Rövar Liljas håla

Söndagen den 11 september tog vi en fika på Högklint för att sedan vandra en för oss ny etapp i naturreservatet utanför Visby. En färja var på väg in. Det är en härlig och stundtals dramatisk utsikt häruppifrån. Med 48 meter över havet är Högklint en av klintkustens högsta punkter.

Första etappen av den ca en kilometer långa promenadstigen tyckte vi var jämn och fin.

Vi beundrade höstens färger och behövde inte…

…hålla reda på var vi satte ner fötterna. Sedan blev det brant och knöligt. Rötter i marken försvårade promenaden. Det var någonstans där som Solveig sa att vi nog skulle ta den branta vägen ner till höger. Hm! Lyssnade jag? Jag hoppades istället på att vi längre fram skulle hitta en skylt som berättade vart vi skulle. När jag, som lok, började skymta fiskestugorna i Ygne kände jag mig besegrad och vände mig om mot min vagn. ”Du hade visst rätt – för en gångs skull.” 😉

Vi tog oss tillbaka och lyckades krångla ner för branten i olika etapper. Först hittade vi denna grotta som inte var vårt huvudmål.

En stenskulptur av imponerande slag..

Nu var vi framme vid Rövar Liljas håla. Det rör sig om en skreva som bildades när en del av klinten släppte från klippbranten.

Det finns en del olika legender om tjuven Jonas Nilsson som härjade i Visbytrakterna på mitten av 1700-talet. Han ska tydligen ha förvarat sitt stöldgods här och även gömt sig själv under en längre tid. Egentligen var han en smålänning som kom till Gotland 1750 efter att ha avtjänat sex års straffarbete i Kalmar fästning. På ön fortsatte han det enda han tydligen kunde och snart var han efterlyst på hela Gotland.

En avancerad myt var att Rövar Lilja lyckats hitta en grottgång i Högklint som gick ända in till Visby. Genom gången kunde han frakta stöldgods från Visby hem till ”hålan”. Sant eller falskt? Skröna svarar jag. Några fiskare upptäckte Rövar Lilja 1753 i närheten av klyftan. Först fick han dödsstraff. Sedan mildrades det till spöstraff och livstids fängelse. Inget speciellt fängslande livsöde det heller.

Vinterståndare
Bild från informationstavlan vid Högklint.

Hälsans stig & Kärleksstigen

År 1995 invigdes den första Hälsans Stig på Irland. Fyra år senare invigdes en sju km lång sträcka med samma namn i Visby. Den första etappen av den är den populära och romantiska Kärleksstigen. Det rör sig om en lummig naturstig nedanför klintkanten, som är belägen en bit från lasarettet.

I denna naturoas är det populärt att promenera, umgås med sin hund och springa. Det är även tillåtet att cykla – i lagom takt. Men cyklisterna har INTE företräde.

Koltrasten, bofinken och andra fåglar underhöll oss med vårsånger.

Vårblommorna bidrog, på sitt tysta sätt, till trivseln på den trolska stigen. Kanske ”sjunger” de dock på sista versen. Men de kyliga nätterna har helt klart förlängt säsongen 2022. Det finns för- och nackdelar med det mesta.

Den starka lökdoften från ramslöken följde med som den brukar göra under april och maj. Ramslök tycks bli mer och mer populär i krogvärlden. Både i soppa och pesto förgyller den rätterna. Under min första vår här upplevde jag doften som superjobbig. Inte så att jag höll andan en kvart, men… nu har jag och ramslöken blivit lite mer kompisar. Antagligen har vi filat bort några lager kantigheter. Bästisar kommer vi aldrig att bli. Inte heller kommer jag att äta upp den. För jag minns än när Solveig mådde illa efter en söndagslunch på en restaurang. Då var det ramslök i biffen. Vad tacksam jag var då att jag hade valt en annan rätt. Nu kom jag visst in på en ”stickstig”, som inte ska förväxlas med ett hederligt stickspår.

Det kändes tryggt med en respektinjagande veteranspejare, med stenkoll på havet och ovälkomna plåtfåglar.

När Solveig ”macrade” hamnade jag som vanligt långt före på stigen. Ibland hann jag med äventyrliga klättringar uppför klinten. Såg bland annat en spännande grotta, men valde vid det tillfället att ta mig ner till stigen igen. Trots att jag hade bilnycklarna i fickan 😉

Fotnot:
I Sverige har Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund ett huvudmannaskap för Hälsans Stig.
Den första Hälsans stig i vårt land invigdes runt Brunnsviken i Stockholm. Detta var i maj 1998.

