Lummelunda


Det var soligt söder ut från Visby – men ”den lilla blå” rattade jag istället mot norr, där himlen var mörk. Snart kom de första snöflingorna. Precis som jag dystert förutspått.
”Det ser ut som om det snabbt drar vidare”, sa Solveig uppmuntrande.

Vi väntade in ögonblicket och styrkte oss med hett termoskaffe och gott fikabröd från Konditori Norrgatt.
”Min skatt” fick såklart rätt. Men det var kyligt när vi kom ut från bilen på den öde parkeringen nedanför Lummelunds Bruk. Vårt mål var att gå naturstigen och hitta naturgodis på marken. (Se skylten)

Däruppe såg vi Kvarnhjulet som inte öppnat för säsongen.

Vid lilla vattenfallet i Lummelundaån var det bara att ge upp. Det var nästan ett under att vi inte ramlade i leran. Ingen säker mark fanns att gå på i skogen. Systemkameran levde farligt. Naturstigen får vi återvända till senare under året. Vi har ett stort skäl att göra det. Skälet är den sällsynta orkidén Stor Skogslilja.

När vi återvänder ska vi även gå in här och titta på det största kvarnhjulet av trä i norra Europa och allt annat fint och intressant, som jag såg under fönster shoppandet.

Rosenbusken har kommit långt.

Det mäktiga ljudet hördes på långt håll.
Jag stod där vid räcket och tog in historien. Vilken resurs och kraftkälla som har utnyttjats sedan minst medeltiden. På järnbrukstiden under 1600-talets senare hälft fanns det hela fem vattenhjul på den lilla sträckan mellan Lummelundagrottans mynning och havet. Malmen till järnbruks-hanteringen togs från Utö i Stockholms skärgård och fraktades med segelfartyg.

Vi vände och gick på asfalten mot genomfartsleden och när vi kom runt hörnet kändes det som den annalkande våren 2020 välkomnade oss. Den gula lampan värmde och ingen kylig vind kom åt. Livet var så enkelt och härligt. Långt från de dystra rapporter som vi matats med under veckan. Vi behövde ta paus från allt negativt. Jag tror vi alla behöver göra det ibland. Ta förnuftspauser. Komma ut i friska luften och naturen och tacka livet på det personliga sätt som vi trivs bäst med. Där vi äger våra egna tankar. Långt från allt brus. Eller väldigt nära hälsosamt brus. Mitt älskade hav.
När vi närmade oss havet hade vädret på nytt ändrat temperament. Jag överlät gärna kameran till Solveig och behöll mina vantar på…

Dessutom hade jag en vuxen aktivitet att … 😉

Hepatica nobilis heter blåsippa på fint språk. Inte visste jag att det är myror som sköter spridningen. Jodå. Sipporna använder de flitiga sexfotade insekterna för att sprida sig, med hjälp av att locka myrorna med oljerika frön.
Häftigt med vita blåsippor. I kylan var de tyvärr inte utslagna. Tidigare trodde man att PH-värdet i marken avgjorde nyansen/färgen. Så är det inte. Men det stora flertalet är blå som sitt fina tilltalsnamn. Jag älskar blåsippor. Är inte så bortskämd med dem. Därför är de fortfarande exotiska till skillnad från vitsippan som var vanlig i Halland där jag växte upp.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Ska jag följa med bilen eller ta strandvägen tillbaka till Visby?
”Du får välja helt själv”, sa någon med bilnycklarna i handen.
Om det dröjer ett tag med nästa inlägg vet du läsare vad jag valde, helt själv. 😉

Behaglig start för de höjdrädda


På norra kajhörn i Visby finns denna lilla variant.

Sverige var 2002 initiativtagare till internationella Fyrdagen, tredje helgen i augusti. Ett tjugotal länder har hängt på den trevliga trenden. Danmark, USA, Australien och Mexiko är fyra av dem.

En del av fyrarna är då öppna för allmänheten. För den höjdrädda borde denna vara en suverän ”jungfruresa”. 😉 I tidigare inlägg i denna kategori kan du se att en vacker fyr på södra Gotland är öppen betydligt fler dagar än firarhelgen.

