Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Majstregården var vårt fikamål. En kylig vind hade dragit in på ön. Vi bestämde oss för att inta vårt fika inomhus.
Jag hann slå mig ner vid ett bord och knäppa några foton medan Solveig gick mot kassan. Det var i grevens tid. Dörren öppnades och …femton sekunder senare hade det inte gått att ta foton på själva fiket.
Bordet och vyn framför där jag satt var fortfarande ”fotofri”. Solveigs val ser lockande ut.
De tre sista bilderna är från förra gången då vi var här nere i Hoburgen. Hade jag haft med en extra tröja skulle det antagligen blivit en promenad igen. Nu valde vi istället att åka vidare efter fikapausen. Otroligt hur vädret kan skifta när man förflyttar sig på ön. När vi vänt vid sydspetsen och gjorde första stoppet, nära Sundre, var det behagligt skönt och när vi kom tillbaka till Holmhällar var det ännu varmare.
Ps. Imorgon tar Solveig med dig besökare ”på stockrosor från Visbys gränder”. ❤
Vi kunde inte låta bli att ta med ”den vackra vägen” på Storsudret en gång till på gotlanduppochner. Missa inte att blinka höger när du ser skylten: VACKER VÄG MOT HOBURGEN, om du kommer norrifrån.
Det är vackert åt alla håll och en klar fördel att inte vara chaufför under turistsäsongen.
Våra cyklar var kvar utanför den hyrda stugan. En liten stund ångrade jag det.
Men vi hade så många andra trevliga stopp på denna efterlunchtur.
Vilket härligt böljande landskap. Många anser att detta är Gotlands vackraste vägsträcka. Nu var vi fikasugna… Dags att åka vidare mot nästa stopp.
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
Arten är överlag kraftigare än nattviol som vi lagt in här tidigare. Den har större blommor och ståndarknappshalvorna är brett åtskilda nertill (se bild 3). Blomdoften är svagare än hos släktingen.
1844 samlade botanisten O.A Westöö arten i Lärbro socken.
I första hand är Grönvit nattviol en skogsmarkens orkidé. Främst i skuggiga partier. Oftast stöter man på den i barrskog, men den finns även i lövskog och blandskog. Den går även att finna i fuktig ängsmark. Själva fann vi den i Brucebo naturreservat. Ovanför finns barrskog.
Blomningstiden är från midsommar, något senare än nattviol, och fortsätter i juli, hela månaden ut på skuggiga partier.
Arten är väldigt vanlig på Gotland. Det finns endast vita fläckar på ”min karta” i de inre delarna av ön. Men den saknas på Lilla Karlsö. När det gäller hela Sverige finns den mest i de södra landskapen. Från Skåne till Uppland går den att njuta av. Längre norrut är den sällsynt.
Bloggrubriken idag, och den igår, är väl valda. Vi behövde inget svar på dem och vi klagade absolut inte. Det är bara en extra krydda som gör att det är möjligt att njuta fullt ut. Helst när vi trampade på, på den slingrande vägen, och ”badade i historiska naturverk”. Konstnären har verkligen lyckats.
Kombinationen av att förflytta sig med cyklar och parkera dem vid olika ”stenstationer” och övergå till klättrande bland raukarna är suverän.
Sedan är det alltid trevligt med en färgklick då och då. En tistel som signalerar om att den i högsta grad är en levande ”sak”.
Fick du någon personlig favoritrauk? Noterade du tre S? Segelbåt, svan och skum.
Vårt slutmål på två hjul var det berömda fiskeläget. Det kommer att få ett eget inlägg i kategorin FAVORITER I REPRIS. Minns/kan du namnet? Första bokstaven är H. Det går att tjuvkika i förra inlägget. 😉 Här är vi på väg tillbaka till ”Den lilla blå”.
Solveig stannade till en stund och tog fram sitt macro. Purpurknipprot – en gammal bekantskap från ett besök i Ireviken.
