Lillrone vattenkvarn

Lillrone övre vattenkvarn är en av sju bevarade vattenkvarnar på Gotland. En gång i tiden fanns det ungefär 200 vattenkvarnar på öjn.

Kvarnen uppfördes i sekelskiftet 1600 – 1700 av ägaren till Lillarone, Martin Burmeister. Martin var son till Hans som uppförde välkända Burmeisterska huset i Visby. Det huset ska vi snart visa upp på bloggen.

Alltså. Här blev det tvärstopp för oss. Den smala spången tilltalade ingen av oss. En lapp berättade följande text: Tycker du att det är otäckt att gå över dammarmen så kan du gå över bron längre fram!

Lätt val. Vi fortsatte framåt på natur- och kulturstigen längs Strömmaån. En sträcka på ungefär 3 km. En gång i tiden låg 4 sågar, 12 kvarnar, fyra valkor, ett färgeri och ett garveri längs denna sträcka, Ofattbart att det fanns 22 verk. Tänk vad det lät på vårarna.
Eftersom det var mörkt på himlen och det kommit regnstänk under bilfärden tänkte vi till en extra gång. Därför vände vi snabbt helt om. När vi var nästan framme vid ”Den lilla blå” såg vi möjligheten som vi missat tidigare. Jag tror inte vi är ensamma om den ”fadäsen”.

Det fanns nämligen en rak snabb väg fram till kvarnen strax intill de nyfikna, fina hästarna.

Nu var vi snabbt och lustigt på andra sidan och hade möjlighet att kliva in i kvarnen. Den chansen tog vi såklart gärna. Duon som alltid har rent mjöl i påsarna.

Kvarnen var i bruk till 1936. De två kommande åren användes den bara sporadiskt. Men under andra världskriget brukades den till sin fulla kapacitet. Efter freden stod den och förfall. Var det fel ord eller böjning? Sedan beslöt sig Gotlands hembygdsförbund och Lye hembygdsförening för att gemensamt restaurera kvarnen. Det blev bland annat nya vattenhjul och hjulaxlar.
Låt oss nu titta in i kvarnen när möjligheten finns.

Snyggt och fräscht. Det var när jag försjunkit in i en historisk text och började drömma mig några hundra år tillbaka i tiden som jag stelnade till. Vilka timmerstockar! Personen måste sova rejält djupt. Ska jag gå in och göra reklam för Nasonex eller Livicort? Kanske både dumt och farligt att väcka den björn… mjölnare som sover efter flera timmars hårt arbete.

Ett trevligt och intressant stopp på Östra Gotland. Rekommenderas.

KällingKnuten

Vi kände att vi var lite frusna och fikasugna och behövde varmt kaffe i oss. Just då körde jag sakta bil genom socknen Stånga och Solveig såg skylten med möjligheten. Eftersom det inte fanns några andra fordon på vägen kunde jag göra en snabb gir åt vänster.

Medan Barbro fixade till kaffe och tilltugg fick vi annat att tänka på. Snart hade vi glömt att vi ett bra tag längtat efter den heta drycken. Här fanns massor av intressanta saker att njuta av.

Barbro berättade att hon jobbade med betong. Det slumpade sig att vi köpte två saker som hon gjort. En från varje bild.

Lammskinn har vi köpt några gånger under våra Gotlandsår. Jag har exempelvis berättat om fåtöljen Frank som står i bibblan och som vi ofta sitter i. På fotpallen framför honom finns det numera också mjukt lammskinn.

Jag lät bilderna avlösa varandra bara för att visa att det finns ett härligt utbud av olika tekniker och material i lokalerna. Det rör sig om allt från konst, smycken, textil, trä, ull, lammskinn, betong, vävt, tovat, stickat till keramik. Ungefär 16-17 olika hantverkare turas om att stå i den härliga gotländska hantverksbutiken. Måste berömma Barbro för att kaffet smakade extra gott denna lite frusna lördag. Tilltugget var också mums. 🙂

Härlig gutniska på ”gräspratarna”. Här kommer en spontan chans för dig som vill klättra uppför ett berg under november. Kan du på ett bra och lätt sätt berätta vilken igelkott/pinnsvein och mullig kvinna som numera bor i vår lya får du en meter upp för varje rätt svar.

Breakfast in Lörgeudd

En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.

Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos.
Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.

I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört.
Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.

Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.

Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år.
Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.

Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.

Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉

Livet kändes så lätt

När andra sov parkerade vi ”Den lilla blå” bredvid några husbilar vid Sjaustru fiskeläge.

Därefter paxade vi bordet med bänkarna, placerade på höjden. Vilken mysig vy vi hade härifrån. Ser du att ”spegelbåten” gör sig färdig för en morgontur? Eller är det bara jag som ser och vet.

Himlen såg oroande mörk ut åt höger, längre bort. Skulle vi hinna komma tillbaka innan ett åskväder tog över scenen? En bil kom inkörande och en man klev ur.

