Eldsjälen Willy Wöhler

Publicerad den av
10

Sonen med två W i sitt namn föddes i Schwerin i Tyskland 1848. Efter några år flyttade hans familj till Gotland. Redan i unga år gjorde Willy besök på Stora Karlsö. Pojken blev naturligtvis impad av klippor, grottor och ovanliga fåglar.

Det var bönder som ägde Stora Karlsö vid denna tiden. Det sorgliga var att de höll på med en kontinuerlig rovjakt på de vackra sillgrisslorna. Enligt Willy Wöhlers anteckningar från 1880 skulle det endast finnas ett tjugotal fågelpar kvar. Det var då han kom på sin geniala idé som i slutänden innebar att ett av världens äldsta naturskyddade område inrättades.

Vad gjorde Wöhler för att bryta den skenande spiralen? Antagligen var han duktig på mycket. Willy lyckades nämligen övertala tillräckligt många personer för att bilda ett aktiebolag. Bolaget skulle ägna sig åt att bedriva en förnuftig jakt som därmed skyddade öns naturliv. Det var så Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings Aktiebolag föddes. Ännu idag ägs och förvaltas ön av Karlsöklubben.

Wöhlers taktik var att aktieägarna erbjöds delta i harjakt på ön. Slutligen lyckades det nybildade bolaget att köpa upp nästan hela ön från bönderna. Därmed kunde de reglera jakt och bete.

Viken Hien med sina höga klippväggar är Stora Karlsös mest skyddade plats från den eviga blåsten. På den stora klippväggen finns en minnestavla av metall som är tillägnad eldsjälen Willy Wöhler. Det finns en inskription med texten ”Han bevarade åt kommande släkten Carlsö naturliv.” Hatten av för denna naturman. ❤ En sådan kontrast mot det jag läste i vår tidning i morse om den våg av förstörelse som flera medeltida kyrkor på norra öjn råkat ut för under sommaren. Så totalt onödigt. 😦

Fotnot:
Besöksguide STORA KARLSÖ var mig till hjälp vid bloggtexten. Jag kommenterar med en symbol på eventuella kommentarer. Min tid på de vakna timmarna räcker just nu inte riktigt till. Men jag hoppas det ska bli fint när/om jag blir klar. 😉

Aldrig varit tagen ur drift

Publicerad den av
5

Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.

Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.

Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.

Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.

På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.

En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.

Grötlingbo ringväg

Publicerad den av
13

Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.

I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.

Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.

Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.

Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.

OBS! Cyklisten är inte från medeltiden

Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.

Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.

Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.

Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott.
Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.

Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen.
Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på.
Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.

Ardrebo B&B och kafé

Publicerad den av
17

Till Ardrebo Kafé har vi varit på väg flera gånger. Men, så har det blivit ändrade planer och något annat utflyktsmål har trängt sig före i kön. En solig dag i somras kom vi äntligen iväg.

Jag är svag för dekorationer och detaljer, gärna med inslag av blommor. Gammalt och nytt i en perfekt matchning! Vackert och välkomnande!

Närproducerat och kravmärkt, i möjligaste mån, och att allt är bakat på plats – det är också sådant som jag gillar. Här finns både nyttigheter och godsaker som kanske inte är så nyttiga men alltigenom goda…

Efter att ha valt fikabröd blev det dags för nästa val – Vilka kaffekoppar ska vi välja? Jag hävdar att kaffet smakar olika beroende på valet av kopp och föredrar tunna koppar framför tjocka muggar. Helst så tunna och vida koppar att kaffet svalnar av snabbt. Bosse tycker tvärtom.
Jag tänkte tillbaka på åren med Lidéns Samlingsmuseum då vi visade upp min mammas kaffekoppssamling, 3333 olika kaffekoppar. Så många besökare som gick runt på museet och letade efter ”sin” kopp. Jag hoppas att de hann med att se några andra också längs vägen. Det är något visst med att känna igen och bli nostalgisk. Nu blev jag precis likadan när jag skulle välja ut en kopp att dricka ur.

