Naturen i färg; rött

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Humlan ville inte vara med på bild… Den satt i stockrosen när jag ställde in skärpan för att ta en bild, men flög sedan sin kos lika snabbt som den här sommaren försvann. Det har varit en annorlunda sommar på många sätt. Bosse och jag har ibland tittat på varandra och undrat om vi varit helt ensamma på ön. Det är så det blir om man, som vi, går upp före fem, lämnar Visby och ger sig ut på utflykt. De få gånger jag besökt Östercentrum har jag däremot undrat över om vissa människor glömt bort allvaret med en pandemi.

Innanför muren har vi inte cyklat tillsammans på hela sommaren. Men förra söndagsmorgonen tog vi en tur. Det är njutbart att cykla längs med muren. Rosor och stockrosor, en del överblommat, annat vackert.

Jag har en speciell känsla för rosor eftersom det var min mammas älsklingsblomma. Vi hade många olika rosor därhemma i vår trädgård.

Var och en har sin charm. Ensamma eller tillsammans.

Samma sak med vallmon som dyker upp lite här och där på Gotland. Ibland ensamma…

ibland många.

och ibland i så stora fält att de helt enkelt bara kan ses som en gemensam färg.

Fast hur fint ett fält än kan vara uppskattar jag en liten ensam vallmo bäst. Och gärna en som ser lite tilltufsad ut.

Här har en sömntornstekel varit framme. Jag läste att den lägger ägg i nyponrosens knoppar. Äggen utsöndrar växthormonsimitationer och lurar på så vis busken att bilda håriga nypon, galler. Här inuti kan larverna sedan leva och utvecklas. Så smart! Men, läste också att det finns parasiter som utnyttjar dessa galler och lägger sina ägg där också. Hm!

Fler blommor, vars namn jag inte känner till.

Den här fantastiska dillpionen hittade jag i Botaniska trädgården.

Visst är duvan fin med sina orangeröda ben!

Älskar rabarberpaj med vaniljglass. Vet dock inte om detta är en äkta rabarber eller någon sorts prydnadsvariant. Hittade den i en plantering i Visby.

Smultron! Så gott!

Årets jordgubbsplanta från balkongen fick bidra med bladet… Jordgubbarna köpte vi.

Årets godaste hallon! Från Stenhuse gård här på Gotland.

Nja… måste erkänna att jag inte är så förtjust i röda vinbär. Fast när tjejerna var små hade vi vinbärsbuskar i vår dåvarande trädgård och som tur var tyckte de om dem.

Men våra egna tomater, som vi har på balkongen, dem tycker jag om!

Rönnbär – vackra, men jag håller med räven: ”Surt, sa räven om rönnbären”. Även om ordspråket står för något annat…

Tror att detta är stenbär. Läste att de har en syrlig smak.

Sista bilden får påminna om att vi går mot höst. En årstid som är vacker med alla sina färger. Jag har bara så svårt att acceptera att det blir mörkare och mörkare. Det är bara att gilla läget och börja att samla foton med nästa färg.

Önskar er alla en fin avslutning på augusti och en skön höst!
Text och foto: Solveig Lidén

 

Pjäserna är ett minne blott

Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.

Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.

En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. 

Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉

Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.

Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.

Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.

Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.

När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.

Denna ö tror jag heter Grunnet.

Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉

Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.

Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊

Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.

Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉

Dactylorhiza maculata – Jungfru Marie nycklar?

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Hade kvinnan som visade oss fem olika orkidéer i samma änge fem rätt eller fyra rätt? För frågan är om detta en hybrid, en korsning mellan två arter inom släktet Dactylorhiza? Osvuret är bäst.

Sant är i alla fall att numera är Jungfru Marie nycklar en underavdelning till Fläckorkidéer – precis som skogsnycklar.

Jungfru Marie nycklar börjar oftast blomma vid midsommar och kan fortsätta ett bra tag in i juli.

Blommorna är ljust till mörkt rosa.

Ps. Ängets namn är privat. 😉

 

Den tyngsta frukosten

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.

Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.

Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉

Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.

Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.

Solveig hittade något intressant att fotografera.

När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.

Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak.
https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun

Det fina i det fula


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.”

Solveigs första replik


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

Gymnadenia conopsea – Brudsporre

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Brudsporren är mycket vanlig på Gotland. Annars är den ganska sällsynt på fastlandet.

Den går att upptäcka redan en vecka in i juni och kan i fuktängar, kärr och frisk skogsmark blomma långt in i juli.

Blomfärgen är rosaröd, ibland något ljusare eller rent vit. Brudsporren är en medelstor orkidé.

Doften påminner om kryddnejlika.

Vi har tagit våra foton i ett par olika änge.

 

 

 

 

 

Anacamptis pyramidalis – Salepsrot

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Salepsrot finns i Sverige bara på Gotland och Öland. Den finns med på den svenska rödlistan. Nordligast finns den på Ösel i Estland.

På Gotland finns salepsrot mest på norra och östra Gotland.

Färgen är oftast rosenröd, men kan variera från vitt (sällsynt) över blekrosa, gulrosa till mörkrött.

Salepsrot blir omkring 3 dm hög.

Blommorna är välluktande och pollineras uteslutande av fjärilar.

Vi tog våra foton i Lummelunda och längs vackra Ekstakusten.

Fotnot:
Carl von Linné noterade också att arten fanns på Gotland. Men han var sparsam med orden i Flora Svecica. ”Växer på Gotland.” 😉

 

 

 

 

Extra vacker kustremsa


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon.

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?