Rosornas ö; del 2

Gotland har många smeknamn. Ett av dem är ”Rosornas ö”. Detta inlägg innehåller rosor från kullerstensgatorna innanför murens landsida. Korten togs en morgon i augusti. Visst är rosor vackra. Min personliga favorit bland alla rosor är Ingrid Bergman, för sin underbara doft och alla härliga, speciella minnen jag har av rosen. Vilken är din favorit-ros? Eller har du ingen?

Sista färden


Till slut kom den. Sista gången som cyklarna fick följa med på bilen 2020. Det har varit ett mycket trevligt tillskott under året. Den här tidiga morgonen hamnade vi dock i dimma och dålig sikt en bit nedanför Visby. Jag satte på ”dimljuset” och sänkte farten. När vi nådde den stora parkeringen vid Tofta Strand lättade dimman.
Här har vi trampat iväg en bit söderut på cykelvägen.

Andra sover fortfarande utomhus.

Vi vek av och parerade mellan stenarna på ”stigvägen” och hittade ett bord med bänk. Tur vi hade med sittdynor. Annars hade daggen trängt igenom.
Varför smakar det alltid bättre med utomhusfrukost?

Försiktigt rörde vi oss fram emot fåglarna för att inte störa dem för mycket.

Det tycks har blivit en gimmick på sista tiden, att våra skuggor är med på sitt personliga sätt.

Olika nyanser av blått.

Kombinationen denna säsong av bil, cyklar och traskande har öppnat upp till så många naturupplevelser och möjligheter. Här var det ett parti som var trångt och vått. Men vi ville så gärna se vad som fanns runt udden.

Björnbär kräver något sötningsmedel till, oavsett mognad.

På Tofta Strand, som vissa dagar haft enormt många tusen besökare, såg vi endast en kvinna som tog sig ett uppfriskande bad. Solveig nöjde sig med att vada i vattnet medan hennes man …
Ett visst vemod landade när vi lyfte upp cyklarna på hållaren. Det dystra försvann när vi upptäckte ett nytt vackert ställe en stund senare. Dit kommer vi att återvända tre gånger till av ett speciellt skäl. 😉 Vi avslutade denna utflyktsresa med att fika högt upp på ett berg med havsutsikt och sedan gå ner till en grotta. Mer om det en annan gång och cykla har vi definitivt inte slutat med. Solveig cyklar varje arbetsdag och just nu i början på september cyklar jag två pass om dagen. Dessutom är jag alltid lite ute och cyklar i livet. 😉

 

Nostalgibesök som väckte minnen till liv


Vi körde ner från Grogarnsberget och nådde havet och hamnen. Vi parkerade bilen framför den välkända Hamnkrogen.

Vårt mål handlade inte om måltider utan om ett efterlängtat återbesök.

Herrvik fiskeläge kommer alltid att ha en speciell plats i mitt Gotlandshjärta.

Strandbodarna är resta mellan 1700 och 2000.

Herrvik hamn är en levande hamn med yrkesfiskare. Även om de inte är många till antalet. Hamnen har moderniserats flera gånger. Vågbrytare uppfördes i slutet av 20-talet. På åttiotalet försågs hamnen med djuphamn och en fritidsbåtshamn. Under samma årtionde var hamnen Gotlands största med sina omkring 30 verksamma fiskare.

Inläggets detaljfoton är denna gång få till antalet. 😉

De röda bodarna ner mot hamnen lär vara de modernaste. Men våra favoriter ligger på ”högre plan”.

Måste nämna att under 1890-talet var Herrvik fiskeläge en glansperiod för laxfiske. Det har också funnits en lotsplats här under åren 1885-1928. Kärt barn har många namn. Tidigare hette fiskeläget Herrevik och Junkershamn efter det fiske som bedrevs av herremän från trakten.

