Solfågel

Vackra Almedalen utanför ringmuren är ett populärt stråk – året om.

Givetvis är det en perfekt plats, att placera ett konstverk i dammen. Mitt bland alla andra levande fåglar. I blickfånget från parksugna, förbipasserande och oräknade turister.

Tyra Lundgren (1897-1979) är den svenska formgivaren bakom ”Solfågel” av brons (1976).
Degermansfonden stödde finansieringen av skulpturen. Det står skrivet att Tyra hade en förkärlek för fåglar. I mytologin är Solfågeln fåglarnas gudom.

Det fanns en tid då jag stod inför grupper och personer och nämnde att Tyra Lundgren uppskattade djurmotiv.

Men mest handlade det om hennes förhållande till kaffekoppar. Tyra fanns med på ett foto i en blå tjusig ram och den stående tavlan stod tillsammans med andra svenska legender inom svensk porslinshistoria. Där i Lidéns Samlingsmuseum fanns inte en enda tanke om att jag skulle ta upp hennes namn i något som heter blogg. Eller flyga plåtfågel utan vingflaxande till …
… Det finns både ”flytt och stannfåglar”. Jag och Solveig har än så länge begränsat vårt flyttande inom Sveriges gränser. Men marken vi trampat på har absolut inte alltid varit svensk. Långt ifrån.

Visby vattentorn

En varm sommardag cyklade vi iväg hemifrån och hade med fikakorg. Av någon anledning stannade cyklarna till vid det höga landmärket, som syns lång väg, och de två cykelägarna satte sig och fikade i solskenet. Det var en riktig trevlig stund med fin utsikt mot havet.

Det är en mäktig byggnad med en höjd på nästan femtio meter och med en superviktig uppgift för oss i Visby. Tänk förr gick människor i Visby och hämtade vatten i en brunn.

1925 stod vattentornet färdigt. Tanken i tornet rymmer 450 kubikmeter.

Jag läste att det finns belysning i de små fönsterna som är tända på nätterna i december. Senast 2019 skickade en tidigare arbetsledare inom Region Gotlands VA-enhet in ett medborgarförslag till regionen, där han föreslog att Visby vattentorn skulle få belysning på utsidan.
Själv hoppas jag att få återse vad vi såg från vår trädgård i Ystad. Extra mysigt var det när vi åkt iväg någonstans på den mörka tiden på året och började närma oss vår dåvarande hemstad. Det kändes välkommande att se följande. Här är några färgnyanser. Vilken är din favorit?

En välbevarad stenlabyrint

I Sverige finns ungefär trehundra kända labyrinter. Cirka fyrtio av dem finns på Gotland.

Trojaborg, som ligger nedanför naturreservatet Galgberget i norra Visby, är en mycket välbevarad stenlabyrint.

Den grekiska mytologin har givit namn åt otaliga labyrinter. Ofta kallas de i Europa för Trojaborgar och byggdes på 1800-talet. Men Visbys Trojaborg tror man byggdes på järnåldern.

Jag är förtjust i den berättade sägnen om hur just denna labyrint kom till. Sätt dig lugnt tillbaka och sug in orden:
En ung flicka, en kungadotter, hölls fången i ”Rövarhålan”, en liten grotta i Galgberget strax ovanför denna plats. Flickan byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När den äntligen var klar blev hennes fångvaktare så imponerade att de släppte henne fri.

Den största och innersta stenen. Jag orkade inte räkna antalet stenar/dagar. Men jag förstår i efterhand att varje sten var värd sin dag.

