En varm dag i slutet av augusti tog vi väg 149 upp längs stenkusten. Målet var att återse en av våra gamla favoritplatser, Lickershamn. (Foton därifrån kommer i ett annat blogginlägg)
Vi parkerade bilen vid hamnen och gick in i ”skogen”. Det var en bra promenadväg uppför Jungfruklinten. Vadmusklerna fick direkt bekänna färg.

Vilken torka det var på många ställen i Sverige förra sommaren. På Gotland var det extra tufft. Vi uppmanades på hemmaplan, att vara försiktiga med användandet av vatten. De luttrade gotlänningarna var säkert vana sedan förr.

Det är härligt att få anstränga sig fysiskt för att nå ett mål. Samtidigt var vi rädda för att det skulle bli ett åskväder. Som du ser på fotot såg det riktigt mörkt ut på himlen en bit bort.

Vårt mål var att komma nära Gotlands högsta rauk, Jungfrun. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Imponerande.

Det ser ut som ”stendjursvakten” har somnat och drömmer sött. Vilket djur tycker du det liknar?

När min fantasi ändå håller på – kan jag inte låta bli att skriva att det ser ut som en bror till Hoburgsgubben håller utsikt däruppe. Okej! Det kan också vara en kusin. 😉

När vi återvänder hit nästa gång hoppas vi se blåsippor.

När vi var i Lickershamn en gång när barnen var yngre valde vi att gå ”havsvägen” mot Jungfrun. Barnen och deras pappa gillade att balansera och till slut hoppa mellan stenarna. Till slut fick vi ändå ge upp och jag fick ta fotot en liten bit ifrån.
Avslutningsvis kan du få läsa sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun. Ta fram en näsduk eller en bit hushållspapper. Livet och kärleken kan vara mycket. ❤

”Någon gång på1000-talet bodde en rik och mäktig man som hette Likajr i Lickershamn. Denne man hade en dotter som hette Öllegard.
En gång när Likajr kom hem från ett härnadståg söder om Östersjön hade han med sig en ung pojke som fånge. Pojken, som hette Helge, var son till en besegrad hövding. Helge fick växa upp bland Likajrs trälar. Helge och Öllegard blev med tiden förälskade i varandra. Hennes far såg givetvis inte detta med blida ögon och bestämde sig för att sätta stopp för romansen.
En höstdag lät Likajr ställa till med en stor fest nere vid hamnen. Före festen hade han låtit sina män med hjälp av långa stegar lyfta upp Öllegard till toppen av den höga rauken ute vid vikens mynning.
Kan du läsare gissa varför?
När alla var samlade till festen förkunnade Likajr, att Helge skulle få gifta sig med Öllegard om han kunde hämta ner henne från raukens topp.
Helge tvekade inte en sekund. Han antog utmaningen och började klättra uppför den branta klippan. Eftersom han var både vig och orädd lyckades han ta sig ända upp till sin älskade.
Men – det värsta återstod. Att ta sig ner igen, och nu var han inte ensam. Han höll sin älskade Öllegard i ett fast grepp och försiktigt började han ta sig nedför den brant som vette mot havet. Om han råkade slinta eller tappa greppet fanns åtminstone en viss chans att de skulle hamna i vattnet och inte på de vassa strandklipporna.
Klättringen tog säkert sin tid, men gick bra i inledningen. De spända åskådarna började snart tro att han skulle klara det, och att Likajr skulle bli tvungen att uppfylla sitt löfte.
Då kom plötsligt en pil vinande genom luften och träffade Helge i huvudet. Skyttens namn var ”den dåliga förloraren” Likajr.
Helge och Öllegard störtade handlöst ner i havet, där de försvann i vågorna.
Några av åskådarna begav sig omedelbart ut för att försöka rädda Öllegard, men förgäves. Både hon och Helge hade slukats av det djupa havet.”