Stackars getter


Vi sökte oss till de dramatiska klipporna vid Högklint, där klintens högsta höjd är 48 meter över havet. Detta var första gången som vi gick iväg mot söder. Målet bestod av att hitta en fin utsiktsplats för kaffestunden.

Våra skuggor ville så gärna vara med på en bild – ännu en gång. 😉 De skickar med en helghälsning till bloggbesökare som kommer i rätt tid.

Det känns som länge sedan, som vi besökte Ygne fiskeläge. Ändå var det förra våren. https://gotlanduppochner.com/2019/05/09/ygne-fiskelage/

Vi funderade några sekunder, innan vi bestämde oss för vart våra fötter skulle styras.

Trappan ner till avsatsen med det sorgliga namnet ”Getsvältan”. Förr stod betande getter på höjden och trånade efter det saftiga gräset på klipphyllan. Ner mot godheterna tog de sig och fick njuta av sin sista måltid. För upp igen kunde de inte komma. Istället svalt de ihjäl när gräset tog slut. ☹

Här nere finns en fantasieggande grotta som är urgröpt av havet. Någon gång ska vi testa om solnedgångarna härifrån är så magiska, som vi hört talas och läst om.

Ölbäcks hällmarksområde


En del naturreservat ligger relativt nära vår bostad. Ölbäck med sin artrikedom och inslag av flera sällsyntheter, är ett av dem. Namnet Ölbäck kommer från Ölbäcks värdshus som förr låg i området. Här stannade resande bönder för att släcka törsten. Värdshusets grund ska finnas kvar. Men det var inte därför vi befann oss här…

… inte heller för att titta på kungsljus. Men kanske kunde kungsljusen leda oss rätt med sitt gula ”ljus”. 😉

Vi såg mycket vackert på hällmarkerna och plåtade en hel del. Blåeld tröttnar jag först på när den bleknat helt. Då är den inte min favorit längre. Jag läste i en bok att hällmarkens klädedräkt ändrade färg under årets månader. I april och maj har den en vit skrud. I juli byter den till blågul dräkt. För den besökare som är extra intresserad av olika sorters mossa och lavar måste Ölbäck vara ett eldorado. Bland lavar kan nämnas kalkkollav som bara finns på ett fåtal platser på Gotland. Den växer i sprickor och på lodytor.

Gul fetknopp (finns tre olika arter här) umgicks med en ängsalvia. Men vi var på jakt efter en helt annan sorts umgänge. Där det handlade mer om liv eller död för att hårdra det hela.

De här fotona ville också vara med i bloggen. Redan nu längtar jag till ett macro som vi ska beställa till kameran, som vi köpt tillbaka. Cirkeln är därmed sluten. Kameran som jag använde de sista åren till förra bloggens bilder har därmed flyttat tillbaka till Gotland. Vi har ingen lust att plocka på och av objektiv hela tiden. Istället öppnas nya möjligheter med två kameror och två fotografer – ständigt på bettet 2021. Klick klick. ”Nu byter vi kamera.”

Äntligen kunde en nätfjäril ”sitta vackert”. Jag hade ingen som helst aning om att den förstod halländska. 🙂
När vi var nästan tillbaka vid bilen lyckades vi äntligen hitta… nu kom jag på att detta inlägg ligger i kategorierna Utanför ringmuren i Visby och Naturreservat. Då det är det osmart att lägga in bilder och text om något som borde få vara ensamt i kategorin Nästan bara på Gotland. Därför får det bli ett eget inlägg imorgon. Kan du gissa vilken raritet och parasit som vi till slut hittade?

 

Fredagarna har öppnat upp för nya möjligheter


Jag uppskattar att Solveig slutar tidigt på fredagar. Den här gången var det jag som fick välja promenadstråk. Vid parkeringen på hemmaplan, såg det inte hoppfullt ut. Grått eller åskvädersmörkblått. Men längst ut mot kusten och norrut fanns en skaplig glipa ”åkapåentrevligutflyktsblå” himmel. 😉

En tidigare gång åkte vi fel när vi ville nå Brissund fiskeläge. Innan vi vände bilen gick vi en skön påskpromenad med våra döttrar. Nu letade vi oss tillbaka till samma utgångspunkt – men med målet att promenera åt andra hållet. Mot Visby.

Vilken värme det hade blivit och vad fina molnen var. Mina ögon i nacken pockade lite på uppmärksamhet om färgen på himlen åt andra hållet, som bestod av en mörkare nyans.

En stuga för att skriva en kriminalroman med handlingen förlagd till Gotland… eller inte. Utedasset lockade inte mörka höstnätter.

