Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
När all tung is som täckte Gotland försvann, efter senaste istiden, höjde sig havsbotten. Det gick inte på en kafferast, utan väldigt långsamt.
Tidpunkten var ungefär för 11.500 år sedan. Det var då det gick att skymta klippor på öjn för första gången.
Det blev en intern fight när land och hav möttes. Vågorna slog upp och skavde på stranden. Märgelstenen och det mesta av kalkstenen hade ingen chans utan spolades med tiden bort.
Men vågorna vann inte fighten mot den betydligt hårdare revkalkstenen, en sten som redan från början var hopkittad. Därför finns det fortfarande i våra dagar kvar höga pelare med revkalksten – raukar.
Jättesko
Visste du att ordet Rauk är ett gammalt ord för höjd? Fast jag personligen är mest förtjust i raukar som har utsikt mot havet är det ändå intressant att se vad de tittar på långt upp på land. Vad rör sig i deras sten-hjärnor? Kommer de att raukrösta? 😉
Bergstroll
Otroligt att till och med böndernas plog kan stöta emot raukar under markytan, när det plöjs på åkern. Förstår du läsare vad du lärde dig? Ska bli spännande om någon får sig en tankeställare och svarar rätt.
Fotnot: Vi cyklade denna stund omkring på Furillen.
Tidigt på morgonen körde vi sakta förbi en av våra favoritplatser på norra Gotland, Lergravsporten. Strax nådde vi den smala vägremsan som går ut till ön Furillen. Förr kallades den fyra kvadratkilometer stora ön för Furilden. Namnet lär den ha fått efter en otäck brand som härjade här för över femhundra år sedan.
Det känns som att ha blivit förflyttad till en annan värld eller tidsperiod. Fascinerande! Mäktigt! Ödsligt! Tankeväckande! ibland flyger tankarna mellan vackert och fult. De landar alltid lugnt på det förstnämnda. Jag gillar stunden skarpt. När alla mina sinnen får kopplas på. Fabriken Furillen är namnet på just denna historiska del av ön. Den välkända entreprenören Johan Hellström driver Farbriken Furillen. Ni är säkert många som sett platsen skymta förbi i en film, i ett tidningsreportage eller i ett modemagasin. Kanske har ni tagit för givet att exempelvis musikvideon är inspelad på en exotisk plats långt bort i världen.
Blåeld som ”gifter sig” med hederlig gammal rost.
Hotellet med sina 18 rum, ”gömda” eremitkojor och de 40 platserna till middagen på restaurangen lockar till sig människor från långt bort i världen. Personerna älskar såklart konceptet med ödslighet, integritet och historiens vingslag, kanske svårt att hitta någon annanstans. Det går att boka bord utan att vara inkvarterad på hotellet.
Medan du njuter av det vackra blåa som förgyllde vår stund här ska jag backa bandet. För det jag förknippar Furillen med, längre tillbaka, är tre stora saker. För det första – från början av 1900-talet och sjuttio år framåt bröts det kalksten här som sedan skeppades vidare. Du kan se spåren överallt. För det andra – militären tog över och stängde för allmänheten. Detta pågick en bra bit in på 90-talet. För det tredje – en av mina svenska absoluta favoritförfattare, Håkan Nesser, blev förälskad i Furillen och bor här sedan flera år tillbaka. Men det här inlägget handlar inte om honom.
Slagghögarna finns kvar sedan kalkbrytningens dagar.
Jag noterade att fåglar, av olika arter, uppskattade en sittstund på den gamla kranen.
”Den lilla blå” hade förflyttats inom området och stod nu parkerad nära vattnet. Vi hade turats om att fotografera. Men nu var vi sugna på frukost och att därefter få plocka av våra cyklar och rulla vidare på två hjul i naturreservatet. Det här besöket kommer jag aldrig att glömma…
Ps. Kommentarer om sådant som inte hör till inlägget kommer inte att besvaras. ❤
Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad. Vi tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉
Jag har ibland undrat över portarnas namn eller inte namn. En del har, som jag skrivit om tidigare, bytt namn genom åren som passerat revy. Några torn har till och med haft flera namn. Så finns det några stackars torn som i böckerna tycks sakna namn.
Självklart insåg jag att det inte skulle hjälpa om jag bankade på dörren för att få svar på min fråga. Istället hade jag tur och kom över en text där just detta torn, söder om Kajsarn, i folkmun kallas för ”Effes torn”.
Varför just detta namn? Jo det kommer från en populär restaurang- och pubverksamhet som bedrevs i tornet under ett tjugotal år. 2011 serverades sista rätten och tappades sista ölen upp. Undra om gluggarna täpptes igen efteråt med stenar? Eller höll verksamheten bara till på markplan? Troligen det sistnämnda.
Sista fotot är taget från andra hållet.
Nu ska jag visa insidan. Jag älskar att slinka in och ut mellan olika portar. I samma text som jag hittade ”Effes torn”, fick jag lära mig att denna port som jag alltid kallat för Kajsarporten även kallas för Margareta Bönderbys port. ”Maggan” ska visst ha varit en mycket framgångsrik affärskvinna. Undra vad hon fick i lönekuvertet när hon levererade kalksten till bygget av Riddarhuset i storstaden Stockholm?
Jag är även förtjust i ovanliga möten. Var tvungen att fråga om jag fick ta en bild. Vette katten vad den söta kissen hette. Jag fick namnet men minnet har tassat vidare.
