När all tung is som täckte Gotland försvann, efter senaste istiden, höjde sig havsbotten. Det gick inte på en kafferast, utan väldigt långsamt.
Tidpunkten var ungefär för 11.500 år sedan. Det var då det gick att skymta klippor på öjn för första gången.
Det blev en intern fight när land och hav möttes. Vågorna slog upp och skavde på stranden. Märgelstenen och det mesta av kalkstenen hade ingen chans utan spolades med tiden bort.
Men vågorna vann inte fighten mot den betydligt hårdare revkalkstenen, en sten som redan från början var hopkittad. Därför finns det fortfarande i våra dagar kvar höga pelare med revkalksten – raukar.
Visste du att ordet Rauk är ett gammalt ord för höjd? Fast jag personligen är mest förtjust i raukar som har utsikt mot havet är det ändå intressant att se vad de tittar på långt upp på land. Vad rör sig i deras sten-hjärnor? Kommer de att raukrösta? 😉
Otroligt att till och med böndernas plog kan stöta emot raukar under markytan, när det plöjs på åkern. Förstår du läsare vad du lärde dig? Ska bli spännande om någon får sig en tankeställare och svarar rätt.
Fotnot:
Vi cyklade denna stund omkring på Furillen.
gotlanduppochner 