Tiden räckte inte till för att följa träskylten Sandy beach. Därför blev valet Stonebeach. Efter att ha gått en bit genom en tallskog nådde vi havet.

Två elaka varelser på två ben störde fåglarnas vila och sömn.

Även hägern tog det säkra före det osäkra och flög iväg till en sten längre bort.

Vad underbart det var med stillheten, ensamheten, tystnaden och det levande hoppet.

För det gick inte att komma ifrån sanningen att vi hade ställt klockan på 04:10 i stugan, för att skåda soluppgången. Inte specialstudera molnen eller väcka fåglar.
Som så ofta tog jag täten. Vågade inte chansa om solen ”vaknade” längre söder ut. Bäst att förflytta sig runt krönet. Var det inte extra rött där?

Hägern lyfte från vilostenen och flaxade vidare till tredje stenen – ännu längre ut.

Mitt hopp gick i mörker när Solveig berättade om ljuset på ”fel ställe” och molntäcket som… Hon hade givetvis rätt. Alltför ofta. 😉

Lyxig sovmorgon. 58 minuter. När vi cyklade ut till Folhammar vid midsommartiden var det 03:47 som gällde för en eventuell soluppgång. Vid första besöket rann det ut i dimman som en del bloggläsare säkert kommer ihåg, men det hade också sin charm.

Nu var vi morgonpigga. Ändå var det skönt att krypa ner i sängen och sova en stund till, i Mavens fina stuga – innan frukosten.
Stunden innan jag somnade tänkte jag på att vi upplevt tre varianter. Första gången dimma och spänning. Natten efter i Folhammar en romantisk soluppgång. Denna tredje variant var en vacker himmel och en gryende dag. Vad blir fjärde varianten? När jag somnade drömde jag om… 😉