En naturskön halvö

Alla dessa vägval i livet. Här var det enkelt och gav ingen bekymmersrynka i pannan. ”Håll till höger Lidén. Annars slutar det med ett skäll.” 🙂

För den vänstra grusvägen ledde brant upp till en privat bostad. Vi hann under vår vistelse se två bilar som körde dit upp. Själva hade vi parkerat vid parkeringen några hundra meter från havet. Vad spännande det var att äntligen komma hit. Jag har läst och hört så mycket positivt om platsen.

Vi befanns oss i ett naturreservat på en halvö som numera heter Husken. Förr hette platsen Hursken.
Husken består av en 20 meter hög kulle av revkalksten. Längs sluttningarna finns ett antal sevärda raukar.

Innan jag nådde trappan var det en otrevlig brännässla som ville umgås med mina bara ben. Om det tyckte jag inte.

Mums både för innehållet i picknickkorgen och utsikten ut över Valleviken. ❤

Här tyckte jag Solveig var lite för nära kanten. För jag är rädd om min kamerautrustning. 😉

Vacker som en nyponros. Det gamla uttrycket tycker jag blomman mer än väl lever upp till. Vad tycker du?

Det du inte ser är att vi hade god utsikt ut till några småöar vid namn Fjaugen och Klasen. Tidigt i morgon bitti ska vi åka iväg med frukost och fika till andra sidan vattnet. Då blir det start i vår favoritplats Kyllaj. Därifrån ska vi utforska nya platser och följa upp gamla där vi inte sett allt – ännu. 😉

Undra vad de pratar om? Blicken hos den högra ser sträng ut. Den vänstra ser mer förnärmad ut.
”Jag har berättat för dig i tusen år att du inte…”
”Du har minsann inget nytt att lära mig. Tur jag numera har stenproppar i öronen.”

Två andra raukar såg mer sammansvetsade ut. Gamla goa kompisar? Det är alltid intressant att ta sig tid att studera detaljer hos raukar. Jämfört med orkidéer måste jag ge dem kredit. Det är ytterst sällan som de börjar fladdra i vinden när vi ska ta kort. Skulle det hända hade jag antagligen av ren rädsla växt fast på platsen där jag stod. Dumma tokiga fantasi.

Hoppas du ser att ”hon har blommor i sitt hår.”
Vi brukar ofta bryta upp när det är som bäst. Det gjorde vi här med. Slutorden får bli åtta till antalet:
Ännu ett smultronställe av hög klass på Gotland. ❤

Raukfältet i Folhammar


På fotot ser du populära turistorten Ljugarn på Gotlands östkust. Därifrån följer man strandvägen ett par kilometer nordost ut, längs den långa sandstranden.
Först hade vi stannat till i det tuffa fiskeläget Vitvär där jag hörde rejäla mystiska smällar och hade fel om orsaken. https://gotlanduppochner.com/2019/11/29/kungligt-besok-i-vitvar/
Sedan var det bara att hålla tummarna så vi slapp ovädret som mullrade på avstånd från havet. Nu i efterhand vet jag såklart att det gick bra. Vi hann till och med njuta av varmt kaffe och andra medhavda ätliga saker i den nyinköpta fikakorgen.
(Jag kan inte låta bli. Därför sätter jag inte ut något kommatecken efter ordet SAKER. För jag vill fantisera om hur jag och Solveig tränger ihop oss i fikakorgen och kurar. Dessutom tror jag att 2/3 av läsarna inte märker felskrivningen utan min hjälp.) 😀

Jag älskar de fantasieggande raukarna och anser att Folhammar är ett av de vackraste raukfälten på Gotland. En del av raukarna är ca 6 meter höga. Det du bör veta är att det ligger i ett naturreservat med mycket annat intressant att skåda när det gäller växtlighet.

Hade jag varit här som barn är jag inte säker på att mina föräldrar fått med mig hem. Inte om jag kombinerade min klätterglädje med ”gömme”. En farlig kombination. Sant är att det lockade till klättring även denna gång.

Jag smög försiktigt för att inte störa havsvakten Raukfrid som höll stenkoll utåt havet. 😉
Revkalkstenen är rik på fossil.

Vi spanade efter den omtalade kamelen.

Den måste det vara.

När det började komma  droppar från skyn och Tor slog på hammaren vände vi tillbaka.

Jag förstår att det är ett populärt picknickområde. Det finns iordningsställda grillplatser och bänkar och bord. Annars är det bara att slå sig ner vid ”foten” vid din favoritrauk.

Nu var det kyligare och hade blåst upp. Tur det bara återstod en rask promenad genom tallskogen till parkeringen.
Återigen slog det mig. Den som gillar naturupplevelser utöver det vanliga måste älska att besöka Gotland.

Gamla hamn/Gamle hamn


Jag uppskattar tydligt markerade skyltar. För Hunden jag ville besöka kan varken skälla eller vifta på svansen. Egentligen har rauken flera namn. Några säger Kaffepannan. Andra Sankt Oles port. Det gemensamma är att det är Fårös mest berömda rauk.

