Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.
Det är en rik örtflora på strandängarna.
En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.
Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉
Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.
Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.
Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.
Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.
Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet. Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.
Tidigt på morgonen körde vi sakta förbi en av våra favoritplatser på norra Gotland, Lergravsporten. Strax nådde vi den smala vägremsan som går ut till ön Furillen. Förr kallades den fyra kvadratkilometer stora ön för Furilden. Namnet lär den ha fått efter en otäck brand som härjade här för över femhundra år sedan.
Det känns som att ha blivit förflyttad till en annan värld eller tidsperiod. Fascinerande! Mäktigt! Ödsligt! Tankeväckande! ibland flyger tankarna mellan vackert och fult. De landar alltid lugnt på det förstnämnda. Jag gillar stunden skarpt. När alla mina sinnen får kopplas på. Fabriken Furillen är namnet på just denna historiska del av ön. Den välkända entreprenören Johan Hellström driver Farbriken Furillen. Ni är säkert många som sett platsen skymta förbi i en film, i ett tidningsreportage eller i ett modemagasin. Kanske har ni tagit för givet att exempelvis musikvideon är inspelad på en exotisk plats långt bort i världen.
Blåeld som ”gifter sig” med hederlig gammal rost.
Hotellet med sina 18 rum, ”gömda” eremitkojor och de 40 platserna till middagen på restaurangen lockar till sig människor från långt bort i världen. Personerna älskar såklart konceptet med ödslighet, integritet och historiens vingslag, kanske svårt att hitta någon annanstans. Det går att boka bord utan att vara inkvarterad på hotellet.
Medan du njuter av det vackra blåa som förgyllde vår stund här ska jag backa bandet. För det jag förknippar Furillen med, längre tillbaka, är tre stora saker. För det första – från början av 1900-talet och sjuttio år framåt bröts det kalksten här som sedan skeppades vidare. Du kan se spåren överallt. För det andra – militären tog över och stängde för allmänheten. Detta pågick en bra bit in på 90-talet. För det tredje – en av mina svenska absoluta favoritförfattare, Håkan Nesser, blev förälskad i Furillen och bor här sedan flera år tillbaka. Men det här inlägget handlar inte om honom.
Slagghögarna finns kvar sedan kalkbrytningens dagar.
Jag noterade att fåglar, av olika arter, uppskattade en sittstund på den gamla kranen.
”Den lilla blå” hade förflyttats inom området och stod nu parkerad nära vattnet. Vi hade turats om att fotografera. Men nu var vi sugna på frukost och att därefter få plocka av våra cyklar och rulla vidare på två hjul i naturreservatet. Det här besöket kommer jag aldrig att glömma…
Ps. Kommentarer om sådant som inte hör till inlägget kommer inte att besvaras. ❤
I vanliga fall hamnar mina boktankar på bloggen ”Bosse på bloggäventyr”. Men här fanns ett bra skäl att Gotlanduppochner fick presentera godbiten. Den gamla gymnasieläraren Håkan Nesser, som blev författare på heltid 1998 har i många år varit en av mina favoritförfattare. Allt sedan jag läste att han skaffat bostad på Furillen på Gotland, har jag längtat efter att han skulle utnyttja miljön i kommande böcker. I den häftiga titeln ”Den sorgsne busschauffören från Alster” fick jag som jag önskade.
Få författare kan hålla i liv en sådan här märklig berättelse och kombinera deckarnöten med en torr härlig dialog, som fick mig att le många gånger. Kul att Gunnar Barbarotti och Eva Backman blivit ett par officiellt. Som ”åhörare” tröttnade jag inte på deras vardagskonversation. För om någon annan hållit i pennan… Här möts inte läsaren av en massa ”mord och blod” utan av en betydligt mer djupare och intressantare berättelse, som Nesser knyter ihop briljant. Hela tiden försöker jag ligga ett steg före när det gäller att lösa gåtan. Vem är den förre akademikern och busschauffören Albin Runge som hör av sig till polisen hösten 2012, efter att ha fått mystiska brev med ett dolt hot? Han passar inte in någonstans i en slags mall. Har breven ett samband med bussolyckan som hände våren 2007? Trots att Albin som rattade bussen inte sågs som ansvarig till olyckan kanske någon anhörig till de sexton elever och den förälder som avled bestämt sig för en slags rättvisa? Visst hamnar jag rätt stundtals i mina privata tankar och känner mig rätt säker på att… Backman råkar ut för en knepig situation i ett trängt läge i arbetet, i början av hösten 2018. Därför tar hon och Barbarotti tjänstledigt och lånar av inspektör Lindhagen ett hus på norra Gotland. Närmare bestämt i Valleviken i Rute socken. Det var grädden på moset att få följa med dem på cykelturer, promenader och bilturer på ön och avstickarna till Fårö. Både till platser vi hunnit med att besöka och sådant som vi längtar efter att få komma till. De lyckades med det som jag och Solveig misslyckades med förra sommaren. Hitta den gamla eken vid Ava gård. Det som sätter nytt liv i berättelsen i nutid är när Gunnar Barbarotti fäller repliken. ”En örn kan se fel en gång, men knappast två.” Tusen tack till Håkan Nesser för ännu en bladvändare, där mitt älskade Gotland och Fårö fick ta plats bland sidorna. Hoppas detta inte var en engångsföreteelse. Gotland är definitivt möjligheternas ö. Både i bok och filmmiljö.
gotlanduppochner 