Jag vet inget om stenmurens historia. Vet bara med bestämdhet att Fårö inte varit uppdelat i två bitar. Däremot skulle det gå att beskriva Fårö som ett Gotland i miniatyr. Sedan skiljer öarna sig åt på flera sätt. Det är mer kargt här och inte samma möjligheter att odla. En annan skillnad är att Gotland har inte haft någon Ingmar Bergman boende hos sig.
Här går det att skåda en husbil som stod parkerad vid en av P-platserna längs leden. Inget dumt val av nattlogi – för dem.
”Den lilla blå” hade heller inget att klaga på utsikten. Framför står bordet där vi åt vår medhavda frukost. Den här resan var planerad i detalj. I alla fall så gott det gick. Huvudmålen blev avklarade. Visst sneglade jag på klockan vid ett senare stopp vid ett ”nytt” fiskeläge, som visade sig vara ännu en pärla. I ett annat läge skulle vi stannat kvar en stund till och satt oss på en sten vid havet. Nu insåg jag att det fanns en chans att hinna med nästa färja hem. När vi nådde ”stora vägen” och såg en ström av bilar komma mot oss i den kraftiga backen insåg vi att färjan snart skulle vara tömd. Skulle vi hinna? Ingen av oss trodde det. Helst inte Solveig som hann se den röda lampan börja lysa. Själv var jag lyckligt ovetande som chaufför om färgen, för när jag sneglade dit var…
…det grönt sken och jag körde ombord. Tack för att vi fick åka med! Vi var supernöjda med vår Fårötripp… mitt i högsommaren.
Hur många vänner och kompisar har vi sagt det till? Vi kommer aldrig att åka till Fårö under högsäsongen. Absolut inte i juli. När vi varit i trakten, sett kön på några kilometer och läst den vita texten i asfalten, som talar om hur lång tid det är kvar till att få rulla ombord på färjan, har jag haft ett snett leende på läpparna. Två timmar och en kvart. Stå och vänta. ”Never in my life”
Det är helt okej att ändra sig. Tänka om. För vi utgick från att de flesta inte är lika morgonpigga som vi kan vara. Dessutom åker de inte ifrån den lilla ön så tidigt. Våra nya tankar fick ”bingo”. Vi lämnade Visby med god marginal till klockan fem. Cyklarna hade vi som vanligt satt fast bakom bilen kvällen innan. Målet var att hinna med 06.00 färjan. Vad skönt det var på morgonkvisten. Till slut kom det två andra fordon som också följde med på färjan.
Tolv minuter tar det mellan Fårösund och Fårö om inte ”styrman” kör fel. 😉 Jag gick ur bilen och njöt av utsikten. Vattnet låg så stilla. Luften var så lätt att andas. Livet kändes så härligt och enkelt att leva. På utflykt med min pusselbit. ❤
Sämre utsikt går det att ha vid utomhusfrukosten.
Vi sa förra gången att vi skulle återvända hit för att göra ett rauksafari på två hjul i Digerhuvud, Sveriges största raukområde, ca 50 meter brett och 3,5 km långt. Vi tänkte oss att cykla bort till dess norra del, Helgumannens fiskeläge.
En häftig rauktunnel. Det ska vara populärt att dyka här utanför. En orsak är att det en bit ut, vid pallkanten, finns ett undervattensstup på 50-60 meter. Faran är att det kan bildas livsfarliga undervattensströmmar. Fritidsfiskare gillar platsen extra mycket. Skälet är att fiskar trivs i det djupa vattnet. Livets kretslopp.
”Vakthunden” döper jag den närmaste rauken till.
Då får detta vara ”Vaktfågeln” för jag vet inte artens namn. Vet du?
Lite grönt bryter av…
Perfekt väder. Ingen trafik på vägen. Växelvis cyklade vi eller strövade omkring bland raukarna.
Vi kom fram till att de lagt ny asfalt sedan sist och breddat vägen en bit. Denna morgonen hade vi vägen helt för oss själva. Precis som förra gången. Imorgon kan du läsa vidare om vår färd.
