hus med en brokig historia.
Det är svårt att tänka sig att det i början av 1700-talet var vatten här. Men samtidigt vet jag att ”Gamle hamn” fanns där Almedalen ligger nu – ett par hundra meter uppåt från parkeringsplatsen.

I slutet av 1700-talet och ca 70 år framåt var detta område en trädgård. Detta förändrades när Tändsticksfabriksbolaget 1871 fick en tomt för att anlägga en tändsticksfabrik. I fabriken jobbade sedan 84 personer. Exporten av tändsticksaskar gick till bland annat Tyskland, Kina, Amerika och Ostindien. Endast 12 år höll verksamheten på. Gick den upp i rök tro. 😉

1891 blev det både ny ägare och ny verksamhet när Gotlands Maltfabriks AB tog över fastigheten. Det mältades spannmål till öltillverkningen i stadens bryggerier ända fram till 1930-talet. Därefter har kommunen varit ägare och om Campus Gotlands studenter dricker öl där och lever upp till husets historia förtäljer inte historien. Men skulle någon hitta ett kvarglömt förråd av dammiga tändsticksaskar kanske den lyckliga slipper ta studielån en termin. Själv är jag enbart tacksam för att inte anrika byggnader jämnas med marken. Sådant såg jag tillräckligt av i min barndomsstad. Har du också liknande dystra minnen?

Stafettsammanfattning till mina bloggbesökare:
Vatten-trädgård-tändsticksfabrik-maltfabrik-högskola.

Ps.
Mittenbilden tog jag i söndags. Blå himmel men inget grönt på träden.