Bosse passade på att fotografera några olika rum eftersom jag tog god tid på mig.
Nu efteråt läser jag på Ardrebos hemsida att den personliga upplevelsen är viktig för Johan och Annalena (ägarna) och att de inspirerats av det tidiga 1900-talet. Visst är det fint!

Ser på Facebook att det hänt mycket i, på och runt huset under detta år. Ny glasveranda, större kök och fler sittplatser både ute och inne m.m. På verandan hade jag gärna suttit, men insåg att det nog skulle vara skönare med en lite mer skuggig plats i trädgården.

Marängtårtan serverades på en assiett som genast fick mig att tänka på mamma. Mina föräldrar hade en likadan kaffeservis med mormorsrosor. Så vad valde jag då för kopp?
Jo, eftersom jag blev som en museibesökare så letade jag upp ”min” kopp. Fick en sådan här kaffeservis av mina föräldrar när jag fyllde 20. Dubbel nostalgi. (Vi har servisen kvar i ett skåp, men använder den nästan aldrig numera.) Koppen är varken särskilt tunn eller vid, men kaffet smakar gott i den 🙂

På väg ut upptäckte jag fler fina detaljer.

Minns att jag läste om caféet när jag läste Marianne Cederwalls böcker. Kommer inte ihåg om det nämndes i en av dem eller i flera, men gissar att det är i denna titel som det förekommer mest.

För den som vill fortsätta att dricka gott kaffe hemma finns möjlighet att köpa med sig ”Ardrebokaffe”.
När kaffet var urdrucket och tårtan uppäten fortsatte vi vår utflykt mot en av de kyrkor som fanns kvar på listan. Då var det många dagar kvar på min sommarledighet. Det är det inte längre. Jag tar t.o.m. jobbat en hel vecka! Men så är det, Allting har sin tid!

Säg det som inte finns!

Publicerad den av
16

I Dalhem socken ligger detta privata lanthandelsmuseum. Huset byggdes 1904 och affärsverksamhet pågick här till året ABBA vann i Brighton. (1974)
I december 1986 blev ”huset” byggnadsminne.

”Pettson i Dunbodi”, Per-Ove Pettersson driver Dunbodi Lanthandelsmuseum. Han berättade härliga anekdoter för oss och mycket annat trevligt. Eftersom vi jobbat i liknande bransch hade vi en del gemensamt att ventilera.

Skönhetsmedel
Flaskor med olika innehåll och för olika behov.
Hushållsvågar och plåtburkar

Det blev en hel del O´boy i min barndom. Jag kan sakna nummerskivan. Det var kul att snitsa till handrörelsen. Kompisarna till mig missade den leken, med tanke på att vårt nummer började med fyra stycken ettor. Minns du ditt första telefonnummer?

För små och stora pojkar och en och annan tuff tjej

Aha! Det var alltså det här som startade upp pandemin. Jag lär så länge jag lever. 😉

På tal om farligheter med hälsan. Visst var det väl så att JELL-O innehöll för mycket av något farligt färgämne och i en hast togs bort från hyllorna? När jag bodde en månad i Eastbourne fick jag möjlighet ta upp efterrättstraditionen igen.
Jag har google-lov denna veckan. Riktigt skönt och hälsosamt på sitt sätt.

Ett klassiskt varumärke

Det var trevligt att få resa en stund i nostalgins alla rum. I Dunbodi fanns mycket vi kände igen från vår egen, våra föräldrars och morföräldrars tid.
En brant trappa ledde upp till vindsvåningen. Det märktes att ”Pettson i Dunbodi” gjort den förflyttningen några gånger tidigare genom åren. Jag blev impad av hans snabbhet i en jämförelse med min egen ”livrem och hängslen resa i snigelfart”.
Just ni sitter jag och försöker komma ihåg vilken färg som min trehjuling hade. Från den svävande tanken är det läge att knyta ihop säcken och berätta att vi har kvar Solveigs trehjuling. Den hänger inte i ett rumstak, utan står på vår balkong med vackra blommor på flaket.