Jakten på den fridlysta och rödlistade nipsippan. Del 1

Soligt, men riktigt kyligt i den starka vinden, konstaterade vi snabbt. Vi hade satt bilen längst in i naturreservatet Filehajdar. Ett stängsel skyltat med att ”Obehöriga äga ej tillträde” trasslade till det. För innanför stängslet såg jag, det jag trodde var, en yngre släkting till de 111 125 nipsipporna som inventerades här 2004. Vi hade läst på om Filehajdar och trodde att det skulle var lätt att hitta nipsippor här…
Under vistelsen delade vi på oss och stundtals såg vi inte till varandra. Jag tog en bild utanför staketet med min kamera. Till slut stötte jag på min fru igen. Solveig gick och pratade för sig själv. Nåja… sanningen var att en av våra döttrar ringt upp henne.

Fältsippa
…och en fältsippa till.

Solveig hade på egen hand hittat ”sippor” lite överallt. Vi hade lärt oss att nipsippan är en luden ört, inte så hög, bara ungefär en dm och att den har stora, blålila blomkalkar som slår ut i slutet av april. Platsen var rätt. Ludna var de små sipporna minsann. Färgen stämde också.

En knopp som växte precis på fel sida om staketet. Tur att det gick att fotografera den över staketet.

Filehajdar är känt för att ha Nordens största population av den fridlysta och rödlistade nipsippan. I Sverige finns den bara på Gotland och i ett mindre område som heter Ramsele socken i Ångermanland. Men den förekommer också i sydöstra Finland och Estland. Dessvärre hittade vi inte en enda nipsippa, visade det sig efteråt när vi forskade vidare. Det vi trodde var nipsippor visade sig istället vara fältsippor. Fina de också, men det var ju inte dem vi letade efter.

När vi la in detta inlägg från början trodde vi fortfarande att det var nipsippor vi hittat. Nu vet vi bättre. Alla bilder i inlägget föreställer istället fältsippor. Men fortsättning följer…
https://gotlanduppochner.com/2022/05/01/jakten-pa-den-fridlysta-och-rodlistade-nipsippan-del-2/

Överkurs:
Den ”vanliga” backsippan finns inte på Gotland. Däremot räknas gotlandssippan, som vi fotade förra året i Russvätar, som en underart till backsippan.

Bara vi tog oss tid och tittade efter – så fanns de där

Redan förra helgen gav vi oss ut med våra kameror, till Brucebo, för att leta upp årets första blåsippor. Det gick sådär… eller om sanningen ska fram… det gick inte alls. Två små frusna blommor var det enda vi hittade och de vägrade att fastna på bild trots alla mina försök att ”gräva fram” dem så att de skulle synas lite bättre.

Gårdagens utflykt till Högklint och dagens utflykt till Lummelunda gav ett bättre resultat.

Fast jag måste erkänna att vi höll på att missa att de fanns där igår. Det var tack vare mitt förslag att vi skulle lämna den utstakade leden, och ge oss ut i det okända, som vi upptäckte att det faktiskt fanns många blommor bara vi tog oss tid och tittade efter bland alla bruna löv och torrt gräs.

Det är minst sagt rogivande att titta in i blåsippornas små ”ansikten”. För en kort stund glömmer vi all vår oro för det som händer i världen och fyller på med lite hopp.

bild

Var och en är unik, på sitt sätt, precis som det är med oss människor.

Vi vet så lite vad som ligger framför. Allt vi kan göra är att göra det bästa av den stund som vi har just nu.

Kram från Solveig

Konstverk som naturen skapat

Stormen Malik håller fortfarande sitt grepp över Gotland när jag skriver det här… Vi hoppas på att det snart har stormat klart, för nu känns det som att det räcker med starka vindar för ett bra tag framöver…

Södra Hällarna är ett populärt utflyktsmål. Vi har cyklat och promenerat här flera gånger i olika väder. Förra söndagen var det grått, men relativt lugnt eftersom den förra stormen dragit förbi.

Vattnet porlade friskt i den lilla bäcken, men runtom och till och med mitt i, hade naturen skapat sina egna konstverk.

Alla träd, buskar och grässtrån m.m. var glaserade med is.

De lite mer modiga tog steget över bäcken och fortsatte vidare. Själv vände jag och gick tillbaka samma väg som jag kommit.

