Solnedgång i Själsö


Denna gång åkte vi iväg tidigt för att reka och njuta. Målet var egentligen söderut mot Högklint eller Fridhem. Men när vi såg var solen befann sig på himlen, var det ett enkelt beslut att istället åka en bit norrut.

Själsö hamn & fiskeläge har en fin plats i våra Gotlandshjärtan. Det ligger ute på en udde. Fiskeläget är från mitten av 1700-talet.
Solen lyste fortfarande på bodarna, men skuggorna höll på att ta över makten. Vi försökte tänka på att se efter var vi placerade fötterna. De förrädiska kaninhålen fanns överallt.

Solen sjunker fort den sista biten. Det är lätt att lura sig på avståndet till horisonten.
Första parkett. Helt gratis underhållning på bästa sändningstid.

Det började bli kyligt i luften. Men njutningen övervinner det mesta. En termos med varmt i fanns i bilen.

Några äldre tjejer en bit bort. Jag var den enda manliga romantikern på plats. Under ”väntetiden” cirkulerade andra par och familjer förbi.

Jag tröttnar aldrig. Minns hur jag ofta satt på uteterrassen i Ängalag och älskade att följa solnedgångarna vid Hovs Hallar. En perfekt avslutning efter en stressig lång arbetsdag.

Strax efteråt är det minst lika vackert. Jag hade parkerat bilen med ”nosen” mot havet. Där satt vi en stund i livet och betraktade efterspelet, under tiden som det varma teet och mackorna smakade extra gott.

 

Händer inte ofta

Vi hade varit och slängt saker på återvinningen och passade på att tvätta bilen efteråt.
”Kör in där borta så kan jag hämta ett paket, när vi ändå är i krokarna.”
När jag satt på parkeringen och väntade började det dåna högt på biltaket. Så låter det aldrig när det ösregnar ens. Visade sig vara en hagelskur av rang. + 12.4 grader utomhus. Världen är lite upp och ner. Allt kan hända. När jag tittade mot väster såg himlen ljusare ut. Därför körde jag inte hem utan rattade vidare mot kustvägen.

I Brucebo naturreservat hade hagelskuren dragit vidare. Men blåsipporna var vackert blöta.

Även här hittade vi vita blåsippor.

Brucebo är ett av Gotlands mest variationsrika naturreservat. Länsstyrelsen skriver att om man vill uppleva Gotlands natur genom ett enda reservat är Brucebo ett bra val.

Utsikten i gläntan har jag visat förut. Därför är detta tredje inlägget i kategorin ”Favoriter i repris”. Längre fram på året lockar naturstigen på 2,5 km ner till källmyrarna med orkidéer. Därnere finns även små grottor.

Otroligt mycket kottar. Har det någon orsak eller verkan tro. De tycks inte ta hänsyn till den pågående pandemin.

Fiskeläget i Själsö. Ovanför hamnen hade vi planerat att fika denna vecka med några trevliga vänner. (För varje säsong öppnar nämligen Själsö bageri vid påsk). Men 2020 följer inga vanliga tider. Tur vi utsåg årets fik förra året. 😉 Istället tar vi med oss en egen fikakorg och åker ut till naturen och undviker folksamlingar inomhus.

Fotnot: Bilderna är tagna med mobil och inte redigerade. Var rädd om dig och dina medmänniskor.

Själsö hamn


Jag satt och betraktade den stora fågelfamiljen. Fick tyvärr inte riktigt till den perfekta skärpan på de små ungarna.

Rönnen hade börjat blomma. Detta var på Kristi himmelsfärds dag. Givetvis kunde vi inte låta bli att rulla ner till hamnen och fiskeläget efter den goda fikan på Själsö bageri (förra blogginlägget). Delen själ i namnet Själsö betyder säl.

Jag tog några riktigt fina porträttfoton som får förbli privata. För jag har inte frågat hästarna om de gick med på att vara med på min blogg. 😉

En av dem var extra törstig. Jag gillar hästar. Trots att jag aldrig ridit.

Själsö Hamnförening är en ideell förening som har som mål att arbeta för att området ska bevaras för framtida generationer.

Gamla kunskaper kan sitta djupt. ”Svartkämpe” sa Solveig som svar på min fråga. Sedan berättade hon om sommaren 1985 när hon pressade växter inför en tenta på Lärarhögskolan i Jönköping. Själv tog jag vägen till Kos den sommaren och en pressande sol.

Denna blomman spikar jag på två sekunder och minns två skilda episoder som både hör ihop och inte. Min pappa uppskattade inte att jag blåste mig runt i vår välskötta trädgård. Trettio år senare var det Jennifers och Lizettes pappa som inte uppskattade samma blåsande. Saker går igen och saker byter plats. När jag och grannbarnen lirade landhockey på gatan var bilarna störande matchmoment där målen skulle flyttas. När jag som artonåring körde bil på en gata … 🙂

Snart var det dags att köra iväg till Visby flygplats. Visst är det mycket roligare att hämta våra döttrar än att lämna dem. Men det allra viktigaste är att de har det bra. Imorgon kommer storasyster hit.