Tog chansen i år också

Publicerad den av
12


Vi stannade vid Högklint. Första gången som vi kom hit när det inte blåste kallt från havet. Istället var det nästan helt vindstilla.

Sämre utsikt går det att ha vid en utomhusfrukost.

Blåhäll – Även denna sommar är det öppet för allmänheten, några veckor, när militärerna har sommarlov från Tofta skjutfält.

Cyklarna lyftes ner från bilen. Precis som vi bestämde förra sommaren. ”Nästa gång cyklar vi här.”

Då och då dök det upp små avfartsvägar som vi stannade till vid.

Här studerade vi fåglar. Funderade på om stenarna var förbokade?

Tistlar är vackert. idag låg jag nära en för att försöka få till en suverän bild på en fjäril. Hur det gick? Det vill jag inte prata högt om.

Cikoria odlade vi framför vårt kaffekoppsmuseum i Ängalag på Bjärehalvön. Hajar du kopplingen? 😉 I ”Kaffemontern” hade vi kaffekvarnar och ransoneringskort från andra världskriget.

Nu var frågan om vi skulle cykla in och hälsa på nötkreatur eller… spara det till nästa sommar.

Min ryggtavla är svaret på funderingen. 😉 De såg väldigt stora ut där de låg.

Vår plan var ändå att fortsätta, billedes, längs kusten och ta oss upp på ett berg för att njuta av utsikt och fika.

Dags att ta farväl av Blåhäll. Vem vet! Vi återvänder kanske hit nästa sommar. Eller… så ”skjuter” vi upp det… 😉

Själsöån

Publicerad den av
25


Vi var på väg mot en ny plats på en hemtam ort – Själsö.

Istället för att köra ner till fiskeläget stannade vi till en bit innan. (Asfalterad parkering på höger sida.)

Vad skönt det var att lämna hettan för en stund och kliva in på en spång i naturreservatet som bildades 2008.

Syftet med att bilda ett naturreservat var att skydda havsöring och rödlistade arten flodnejonöga. Själsöån är Gotlands bäst dokumenterade vattendrag när det gäller havsöringens livshistoria. Ser du några fiskar? Först såg vi ringar och hörde lätt plask bakom våra ryggar. När vi studerade det grunda vattnet såg vi fler och fler små havsöringar.

Spångarna byttes 2019 ut mot nya, breda och riktigt fotvänliga gångbroar. Här och var finns avstickare mot bäcken. Väldigt trevligt och pedagogiskt planerat.

Plötsligt såg jag brovakten med sitt stora bevakande träöga. Jag swishade några riksdaler så han blev nöjd. 😉

Minns när jag cyklade och plockade björnbär med min äldsta dotter på Hovs Hallar. Nära bostaden växte de rikligt på Bjärehalvöns smultronställe HH. Här återstår veckor innan bären är på plats. Men det syntes spår av att tidigare besökare njutit av vinbär. Antagligen har det för länge sedan funnits bostad och trädgård längs ån.

Brännässlor är finast på avstånd.

Naturens konstverk kan komma till på skilda sätt. Undra om det finns konstnärliga och estetiska insekter? Eller är det bara en bisyssla? 😉

Ett tjusigt trassel av skägg av någon sorts lav.

En senare fas av, timotej?

Vad spännande det ska bli att återkomma hit under senhösten för att se havsöringen leka i betydligt mer vatten och studera den åliknande flodnejonögan som kan bli 50 cm lång och suger sig fast i… vi spar det läbbiga till nästa gång. 😀

42. Viklau kyrka

Publicerad den av
10

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

I mitten på Gotland ligger Viklau kyrka som kanske är mest berömd för något kyrkan blivit av med. I 800 år hade ”Viklaumadonnan” av trä suttit i kyrkan och ”skrivit” konsthistoria, både inom och utanför Europa. Församlingen ville ha ny värme i kyrkan och sålde skulpturen för 5000 kr till Statens Historiska Museum i Stockholm 1928.

Inredningen är i huvudsak från 1700-talet.

Men det vackra triumfkrucifixet är troligen från 1170-talet.

Altaruppsatsen av trä tillverkades vid 1600-tales slut, men målades först 1735. I mitten kan noteras att tavlan saknar bildframställning. Är istället ersatt med ett bibelcitat.

Kopian betraktas som välgjord. Har du vägarna förbi ”Historiska” kan du själv jämföra.

1737 gjordes dopfunten av sandsten, som är rikt reliefprydd. Vi har plåtat scenerna; De sörjande systrarna Maria och Marta och när Kristus lyfter locket av Lasarus kista.

Predikstolen anskaffades under Fredrik I:s tid och målades samma år som altaruppsatsen.

Vi saknade kalkmålningar på väggar och tak. Nu känns kyrkan en aning för kal. Eller så beror det på att vi blivit bortskämda i andra sockenkyrkor.

En fin minneslund får avrunda.

Tänkvärda ord:
”Kanske i ett större mörker
skall du finna, vad du söker,
kanske i ditt eget hjärta
skall du hitta hem.”
Bo Setterlind

 

 

Platanthera bifolia – Nattviol

Publicerad den av
16

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Nattviolen saknas sällan i ett gotländskt änge. Den är mycket vanlig på Gotland och finns nästan överallt. På ”lokalkartan” finns bara en vit fläck i mitten av ön och på Karlsöarna.

På öppna varma ljusa lokaler börjar den blomma någon vecka in i juni. På skuggiga lokaler går den att njuta av under hela juli.

Den vita färgen gör att den syns i sommarnattens svaga ljus.