Svenska Fyrsällskapet driver på för att bevara Sveriges fyrar. Detta uppskattar bloggaren, som har en hemlig gammal dröm om att någon gång få bo i en fyr några dygn. 😀
Jag sitter och filosoferar över varför fyrar förekommer så ofta i litteratur, filmer, dikter och låttexter. Vissa saker är givna. Dramatiken, ledstjärnor i farligt vatten, den viktiga lotsen för alla på ”sjön”. Vad har du för åsikter & personliga tankar/minnen om ämnet fyrar?

Fridhem – vackert och passande namn


Här var vi och fikade förra sommaren. Den här marsdagen hade vi med egen fikakorg. Vi fortsatte grusbacken uppåt till det stora gula huset, som jag läst och hört så mycket om.

Jag tror att Prinsessan Eugéne blev kär i Gotland vid första ögonkastet 1859. För mig dröjde det till andra ögonkastet. 😉 Kanske blev hon en av de första sommargotlänningarna när hon bodde här i huvudbyggnaden under nästan trettio år.
Huset är byggt i ”schweizerstil” och prinsessan var visst mycket aktiv i planering och när det gällde åsikter om byggandet.
Tänk att sitta på den stora altanen eller innanför glasverandan med utsikten mot havet. Många av hennes vänner som var författare, konstnärer och musiker, kom gärna på besök.

Det gjordes mycket fint i parken, som en trädgårdsmästare vid namnet Karl-Johan Flodman skötte om. Träd, buskar och exotiska växter köptes in och planterades.

Framsidan på sommarvillan Fridhem.

Stora vattenfallet av ån, som bildas på våren, rinner ut i Östersjön. Mäktigt sound. Jag och Solveig fick stå nära varandra för att kunna höra vad den andre sa. Nu kom jag att tänka på kvinnogruppen som åkte buss och stannade till vid Victoriafallen och gick av bussen. Efter en stund kom den manliga chauffören och bad kvinnorna vara tysta tio sekunder så han kunde spela in vattenfallet på mobilen. 😉

Det är stort när jag tänker på att prinsessan Eugénie var med, för över 150 år sedan, och planterade gullregnsträdet, som nu är ett av Nordens största med sina dussintalet böjda stammar.

Vad trevligt det var att träffa den här kvinnan. Tack Anita för vårt samtal. Det var intressant att höra om Fridhems historia och om förändringarna i modern tid på parkområdet. Själv var hon uppväxt på Gotland och hade återvänt till trakten efter 40 års boende på fastlandet.

Lilla vattenfallet en bit ner mot havet. Ska bli spännande att återvända hit längre fram på året och då, förmodligen, konstatera att ”någon” dragit åt kranen. Risken finns att det bara kommer att smådroppa om det vill sig illa i sommar.

Det finns olika halvbranta avstickare ner mot havet.

Det var inte lätt att ta kort på blåsipporna, som vägrade att hålla sig stilla i vinden. Söta och ouppfostrade. 😊

Vi noterade att mycket i naturen är på g. En efterlängtad tid är i annalkande.
.
Utsikten från stenen där vi satt och drack kaffe och mumsade på osötade chokladkakor från Lurblåsaren i Ystad. Konstaterade dock att det antagligen är dags att köpa ny termos. Den svarta drycken var för ljummen för min smak. Vi ska brygga på gammalt hederligt sätt nästa gång och jämföra värmeegenskaperna.
Det finns några gula små hus som går att hyra. Just detta har jag sett på nätet. Tyvärr läste jag inte att det alltid utlovades solnedgång. För då hade vi slagit till direkt.

I somras gick vi ner för branten. Denna gång valde vi att sätta punkt när det var som bäst. När vi kom hem var solen och det fina vädret borta. Men våra sinnen var ljusa efter både trevligt helgbesök av en dotter och vår eftermiddagsutflykt i solsken. Hade vi fått bestämma skulle vi önskat att hon sökte jobb på Gotland efter sin examen i juni. Istället lägger jag egna pusselbitar. 😉

”Sjumastaren”


För ett tag sedan berättade jag om Kajsarn i ringmuren som var Länsfängelse mellan 1681-1859. https://gotlanduppochner.com/2020/01/28/kajsarn-kajsartornet/

1859 invigdes Visbys nya länsfängelse vid Skeppsbron. Kommer du med en färja har du säkert noterat den gula byggnaden på höjden.