Bildkvalitén höll inte högsta klass på det omslag som jag ville ha på min tredje bok. Därför blev det inte ”scillahav”, vanligt blått hav, gammal grind och annat smått och gott från Gislövshammar på Österlen. Nu tre år senare är jag glad för det. Detta omslag stämmer mycket mer överens med innehållet i boken. https://gotlanduppochner.com/kop-bok-bocker/

Vägen var väl ingenting – målet var allt!


Egentligen var vi på väg mot ett annat fiskeläge. Då kom jag på vad en Instagramvän beskrivit för mig. Därför visste jag hur man spikade Agbod fiskeläge från en speciell plats. Lockelsen tog överhand när jag nådde Naturreservatet Storsund. Varför inte passa på? När vi ändå hade vägarna förbi…

Vägen var i början relativt skaplig. Sedan vet jag inte om den kunde kallas för väg. 😉 Möten med större fordon hade varit otänkbara. Vända var omöjligt. Jag försökte köra slalom mellan de allra djupaste hålorna. Det kändes som jag rattade en radiobil på Liseberg med målet att inte krocka.
Detta läste jag nyss på en känd gotlandsite: ”Fiskeläget är vackert, orört, men är du rädd om bilen skall du inte åka dit.”

Allt gick bra – dit. Hemvägen la jag in i ett ”glömmabortfack” i minnet. Men jag såg på Solveig att hon redan tänkte på återresan och inte kunde njuta som jag gjorde, som den struts jag ibland är. Allt har sina för- och nackdelar. Tillsammans är vi ett väl ihopsvetsat team.

När vi klev ur bilen var det som att komma in i en magisk bubbla. Läckra moln. Vindstilla. Behagligt varmt. Intressant miljö bakom fiskeläget. Orkidéer lite överallt. Men det är en annan bloggkategori. 😉

En fin träbrygga säger jag aldrig nej till. Kanske ingen idealisk badplats. Jag läste att det är dyig botten.

Det finns ett tiotal bodar i trä i Agod fiskeläge. De flesta är från sekelskiftet 1900. Förr var det bönderna i Kyrkbinge och Gairvide som fiskade här. De kunde fiska säl, id, abborre, sik och ål. Säl var för mig en överraskning. Det har jag aldrig haft på kroken. 😉 Men jag kan svaret på en korsordsuppgift: VILAR PÅ KOBBE, tre bokstäver.

En stund på ljugarbänken eller takklättring? 😉

Åldern tycks äntligen ha hunnit ikapp mig. (Solveig håller nog inte med). För jag valde istället att hitta detaljfoton.

Jag tror inte Solveig har lust att åka tillbaka till Agbod fiskeläge ens av anledningen att jag glömt kvar kameran eller mobilen.

En sista titt innan…

… den fina grinden öppnades och det gällde att hålla tummarna för att vi slapp breda skogsfordon och möten över huvud taget.

Ps. Det gick bra även denna gång. ”Den lilla blå” hade rejäl träningsvärk. I efterhand är det ett häftigt minne, till, att snacka om i framtiden. Nästa blogginlägg kommer att handla om statistik, med tanke på ett jubileum som inträffar då.

Då var vi här igen

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp. Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

En tidig morgon tog vi bilen till Själsö för att fika på Själsö bageri. Medan Solveig ställde sig i kö…

…  gick ”Bosse Karantän” backen ner…

… för att hitta ett ledigt bord. Vi hade läst att fiket & bageriet denna sommar enbart hade alternativen ”köpa hem godsaker” eller fika utomhus. (Corona-anpassat)

Här var det ”cykelbokning”. 😉

Inte visste jag att kvinnan till vänster senare skulle bli vår ”räddande ängel”. Just här var hon anonym bland många andra gäster, som satt här på var sin stol.

Det var nästan vindstilla. Perfekt väder. Underbar utsikt ner mot fiskeläget och havet. En sådan där stund som jag direkt klistrade in i ”höststormsalbumet” och kan njuta av, när det regnar på tvären och mörkret käkar upp mer och mer av dygnets ljusminuter, en ruggig oktobereftermiddag.