En kort stund senare var han på väg. Vi förstod att han gjort resan förr. Vi följde hans rutt medan vi njöt av vår medhavda frukost. En bit från strandremsan sänkte han farten och ströp motorn. Det tog inte många minuter innan han vittjat nätet och styrde tillbaks till hamnen igen.

Det var gott om fåglar som satt på udden. Tyvärr blev det ingen skärpa i bilden som skulle kunnat visat dig det. Inte heller deras ”prat/sång” går att redovisa.
Vi gick ner till bilen och satte in frysväskan och korgen. Nu var vi betydligt mer redo klädmässigt m.m. än https://gotlanduppochner.com/2021/10/05/som-vi-fros-del-1/

Nu längtade vi efter att gå lite längre, än de där kalla metrarna förra gången, av Grynge/Sjaustruleden. Orange färg på ”stubbarna” skulle lotsa oss fram och tillbaka.

Käkar han också frukost? Antagligen tycker han att det är stengott.

Solveig tyckte det såg ut som två krokodiler som biter varandra.

Här ser du att vi är på rätt led. Denna led ingår i något större som heter Östkustleden som är hela 73 km lång och går mellan Närsholmen och Anga. Vi befinner oss också i ett litet naturreservat som heter Danbo. Antagligen döpt efter mig och min bror. Varför måste jag komma sist? Bodan. Nä. Jag är lillebror och rättar in mig snällt i ledet. 😉

Hm. Första gången som jag råkade radera en bild vid inläggning. En riktigt fin bild. Vad duktig jag är. Men jag är tacksam för att det inte är – än så länge – samma strul och konstigheter som det var igår. Då gav jag upp till slut och gjorde ett nytt tidskrävande inlägg en stund senare. Men på plats såg det ut som vanligt. Mysko. Men här under vandringen fanns inget strul. Som vi njöt. ❤

Då och då mötte vi människor i alla åldrar. De flesta var ute och morgonjoggade. Leden går längs sand- och klippstränder och genom barrskog. Det sistnämnda blev inte lika bra på foto. Därför kom inte de bilderna med i inlägget. När vi gick tillbaka tog vi ut svängarna och sökte oss allt oftare längre ner mot vattnet. Därför tog den sträckan längre tid. Inte alltid så lätt att gå på ”naturliga” stenar i olika storlekar. Men alltid mer spännande. 😉

Den där båten kom med på många bilder. Vi skulle kunnat gjort en svit bara med den. Tror vi skippar det.

De mörka molnen såg vi inte till mer. Därmed hade vi inte bråttom tillbaka. Vilken härlig start på en sommarmorgon. Snacka om livskvalité.

Kompisarna på parkeringen hade inte startat upp den nya dagen. Visserligen rörde det sig i den närmaste husbilen när vi kom tillbaka.

Café Maffen

Efter att ha cyklat runt i Fårösund i 88 minuter längtade vi efter en mysig fika. Redan innan vi flyttade till Gotland läste jag om Maffen. Det beskrevs som ett charmigt och avslappnat café som var öppet året runt. Egentligen sysslar de med många saker. Det är ett bageri, lunchrestaurang och de gör både tårtor och smörgåstårtor. Catering står också på schemat m.m.

På bilderna ser det folktomt ut. Det var långt ifrån sanningen. Café Maffen är kända för en trogen stammisar som dyker upp när de öppnar klockan nio. På sommaren är det öppet varje dag. Resten av säsongen tar personalen endast paus på söndagarna.

Vilken text blev din personliga favorit? Min är den i mitten.

De ljumma vindarna och solen lockade ut oss.

Vårt mål var den ”gömda” trädgården med valnötsträdet och möjligheten att välja sol eller skugga. Därför fortsatte vi balanserandet med godsakerna. Tog det ”orgel” i trappan för att göra om det klassiska ta det piano, som inte passade in just nu i omgivningen.

Mums! Godaste mackan i år. Det tyckte både jag och Solveig. Dessutom kunde jag njuta av en svalkande cola light. När hade jag den möjligheten sist på ett fik på öjn? Bakom fotografen finns en scen där det ibland spelas livemusik. Ofta är det öns favoritband som underhåller för en billig peng (100-120 kr). Ibland har jag läst om kända artister som lirat här. Hade jag bott i Fårösund hade maffiga Café Maffen garanterat varit mitt stamställe. Fårövägen 9 är postadressen. Känn er som hemma.

Jauvika

På Fårö känner många till det berömda fiskeläget Helgumannen. Färre känner till att det största fiskeläget på ön är genuina Jauvika i Lautervikens sydvästra hörn.

Enligt uppgifter från Region Gotland handlar det om 33 bodar. Precis som vid Helgumannen förekommer det inget permanent sommarboende. Till vackra Jauvika söker sig gärna Fåröbor året om. Det hade jag också gjort om jag bott på Fårö. För direkt blev platsen en favoritplats för mig. En oas för själen.