Du som löser korsord känner antagligen igen de romerska siffrorna för tusen, femhundra, hundra, femtio och hur man skriver nio med hjälp av att sätta ett I framför X som därmed betyder ett mindre än tio.

”Sjumastaren” kallades fängelset i folkmun på grund av de sju skorstenarna som syns tydligt från havet. Under ungefär samma period i Sverige byggdes 45 st cellfängelser. Syftet var en gemensam fångvård, där övervakningen kunde skötas av en begränsad personalstyrka.

Taggtråden finns kvar som ett taggigt minne. Den sista fången traskade ut från fängelset 1998. Den allra ”kändaste” internen bör ha varit Konrad Tector Lundqvist. Tector som sysslade med stölder och gick över till rånmord tillsammans med en kumpan. https://gotlanduppochner.com/2019/02/05/do-pa-olika-satt/. Han blev den sista som avrättades offentligt i Sverige.

Tjuv och polis i en klassisk position och klädsel.

Nu är fastigheten ett vandrarhem. Är jag sugen på att bo där en natt? Svaret innehåller fyra tyska bokstäver – men bara två engelska. 😉 Jag skickar stafettpinnen vidare till dig bloggbesökare.

Storgravfältet vid Annelund


Precis intill Visby flygplats ligger ett av Gotlands största gravfält. Under tjugo år fram till 1987 totalundersöktes alla gravar.

Här finns omkring 420 gravar och ca 450 människor är begravda på området. En del är alltså sekundärbegravda. Experterna kom fram till att gravfältet har använts omkring 2000 år – från sen stenålder till tidig järnålder.
Storleken på gravarna varierar mellan 1,5 meter upp till 16 meter. Det vanligaste var att den döde brändes före gravläggningen. Det kallas för brandgravskick. Men på gravfältets yngre del finns även skelettbegravningar.

Vilken nytta man har av betande djur som håller marken öppen och fri från under-vegetation.

Det som slår mig på bilden är kontrasten mellan två olika tider på samma jordklotsplats. Ny teknik samsas med storgravfält. Mindre än 100 meter, men också över 3000 år skiljer dem åt. Fascinerande. Hur hade de reagerat om de fått se plåtfåglar i luften som höll vingarna stelt stilla? Hur hade du och jag reagerat om vi plötsligt möttes av…

… det kan du spinna vidare på själv i en kommentar. 🙂

Gamla Maltfabriken


Almedalens bibliotek ligger vid Cramérgatan. Under lågsäsong kan vi parkera ”den lilla blå” på samma gata. Här står bilen i grönskan mitt emot ett pampigt hus med en brokig historia.
Det är svårt att tänka sig att det i början av 1700-talet var vatten här. Men samtidigt vet jag att ”Gamle hamn” fanns där Almedalen ligger nu – ett par hundra meter uppåt från parkeringsplatsen.

I slutet av 1700-talet och ca 70 år framåt var detta område en trädgård. Detta förändrades när Tändsticksfabriksbolaget 1871 fick en tomt för att anlägga en tändsticksfabrik. I fabriken jobbade sedan 84 personer. Exporten av tändsticksaskar gick till bland annat Tyskland, Kina, Amerika och Ostindien. Endast 12 år höll verksamheten på. Gick den upp i rök tro. 😉

1891 blev det både ny ägare och ny verksamhet när Gotlands Maltfabriks AB tog över fastigheten. Det mältades spannmål till öltillverkningen i stadens bryggerier ända fram till 1930-talet. Därefter har kommunen varit ägare och om Campus Gotlands studenter dricker öl där och lever upp till husets historia förtäljer inte historien. Men skulle någon hitta ett kvarglömt förråd av dammiga tändsticksaskar kanske den lyckliga slipper ta studielån en termin. Själv är jag enbart tacksam för att inte anrika byggnader jämnas med marken. Sådant såg jag tillräckligt av i min barndomsstad. Har du också liknande dystra minnen?

