Till slut kom den. Sista gången som cyklarna fick följa med på bilen 2020. Det har varit ett mycket trevligt tillskott under året. Den här tidiga morgonen hamnade vi dock i dimma och dålig sikt en bit nedanför Visby. Jag satte på ”dimljuset” och sänkte farten. När vi nådde den stora parkeringen vid Tofta Strand lättade dimman.
Här har vi trampat iväg en bit söderut på cykelvägen.

Andra sover fortfarande utomhus.

Vi vek av och parerade mellan stenarna på ”stigvägen” och hittade ett bord med bänk. Tur vi hade med sittdynor. Annars hade daggen trängt igenom.
Varför smakar det alltid bättre med utomhusfrukost?

Försiktigt rörde vi oss fram emot fåglarna för att inte störa dem för mycket.

Det tycks har blivit en gimmick på sista tiden, att våra skuggor är med på sitt personliga sätt.

Olika nyanser av blått.

Kombinationen denna säsong av bil, cyklar och traskande har öppnat upp till så många naturupplevelser och möjligheter. Här var det ett parti som var trångt och vått. Men vi ville så gärna se vad som fanns runt udden.

Björnbär kräver något sötningsmedel till, oavsett mognad.

På Tofta Strand, som vissa dagar haft enormt många tusen besökare, såg vi endast en kvinna som tog sig ett uppfriskande bad. Solveig nöjde sig med att vada i vattnet medan hennes man …
Ett visst vemod landade när vi lyfte upp cyklarna på hållaren. Det dystra försvann när vi upptäckte ett nytt vackert ställe en stund senare. Dit kommer vi att återvända tre gånger till av ett speciellt skäl. 😉 Vi avslutade denna utflyktsresa med att fika högt upp på ett berg med havsutsikt och sedan gå ner till en grotta. Mer om det en annan gång och cykla har vi definitivt inte slutat med. Solveig cyklar varje arbetsdag och just nu i början på september cyklar jag två pass om dagen. Dessutom är jag alltid lite ute och cyklar i livet. 😉