Längtar och väntar på att få återvända och fotografera den ljuvliga blå färgen då bergskrabban står i full blom här nere… Skönt att veta att det kommer att bli vår igen om vi bara håller ut…

Text och foto: Solveig Lidén

Uppgift 20 av 30

Uppgift: Naturreservat
Svar: 8 bokstäver
Tävlingstid: 19:00-21:00
Regel: Bokstäverna ska vara exakt de rätta.
Uppgift 20 och 25 har anknytning till Gotland.

Efteråt:
Mitt facit: BUNGENÄS
Snabbast med rätt svar: MARIANNE
Sist svarade: WIOLETTAN
3 deltagare hade rätt.
15 deltagare hade fel och bjuder på kvällspoängen.

Tabell efter 20 uppgifter:
63 poäng:
1. Emil
62 poäng:
2. Maj, Sven-Arne och Marianne
59 poäng:
5. Minton
54 poäng:
6. Blomsterbönan
48 poäng:
7. Signhild
45 poäng:
8. Eva-Lotta
44 poäng:
9. Znogge
36 poäng:
10. Ditte
27 poäng:
11. Kerstin N
23 poäng:
12. Gunnel
20 poäng:
13. Börje och Thomas
16 poäng:
15. Cissi
15 poäng:
16. Martin
10 poäng:
17. Anita 
7 poäng:
18. Lena W, Wiolettan, Ing-Britt och Lizzanpizzan
2 poäng:
22. Mia J och Laila
0 poäng:

24. Pia, Primrose, Anette, Inger, Marie T, Pelle, Louise, Marie K, och Kerstin J.
33. Övriga som ännu inte kommit till start. 😉
193 poäng:
Ingen Vinnare (utom tävlan)
Titlar:
1. Signhild, 3
2. Sven-Arne, 2
3. Znogge, 2
4. Blomsterbönan, 1
5. Eva-Lotta, 1
6. Marianne, 1
(Ingen Vinnare, 10)
Sist svarade:
1. Znogge, 11
2. Lena, 4
3. Gunnel, 3
4. Cissi, 1
5. Wiolettan, 1
Skrap-Kryss till följande i sluttabellen:
Palltrion, en lottad från plats 4-10, flest titlar, svarat sist flest gånger.

Junibilden

Södra Hällarna i södra Visby är ett relativt nytt naturreservat. Tidigare ”pangades” det här, när det var ett militärt skjutfält. Nu är det en härlig oas för alla som har en stund ledigt. Det bjuds året om på en rejäl panoramavy. 4 olika stora parkeringsområden skapar en variation, som vi skrivit om i tidigare separata blogginlägg.

Så många bekymmer man förlorar när man beslutar att inte vara något, utan att vara någon.”
Gabrielle ”Coco” Chanel

Sumpskogen med djungelkaraktär

Det mycket populära kommunala naturreservat Södra Hällarna, strax utanför Visby, har vi skrivit om tidigare i några inlägg. Platsen som gick från att vara ett militärt skjutfält till att 2013 öppnas upp för betydligt trevligare aktiviteter.


Naturstigen är anpassad för barnvagnar, cyklar och rullstolar.

Det finns ett par möjligheter att slå sig ner en stund eller göra plats för möten på leden.

Hoppas kastanjerna återhämtar sig till nästa säsong.

En fototriss av rönnbär, salmbär och slånbär.

Vi passade på att njuta en extra stund. För ingen hade lust att sitta i bilen och hålla tummarna för att vi skulle kunna göra en vänstersväng den närmaste kvarten. Då föddes idén. Vi drar höger mot Vibble och rullar runt i rondellen. Smart Einsteinbeslut. 😉


Harudden

Återigen ett fint ställe som vi hamnade på, av en ren slump. Egentligen letade vi efter en äng, precis bredvid vägen, där det skulle finnas ungefär sju olika sorters orkidéer vid nästan exakt samma datum, enligt en ”dagboksanteckning” på en seriös sajt. (Endast fem år tillbaka i tiden). Kan någon lustigkurre med allt för mycket energi ha möblerat om? Just detta änge flyttades till Fårö och … 😉 Chauffören störde min fantasi.
”Ska vi svänga ner”? undrade Solveig. Sekunden efteråt kom jag att tänka på en Instagramvän, som hade lagt in en tilltalande bild från en plats med namnet Harudden. Jag hade frågat henne om vägen dit och insåg att vi var på rätt plats. Bara över ”hindret” för lammen och vidare ner på den smala vägen mot havet.
Med tanke på dikena hoppades vi slippa fordonsmöten.

