Etikettarkiv: strandängar

En del av naturreservatet på Furilden

Publicerad den av
4

Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.

Det är en rik örtflora på strandängarna.

En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.

Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉

Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.

Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.

Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.

Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.

Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet.
Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.

Norra Europas största triftfält

Publicerad den av
31


Eftersom vi vaknade redan innan klockradion väckte oss kunde vi rulla iväg från Visby redan klockan 04:45… Frukosten intog vi på en filt, precis innanför denna grind i Ålarve. Vi njöt, inte bara av frukosten utan också av stillheten, färgerna och utsikten! ❤

Tofsvipan lyfte snabbt och kretsade sedan över oss trots att vi gick på vägen en bit ifrån. Vi läste efteråt att boet läggs i en enkel grop på marken. Fågeln såg oss antagligen som hot på två ben. Sant är i alla fall att människor ska röra sig försiktigt på strandängarna under försommaren, med tanke på häckningstiden.

Det sägs att naturreservatet är vackert året runt, men jag tror att tiden när Europas största triftfält färgar strandängarna rosa är svårslaget. Samtidigt känns det lockande att, till vintern, få chansen att se majestätiska och hungriga havsörnar här, när de spejar på änder och skrakar till lunch.
Vi hade med kikaren, men valde att låta den ligga kvar i bilen.

Så rofyllt det var med havet, naturen, djuren, fågelkvittret och alla tankar om Covid 19, kvarglömda därhemma.

De första niohundra meterna är anpassade till rullstolar och barnvagnar. Leden avslutas med en rastplats med ramp och fin utsikt.

Olika djur gjorde oss sällskap. Både i luften och på marken.

Den där ryggtavlan känns bekant. Kan bara inte placera den. 😉 Nästa gång ska jag ha kameran hela tiden.

1858 uppfördes detta kummel (sjömärke), som ett inseglingsmärke för segelfartyg som var på väg till Ronehamn. Vid lågvatten går det att komma ut till den höga stenkummeln, som ligger på ett mindre skär, vid namn Getorskär.

Jag kunde inte låta bli att fota ”Lutande trädet”.

Inte ens på tillbakavägen mötte vi några medmänniskor. Detta var en riktigt, riktigt fin naturoas som vi gärna återvänder till. ❤ Tänk vad mycket som kan hinnas med om man går upp innan tuppen. Vi hade redan hunnit med att besöka tre olika fiskelägen, utan att ”stresstitta”, innan vi parkerade vid Ålarve.

 

Stoppet som inte gav full valuta

Publicerad den av
28

När vi körde genom det öppna landskapet Sundrealvaret, som är Gotlands största alvar, stannade vi till vid naturreservatet Muskmyr. På informationstavlan läste jag något om att de lösgående korna var extra nyfikna. Jag såg en hop boskap en bit bort till vänster och jag fick stilla min fantasi om vad som kunde hända på vägen tillbaka till ”den lilla blå.”

Muskmyr är en agmyr som är inramad av ett träsk. Därför denna spännande spång som jag hade älskat som grabb.

Jag hade på förhand läst på om de praktfulla orkidéerna som växer på strandängarna i naturreservatet Muskmyr. Därför hade jag stora förhoppningar om att pricka av arter från min nyinköpta bok ”Gotlands orkidéer”. När vi kom hem från Storsudret/Sudret-resan tänkte jag börja med en ny kategori som skulle heta orkidéer. Det var dessa ljusa tankar som jag hade tills…

… vi insåg att vi var försent ute. Är det någon som vet vad det är för orkidé? Eller är det ens en orkidé? Det skulle finnas ungefär nio olika arter och det fanns möjlighet att få se gotlandssolvända på allvaret.
Vi fortsatte en lång bit till där vi fick god balansträning.
Det var en trevlig efterlunchpromenad. 😊 Vi insåg att vi förhoppningsvis kommer att återvända hit. Antingen på våren eller försommaren för blommornas skull. Eller senare för det rika fågellivet i september-oktober då många arter rovfåglar besöker och passerar detta stråk. Muskmyr är nämligen den enda större vattensamlingen på Sundrealvaret. Undra om det går att beställa via en flygtekniker när ”The Eagle has landed”, för jag är inget större fan av att stå blickstilla i sju timmar och vänta på något som kanske aldrig sker. 😉

Jag stelnade till när jag noterade vad som hänt sedan sist. (När människorna är borta dansar kossorna på stigen). Den stora gruppen av kossor hade samlats till möte just på den enda stigen som vi hade fram till bilen. Kvinnan vid min sida som är uppvuxen på en gård undrade varför jag fick en mörk och djup basröst när jag pratade med henne och varför vi skulle gå så fort.
”Det är för att visa vem som bestämmer”, svarade jag ännu mörkare och drog med hennes hand till vänster ut bland det stickiga gräset. Hellre det än att…

Ingen kamera var framtagen från väskan. Möjligtvis såg jag den som ett skyddsvapen i ett trängt läge. 😉