Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Solveig hade tur när hon fick med framvingens ögonfläck. Sandgräsfjärilen brukar nämligen så fort den satt sig tillrätta dölja fläcken.
Sandgräsfjärilen är en mycket säregen fjäril när den dyker upp. Den snabba knyckiga flykten går tätt över marken och avslutas abrupt när den plötsligt sätter sig för att nästan spårlöst försvinna mot underlaget.
Arten är utbredd på hela Gotland inklusive Karlsöarna. Den är även en av få dagfjärilar som är bofast på Gotska Sandön. Sandgräsfjärilen förekommer på öppna solvarma marker med sparsam växtlighet. Den är markbunden och är förtjust i att vila på varma vegetationsfria ytor. Hanarna patrullerar sina revir med en defensiv attityd.
Den är medelstor med sina 36-45 mm och kan ses från slutet av juni till mitten av september.
Arten finns i nästan hela Sverige och är vanlig på Gotland. Den förekommer i många olika miljöer, men rör sig gärna i kalkrika miljöer.
Vingspannet ligger mellan 26-31 mm. Könen är lika, men hanens framvingar är spetsigare. Diskfläcken på framvingen är tydlig och svart. Någon gång är den vitkantad och i Danmark ibland helt vit.
I mitten av juni brukar den dyka upp. Därav Midsommarstarten i sitt artnamn. Kulmen nås under juli månad. Äggen läggs utspridda ett och ett på undersidan av blomknoppar och kläcks efter en vecka. Vi hoppas någon gång få se och ta kort på äggen och framför allt larverna.
Vi är tämligen säkra på att detta är en kålfjäril. Men det är inte helt lätt att skilja den från sin mindre släkting rovfjärilen. Den mörka framvingespetsen hos kålfjärilen löper betydligt längre ner längs vingens ytterkant.
Hur skiljer man på könen? För det första. Undersidan är lika hos könen. Men de två svarta fläckarna på framvingens ovansida saknas hos hanen. Honan är dessutom en av våra större dagfjärilar.
Arten är vanlig på hela Gotland. Undantaget skulle vara tät skog. Vanliga platser är trädgårdar, öppna landskap, vägkanter och lusernfält. Flygtiden är uppdelad i två, ibland tre generationer. Ofta går den att se från maj till september. Jag ser den ofta när jag är ute och cyklar.
Larven kan tyvärr orsaka stor ekonomisk skada i viktiga odlingar.
Ps. Imorgon klockan 9:00 får jag inte glömma bort att trycka iväg ett inlägg med fyra foton från Almedalen. Din uppgift är att koppla ihop dem med återstående fyra månader. Välkommen då. Nu ska jag återgå till att fixa med kvalet till korsordsmästerskapen. Ska bli spännande att den 30:e november få reda på vem som är Mästarnas Mästare. 🙂
Det var på Stora Karlsö som damtrion i familjen stötte på denna dagfjäril med det vackra latinska namnet Vanessa atalanta. Amiral är lätt att känna igen och borde inte förväxlas med andra arter.
Arten är en migrant och tillhör egentligen en sydligare fauna nedanför alperna. Flyger arten inte söderut innan den första frostnatten kommer till Sverige dukar fjärilarna oftast direkt under.
Honorna lägger ägg på värdväxten brännässla i juli.
Du som har tillgång till fruktträdgård har säkert lagt märke till amiraler som formligen älskar skadad fallfrukt. Läste att de uppskattar även buddleja (syrenbuske), rudbeckior, blommande lusernfält och kärleksört.
Så många perfekta fjärilsbilder jag sett på Instagram och Facebook den här sommaren. Måste erkänna att jag blir smått avundsjuk när jag ser hur fotograferna inte bara fått fjärilarna att sitta där med sina vackra vingar helt utbredda utan också fått till en perfekt skärpa på hela fjärilsbilden. Själv har jag försökt att tänja på mitt tålamod till max när jag försökt vänta ut en fladdrande fjäril. Nog har de landat ibland, men så snart jag försökt att komma inom fotograferingsavstånd har de lika retfullt lyft igen och fladdrat vidare…
På väg mot Gotlands högsta bronsåldersröse, Uggarde rojr, pekade Bosse på något, vid sidan om den smala stigen, som snabbt fick mig att glömma alla stenar i världen. Där satt det inte bara en, utan flera, sexfläckiga bastardsvärmare. Att det var så de hette visste jag förstås inte då. Bara att de såg både färggranna och spännande ut. Fram med kameran…
Jag förväntade mig att de skulle lyfta i samma stund som jag böjde mig ner men…
…de satt lugnt kvar mitt i ”maten”. Ingen av dem verkade bry sig ett dugg om att jag satt där, trots att jag kröp runt och böjde mig allt närmare.
Sexfläckig bastardsvärmare har sex röda fläckar på sina framvingar. De är enbart aktiva i solsken, läser jag i boken om Gotlands dagfjärilar (av Ola Malm). Där kan jag också läsa att Bastardsvärmare är en säregen grupp fjärilar med grälla signalfärger. Varför då? Jo, de signalerar att de är giftiga eftersom de innehåller vätecyanid! Med detta skydd behöver de inte vara så skygga. Fåglarna vet att de gör klokast i att inte äta dem.
Bakvingarna är röda och har en smal ytterkant som är blåsvart. Den svarta färgen på framvingarna är metalliskt blåsvart. Något som gör att de blir som reflexer i solljuset.
Är de verkligen dagfjärilar? Nej, inte ”äkta” lär jag mig från jordbruksverkets sida. Men, de flyger på dagen och har klubbformiga avslutningar på sina antenner och därför brukar de ändå ibland räknas till dagfjärilar.
Blev förstås lite fundersam över att fläckarna har olika nyanser av rött. Det har jag inte riktigt lyckats bena ut. Kanske beror det på åldern? Läste någonstans att de nykläckta har intensivt röda fläckar. I så fall är de här båda ett par lite äldre exemplar.
Hur som helst, visserligen missade jag att gå runt bronsåldersröset, men i gengäld blev varken jag eller bastardsvärmarna speciellt stressade i solen. De satt lugnt kvar och åt medan jag knäppte och knäppte tills Bosse tröttnade på att fotografera stenar och moln. Och så vandrade vi vidare mot nya äventyr…
Det finns tre stycken dagfjärilar på Gotland som tillhör nätfjärilarna. De övriga två är väddnätfjäril och ängsnätfjäril. Skogsnätfjärilen är den vanligaste i trion.
Till skillnad från sina två ”kusiner” har skogsnätfjärilen inga svarta punkter längs den yttre delen av bakvingen.
Arten älskar att befinna sig i miljöer med extra god tillgång på nektarrika blommor. Du kan stöta på den på alvarmarker, i ängen, beteshagar, skogsvägskanter och hyggen m.m.
Dess flygstil är typisk för nätfjärilar, målmedveten och ryckig med snabba glidpauser.
Flygtiden är lång. Den sträcker sig från någon vecka in i juni och fram till början av augusti, ibland även ännu längre.
gotlanduppochner 