Svårt att blunda för att höstfärgerna börjar inta scenen. Det är både på gott och ont. Under soliga dagar enbart på gott. Sedan vi flyttade ner genom landet har även oktober bjudit på kortärmat. I november har jag fullt upp med ”Kryssa på Gotlanduppochner” och ”Korsordsmästerskapen 2020”. Välkomna då till gotlanduppochner. Hoppas bara det tekniska löser sig innan dess.

Högklint. Denna mäktiga plats, söder om Visby.

Vi hade ingen fikakorg med oss. Däremot noterade vi möjligheter inför framtiden. Just denna blev min personliga favoritfikaplats.

Mina ögon var fästa på havet och jag skulle ha kunnat gjort en ”Bosse Lidénare”. Kliva över stättan utan att först se en bit åt vänster. Samtidigt är det mycket mer spännande att klättra.

Vi vände där. För i verkligheten såg himlen betydligt mörkare ut än på fotot. Det var dumt att chansa längre.

Vi ökade pulsen och takten och hann både till bilen och hem. Sedan öppnade sig himlen för ösregn. Åska blev det däremot inte den här gången. Ännu mer regnande blev det dagen efter. När det var som mörkast tänkte jag tillbaka på denna härliga utflykt. Det gör jag även nu på sommarens sista dag då himlen öppnade sig för en stund sedan. Tur Solveig precis hann till jobbet med sina två fullpackade sidoväskor och jag fick min morgoncykeltur, som innehöll en vacker regnbåge över havet och en söt igelkottsunge. Det här är vardagslyx för mig. 

Trampade tydligen i två naturreservat


Vi tog cykelvägen längs med kustvägen och svängde av på olika ställen. När vi kom hem insåg jag att vi först varit i Bergbetningen och utan ”taggstaketsgräns” hamnat i Galgberget.

Cyklarna parkerades, picknickfilten lades ut och Solveig började läsa i en spännande bok. Själv gick jag på en egen utflykt och …

…hamnade först vid ett stenbrott.

Jag lovar! Det var inte jag som började på ett fuskbygge. 😉

Lite svalka i en skogsdunge lockade. Jag är allt lite förtjust i ”trädkonst”.

Mindre förtjust i sådant här. Samtidigt gick fantasin igång. Visserligen rostar burkar snabbt, men vilket år lämnades den kvar här? En ensamvarg? En ö-bo eller turist?

En viktig iakttagelse har jag gjort sista veckorna. Mindre snygga fjärilar kan slå sig till ro väldigt länge. De tycks ha ett stort behov av att bli fotograferade. Snygga fjärilar däremot ställer inte alls upp. Är tydligen inga ”linsfjärilar”. Samtidigt stämmer det inte. Jag har sett åtskilliga foton på Insta sista tiden på vackra fjärilar. I morse började jag med att raka mig. Steg två får bli att… 😉

Någonstans måste mitt älskade hav synas. Till slut fick jag vittring. Vänta lite? Det ser ut som en vit solnedgång i mitten av bilden? Måste vara…

Zoomning är bra att ta till om gåtor ska lösas. Men jag kunde ”skärpt” mig mer. 😉

Nu gällde det att antingen gå i gamla fotspår eller hoppas på turen att hitta tillbaks. För jag började bli fikasugen. Påsen från Norrgatt lockade. 

Fotnot:
Imorgon ska vi Hemestra på ett speciellt ställe, som vi ser fram emot att anlända till. Dagen är speciell. Vi ska fira två år som Gotlandsbor.

Då var vi här igen

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp. Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

En tidig morgon tog vi bilen till Själsö för att fika på Själsö bageri. Medan Solveig ställde sig i kö…

…  gick ”Bosse Karantän” backen ner…

… för att hitta ett ledigt bord. Vi hade läst att fiket & bageriet denna sommar enbart hade alternativen ”köpa hem godsaker” eller fika utomhus. (Corona-anpassat)

Här var det ”cykelbokning”. 😉

Inte visste jag att kvinnan till vänster senare skulle bli vår ”räddande ängel”. Just här var hon anonym bland många andra gäster, som satt här på var sin stol.

Det var nästan vindstilla. Perfekt väder. Underbar utsikt ner mot fiskeläget och havet. En sådan där stund som jag direkt klistrade in i ”höststormsalbumet” och kan njuta av, när det regnar på tvären och mörkret käkar upp mer och mer av dygnets ljusminuter, en ruggig oktobereftermiddag.

Mums. Lika gott som förra sommaren. Det enda vi saknade från förra besöket var vår yngsta dotter. Men snart ska vi äntligen…

Vi var så behagligt avkopplade att vi inte noterade att Solveigs väska inte följde med oss till bilen. Tänk vad nära det kan vara mellan harmoni och disharmoni.

