Kruttornet till Snäck – Check!

Bosse har en lista över sådant som vi ska hinna med under sommarlovet. Det som inte blir av i år flyttas nog automatiskt till nästa års sommarlista eller, om det inte är alltför årstidsbundet, så hinner vi med det under en helg i höst.
Igår morse satte vi cyklarna på bilen, packade in den förberedda frukosten och drog iväg till parkeringen vid Kruttornet. Klockan var väl runt fem. Varför ligga kvar i ett varmt sovrum när solen lyser och fåglarna kvittrar därute? Efter bara några meter på cyklarna fanns möjligheten att vila en stund… fast det gjorde vi inte.

Det varma sovrummet kändes plötsligt inte så dumt längre. För oj vad kallt det var nere vid havet… Jag hade laddat för en sommarutflykt och klätt mig i shorts och bara en tröja. Som tur var fanns en extratröja i bilen. Den tog jag på innan någon annan kom på idén…

Vackra ringmuren i morgonsol. Åh! Jag njuter varje gång jag ser den.

Fågelkompisar fanns det gott om. Hägern ser smått frusen ut, men änderna tycks inte bry sig om kylan alls.

Speglingar är jag alltid förtjust i. Fram med kameran!

Det blev en cykeltur med variation. Här var det både kallt och fuktigt.

I solen trivdes vi betydligt bättre!

Det kändes bra att återse Snäckschimpansen. Nu har vi tittat på den, och fotograferat den, under flera olika tider på dygnet. Den här gången var den vändpunkten för vår cykeltur.

En bänk i solen kändes som ett givet val när vi packade upp frukosten. Varmt kaffe och te, smörgåsar, youghurt med hallon eller blåbär och flingor med frön. Jodå, allt var med!

Tillbaka mot Kruttornet igen såg vi…

… någon som säkert frös…

… och blommande cikoria som öppnat sig mot solen. Nu kan Bosse färglägga raden där det står: ”Cykla från Kruttornet till Snäck”.




Från ett lastbilsflak till det digitala rummet

För många som inte bor på Gotland förknippas den gröna parken Almedalen med Almedalsveckan, under en intensiv julivecka.

Mycket har hänt under de drygt femtio åren. Egentligen var startskottet ett improviserat möte mellan utbildningsministern Olof Palme och tilltänka partiledarkandidaten Krister Wickström.

Platsen var vid Kruttornet, vars torn kan anas bakom en trädkrona. Den fysiska mötesplatsen var på ett lastbilsflak, tidpunkten 25 juli 1968. Undra hur många som var där och lyssnade?

Det dröjde till 1991 innan samtliga riksdagspartiledare var på plats. Under flera år har partierna under veckan haft en egen dag. Men för andra året i rad blir det med start på söndag en digital mötesplats med två partiledartal per dag. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna inleder 4 juli och inte helt oväntat för mig avslutar Socialdemokraterna och deras goda kompisar Moderaterna 7 juli. 😉

Personligen föredrar jag att det är tomt på bänkarna, så jag kan få ha mina egna tankar runt namnen. De flesta känner jag igen, vissa namn har jag helt glömt bort. Kanske inte ens hört talas om.

Sedan flera år tillbaka har veckan växt rejält och kallas numera för ”Världens största demokratiska mötesplats”. Bästa kryddan tycker jag är intressanta seminarium. Förhoppningen är att upplägget 2022 blir som vanligt igen.

För lyssnarna på bänkarna finns många möjligheter att då och då vila öronen. Svepa blicken förbi den tilltagande omgivningen. Själv behövde mina ögon inte byta position under sega föreläsningar, under alla mina utbildningar. Jag var en mästare på att njuta av inre filmer. Självklart fanns det tvärtomtillfällen. Där jag sög in varje stavelse hos talaren. Var insatsen en väntande tenta lyssnade jag ”nästan” alltid. 😉

När jag såg fågelholken från min bänkposition dök flera komiska, ironiska scener upp på min näthinna. Ingen av dem kommer i bloggtryck.
Jag svarar eventuella bloggkommentarer med en symbol. (ingen partisymbol) 🙂
I nästa inlägg ska du få se ett vackert fiskeläge, som ligger på norra Gotland. ❤



Hällarna lyser i blått

Vi stack iväg en dryg timme innan vi skulle hämta lördagens matkassar, med avsikten att Solveig ville hitta och ”macrofota” de blå juvelerna som skulle finnas på Södra Hällarna.