84. När kyrka

Publicerad den av
10

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

När, som är en kustsocken, hade ett försvar mot fiender i sitt kyrktorn. Du kan se en inlastningslucka med skottgluggar på ömse sidor.
Tornet byggdes i mitten av 1200-talet.

Visst är det mycket gemytligare med vallmo än vallgravar? ❤
Långhus och kor i unggotisk stil uppfördes en bit in på 1300-talet.

Kyrkans portar är rikt ornamentprydda.

Vad bra att Solveig hittade möjligheten att ta sig uppför trappan till läktaren och därmed få en mer intressant vy.

Visbysnickaren Jochim Sterling gjorde predikstolen 1687, som målades två år senare av Johan Bartsch.

Triumfkrucifixet med ringkors är från 1400-talet.

Detaljbild med Adam & Eva, från altaruppsatsen från 1700-talet.

Samtliga fönster är ursprungliga och har inte förstorats i sen tid vilket ska vara mycket ovanligt i de gotländska kyrkorna.

En väl bevarad dopfunt av sandsten av Hegwald-gruppen. Relieferna på cuppan visar scener ur Kristi barndomshistoria.

Vackert votivskepp

Bänkinredningen är från 1600-talet. Dörrarna har målade porträtt av figurer i tidstypiska karolinska högreståndsdräkter.

Tänkvärda ord:
”Ett av de äldsta mänskliga behoven är att ha någon som undrar var man är när man inte kommer hem på kvällen.”
Margaret Mead

Charmigt fiskeläge på udden Saxriv

Publicerad den av
11

Vårt slutmål med cyklingen längs Stenkusten var att nå fram till udden Saxriv och beskåda det charmiga fiskeläget Graustäde, som på ”myndighetsspråk” heter Grostäde.

På strandvallen på Västervikens västra strand står träfiskebodarna strategiskt placerade.

Bodarna är byggda i stolpverksteknik under olika tidsepoker på 1900-talet.

Båtarna är också byggda i trä, varav en var en gotländsk tvåmänning.

En svanfamilj bröt mot ensligheten på den karga, steniga och vackra udden. På tal om fåglar. Egentligen är det fågelvägen väldigt nära till populära Blå lagunen. Vilken kontrast det är en dag i mitten av juli, i en jämförelse mellan de två platserna. En novemberdag jämnas det naturligtvis ut. Då sitter givetvis de flesta hemma och kurar och väntar spänt på nästa korsordsgåta och bildfråga i de två tävlingarna på gotlanduppochner. 😉

Den andra bilden är en favoritbild för oss. Det ser nästan ut som det är ett hus som är utbyggt åt olika håll.

I 1982:års kulturminnesprogram står det att Grostäde är en utpekad kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Jag kan skriva under på det. Vi fick gratis en inblick i fiskarnas hårda arbetsvillkor, samtidigt som vi kunde njuta av den estetiska upplevelsen i en mycket vacker och ovanlig trakt på öjn. Nöjda intog vi sadelläge och trampade tillbaka samma väg som vi kom ifrån.

Huppegupptäcksfärd

Publicerad den av
13

Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.

Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.

Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.

Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.

Havsspejare

Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?

Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉

Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.

Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…

Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.

Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤

En riktig tavelkännare

Publicerad den av
9

Är det inte i överkant att som fjärilskådare åka iväg till ett änge eller ett naturreservat där det finns rikligt med växter & blommor och sedan sitta där blickstilla i flera timmar och vänta och vänta… 😉

Själv satt jag bekvämt i soffan och hörde genom den halvöppna balkongdörren hur Solveig donade därute. Då som en skänk från ovan kom den inflygande. Fjärilen som uppskattade konst. Jag bad den snällt att förflytta sig till en mer symmetrisk komposition och ropade därefter på Solveig.