Jag blippade dörrlåset och hörde några tilltalsord bakom ryggen. Förstod att Solveig pratade med någon som sprungit uppför backen.
Vad tacksamma vi blev. Tusen tack ärliga medmänniska. Du gjorde vår dag. 😀
Synd vi inte gav dig ett visitkort till gotlanduppochner så du kan läsa denna text. Ögonblicket gick så snabbt förbi. Tänk så fort livet kan ta en vändning åt ”fel håll”. Istället kunde jag ratta ner till Själsöån naturreservat och vi kunde fortsätta på den trevliga och ljusa ”livsstigen” och njuta av oasen längs ån.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri

 

Själsöån


Vi var på väg mot en ny plats på en hemtam ort – Själsö.

Istället för att köra ner till fiskeläget stannade vi till en bit innan. (Asfalterad parkering på höger sida.)

Vad skönt det var att lämna hettan för en stund och kliva in på en spång i naturreservatet som bildades 2008.

Syftet med att bilda ett naturreservat var att skydda havsöring och rödlistade arten flodnejonöga. Själsöån är Gotlands bäst dokumenterade vattendrag när det gäller havsöringens livshistoria. Ser du några fiskar? Först såg vi ringar och hörde lätt plask bakom våra ryggar. När vi studerade det grunda vattnet såg vi fler och fler små havsöringar.

Spångarna byttes 2019 ut mot nya, breda och riktigt fotvänliga gångbroar. Här och var finns avstickare mot bäcken. Väldigt trevligt och pedagogiskt planerat.

Plötsligt såg jag brovakten med sitt stora bevakande träöga. Jag swishade några riksdaler så han blev nöjd. 😉

Minns när jag cyklade och plockade björnbär med min äldsta dotter på Hovs Hallar. Nära bostaden växte de rikligt på Bjärehalvöns smultronställe HH. Här återstår veckor innan bären är på plats. Men det syntes spår av att tidigare besökare njutit av vinbär. Antagligen har det för länge sedan funnits bostad och trädgård längs ån.

Brännässlor är finast på avstånd.

Naturens konstverk kan komma till på skilda sätt. Undra om det finns konstnärliga och estetiska insekter? Eller är det bara en bisyssla? 😉

Ett tjusigt trassel av skägg av någon sorts lav.

En senare fas av, timotej?

Vad spännande det ska bli att återkomma hit under senhösten för att se havsöringen leka i betydligt mer vatten och studera den åliknande flodnejonögan som kan bli 50 cm lång och suger sig fast i… vi spar det läbbiga till nästa gång. 😀

Etthundratrettiotvå dagar

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp. Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Jag var tvungen att ta en tillbakablick i min femårsdagbok. Läste att vi den 29 februari gick en tidig morgonpromenad in och ut genom medeltidsmurens portar och avslutade med en god fika på ett café.
Sedan förändrades vårt sociala liv och hela världen. Vi människor är rätt små när det kommer till kritan.

Nu gjorde vi comeback på ett favoritfik, från förra året, som enbart har öppet på sommaren. https://gotlanduppochner.com/2019/09/23/almedalens-fik/
Den här gången satt vi utomhus. Strax intill både muren och vatten. Stolen var kylig så jag ”offrade” jackan.

Prick klockan nio öppnade tjejen och Solveig gick in genom dörren.

Jag ägnade väntan åt att fota och tänka på förr när det fanns ett garveri här. Hur många jobbade där tro?

Undra om jag vågat ta den trappan? Om längtan efter att få se utsikten över staden och havet blivit för stor kanske…

Något blått måste få vara med på bloggen.

Mums! Detta minns jag extra mycket från förra årets ”fiktävling”. Här åt jag då det godaste och frasigaste brödet. Den här gången tog jag te och Solveig kaffe. Vi bestämde gemensamt att vi skulle försöka hinna med ett till återbesök, utanför muren och bloggen, 😉 innan de stänger för säsongen.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Fik

Ps.
Givetvis gör vi utanför bloggen många andra återbesök på favoritplatser. Men de tröttar vi inte ut våra bloggbesökare med. 😉
Trippen som vi startade klockan 05:11 i morse var en lyckoträff på många sätt. Mer om det en annan dag. Efterarbetet består av 301 stycken färska foton.

Södra Hällarna


Vi som bor i Visby har nära till ett mycket tillgängligt naturreservat som tidigare varit ett försvarsområde. Tack vare att fler än 130 rödlistade arter har påträffats inom de 130 hektaren blev Södra Hällarna ett naturreservat 2014.

Här är bra skyltat och det finns rullstolsanpassade stigar. Själva hade vi med cyklarna.

Olika typer av ”vattenfordon”.

Solveig tyckte hon hade fått in en bra skärpa på fågeln, som satt på en gren högt upp i trädet. Just då kom den på att den inte ätit frukost.

Tänk om jag också hade vingar och kunde flyga ner till den lockande grusvägen längs Östersjön. Vid den här tiden på året borde den heta ”Den blå vägen”.