Ut mot klintkanten breder de öppna hällmarkerna ut sig och där går det just nu att njuta av exempelvis bergskrabba.

För oss som är fastboende på ön är det häftigt att veta att den bara finns på Gotland och Öland. Annars förekommer den närmast i Spanien och Sydfrankrike.

Bergskrabban har en vedartad jordstam som fixar frysningsrörelserna under vintern.

Blomman har fyra ståndare, två längre och två kortare. Blomkronan är tvåläppig och frukten är en nöt som är innesluten i det femflikade fodret.
Överkurs. Det mer ”avancerade namnet” på växten är Globularia vulgaris L.

”Runt midsommar” brukar blomningen vara som mest intensiv.

Fotnot:
Imorgon eller ikväll funderar vi på att byta header. (Bilden längst upp på bloggen). Det var ett bra tag sedan sist. Hoppas vi hittar någon lämplig bild från inlägget, som dyker upp här imorgon.

Vi cyklar på; del 4-4

Materialet är gotländsk kalksten. Det hämtades i närområdet, delvis i vallgravarna.

Du som bor här eller ni som besökt gotlanduppochner vet kanske namnet på porten. Det är tillåtet att ta sig en titt i kategorin Portar & torn i ringmuren. 😉

När Solveig, efter att ha fått jobbet som speciallärare, åkte hit en andra gång för att hälsa på i skolorna och titta på bostäder bodde hon i ”Vita huset”.

Tänk att det bara var i Visby, Kalmar och Stockholm, som det i Sverige fanns stadsmurar på medeltiden.

Vackra blommor. Namnet kan jag inte.

Skolporten och Kvarntornet cyklade vi förbi.

Den port som vi passerade flest gånger, som turister på Gotland, är helt utan konkurrens Österport.

Nya muren kom upp efter att en del av muren vid Östergravar rasade, i början av 2012.

Sparbössan utan snö – jag jämförde med blogginlägget som vi la in i vintras.

Jag måste ha hört fel? Men helt säker är jag inte. För efter jag hörde ett hest kraxande och frågan om jag hade betalt tull… är jag nästan helt säker på att hesheten avtog och jag hörde ”Det går bra att Svisha.” Detta nämnde jag inte med en stavelse för Solveig. 😉

När jag ser bilden tänker jag på en ny kategori som kommer att dyka upp förr eller senare på bloggen.

Vid Smörasken insåg vi att cykelturen började närma sig sitt slut.

Vid Mynthuset hade vi cyklat varvet runt och gått i mål med vårt personliga mål. Nu återstod bara att leda cyklarna nerför den branta guppiga stigen, för att nå Norderväg och därefter en sista tuff uppförsbacke.
Redan i början av backen kunde vi se Konditori Norrgatt. 😀
Jag satte mig på uteserveringen och inväntade godsakerna, som vi var väl värda denna cykel-lördags-morgon.

Fotnot:
Glöm inte att gissa på de sex färgerna i månadens fototävling. Eller skriv livlina så många gånger som du vill.
Nu har vi bara sådär femhundra-sexhundra nya foton att ta hand om. Då har jag ännu inte tömt 2 st kameror med morgonens bilder. Ännu en gång stämde väderappen. På hemvägen blev det molnigt och solglasögonen åkte av. Vilken tur att vi körde iväg klockan 06:04.

Vi cyklar runt; del 3-4

Vi njöt av sträckan längs med mur och Almedalen. Nu har vi kommit fram till där muren svänger söder ut. Porten där den glada baggen sitter heter Lilla Strandporten.