Stafettsammanfattning till mina bloggbesökare:
Vatten-trädgård-tändsticksfabrik-maltfabrik-högskola.

Ps.
Mittenbilden tog jag i söndags. Blå himmel men inget grönt på träden.

 

Stora Hästnäs


Vi lämnade Gotlands sist bebodda fattigtorp och åkte en liten bit bort för att beskåda ett annat byggnadsminne.

Innanför ringmuren i Visby står fina gamla stenhus. En liten bit utanför staden finns ett av de bäst bevarade stenhusen, av de ca 175 stenhus, som finns kvar från medeltiden.

Stora Hästnäs är byggt på 1300-talet och är numera privatägt. Själva mittpartiet är bevarat i full höjd. Men på gavlarna är två lägre byggnader rivna.

De två nedre våningarna har varit bostad. Innanför de tre vackra ”fönstren” fanns troligen ett rum som användes som en fin sal.

En motvikt till Sandkull-Annas fattigstuga som vi precis besökt och som hade dröjt sig kvar i mina tankar.
Jag har läst på om de rika gotländska bönderna som deltog i den internationella handeln när Gotland hade sin långa glansperiod. Då kunde de rika bönderna förse sig med stenhus av rang och glänsa.

Högre upp förvarades dyra varor. Precis som i packhusen innanför muren. En hissport såg till att varor kom upp och ner på framsidan. Praktiskt att ha uppsikt från bostaden i samma hus. Nu tar vi trappan upp och kliver in.

I bottenvåningen finns en öppen spis i kryssvalvet. Det ser mysigt ut i all sin karghet.

Huset har även en källare som du kan se på de första bilderna. Inomhus var det smidigast att ta trappan.
Vi höll oss kvar en stund runt de utbrunna stearinljusen…

… innan vi traskade vidare mot ”Den lilla blå” som antagligen kände sig ensam. 😉
Varje stopp som vi gjort under detta första hela Gotlandsår föder så många historiska tankar, som gör det svårare och svårare att begränsa till enbart bloggen.

Sandkull-Annas stuga


En liten bit från flygplatsen i Visby finns platsen som vi skulle besöka. Kan så här från parkeringen med det fina staketet upplevas som en idyll vid första ögonkastet. Där finns exempelvis en mysig berså.

I slutet av 1800-talet uppfördes bostadshuset av återanvänt bulhusvirke. På de 11,5 kvadratmeterna samsades sex personer. Mindre än 2 kvadratmeter per person. Utan vatten och el. Ta in denna sifferfakta och begrunda en stund. Tid för eftertanke.

Nu är det sista bebodda fattigtorpet på Gotland kulturminnesmärkt och förvaltas av Väskinde hembygdsförening.

Under dessa enkla förhållanden bodde Anna Johansson (1888-1980). Hon försörjde sig genom att sälja kryddor som odlades i täppan bakom huset.

Blixten slog ner vid ett tillfälle. Därför är skorstenen sned.

Anna bodde här på heltid fram till 1975. På somrarna bodde hon i stugan ytterligare tre somrar. Undra om hon längtade hem starkt till sommaren när hon satt på äldreboendet Tingsbrogården? Vad tänkte hon i april 1976? Behövde Anna övertalas att stanna kvar på äldreboendet under sommaren? Eller var hon så dålig då att en sommarflytt inte ens var tänkbar. Något svar på frågorna lär jag aldrig få. Men jag blir berörd av hennes jordeliv. ❤

Ofta var det så att äldre syskon ärvde föräldragården. De jordlösa och fattiga nybyggarna fick kämpa på med svåra förhållanden. Kanske försörja sig på dagsverken hos bönderna.
Jag är tacksam för att fattigtorpet är i trygga händer och bevaras till eftervärlden. Någon gång varje år ordnas inomhusvisning av torpet. Jag skäms när jag tänker på att jag gnäller över dåligt väder utomhus. Allt var definitivt inte bättre förr. Men vissa saker var det, anser bloggägaren. 😉

Solbergaklostret, Mons Solis


Gotlands enda nunnekloster Mons Solis, Cistercienserklostret Solberga låg bredvid massgraven jag nämnde i förra inlägget. Klostret grundades 1246. Det var ett rikt kloster med stora egendomar både i och utanför Visby. Det lär också ha varit många nunnor här under första glanstiden.