Där stod några bilar och vi gissade på att det handlade om morgonpigga vandrare som gett sig iväg på tur.
Vilken underbar rutt det måste röra sig om längs den vackra kusten. Ett paradis för den konditionsstarke som uppskattar hav, fåglar, växter och fixar att bestiga branter på upp till 30 meter. Givetvis går det att dela upp vandrandet på etapper. Är man fler i gänget går det att placera ut bilar på olika p-platser. Då behövs ingen ”återvandring”. 🙂
Som ung hade jag älskat att bo på Gotland. Ett smörgåsbord av rang.
Hall-Hangvar som naturreservatet heter är det största på öjn. (Nästan 30 kvadratkilometer stort.)

Kliva över eller välja andra hållet?

Vänster eller höger? Alla dessa tilltalande val. Åtskilliga stenkast ifrån kolera eller pest.

Här var det blött. Där trivdes en speciell orkidé.

Själv trivs jag nästan alltid längs havet. ❤

Eller att hitta nästa orkidé först. 😉 Den där privata tävlingen som vi hittade på förra året är sedan Solveig blev med tungt macro inte speciellt rättvis längre. Därför har vi egentligen lagt den på is.

Eftersom vi åkt dit i EN bil var det en STOR fördel att skuggorna till slut möttes i en date. ❤

Vi lägger pussel av…

… det 35 hektar storleksmässiga naturreservatet Brucebo, som ligger ca 4 km norr om Visby ringmur.

ibland sker vissa saker av en slump. Vi hade egentligen bara tänkt att ta en halvtimmes promenad i ett område som vi besökt flera gånger tidigare. Där vi njutit av mängder av blåsippor. Då har vi stannat till vid tre olika parkeringar inom reservatet, som 1970 fick sitt skyddsår.
Mellan uppmärksamheten på de djupa groparna i grusvägen, där jag parerade mellan vänster och höger sida, såg jag den lockande blå skylten och hittade tur nog en egen rastplats för ”den lilla blå”.

Ögonen vilade på de vackra godbitarna vid klippkrönen. Fötterna hade sin egen uppgift. Stå stilla och inte gå fem steg framåt.

På den kuperade och slingrande leden gällde det att både ögonen och fötterna blev ett sammansvetsat terrängteam.

De nyväckta ”träormarna” låg helt stilla på stigen. 😉

Samma regler men två olika röster. När jag fotade var det en kvinnlig röst som påpekade att jag INTE skulle gå för nära kanten. Som ett eko lät jag likadant när Solveig gick farligt nära att ta ”sista bilden”. För jag är mycket mer rädd om henne… ❤

Vad överraskad jag blev av att se Muramis här uppifrån. Ser nära ut om kameran ställs in på ”zooming”.

En gång i tiden satt kanske några kända konstnärer på bänken och njöt av solnedgångar och havets ständiga smakprov. Om de inte tog den gamla trappan ner till stranden.

Vi hade redan räknat ut att vi borde ta oss till välkänd mark – förr eller senare. Några meter bakom ”bilden” finns ett bord och två bänkar. Där satt vi och frös den 30 mars 2019. Minns att vi fick hålla i bullarna och annat i den kraftiga blåsten. Men vi njöt av stunden och utsikten. Då var bloggen gotlanduppochner i sin vagga. Endast tre månader gammal.

Vi lär inte komma ner till spången denna säsong. En renovering av spången ska pågå till början av oktober. Vilken tur att vi har flera hundra andra möjligheter. Våren 2021 har visserligen gjort en paus och tagit upp kontakten med vintern igen. Hoppas det blir en kortvarig vänskap och våren tar över makten inom en snar tid. I början av maj ska vi försöka komma ihåg att återvända hit. Då får Solveig gärna leka med sitt macro och sina olika stativ, med målet att fånga tibastens skönhet, när den blommar på bar kvist.

Själsö fiskeläge är fortfarande en av mina favoriter. Nästa månad kommer fiskeläget att få konkurrens av nya upplevelser. Då styr vi mot hemligt mål och en hemester på öjn.

Då var det bara att vända på fötterna och leta sig upp till grusvägen. Tyvärr stod inte ”den lilla blå” och väntade på oss vid vägkanten. Istället blev det till att välja rätt håll.
Till vänster når vi Fårö.
Till höger bör bilen stå. Asch. Jag har väl en inbyggd kompass. 😉