Här tar muren ”paus en bit”. Det finns med andra ord ingen ringmur runt hela Visby innerstad.
Efter vi cyklat på Tage Cervins gata bar det vänster upp till Donners Torg. Vidare in på södra delen av Strandgatan, där vi passerade landshövdingens bostad. Vi gottade oss av utsikten från Slottsterrassen och insåg efter en stund, att nu gällde det att ta fram sisun inom oss. Undra vad det heter på gutniska? Rauki flinta?

När bilderna skulle redigeras insåg vi att det fanns inte en enda bild från den tuffaste etappen längs Södra Slottsgränd, där vi stegade uppför med cyklarna bredvid oss. Kamerorna var i cykelkorgarna. Påläst som jag var, kände jag till öppningen där vi återigen skulle befinna oss utanför ringmuren. Cyklarna fick vi bära uppför en gammal liten trappa. Sedan var det som vi kom in i andra andningen. Efter en slurk dricka återkom energin. Men vi valde att leda cyklarna tills det blev lite planare igen. Några bänkar såg frestande ut. Antagligen var vi för trötta för att våga sätta oss en stund. Kanske hade vi ”växt fast”. 🙂

När Solveig såg fina blommor åkte en kamera fram igen.

Extra kul var det för mig som gjorde min premiärtur längs södra muren. Den enda gången jag sett en bit av muren där, var när vi förra året bodde en natt i närheten och körde bil genom Skansporten. Veckan innan C tog fart. Solveig däremot har vandrat runt muren med våra döttrar. En av våra tjejer älskar att gå runt muren och fota. Så jag har sett fina foton härifrån tidigare.

Det här var en vacker sträcka. Trots att vi inte såg något hav. 😉 I en sänka i Södergravar fanns en liten mysig fotbollsplan med två mål med nät. Där hade jag älskat att lira. Bredvid fanns en lekplats. Borde nästan varit helt skyddat från vinden.

Så nådde vi välbekanta Söderport och kom in på plant asfaltsstråk. Endast en land-etapp kvar tills målet hägrade i ”Muren runt”. Den etappen från förra lördagen kommer i morgondagens blogginlägg. Idag hade det nästan varit för varmt för att cykla rundan.

Vi cyklar runt; del 2-4

Nu var vi nere på mer plan mark, med utsikt över det öppna havet. Solen hade inte kommit tillräckligt högt upp. Framför allt inte på vägen precis utanför muren, där vi rullade fram.

Sjömuren byggdes först. Någon gång efter mitten av 1200-talet stod den färdig. Ursprungligen var den ungefär 5,5 meter hög och ca 1,5 km lång.

Murfallet. En av två möjligheter längs havet, att byta position till insidan av muren. Det gör vi ibland när det blåser för rått från havet. Då kan vi mötas av en avsaknad av vind. Som att komma in i en ny värld.

Men nu rullade vi ner en bit och styrde vänster i kurvan.

Här stannade Solveig och tog en bild, från där vi nyss kom.

Det finns spännande gluggar kvar här och där i muren.

En ny sväng och lite uppför. Längre fram ser du möjligheten att gå in i en port eller ta en kort paus på en bänk.

Inte vilken oromantisk port som helst. Kärleksporten har jag visat upp och berättat om tidigare.

Solveig noterade antagligen, att jag stod där och blickade ut över havet.

”Tre sekunder senare”. Efter över trettio år är hon van vid situationen. ”The Invisible man”. 😉

Vid Kruttornet vände vi oss om och tittade ut över havet. Än hade vi en bit kvar till det brantaste partiet. Om vi fixade att ta oss upp eller ringde Färdtjänst kommer i tredje delen.

Vi cyklar runt; del 1-4

Vi sa det redan förra året, att vi borde cykla runt hela muren vid samma tillfälle.
I lördags morse blev det av. Vårt mål var att kontinuerligt hålla oss utanför muren. En annan gång blir det kanske tvärtom. 😉

3 440 meter lång är norra Europas bäst bevarade ringmur, som stod klar 1288.
Vi startade utmed Nordermur, som är den bäst bevarade sträckan med längsgående vallgravar.