Om jag ska vara helt sanningsenlig var fjärilen inte helt samarbetsvillig med Solveigs makro. Eller så var det så att den gick från konst till leken gömme.
Till slut hittade vi inte den, trodde att den flög ut i friheten igen. Eller så hade den gömt sig på ett ställe som kunde bli sista boplatsen i livet.

Nästa dag satt jag framför datorn och skrev på ett mer seriöst blogginlägg. Då från ”ingenstans” kom fjärilen fram. En snabb, lite oskarp bild togs innan jag öppnade fönstret. Vilken fart ”det levande konstverket” fick mot lönnens högsta punkt.

Om vi var helt säkra på arten hade texten möjligtvis varit mer seriös. 😉 Nu är vi inte det – säkra. Men efter en gemensam granskning av boken ”Gotlands Dagfjärilar” av Ola Malm har vi fått ner det till två möjligheter. Antingen är det en vanlig Nässelfjäril eller så är det inte det. Själv håller jag på migranten Videfuks. En mix av de två arterna skulle också kunna vara rätt tolkning. Vad tror du?

Trodde vi kommit till dukat bord

Publicerad den av
14

Många som åker förbi denna ”bilfönstervy” tror säkert att det är Stora Karlsö som ligger till höger eftersom den är störst av de två Karlsöarna. Skenet bedrar. Lilla Karlsö ligger närmast och lurar synintrycket.
Vår fjärde bloggsommar har varit intensiv och lyckad på många sätt. Just denna dag stod det på appen att vädret skulle bli ostadigt på Gotland. Vi chansade ändå och åkte iväg på en roadtrip från ett ganska vädersäkert Visby. Att vädret snabbt kan byta karaktär blev vi tidigt vana vid efter flytten till Gotland.

Vid Gannarve sträckte vi på benen och njöt av utsikten. Till vänster mörknade det på himlen. Skulle vi kunna äta vår medhavda frukost utomhus?

Droppar slog mot vindrutan när vi åkte de få kilometerna till Fröjel kastal. Men vi klarade oss under frukoststunden, på höjden med havsutsikt. Ska dock erkännas att födan och drycken intogs i lite snabbare takt än annars. Mina ögon växlade mellan att betrakta havet och hålla uppsikt bakom ryggen. ”Den lilla blå” stod inte så långt ifrån bänken och bordet.

Vädret bytte karaktär när vi vek av ner mot Petesvik. Allt kändes mer hoppfullt och jag började bli lite mer kaxig. Tänkte på att vi fixat både Alpnycklar och Stor Skogslilja under sommaren. Nu återstod bara den tredje orkidén som enbart finns på Gotland. Om en halvtimme borde trion vara komplett. För det skulle vid denna tidpunkt finnas gott om Kärrnycklar vid naturreservatet Krakvät. Vad gjorde det att jag rattade fel och kom in på en grusväg där det lät vid varje ”däckmeter”, eftersom det var högt gräs i mitten.

Oj! Så många kärrnycklar vi såg från bilrutan, när jag sakta rullade fram på grusvägen. Det här skulle bli enkelt. Jag släppte av Solveig och fortsatte mot parkeringsplatsen lite längre bort.

Krakvätes egna ”naturreservatsväktare” tittade nyfiket på de två tvåbenta varelserna som kom på morgonbesök. Solveig valde att inte stifta närmare bekantskap med dem utan gick istället åt andra hållet. Tyvärr kom hon med trist information efter en stund. ”Det finns många orkidéer här, men det är inte några kärrnycklar.”

Kärrknipprot och Brudsporre har vi ”redovisat” tidigare i kategorin orkidéer. Trots att Solveig gick runt en lång stund lyckades hon inte hitta en enda kärrnyckel. Kanske de växte längre in i naturreservatet?
Vilken tur att vi slapp ösregn och rusk. Dessutom står och faller vi aldrig med att ha enbart en önskan och ett stopp under en utflykt. Samtidigt ska det erkännas att det kändes en aning snopet. Den tredje orkidén som enbart finns på Gotland har vi än så länge bara sett på bild.