I Burs socken föddes 1882 en pojke på endast ett och halvt kilo. Legenden om ”Jätten Gustav Edman” slirar troligtvis redan där. Ju mer jag ”forskar” om den märkliga mannen så inser jag att sanningen spelar ingen större ”längd”. Den ska tas med en skopa salt. Det viktigaste är att han är tillbaka på sin plats igen. Jag saknade honom sist vi körde igenom Burs och trodde nästan jag kört vilse. Sedan läste jag i tidningen att han var på rehab och höll på att ”tillfriskna”.
Det var först under de första tonåren som Gustav Edman började växa om sina årskamrater och slutligen blev han Sveriges längsta man någonsin. Som sjuttonåring var han 218 cm lång och vägde 140 kg. Konstigt nog drabbades han inte av några av de klassiska fysiska problem som andra i hans situation brukar dra på sig. Gustav växte upp i en fattig familj där båda föräldrarna var av medellängd. En syster ska dock, enligt Gotlänningen 1904, ha varit hela 213 cm lång vid sexton års ålder.
Gustavs pappa åkte iväg till Amerika och hörde aldrig av sig till familjen. Gustav var såklart superstark och blev en eftertraktad dräng i bygden. På en marknad i Hemse såg en dansk man Gustav, som nu nått 242 cm, vägde 230 kg och hade 56 i skostorlek. ”Här finns det pengar att tjäna”, tänkte nog affärsmannen på danska. Gustav slutade som dräng och åkte istället land och rike runt (även utomlands) och uppträdde på tivoli, cirkusar och marknader. Han rätade ut hästskor och lyfte tyngder av hög vikt. Ibland när han kände för det brukade han lyfta en livs levande häst. Efter föreställningarna kunde han ta sig en promenad och skaka hand med personer som tittade ut från andra våningen. Före föreställningarna hände det att dansken hängde ut Gustavs skor utanför tältet, för att locka in nyfikna.
Det gladde mig att upptäcka att Gustav efter en tid med dansken blev sin egen och köpte hus i Oskarshamn. Han gifte sig med Anna Regina Persson från Brunflo i Jämtland och paret fick minst ett barn, som var av medellängd. Under en turné i Finland 1912 dog Gustav av tyfus, endast 30 år gammal. En annan berättelse nämner att han föll död ner till marken när han lyfte en häst. Fortfarande lär han vara Sveriges längsta man och står med i Guiness rekordbok på elfte plats. Svaret var han är begravd tycks ta lång tid att lösa. Själv gissar jag på Finland. Sedan finns såklart varianten att han lever än, men är trött på att vara med i rekordböcker. 😉
För tjugofem år sedan kläcktes idén av Burs sockenutvecklingsgrupp att låta tillverka en staty i naturlig storlek. Uppdraget gick till träsnidaren Armin Irwahn.
Härom året var det dags att göra något åt läget med den utsträckta armen, som flera föräldrar genom åren satt upp sina barn på inför fotograferande. Den var genomrutten. Träskorna var det endast mjöl kvar av.
Nu är den cirka 240 kilo tunga jätten fit for fight igen. Statyn är tillverkad i furu och skorna av ek. ”Den lilla blå” kände sig väldigt liten en bit bort och ville rulla vidare.
Klasen eller Klasens bodar, som det kallades förr, finns beläget på Kettelvikens norra strand, strax under den mäktiga åsen Husrygg.
Det blir inte skärpa till hundra procent, men möjligheten att zooma är ändå en lyx när tillfället ges. Vi gjorde några stopp på ”Vackra vägen” och njöt av utsikten åt olika väderstreck.
Det lilla fiskeläget etablerades sent, någon gång på 1940-talet när det började fiskas sik och annan fjällfisk.
Vid en inventering 1973 fanns här två stenbodar med flistak och två träbodar med faltak, samt en redskapsbod och ett torrdass. Tror en modernare uppföljning skulle komma fram till ett liknande resultat.
Ps. Morgondagens inlägg ska handla om en jätte. Sedan tycker jag det är dags för ett rauksafari på två hjul. Välkomna åter. 🙂
Längs den vindlande, vackra kustvägen till Hoburgen ligger små stenbrott på rad.