Mums. Lika gott som förra sommaren. Det enda vi saknade från förra besöket var vår yngsta dotter. Men snart ska vi äntligen…

Vi var så behagligt avkopplade att vi inte noterade att Solveigs väska inte följde med oss till bilen. Tänk vad nära det kan vara mellan harmoni och disharmoni.

Jag blippade dörrlåset och hörde några tilltalsord bakom ryggen. Förstod att Solveig pratade med någon som sprungit uppför backen.
Vad tacksamma vi blev. Tusen tack ärliga medmänniska. Du gjorde vår dag. 😀
Synd vi inte gav dig ett visitkort till gotlanduppochner så du kan läsa denna text. Ögonblicket gick så snabbt förbi. Tänk så fort livet kan ta en vändning åt ”fel håll”. Istället kunde jag ratta ner till Själsöån naturreservat och vi kunde fortsätta på den trevliga och ljusa ”livsstigen” och njuta av oasen längs ån.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri

 

Djurgränderna

En tidig julimorgon tog vi oss ner till de fem djurgränderna. Det var fortfarande en del skugga när vi flanerade på kullerstensgatorna. På andra fotot kan du skymta domkyrkan. Välkommen med på promenaden. 

Här har du namnen på de fem gränderna (Lejongränd finns med på första fotot). Vilket av dessa fem gatunamn skulle du kunna tänka dig att skriva i din adress? Om jag fick välja fritt hade jag valt Delfingränd.  😉

Tomtbod – Stillheten och havet


Det är många som hävdar att Tomtbod är Gotlands vackraste fiskeläge. Det är i alla fall ett av de bäst bevarade på ön och blev byggnadsminne 1988. Tomtbod ligger i Burs socken på sydöstra sidan och har anor från 1600- och 1700-talet.

Den långa höga ”stolpen” har en järnkorg högst upp. I korgen tändes eldar när mörkret kom så att ”båtarna” skulle hitta hem igen. Det var en tid långt före fyrarnas blinkande. Mannen som skötte den viktiga sysslan kallades ”lysaren”. Oftast var det en äldre fiskare.

Gotlands bönder ägde ofta en bod i ett fiskeläge där de kunde dryga ut kassan för att överleva. För den magra jorden gav inte tillräcklig skörd. Framför allt var det strömming som fångades och saltades i tunnor för att sedan kunna ätas, året om.

”Båt i vila”.

Snacka om ”handarbete”. Hur många timmar tog det att bygga muren? Hur svårt var det att lära sig sysslan? Jag hade gärna provat en ”vädervänlig” dag i min ungdom.

Fortfarande bedrivs det fiske. Flundror, torsk och sik hamnar förhoppningsvis i näten.

Redan på 1600-talet berättades det om detta fiskeläge, som då hette Tompta Strandbod.

”Den gamle och båtarna”. Jag gick och filosoferade, som jag ofta gör på sådana här platser. Tänk om jag fått en pratstund med yrkesfiskaren Vanges Lasse, som ska ha satt sin prägel på hela Tomtbod under förra seklet. Mannen ska ha varit en berättare av rang och bodde nästan hela året runt i sin strandbod. Han visste allt om både fiske och väder. På en gammal lättviktare med en låda bak körde han omkring och sålde sin fångst. Hör du ljudet av hans tvåhjulade fordon?

Tänk om båtarna kunde tala. Skulle de berätta om faror, väntan och oro ombord? Eller var det mer tystnad än ord? Bara regelbundna årtag.

Länningarna finns kvar som minne av var båtarna drogs upp ur vattnet.

Bodarna är privatägda och det är inte tillåtet att hyra ut dem. Vad tacksam jag är för att inte personer med alltför många idéer fått härja fritt på Gotland. Avsaknaden av en tilltalande badstrand kan vara ett bra skydd inför framtiden vid denna juvel. 2013 utarbetade Region Gotland en fiskelägespolicy med en lagstiftning om de gotländska fiskelägena.

Härifrån hade vi inte långt till nästa smultronställe.

Det fina i det fula


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.”

När fyr


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉

Grogarnsberget – andra besöket


Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten.
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.