Breakfast in Barläst


Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.

Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.

Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.

Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.

Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.

Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.

Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.

Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.

Två olika årsmodeller.

Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe.  Eller vad säger bloggvännen Lollo?

Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.

Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Minner om en produktiv tid


Gotländsk kalksten har använts som byggnadsmaterial sedan urminnes tider. Fram till mitten av sextonhundratalet ägdes kalkbrotten av enskilda bönder.

I östra delen av Lergrav naturreservat står denna gamla kalkugn.
I bakgrunden kan du se den smala överfarten till världsomtalade Furillen. Just i den stund jag tog fotot hade jag aldrig rullat över till Håkan Nessers hemtrakter. Då visste jag inte att vi skulle köra fel och att internet funkar dåligt runt Lergravsviken.

Undra vilka kända byggnader i Visby och på Gotland som ”grundades” just här?

Kortet togs via bilfönstret, nere från vägen. Tankarna gick till att kalkindustrins arbetare bedrev husbehovsfiske i Lergrav fiskeläge, som visades i förra blogginlägget.
Nu började det kurra i våra magar. Dags för frukost utan fisk. 😉 Godsakerna dukades fram på en filt i Furillens naturreservat. Varför smakar det mesta – bäst utomhus? Tänk att det kan bli minst lika bra när bilen kör vilse. 😉 Husken finns kvar till nästa besök i de otroligt vackra trakterna. 

Digerhuvud


Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.

I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.

Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.

Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.

De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉

Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr.  ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”

Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.

Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.

Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här.  ❤

Blåsippan ute i backarna står…

Inte kunde vi tro att det fanns så många blåsippor så nära vår bostad.

Cirka 4 km norr om Visby tog vi i lördags av mot Brucebo naturreservat. Brucebo ska vara ett av Gotlands mest variationsrika naturreservat.
Strax innan det kända konstnärshemmet Brucebo svängde vi vänster in på en riktigt guppig smal skogsväg.

Vi behövde inte ta många steg för att se de första blåsipporna. De fanns på många ställen. Ibland ensamma. Ibland med hela ”tjocka släkten”. Vi fylldes av vårlycka. ❤

Här och var stack de upp sina glada ”ansikten” mot solen.

Intressant att skåda de olika färgnyanserna.

Vi läste på informationstavlan att det fanns två till parkeringar. Därför rullade vi iväg mot en sydligare plats där det var ”snällare” att parkera.

Det första som vi stötte på var resterna från en av Gotlands cirka 100 fornborgar. Denna kallades förr för Bygdeborg. Här syns vallen av kalksten.

Under vikingatiden var detta en utmärkt plats för att bevaka både hamnen i Snäck och den i Själsö. Vad tror du de signalerade med? Eld, rök, gutemålsvrål? 😉

Utsikten från klinten går inte av för hackor. Utstickande i havet ligger den steniga halvön Skansudde.

Under tiden 15 mars till 15 maj är det förbjudet att beträda Skansudde och strandängen närmast innanför udden. Då är det ett fågelskyddsområde.

Till höger ser du Själsö fiskeläge som jag gjort ett blogginlägg om för ett tag sedan  https://gotlanduppochner.com/2019/03/06/sjalso-fiskelage/. Sorgligt stod jag på klinten och tänkte på Ainbusk-medlemmen Josefin Nilsson, som där gick sin sista promenad. Dokumentären om henne gjorde mig både ledsen och arg. Det borde tidigt varit ”galler” och inte fortsatta applåder från betalande publik.

Det blev en snabbfika. Solen värme men vinden var inte att leka med. Den försökte girigt svepa med mina godsaker från bordet. Eller har den redan gjort det? Mina ”grejer” finns inte med på fotot. 😉

En vindpinad tall som varit i många blåsväder UTANFÖR teaterns scen.

Vi tog ett sista farväl av dessa ljuvliga blå blommor och bestämde oss för att återvända hit i början av maj. Till den tid då den för Gotland sällsynta busken tibasten blommar på bar kvist. Det är tillåtet på Gotland att plocka blåsippor för ”husbehov”. Men givetvis inte från ett naturreservat.