Vi vaknade innan timern skulle väckt oss. Efter en tidig frukost åkte vi iväg. Eftersom det varit riktigt kallt under kvällen innan var vi påpälsade i starten. Mössan fanns till hands i fickan. Men efter ett par timmar åkte det mesta av. Samtidigt var jag tacksam för att jag hade ordentliga skor på fötterna på grund av klättringar och ojämna partier.

Klapperstenstranden norr och söder om raukområdet är mycket vacker. Stranden saknar så gott som all form av växtlighet. I solsken är stranden bländande vit. Det är känt att det nästan alltid är stilla och lugnt vid denna plats oavsett hur mycket det blåser ute på havet.

Ser du den berömda rauken? Den bästa bilden kommer snart. Men den allra bästa hade varit att ha solnedgången med i centrum. För då hade det varit extra magiskt.

Troligtvis var detta långt tillbaka både en handels- och fiskehamn.
Längst ned i den breda rauken har vågorna gröpt ut ett stort hål, en raukport och ovanför rauken ligger ett löst kalkstensblock. Allra överst ser du en livs levande ”fågelhund” som bevakade just mig. 😉

Raukarna vid Gamla hamn är speciella. För i vanliga fall består raukar helt igenom av revkalksten. Men här står de på en fot av lagrad kalksten. Vad tycker din fantasi detta ser ut som?

En liten bit in i strandskogen ligger resterna av ett träkapell med kor och långhus. Det rör sig om grunden till en kapellruin kallad S:t Äulas körka eller S:t Olofs kyrka i modernare tid.

Detta var första stoppet på en lång härlig dag. En gullviva hälsade oss välkomna tillbaka till bilen. ❤

 

 

Mannen från Torekov

Vad hade Högklint varit idag utan Karl Kallenberg från Torekov? Jag vill helst inte tänka klart tanken.

För exakt hundra år sedan (1919) lästes kungörelsen upp i Västerhejde kyrka. Texten om att utsiktsplatån för all framtid skulle skyddas från åverkan. Det var inte tillåtet att spränga, ta bort jord, förstöra växter eller störa djurlivet.

Skyddet utökades 1931. Det bildades också ett naturreservat längs kusten 1969 och sedan 2000 är Högklint skyddad som Natura-område. Därmed är den säkrad mot ekologisk försämring och öppen för allmänheten. Allt går ännu inte att köpa för pengar.

Kallenberg som var läkare jobbade på somrarna på Gotland. På ön blev han extra förtjust i klintspetsen på Gotlands västkust. Inte konstigt alls. Den person som blir oberörd av utsikten här uppifrån kan inte vara född ännu. 😉

Jag minns väl mitt första besök på Högklint. Då tog jag flera foton med digitalkameran. Ett av dem blev vid hemkomsten min första header på bloggen ”Bloggäventyr med Bosse Lidén”, som jag med vissa tekniska problem startade upp dagen efter. Ingen av mina vildaste tankar där på höjden gick till att jag/vi skulle bo 7 kilometer från denna pärla i framtiden. Våra barn förvånas dock inte längre. 😉

Högklint är uppbyggd av revkalksten, underlagrad av lagrad kalksten och märgelskiffer och stupar 48 meter nästan lodrätt ned i havet.
Det är en aning läbbigt att stå nära kanten. Endast några ”pinnar” markerar faran. Yngre barn bör hållas under sträng uppsikt. Jag kan förstå att flera ”deckarförfattare” har använt sig av miljön i sina böcker.

Det finns en stege ner till Getsvältan. Därifrån ska det vara en underbar utsikt över solnedgångar.

De som kommer med färja eller befinner sig i en båt har en skön vy mot kustremsan.

”En” vacker blåsippa får avsluta inlägget. Snart behöver jag bli ett år äldre för att få uppleva blomman igen.
Blommor och människor kommer och går.
Högklint som kallas för ”Refbullen” består.
Om du kommer till Gotland för första gången rekommenderar jag denna plats – i rätt väder och kläder. 😉

Eftertext:
Karl Kallenberg skapade 1906 Kneippbyn. Avsikten med köpet var att öppna en kuranstalt. Fortfarande finns läkarvillan kvar på området som numera är mest känt för helt andra saker. Läkarvillan gick under smeknamnet ”Trolltippen”. Kallenberg tog emot patienter med lättare neuroser för behandling.
På sin lediga tid njöt han av den dramatiska klippkusten från sin veranda. Eftersom han hade råd köpte han mark som bland annat omfattade platån. Tre år senare gick hans osjälviska önskning i uppfyllelse.
Tack Karl Kallenberg för din omtanke om oss ”gräsrötter” som därmed kan ha glädje av detta beslut. Vi och kommande generationer.
Enligt hans sonson Ulf var Karl verksam fram till sin död som läkare vid Kneippbyn. Han hade fortfarande patienter inbokade när han gick bort, 88 år gammal.