Söder ut tronar de 48 meter höga klipporna vid Högklint.

En suverän kombination i detta friluftsområde; cykel och två nyfikna ben. För ibland passade det bäst att låsa hojarna vid de svårforcerade sträckorna,  som när vi…


… tog närbilder på nyponrosor, blodnäva och mycket annat, som inte får vara med i detta inlägg. Visst kan det ibland vara både effektfullt och vackert med suddiga foton?

Den starka vinden lämnar synliga framtidsspår och gör ingen hemlighet av varifrån den kommer.

Framför dig kan du skymta en kvarn som tidigare varit med i bloggen. Till höger på fotot syns vattentornet.

Svensk sommar när den är som bäst. 

 

Krusmyntagården – njutbart för alla sinnen


Det finns platser på Gotland som väcker nostalgiska minnen. Krusmyntagården är en sådan. ”Minns du?” säger vi till varandra och ler.

Skylten presenterar vad du som besökare har för alternativ om du kommer hit.

Eftersom vi var på plats innan butiken hade öppnat började vi med att strosa omkring en stund i Örtagården. Utsikten! Färgerna! Dofterna! Stillheten! Allt det som vi söker på våra utflykter fanns på plats. Alla sinnen vaknade till liv.


Jag behövde inte använda min app för att identifiera växterna eftersom det fanns snygga, prydliga skyltar som berättade vad det är som växer i de olika pallkragarna.

Piplök – nu har jag lärt mig något nytt igen! Visste inte att den fanns.

Kan inte låta bli! Rosor är alltid rosor… och änglar gillar jag…

Riddarsporre – ståtlig och dessutom så intensivt blå…

Klockan blev tio och vi drog oss upp mot butiken. Stannade till och läste den tänkvärda skylten: ”Jäkta inte – sitt min vän. Bortglömd vila får du ej igen.”

Så mycket det finns att välja på…

Kanske något med smak av Gotland?

Eller något riktigt sött?

Varför inte ett insektshotell?

Nostalgi igen… Kan riktigt höra rösten: ”Men mamma jag har ingen kanin med just den färgen.”

Citronträdet bär frukt och blommar på samma gång. Vackert!

Havet! Vi vandrade ner och fick ännu en gång sitta vid ett spegelblankt hav och lyssna till fåglarna… Livskvalité

Text och foto: Solveig Lidén

Villa Muramaris – ”härden vid havet”


En halvmil norr om Visby blinkade vi vänster och parkerade en bit från grinden. Vad synd att vi inte besökte konstnärshemmet, när vi var här 2009 på semester och bodde i närheten. Inte kunde vi ana att det skulle inträffa en våldsam brand i januari 2013 och den berömda villan skulle bli totalförstörd. 😦

Paret Roosval köpte marken 1915. Johnny var Sveriges första professor i konsthistoria och hans fru Ellen, som var född von Hallwyl, var allkonstnär. Hon var konstnär, målare, skulptris och musiker.

Paret var mycket medvetna om sin tids konstnärliga strömningar. Därför fixade de själva de första skisserna om hur de ville ha byggnaderna på tomten. Idén var att allt skulle smälta ihop och samspela med natur och hav. Mycket av tankarna kom från en villa på Capri som hette Villa San Michele.

På denna stentrappa kunde de ta sig ner till havet för ett dopp. Andra dagar kunde de sitta på bänken och njuta av havet.

Ett par av skulpturerna som klarade sig från lågorna. I barockträdgården fanns förutom konstverk, en fontän av Sigrid Fridman, flera växthus, lusthus, tehus, tennisbana och golfbana. Den kända konstnären Nils von Dardel gjorde planritningen till trädgården, som döptes till Lustgården.

Jag skulle gissa att detta var en av ateljéerna. Annars fanns det även bastu och musikrum på ägorna.

Den här inbjudande bänken såg jag en liten bit in från grusbacken. Där kunde jag tänkt mig något att dricka innan backen skulle besegras. Ena sidan ser en aning osäker ut. 😉

Några årtal som avslutning:
35 år bodde paret Roosval i Murammaris.
Johnny dog 1965. Efter hans död ”sommarbodde” hans andra fru Agneta i den Italiens inspirerande villan fram till mitten av 80-talet.
Länsstyrelsen på Gotland utsåg 1987 huset till ett byggnadsminne.
Sedan 1995 ägs anläggningen av den gotländska familjen Amér.
Mycket har – under de år som gått sedan vinterdagen 2013 – gjorts för att återskapa det mesta av det som brandhärjades. En del detaljer har varit riktigt tidskrävande. Det ska bli spännande att se om allmänheten åter bjuds in för visningar.
Fotnot: Rättegången kan du som är extra nyfiken googla om. Jag känner inte till något extra. 😉