I Mästarnas Mästare (tror jag det var) fanns en gren där de skulle gå runt i en labyrint och gå ut från den efter en viss förutbestämd tid. En knepig uppgift. Räkna eller nynna på en refräng?
Själv är jag mer förtjust i höga, täta ”busk-labyrinter”. Det finns ex. en på en ö i Danmark. I ett avsnitt i Mordkommissionen hade två galna ungdomar gömt sitt stöldgods i labyrinten, efter att först ha dräpt en småbarnspappa. Bortsett från det hemska var det just så jag ville ha en gren i Superstars, som jag brukade regissera i mina bostadsorter. Då tänkte jag lotsa in tio deltagare till mitten av miljön. Sedan skulle den som kom ut först inkasserat ”ten points”. Åtta poäng till tvåan… Tänk om någon blivit kvar efter det danska mörkret hade lagt sig? Det lilla problemet hade jag löst med att lägga den grenen sist. 😉 Det stora och långa problemet ”Långe-Lasse” hade fått låna knäskydd för att inte förstöra knäna helt när han kröp… annars hade han sett över topparna. Regelfusk och doping var aldrig tillåtet. Jag läste i dagens tidning att Arne Ljungqvist fyller 90 år den 23 april. Arne är still going strong. Hans insatser mot doping är värd att lyfta på hatten för. 😀

Döden kom med vingslag

Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.

Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂

Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉

Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan.
En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.

Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.

Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.

Nu började målet anas. Ser du det?

Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.

På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.

Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.

”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.

Vi lägger pussel av…

… det 35 hektar storleksmässiga naturreservatet Brucebo, som ligger ca 4 km norr om Visby ringmur.

ibland sker vissa saker av en slump. Vi hade egentligen bara tänkt att ta en halvtimmes promenad i ett område som vi besökt flera gånger tidigare. Där vi njutit av mängder av blåsippor. Då har vi stannat till vid tre olika parkeringar inom reservatet, som 1970 fick sitt skyddsår.
Mellan uppmärksamheten på de djupa groparna i grusvägen, där jag parerade mellan vänster och höger sida, såg jag den lockande blå skylten och hittade tur nog en egen rastplats för ”den lilla blå”.

Ögonen vilade på de vackra godbitarna vid klippkrönen. Fötterna hade sin egen uppgift. Stå stilla och inte gå fem steg framåt.

På den kuperade och slingrande leden gällde det att både ögonen och fötterna blev ett sammansvetsat terrängteam.

De nyväckta ”träormarna” låg helt stilla på stigen. 😉

Samma regler men två olika röster. När jag fotade var det en kvinnlig röst som påpekade att jag INTE skulle gå för nära kanten. Som ett eko lät jag likadant när Solveig gick farligt nära att ta ”sista bilden”. För jag är mycket mer rädd om henne… ❤

Vad överraskad jag blev av att se Muramis här uppifrån. Ser nära ut om kameran ställs in på ”zooming”.

En gång i tiden satt kanske några kända konstnärer på bänken och njöt av solnedgångar och havets ständiga smakprov. Om de inte tog den gamla trappan ner till stranden.

Vi hade redan räknat ut att vi borde ta oss till välkänd mark – förr eller senare. Några meter bakom ”bilden” finns ett bord och två bänkar. Där satt vi och frös den 30 mars 2019. Minns att vi fick hålla i bullarna och annat i den kraftiga blåsten. Men vi njöt av stunden och utsikten. Då var bloggen gotlanduppochner i sin vagga. Endast tre månader gammal.

Vi lär inte komma ner till spången denna säsong. En renovering av spången ska pågå till början av oktober. Vilken tur att vi har flera hundra andra möjligheter. Våren 2021 har visserligen gjort en paus och tagit upp kontakten med vintern igen. Hoppas det blir en kortvarig vänskap och våren tar över makten inom en snar tid. I början av maj ska vi försöka komma ihåg att återvända hit. Då får Solveig gärna leka med sitt macro och sina olika stativ, med målet att fånga tibastens skönhet, när den blommar på bar kvist.

Själsö fiskeläge är fortfarande en av mina favoriter. Nästa månad kommer fiskeläget att få konkurrens av nya upplevelser. Då styr vi mot hemligt mål och en hemester på öjn.

Då var det bara att vända på fötterna och leta sig upp till grusvägen. Tyvärr stod inte ”den lilla blå” och väntade på oss vid vägkanten. Istället blev det till att välja rätt håll.
Till vänster når vi Fårö.
Till höger bör bilen stå. Asch. Jag har väl en inbyggd kompass. 😉

Follingbo kalkbrott

Den här gången handlar det om ett före detta aktivt kalkbrott. Om du tycker det är alldeles för trångt på badplatserna i Visby skulle du kunna prova ett bad i Follingbo kalkbrott. Ta i så fall väg 143 mot Roma. Sväng vänster mot Svaidestugan. Kör in på tredje grusvägen till höger. När vi var där var bommen öppen.