Under en väldigt lång tid bröts det sandsten här. De små brotten var ett komplement till jordbruket och fisket för bönderna i socknarna. Ett otal många slipstenar tillverkades. Tillverkningen kulminerade i slutet av 1800-talet och i början av nästa sekel.
En väderkvarnsdriven pump av kolvtyp användes för att få undan vatten ur stenbrotten.
Sandstenen lämpade sig också väl för att skulptera i. På medeltiden, när Gotland oftast var danskt, bröts mängder av sandsten till de stora slotts- och palatsbyggena i Danmark.
Det första som jag kom att tänka på, med tanke på vårt mål att besöka alla Gotlands kyrkor, är dopfuntar. Jag läser att det stämmer utmärkt. Det förekom också en stor export till hela Östersjöområdet när det gällde dopfuntar, spiselkransar och gravstenar m.m.
I Burgsvik samlades flera kända stenhuggarsläkter. Dessa foton är från den legendariske huggaren Johan Larssons stenbrott. Ett stenbrott som var i bruk i femtio år. Numera är detta Kettelviks Stenmuseum. Museet drivs i privat regi och inträdet är gratis.
Är det min fantasi som leker med mig? För det ser ut som en pub och en grå man som står för serveringen. Jag blev torr i halsen av den bistra sanningen. Tur jag hade en Loka i bilen.
Som du ser går det utmärkt att hugga sitt eget konstverk. Eftersom det var en bit till akuten hoppade jag den aktiviteten. 😉 Skämt å sido var det inte öppet just denna dag. Annars måste det vara kul och intressant för alla generationer att prova på att forma stenen med klubba och mejsel. Säkert ingen lätt uppgift.
En mycket vacker plats. När verksamheten var som störst, vid sekelskiftet 1900, bildades Gotlands slipstensbolag i Burgsvik med 150 anställda.
Det finns tre stycken dagfjärilar på Gotland som tillhör nätfjärilarna. De övriga två är väddnätfjäril och ängsnätfjäril. Skogsnätfjärilen är den vanligaste i trion.
Till skillnad från sina två ”kusiner” har skogsnätfjärilen inga svarta punkter längs den yttre delen av bakvingen.
Arten älskar att befinna sig i miljöer med extra god tillgång på nektarrika blommor. Du kan stöta på den på alvarmarker, i ängen, beteshagar, skogsvägskanter och hyggen m.m.
Dess flygstil är typisk för nätfjärilar, målmedveten och ryckig med snabba glidpauser.
Flygtiden är lång. Den sträcker sig från någon vecka in i juni och fram till början av augusti, ibland även ännu längre.
Vi stannade till på en väg mellan Hamra och Vamlingbo. Målet var att vandra ut på heden några hundra meter för att se det som i folkmun kallades ”Slottet på Hulehällar”.
Smeknamnet gjorde sig säkert mer passande förr. För egentligen var namnet Fridarve och det stora huset tillhörde gården Fredarve.
En del storbönder, som kallades för farmän, blev under Gotlands storhetstid mycket rika. Orsaken var att de även bedrev handel i Östersjön. Troligtvis var handelsmannen på Fredarve en av dem.
Det rörde sig om väldigt skickliga hantverkare som byggde den stora mängden medeltida kyrkor på Gotland. De ägnade sig även åt att bygga stenhus på gårdarna runt öjn. Den rike bonden lät uppföra ett boningshus på troligtvis fyra våningar. I bottenvåningen fanns två välvda rum med inbördes förbindelse. En eldstad fanns i det större rummet. En trappa leder upp till den raserade övervåningen, som hade samma planlösning. Husets planlösning ska visst vara unik på Gotland.
På gårdsplanen finns en medeltida brunn kvar. Vid mitten av 1600-talet lämnades gården öde. Nu återstår bara bottenvåningen. Ruinen ägs av Gotlands fornvänner. Under 1936 genomfördes en restaurering och nu tycks något liknande vara på gång. Därför höll vi oss lite utanför och var lite mer sparsamma med fotograferandet än annars. 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 