Rester av tre byggnader finns ovan mark.
a) Kök med matsal (refektorium)
b) Grundmurarna till klosterkyrkan hittades vid utgrävningar på 1900-talet. Grunden har formen av ett grekiskt kors.
c) Byggnad som troligen var abbedissans eller priorinnans hus.
Det finns fortfarande flera platser som inte är arkeologiskt undersökta. Tyvärr finns det såklart många privata hus som sätter käppar i hjulen. Passar bättre med käppar i spadarna. 😉

Dagarna var uppdelade efter ett strikt schema. Givetvis var bön, gudstjänst och bibliska studier fasta aktiviteter. Men det förekom mycket kroppsliga arbeten på ägorna. Oftast jobbade de då under tystnad. På kvällarna tog de hand om de äldre och sjuka nunnorna.

Den ruskiga striden den där hemska julidagen satte sina spår även materiellt. Därför sökte abbedissan hjälp av högmästaren i Preussen. Det slutade med att nunnorna fick flytta till S:t Jacobs kapell innanför ringmuren.

Jag avslutar med en annan sorts dramatik som lär ha hänt 1478. En riktig skandal där inget går att finna om hur det hela slutade.
En tysk köpman vid namn Henrik Harlekow från Lübeck rövade bort en nunna och kränkte hennes klosterlöfte. Det var så bråttom att hans ägodelar inte fick följa med på flykten. Ägodelarna krävde klostret i skadestånd. Om jag hade tid skulle jag kunna tänka mig att ha det som en prolog i ett manus. Hur tror du det slutade? Just nu undrar jag mest hur mina tre novembertävlingar ska sluta? Tack vare ösregn och kraftig blåst finns det inget som stör eller lockar ut mig.

Alla dessa grymheter


Korset vid Solberga. Korset är rest till minne av de tusentals gotländska bondesoldater som ligger begravda i en massgrav.

1300-talet var ett dystert århundrande för Gotland. Först hade Handelsförbundet Hansan skapat motsättningar mellan bönderna på ön och borgarna i staden Visby. Sedan slog digerdöden hårt mot ön. Uppskattningsvis strök en tredjedel av befolkningen med i farsoten. Som en sur efterrätt kom danske kungen Valdemar Atterdag med sina vältränade och välutrustade soldater dit sommaren 1361. De objudna ”gästerna” värmde först upp mot dåligt utrustade och stridsovana gotländska bönder på västkusten. En av drabbningarna skedde i Mästerby.

Den avgörande och ojämna striden mellan bondesoldaterna och de krigsvana danskarna utspelade sig medan borgarna stod på ringmuren och såg på när mellan 1800-2000 män slaktades. Den riktiga sanningen om varför stadens borgare sänkte ner fällgallren och låste stadens murar in till Visby när bönderna närmare sig är mångbottnad.

Många har säkert trott att dödssiffran varit överdriven och ökat för varje år genom muntlig tradition. Tyvärr visade sig sanningen överensstämma med legenderna när massgraven på Korsbetningen öppnades 1928. Det var ingen vacker syn som mötte ”grävarna”. Några av dem har skrivit om den sorg de upplevde vid upptäckten av de nedkastade kropparna med sina avslöjande ställningar. Jag vill inte scanna de svartvita fotona som jag sett i böcker. Vilken grymhet. Jag som helst vill tro på en rättvisa efter vårt jordeliv undrar såklart…

”I Herrans år 1361 på tredje dagen efter Jacobi föll gutarna framför Visbys portar i danskarnas händer. Här är de begravda. Bed för dem”.

Eftertext:
De döda soldaterna begravdes i stora massgravar på Solberga klosters område, en liten bit från Söderport.