Det går att hoppa ner i vattnet från kalkbrottets kanter, men det är även möjligt att vada i.

Maxdjupet ligger på 10 meter. Vilket är djupt för kalkbrott. Jag läste på en sajt av vattentemperaturen 19 grader, i mitten av augusti. 20 grader brukar vara min smärtgräns. 😉

Det bör tilläggas att det är en plats som går utmärkt att bada i. Däremot bör man vara en person med ”rätt” utrustning och stor erfarenhet för att dyka ner mot botten. Sikten ska vara rejält usel nära väggar eller botten. Orsaken är att där finns ett tjockt lager av sörja överallt och framför allt en massa skrot.

En halvö som gjord för att cykla ut till och njuta en stund.

Det finns en hel de kräftor i vattnet. Några har sett fiskar. En person berättar om en snok. Själva tyckte vi att det räckte så bra med att promenera och snoka försiktigt runt kalkbrottet. Spännande att tänka på historiens vingslag. Tänk vad arbetarna slet här.

Jakten på årets första Anemone hepatica

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Skulpturparken vid Blå Station

Tanken att skapa en skulpturpark i Visby kom efter att Marita Enekvist och Uno von Corswant lånat ett hus i Hornbaeck. Huset norr om Köpenhamn låg granne med den danska skulpturparken, utanför berömda Louisiana. I två delar tänkte gotlanduppochner visa de fantasieggande skapelserna utanför den gamla tågstationen. Vilken skulptur blev direkt din favorit?

Bönor & Bänkar
Stina Lindholm
Skulpturfabriken

Dikt: Äktenskapsfrågan
Författare: Gustaf Fröding

En plog ska vi ha, en harv ska vi ha,
en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
”En täppa med bönor och kål och
spenat!”
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha´t!…

… men Maja du, var ska vi ta´t?
Jag är för fattig och du är för lat!…

Demonen
Niko Caspers

Ägget
Byggd av Fredrik Högberg, Visby Marktjänst.

Sångtext: Karl Nilsson från showen, Alla 4 (1960), Povel Ramel-Sällskapet

… Min mor hette Sara Beata Johanna
Elvira Johanna Katrina Carolin
Gustafa Pernilla Johanna
Therese Albertina Johanna.
Min fader hette Kurt.

Dom var har man sagt – ett rekorderligt par.
Dom var på gott och ont – ja, dom var
som folk är mes.

Min far var stins – min mor hon kläckte ägg.
Dom tjänte lite pengar, dom var
som folk är mest.

För Traddirajandidej – Hugg i och håll!…….

Skeppsättningen
Idé: Uno von Corswant
Utfört av Visby Marktjänst.

Dikt: Ale Stenar
Författare: Anders Österling

… Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände…

SkrotRos
Jacob von Corsvant

Dikt: Idealism och realism omgjord till Vår Skulpturpark
Författare: Gustaf Fröding

Men skrot är skrot och snus är snus,
om ock i gyllene dosor
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Pyramid
Idé: Uno von Corswant
Kulorna från S:t Eriks Sten i Stockholm

Dikt: Spela kula
Författare: Sten Selander

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom
till vår port,
och tyckte det var något fult, jag
gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben
fanns.

Jag skäms. Jag tror jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag vill ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben
glad.
Men nu är han säkert en stor, grov
karl,
som släpar och sliter – jag vet inte
var.
Och visste jag det, förslog det ej
stort,
Man kan aldrig ändra det fula man
gjort.