De väldoftande blommorna doftar mer på kvällen när de lockar till sig svärmare. ❤

Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden

Publicerad den av
11


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Tomtbod – Stillheten och havet

Publicerad den av
30


Det är många som hävdar att Tomtbod är Gotlands vackraste fiskeläge. Det är i alla fall ett av de bäst bevarade på ön och blev byggnadsminne 1988. Tomtbod ligger i Burs socken på sydöstra sidan och har anor från 1600- och 1700-talet.

Den långa höga ”stolpen” har en järnkorg högst upp. I korgen tändes eldar när mörkret kom så att ”båtarna” skulle hitta hem igen. Det var en tid långt före fyrarnas blinkande. Mannen som skötte den viktiga sysslan kallades ”lysaren”. Oftast var det en äldre fiskare.

Gotlands bönder ägde ofta en bod i ett fiskeläge där de kunde dryga ut kassan för att överleva. För den magra jorden gav inte tillräcklig skörd. Framför allt var det strömming som fångades och saltades i tunnor för att sedan kunna ätas, året om.

”Båt i vila”.

Snacka om ”handarbete”. Hur många timmar tog det att bygga muren? Hur svårt var det att lära sig sysslan? Jag hade gärna provat en ”vädervänlig” dag i min ungdom.

Fortfarande bedrivs det fiske. Flundror, torsk och sik hamnar förhoppningsvis i näten.

Redan på 1600-talet berättades det om detta fiskeläge, som då hette Tompta Strandbod.

”Den gamle och båtarna”. Jag gick och filosoferade, som jag ofta gör på sådana här platser. Tänk om jag fått en pratstund med yrkesfiskaren Vanges Lasse, som ska ha satt sin prägel på hela Tomtbod under förra seklet. Mannen ska ha varit en berättare av rang och bodde nästan hela året runt i sin strandbod. Han visste allt om både fiske och väder. På en gammal lättviktare med en låda bak körde han omkring och sålde sin fångst. Hör du ljudet av hans tvåhjulade fordon?

Tänk om båtarna kunde tala. Skulle de berätta om faror, väntan och oro ombord? Eller var det mer tystnad än ord? Bara regelbundna årtag.

Länningarna finns kvar som minne av var båtarna drogs upp ur vattnet.

Bodarna är privatägda och det är inte tillåtet att hyra ut dem. Vad tacksam jag är för att inte personer med alltför många idéer fått härja fritt på Gotland. Avsaknaden av en tilltalande badstrand kan vara ett bra skydd inför framtiden vid denna juvel. 2013 utarbetade Region Gotland en fiskelägespolicy med en lagstiftning om de gotländska fiskelägena.

Härifrån hade vi inte långt till nästa smultronställe. ❤

Bogeklinten, Klinteberget och Klinteklinten

Publicerad den av
14


Om man från Slite väljer väg 146 söderut, dyker på höger sida snart (1 km) mäktiga raukar upp. Platsen tycks ha tre olika namn. För mig som inte vill förväxla med Klintberget, på västra ön, väljer jag att säga och skriva Bogeklinten.

En del av raukarna är ungefär åtta meter höga. Andra betydligt lägre och inbäddade i buskar och träd.

En öppning som lockade både kamera och bildtagare.

Raukarna är utspridda längs några hundra meter av sluttningen.

Här finns ”växtbevis” på att det gått ett tag sedan vi tog korten. Veckorna rinner iväg. Vid den här tiden på året vill jag skruva ner tidens gång. Tyvärr har jag inte hittat ”knappen”. För raukar spelar inte några tusen år någon som helst roll. De är tidlösa.

På väg tillbaka till bilen. Vi körde förbi denna plats igår. Då hade vi helt andra mål i sikte. Annars kunde vi stannat till och tittat efter backsmultronet (”nejkonet”) som växer överallt på Bogeklinten. Bären är större än vanliga smultron och betydligt sötare.

Med vänliga hälsningar från Bo, Bosse, Bobo, Sebastian. Kärt barn har många namn. Betydligt trevligare än ”osnygga” öknamn. 😉

 

Etthundratrettiotvå dagar

Publicerad den av
19

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp. Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Jag var tvungen att ta en tillbakablick i min femårsdagbok. Läste att vi den 29 februari gick en tidig morgonpromenad in och ut genom medeltidsmurens portar och avslutade med en god fika på ett café.
Sedan förändrades vårt sociala liv och hela världen. Vi människor är rätt små när det kommer till kritan.

Nu gjorde vi comeback på ett favoritfik, från förra året, som enbart har öppet på sommaren. https://gotlanduppochner.com/2019/09/23/almedalens-fik/
Den här gången satt vi utomhus. Strax intill både muren och vatten. Stolen var kylig så jag ”offrade” jackan.

Prick klockan nio öppnade tjejen och Solveig gick in genom dörren.

Jag ägnade väntan åt att fota och tänka på förr när det fanns ett garveri här. Hur många jobbade där tro?

Undra om jag vågat ta den trappan? Om längtan efter att få se utsikten över staden och havet blivit för stor kanske…

Något blått måste få vara med på bloggen.

Mums! ❤ Detta minns jag extra mycket från förra årets ”fiktävling”. Här åt jag då det godaste och frasigaste brödet. Den här gången tog jag te och Solveig kaffe. Vi bestämde gemensamt att vi skulle försöka hinna med ett till återbesök, utanför muren och bloggen, 😉 innan de stänger för säsongen.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Fik

Ps.
Givetvis gör vi utanför bloggen många andra återbesök på favoritplatser. Men de tröttar vi inte ut våra bloggbesökare med. 😉
Trippen som vi startade klockan 05:11 i morse var en lyckoträff på många sätt. Mer om det en annan dag. Efterarbetet består av 301 stycken färska foton.

Det fina i det fula

Publicerad den av
18


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.” ❤