Nu befinner vi oss innanför ”Effes torn”. Eller så långt in som jag kunde ta mig i brist av vingar. På 1600-talet anlände personer till gården och skodde sina hästar eller bytte till en pigg och utvilad häst. Då hette platsen Atterdags och Stallgården. 1361 var tornet säkert fullt av borgare som följde slaget nedanför. Det ska också finnas spår av brand i tornet.
I förra inlägget i kategorin KONST visade jag upp ett av de tre konstverk från den omtalade utställningen Baltic Sculpture på Gotland sommaren 1993, som fortfarande finns kvar. Vid St Maria domkyrka har du det andra.
Gediminas Urbonas (1966-) från Vilnius, Litauren, döpte skulpturen till ”Nivå”. Men i folkmun kallas den för ”Vinkelhake”, som jag också tycker håller högre nivå. 😉
Platsen vid kyrkan är väl vald. Vinkelhaken var ett viktigt redskap i byggandet av alla kyrkor på Gotland. Både formen och funktionen har hängt med genom x antal år.
Ser du vad jag ser innanför den svarta ringen? Jag ser en blond kvinna med målade svarta ögon. Det blåser rejält i hennes hår. Tidens tand verkar ha skavt bort de religiösa symbolerna, en duva och en fisk. Fisken är en symbol för Kristus och duvan den helige Ande.
De som inte uppskattar verket kan kanske ställa sig i denna synvinkeln. 😉
Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.
Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.
Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.
Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.
Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.
Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.
Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.
Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.
Två olika årsmodeller.
Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe. ❤ Eller vad säger bloggvännen Lollo?
Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.
Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.
På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.
Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.
En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.
Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.
Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.
Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.
Gotländsk kalksten har använts som byggnadsmaterial sedan urminnes tider. Fram till mitten av sextonhundratalet ägdes kalkbrotten av enskilda bönder.
I östra delen av Lergrav naturreservat står denna gamla kalkugn.
I bakgrunden kan du se den smala överfarten till världsomtalade Furillen. Just i den stund jag tog fotot hade jag aldrig rullat över till Håkan Nessers hemtrakter. Då visste jag inte att vi skulle köra fel och att internet funkar dåligt runt Lergravsviken.
Undra vilka kända byggnader i Visby och på Gotland som ”grundades” just här?
Kortet togs via bilfönstret, nere från vägen. Tankarna gick till att kalkindustrins arbetare bedrev husbehovsfiske i Lergrav fiskeläge, som visades i förra blogginlägget.
Nu började det kurra i våra magar. Dags för frukost utan fisk. 😉 Godsakerna dukades fram på en filt i Furillens naturreservat. Varför smakar det mesta – bäst utomhus? Tänk att det kan bli minst lika bra när bilen kör vilse. 😉 Husken finns kvar till nästa besök i de otroligt vackra trakterna. ❤
Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.
I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.
Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.
Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.
De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉
Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr. ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”
Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.
Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.
Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här. ❤
Inte kunde vi tro att det fanns så många blåsippor så nära vår bostad.
Cirka 4 km norr om Visby tog vi i lördags av mot Brucebo naturreservat. Brucebo ska vara ett av Gotlands mest variationsrika naturreservat.
Strax innan det kända konstnärshemmet Brucebo svängde vi vänster in på en riktigt guppig smal skogsväg.
Vi behövde inte ta många steg för att se de första blåsipporna. De fanns på många ställen. Ibland ensamma. Ibland med hela ”tjocka släkten”. Vi fylldes av vårlycka. ❤
Här och var stack de upp sina glada ”ansikten” mot solen.
Intressant att skåda de olika färgnyanserna.
Vi läste på informationstavlan att det fanns två till parkeringar. Därför rullade vi iväg mot en sydligare plats där det var ”snällare” att parkera.
Det första som vi stötte på var resterna från en av Gotlands cirka 100 fornborgar. Denna kallades förr för Bygdeborg. Här syns vallen av kalksten.
Under vikingatiden var detta en utmärkt plats för att bevaka både hamnen i Snäck och den i Själsö. Vad tror du de signalerade med? Eld, rök, gutemålsvrål? 😉
Utsikten från klinten går inte av för hackor. Utstickande i havet ligger den steniga halvön Skansudde.
Under tiden 15 mars till 15 maj är det förbjudet att beträda Skansudde och strandängen närmast innanför udden. Då är det ett fågelskyddsområde.
Till höger ser du Själsö fiskeläge som jag gjort ett blogginlägg om för ett tag sedan https://gotlanduppochner.com/2019/03/06/sjalso-fiskelage/. Sorgligt stod jag på klinten och tänkte på Ainbusk-medlemmen Josefin Nilsson, som där gick sin sista promenad. Dokumentären om henne gjorde mig både ledsen och arg. Det borde tidigt varit ”galler” och inte fortsatta applåder från betalande publik.
Det blev en snabbfika. Solen värme men vinden var inte att leka med. Den försökte girigt svepa med mina godsaker från bordet. Eller har den redan gjort det? Mina ”grejer” finns inte med på fotot. 😉
En vindpinad tall som varit i många blåsväder UTANFÖR teaterns scen.
Vi tog ett sista farväl av dessa ljuvliga blå blommor och bestämde oss för att återvända hit i början av maj. Till den tid då den för Gotland sällsynta busken tibasten blommar på bar kvist. Det är tillåtet på Gotland att plocka blåsippor för ”husbehov”. Men givetvis inte från ett naturreservat.
gotlanduppochner 