Jag tog täten och lät Solveig ta ansvar för fotograferandet.

Det finns tre möjligheter att ta sig in till innerstan på norrsidan. När det gäller bilister finns enbart vägen genom Norderport. Här ser du S:t Göransporten.

Vi lever just nu i syrenernas tid, som Per Gessle sjunger på soloskivan ”Hjärtats trakt”.

Här har Solveig vänt sig om och tagit fotot uppåt, mot S:t Göransporten och Långa Lisa.

På höger sida har vi passerat Nordergravar och är på väg mot Strandgärdet.
På vänster sida sida står det tyskklingande Lübeckerbräschen.

Det var lite kyligt just här. För fortfarande hade vi haft nerförsbacke hela vägen från vår bostad. När det är medvind tar det inte många minuter för oss, att hemifrån nå muren. Men jag var medveten om att tredje ”mursträckan” skulle bli en utmaning för oss.

På den här bron har vi knallat väldigt många gånger, när vi satt bilen vid havet. Bron leder till Snäckgärdsporten.

Vilken härlig bänkplats att sitta på. Nu gällde det för oss att försiktigt ta oss ner den sista biten. Jag valde att cykla. Solveig som hade mer värdefull last ledde cykeln.

På promenad genom stan…

Vilken tur. Det fanns endast en ledig p-plats vid Kruttornet. Solveig gick iväg för att göra sitt ”macromånadsbesök” i Botan. Själv hade jag bestämt mig för att njuta av solskenet i Almedalen. För det var lovat sämre väder inom en kort tid. Då gällde det att passa på.

Vilken oas Almedalen är under årets alla tolv månader, för alla åldrar. Jag vet inte hur många olika aktiviteter som jag sett människor syssla med här. Ibland spontant. Andra gånger planerat.
Men vad behöver man mer än att lugnt ta del av allt som sker på promenad genom stan…

Det är svårt att ta in att denna plats var hjärtat i den medeltida staden Visby och att Almedalen var en del av hamnen. Stora skepp från norra Europa gled in här för att göra affärer.

Det finns igenmurade portar från den tiden. Från dessa portar gick det ut bryggor. Sedan var det en kort sträcka till Strandgatan med sina mäktiga handelshus. Tänk om jag kunde göra en tidsresa och få vara med om en dag på den tiden, när det kom in ett stort skepp.

Vilket håll du än går så följer jag med…

Till slut blev hamnen för grund och i slutet av 1400-talet flyttades den till sin nuvarande plats. Ändå fanns förbindelsen med havet kvar till mitten av 1800-talet. Vattnet utarrenderades och vid Kruttornet fanns ett fiskeläge.
Vid slutet av århundradet fylldes hamnområdet igen. Vad hände här sedan? Jo. Det fanns ett tag en kålgård och i början av 1900-talet grönsaksland. En del stadsbor anlade trädgårdar. På sommaren drevs ett tivoli i en del av området. Som tur var fick den lilla dammen vara kvar som ett minne av hamnen.

På 1870-talet planterades almar i det gamla hamnområdet. Det är därför parken fick namnet Almedalen. Men det var först på 1950-talet som det blev en parkanläggning.
På heder och samvete. Det var INTE jag som böjde stolpen. 😉

Jag hade för skojs skull satt på tidtagaruret i mobilen. Det hade gått 88 minuter sedan vi skiljdes åt vid Kruttornet. Så lång tid tar det inte att gå runt Almedalen. Men det du inte ser är alla foton som jag tog till andra blogginlägg och att jag hade ett möte med ”mitt älskade hav”. Eftersom Solveig inte gett sig till känna gick jag in genom Fiskarporten för att gå henne till mötes. Antagligen låg hon med sina objektiv nära någon växt/blomma. En del av mig kände en frestelse att gå uppför Skogränd eller berömda Fiskargränd och sedan gå ner till Botan via S:t Olof. Men det var såklart inte den vägen hon skulle ta tillbaka till ”Den lilla blå”.