Under andra världskriget, när Sverige drabbades av matbrist, hade Jauvika sin storhetstid. Strömmingsfisket kom igång på riktigt och exporterades ut i landet till kurrande magar. Senare blev också laxen en mer uppskattad matfisk.
En annan verksamhet som förr varit lönsam i Jauvika är säljakt.

På 40-talet hade fiskeläget ett eget salteri. Min ”ovilda” chansning är att det rör sig om detta huset. Numera är lokalen en samlings- och festsal.

Det här ska vara en vindskyddad vik i Östersjön med sex bryggor. Jag räknade inte dem. Istället njöt jag av läget, atmosfären och det sköna sommarvädret. Nu när jag hittar hit kommer det förhoppningsvis att bli återbesök.

Det fick bli ett snabbt farväl. När jag tittade på mobilklockan insåg jag att möjligheten fanns att hinna med nästa färja. Vilken tur det är kraftig nerförsbacke på slutet… 😉

Några pusselbitar till är lagda

Jag noterade att jag använde rubriken ”Vi lägger pussel av…”, förra gången som jag skrev om Brucebo naturreservat, som ligger ca 4 km norr om Visby. På tal om pussel. Sista anteckningen jag har om antalet naturreservat på Gotland landar på 154 st. Svårlagt pussel. Jag uppskattar att de ökar till antalet både av givna skäl och privata åsikter om allas möjligheter (under ansvar).

Det här tredje inlägget om Brucebo handlar om ytan längst ner mot havet.

Vi skiljdes från ”Den lilla blå” ovanför klintkanten. Sedan bar det iväg nerför branta partier, som inte passar dem som har svårt för att gå. På ett par ställen finns ”trappor”.

Nyfikna kossor betraktade oss och förflyttade sig åt samma håll som vi.

Vi har varit här två gånger i sommar och båda gångerna har vi haft jättefint väder. Ena gången kanske det till och med var i varmaste laget.

Solveig träffade på en ”kusin” till sexfläckig bastardsvärmare som hon tidigare plåtat.

Strandängen längst ner är en halvö som heter Skansudd och är ett fågelskyddsområde mellan 15 mars till 15 juli. Vi fick inte gå på högra sidan av spången. Hela tiden såg eller hörde vi olika fågelarter. En av gångerna fikade vi vid ett bord i närheten.

En trollslända och en vårtbitare ville vara med i bloggen.

Över extra fuktiga områden finns nylagda spänger.

Här finns mycket att upptäcka och fästa ögonen på. Både på nära håll och längre ut på havet.

Här har jag zoomat in en bit. Men det är inte långt till ett av våra favoritställen – Själsö.
Igår satt vi utomhus och fikade på Själsö bageri. När vi var där för några veckor sedan, med ett par vänner, var det fullsatt vid borden och trångt på parkeringen. Den gången hade vi tur som faktiskt lyckades få både två p-platser och ett ledigt bord på baksidan. Igår var det betydligt lugnare och det fanns gott om bord att välja emellan. Det märks att sommaren går mot sitt slut…

De två länkarna till tidigare besök i just det här fina naturreservatet:

https://gotlanduppochner.com/2021/04/09/vi-lagger-pussel-av/

https://gotlanduppochner.com/2019/04/01/blasippan-ute-i-backarna-star/

En del av naturreservatet på Furilden

Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.

Det är en rik örtflora på strandängarna.

En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.

Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉

Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.

Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.

Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.

Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.

Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet.
Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.

Pusslet på plats

Det här motivet fick jag på ett pussel för två år sedan. Jag gillar Helgumannens fiskeläge på Fårö, Sveriges åttonde största ö.

Det är trevligt när saker blir av. Igår läste jag, av en slump, det första inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Där tog jag upp platser som jag ville besöka eller återkomma till. Vid läsningen insåg jag att vi redan hunnit med de flesta. En av mina önskningar var att ta med cyklarna till Fårö och göra ett ”rauksafari på två hjul” upp till det berömda fiskeläget. Kan det rent av röra sig om världens mest fotograferade fiskeläge? Säkert bland tio-i-topp.

Gistgarden fanns inte på plats när vi besökte Fårö i maj 2019. På en skylt bredvid går det att läsa följande: År 2020 återuppsattes gistgarden med medel skänkta till minne av Sverker Hagberg.
* En gistgard är ställningar där strömmingsgarnen hängdes på tork.

Det var betydligt blåare himmel vid detta andra besök. Vill du jämföra bilderna och läsa mer text om Helgumannens fiskeläge trycker du på den blå länken. https://gotlanduppochner.com/2019/06/12/helgumannen/

Sädesärlan väntar nog på att vi ska försvinna så att den kan mata sina ungar… .

Med både tacksamhet och en dos av vemod var det dags att trampa iväg igen…

Idén kom från Vadstena

Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975).
När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.

Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?

Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.

Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.

I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.

Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉

På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.

Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.

I källaren står Märthas vävstol.

I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.

I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.

Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.

I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket.
När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.

Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma.
Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige.
När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.