Svävare
Idé: Uno von Corswant
Stenen från Slite Stenhuggeri

Båten
Carola Edlund

Sång: Jag hade en gång en båt
Författare: Cornelis Wreeswijk

Jag hade en gång en båt
med segel och ruff och köl.
Men det var för länge sen, så länge sen.
Svara mig du,
var är den nu?
Jag bara undrar,
var är den nu?…

Formation
Dragan Ljubez

Sång: Jag vill ha en egen måne
Författare: Kenneth Gärdestad

… Jag vill ha en egen måne som jag kan åka
till.
Där jag kan glömma att du lämnat mig.
Jag kan sitta på min måne och göra vad jag
vill.
Där stannar jag tills allting ordnat sig…

Skulpturparken vid Blå Station

Tanken att skapa en skulpturpark i Visby kom efter att Marita Enekvist och Uno von Corswant lånat ett hus i Hornbaeck. Huset norr om Köpenhamn låg granne med den danska skulpturparken, utanför berömda Louisiana. I två delar tänkte gotlanduppochner visa de fantasieggande skapelserna utanför den gamla tågstationen. Vilken skulptur blev direkt din favorit?

Fågelboet
Idé: Uno von Corswant.
Härvan av armeringsjärn kommer ursprungligen från en militär bunker.
Vi hörde kvittret först. Sedan såg vi och förstod att namnet var perfekt, lovely. ❤

Rallarglas
Idé: Marita Enekvist & Uno von Corswant
Bearbetad av Niko Caspers.
Glaskulan blåst av Jennie Olofsson
På sista fotot ser du konst i konsten. 😉

Räls
Idé: Marita & Uno von Corswant
Rälsen har donerats av Gidde Forslund och är bearbetad av Niko Caspers.
Räls och Rallarglas smälter bra ihop med miljön. För precis intill ligger det fina gamla stationshuset som vi skrivit om tidigare.

Dikt: Att lägga räls
Författare: Gunnar Hildén

Syll efter syll
skena efter skena
stadigt så det förslår
men urspårning efter urspårning
visste inte åt vilket håll
jag skulle bygga
nu går jag baklänges
låter som en galen tågvissla
fortsätter lägga räls
som lok

Fyra kvadrat
Idé: Marita Enekvist & Uno von Corswant
Lekfullt och härligt rostigt.

Axel
Vevaxel från Varvet i Herrvik.

Ego
Ställ dig på plattan och bli din egen skulptur,
en del av skulpturparken.
Kanske en selfi?

Porten
Av Elena Berg Österdahl och Jennie Olofsson

Dikt: Mot alla fyra vindar
Författare: Edith Södergran

...Jag har en port mot alla vindar.
Jag har en gyllene port mot öster – för
kärleken som aldrig kommer.
Jag har en port för dagen och en annan
för vemodet,
jag har en port för döden – den står alltid
öppen.
..


Klingan
Från Slite Stenhuggeri

Fotnot:
I nästa inlägg kommer del 2.

Det har dröjt ett tag

Det dröjde till inlägg nummer 33 i kategorin Fiskelägen, innan platsen som ligger allra närmast vår bostad fick visa upp sig. Största orsaken är att jag hade tänkt krydda med rejält med snö på några foton.

Och ska hela sanningen ”upp ur havet” var det länge sedan det låg ett klassiskt gammalt fiskeläge här. I början av 90-talet byggdes ett 40-tal bodar för Flundrevikens båtklubb vid småbåtshamnen norr om Visby.

En lång bodlänga på rad.

Bakom denna länga finns Snäckviken och Korpklint. Åtskilliga gånger har vi kört eller gått i trakterna. Ibland när vi varit på väg till en promenad i ett änge eller ut till området runt ”låtsasrauken”. Andra gånger när jag älskat att på hemvägen från norra Gotland köra av från ”stora vägen” och glida omkring nära havet, sista biten in mot Medeltidsmuren. Jag behöver min dos hav – året om, i alla väder och helst med rätt kläder. 😉

Inget dumt läge för att njuta av solnedgångar. ❤

Fyra detaljbilder.

Jag gissar på att detta är klubbstugan som går att hyra för olika aktiviteter. Eller så är jag ute och reser på djupt vatten och får det svettigt i bastun. 😉 Solveig var inne på att det kunde vara en bastu.