Säkert blev hon förvånad av att det var så enkelt att hitta mig – denna gången.
Idag för 31 år sedan bytte vi förlovningsringar. ❤

Fotnot:
Kom du på vilket album som rubriken och de kursiverade citaten är hämtade ifrån? Det var Solveig som kom på att vi skulle ha den ”trenden” på rubrikerna i kategorin Morgonpromenad i Visby. Givetvis köpte jag den rakt av. Men en sak gillar jag inte att äta till fika. Det gjorde min pappa som ibland kom hem med en påse… 🙂

Först till kvarn

I mitten står det som finns kvar av en av Visbys kända gamla kvarnar. På Gotland har det funnits kvarnar i många hundra år. Den första som nämndes var år 1499.
När Bingers kvarn uppfördes på artonhundratalet var den en modernitet. Den var större än de tidigare kvarnarna på ön, hade ett tvärställt vindhjul för automatisk inställning av vindriktning. Det måste ha varit lyxigt att den hade reglerbara träribbor som kunde reglera vindfånget, med den stora fördelen att de slapp stanna kvarnen.

Vi har här på bloggen tidigare skrivit om kvarnen Högan, som byggdes om till ett diskotek, som lucianatten 1976 brann ner helt. Även Bingers kvarn var på 1900-talet ett diskotek.

Bingers kvarn var länge en av Visbys kända silhuetter. Den var Gotlands största och bäst bevarade kvarnbyggnad ända in på 1980-talet. Sista åren var den enbart förråd och magasin.

Första gången som Bingers kvarn brann ner till grunden var 1896. Inget gick då att göra för att förhindra det. Brandkåren kunde bara bevaka grannhusen. Men det gick att utläsa i den mikrofilmade tidningen att de hann sätta de små i säkerhet och fick ut en del husgeråd och möbler.
En kall januarisöndag 1983 blev det en sorglig repris i den uppbyggda kvarnen, när det uppstod en explosionsartad brand. Brandkåren var på plats, bara ett par minuter senare. Brandmännen försökte rädda tornet. Men när rökgaser som var instängda i tornet blandades med syre uppstod rökgasexplosioner. På ett par timmar rasade allt och dagen efter branden återstod endast murar och skorstensstockar. Hoppas alla tvåfotade har rent mjöl i fickorna. 😉
Under de närmaste åren fanns bara en ruin kvar. Det fanns flera höga och låga planer. Allt från att riva ruinen till att göra hotell av huset. Det sistnämnda fick strykas på grund av buller från flygplatsen.
Som du förstått byggdes huset upp igen. Dock lite mer vingklippt. Men fortfarande går det att göra klipp. Jag har köpt fina gympaskor, jacka och annat på Intersport till bra priser. Därför bloggrubriken med dubbelsyftning. Hängde du läsare med? Eller tycker du jag maler för mycket? 😉

Solfågel

Vackra Almedalen utanför ringmuren är ett populärt stråk – året om.

Givetvis är det en perfekt plats, att placera ett konstverk i dammen. Mitt bland alla andra levande fåglar. I blickfånget från parksugna, förbipasserande och oräknade turister.

Tyra Lundgren (1897-1979) är den svenska formgivaren bakom ”Solfågel” av brons (1976).
Degermansfonden stödde finansieringen av skulpturen. Det står skrivet att Tyra hade en förkärlek för fåglar. I mytologin är Solfågeln fåglarnas gudom.

Det fanns en tid då jag stod inför grupper och personer och nämnde att Tyra Lundgren uppskattade djurmotiv.

Men mest handlade det om hennes förhållande till kaffekoppar. Tyra fanns med på ett foto i en blå tjusig ram och den stående tavlan stod tillsammans med andra svenska legender inom svensk porslinshistoria. Där i Lidéns Samlingsmuseum fanns inte en enda tanke om att jag skulle ta upp hennes namn i något som heter blogg. Eller flyga plåtfågel utan vingflaxande till …
… Det finns både ”flytt och stannfåglar”. Jag och Solveig har än så länge begränsat vårt flyttande inom Sveriges gränser. Men marken vi trampat på har absolut inte alltid varit svensk. Långt ifrån.