21:46


Det var klockslaget då solen skulle gå ner i Visby. Lite sorgligt att det snart vänder och går åt andra hållet.

Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Ett stort molntäcke hade samlat ihop sig.

Men det kan bli bra och sevärt ändå.

Månen över Snäckgärdsporten är redan beredd på att ta över stafettpinnen.

Är det en häger? I så fall inte alls lika stor som den som skrämde mig utanför sovrumsfönstret i Skummeslövsstrand. Någon som vet?

Jag drar till med en gräsand. Rätt eller fel? Gillar speglingen och fotspåren i vattnet.

Hur många stenar ser du på fotot? När öborna har svårt att sova här på Gotland räknar de lamm. 😉

Det är fint att cykla längs med havet. Vi skulle kunnat komma hit långt före vår bil om vi tävlat med oss själva på två hjul. Sedan var det där med hemresan och uppförsbackar.

Farväl solen. Hoppas du inte är lika blyg nästa gång jag vill se en solnedgång med eldklot.

Vi föll pladask för Ka:feit


En solig februarimorgon når inte solen ner helt till ”gränderna” i Visby.

Här befinner vi oss i korsningen mellan kuperade Hästgatan och Mellangatan.

Tidigt i höstas blev vi förtjusta i stället med den gotländska stavningen. Sedan har vi återkommit med jämna mellanrum.

Förtjusningen handlar om läget, atmosfären, skyltningen, det utsökta kaffet, mackorna, bullarna som Solveig köper med hem m.m. Mina tankar går ibland till fik på Paris ”bakgator”.

Alla dessa sköna detaljer. Lätt att glömma varför jag är där. Tiden är redan 9.36. ”Varför kurrar magen så högt?”

Ser du texten? ”Homemade fika med love”.

En halva av ”Prinsessan på vift” och…

… min vackra favorithalva. ❤  Eller vad tycker min bloggvän Gunnel?

Häftig inredningspryl.

Jag tog flera fönstermotiv – men lät bara ett få vara med.

”Kommer han inte snart dricker & äter jag upp hans fika också.”

Härligt tankade för nya fysiskt krävande grändpromenader.

Detta var fjärde fiket som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Fyra pärlor med det ”lilla extra”. ❤

Det som göms i snö

Endast böcker med anknytning till Gotland i denna kategori.

Carin Gerhardsen är mest känd som författare till de åtta deckarböckerna i HAMMARBYSERIEN.
Här ger hon sig på en fristående psykologisk thriller med handlingen förlagd till Gotland.
Något hemskt händer en hal vinterdag 2014 (se bokomslagets framsida) och x antal människor påverkas på olika sätt. Vi får följa huvudpersonerna, i 78 korta, kapitel vart och ett med ett förnamn på någon av personerna som rubrik. Sakta men säkert vävs personerna ihop med den hemska händelsen. Tiden förflyttas mellan 2014 och fyra år senare.
Jag tycker Carin Gerhardsen gör detta pusslande galant. Hon ger läsaren små bitar i taget. Pusselbitar som vi sedan själva får vrida, vända och byta plats på under läsandets gång. Bitarna bär namn som skuld, sorg, slump, våldtäkt, svartsjuka, samvete, alkoholproblem, girighet, Gotlandsvyer, otrohet, gemenskap, mindervärdeskomplex, spänning, aggressivitet, utanförskap, sympati och hat & kärlek, vardag och drömmar.

Sakta men säkert lär vi känna Sandra, Jan, Jeanette, Kerstin, Karl-Erik och de andra i den fiktiva världen. Den miljö som numera känns mer och mer hemtam för mig. Nu har jag nämligen bott här på Gotland i lite mer än sex månader.

Jag läste i senaste Bokspegeln att boken är nominerad till Årets bästa svenska deckare?

Har du läst deckaren? Vad tyckte du?

Betyg: 4/5.
Det som saknas är att jag känner kalla kårar längs med hela ryggraden. Något fattas i intensiteten för att nå fullt dit. Dessutom rådde jag efter ett tag på att gissa vem som var den elakaste vargen.
Men det är en fyra med mersmak där jag gärna läser Carin Gerhardsens nästa bok. Till skillnad från tre andra psykologiska thrillers (inga namn nämns) som haft en bättre rysande stegversion genom romanen – men där det brustit totalt i finalen och gått över till kiosklitteratur när den är som sämst. Jag är inte förtjust i att få en besk äcklig eftersmak. Bättre att få MERsmak som jag fick efter jag slog ihop denna Gotlandshandlingsbok. 😉

Min kondis förbättras – på gott och ont

Det känns ovant att inte kunna glida rakt in genom ytterdörren när vi parkerat bilen. Nu får vi istället gå en maratonsträcka från den trånga bilplatsen med alla tunga matkassar och våra armar riskerar att bli långa som schimpansernas. När vi sedan äntligen kommer fram till den bastanta ytterdörren finns ingen utsträckt hand med energidryck eller blåbärssoppa. För det värsta är att vi inte ens befinner oss på hallmattan när vi öppnat ytterdörren som vi gjorde i Ystad. Istället måste vi leka trappklättrare.
När våra döttrar besökte oss första gången undrade en var hissen var. Säkert hade jag en snabb ironisk svarsreplik till den frågan.

Vanor föds snabbt. Om vi är två som ska ta trappan brukar jag ta täten. Om jag är ensam gör jag det också. 😉
När jag andfådd når tredje plan, 30 trappsteg, brukar jag flåsande söka mig till en liten andningsplats under ett takfönster, så Solveig kan sticka in nyckeln och öppna dörren.
Detta trappmoment har vi gjort ett otal gånger. Ända tills jag mitt i äventyret kom på att det var korkat. Därför stannade jag till på andra plan med min tunga packning, för att låta min kära ”nyckelhustru” glida förbi och ta täten sista trappavsatsen.
Istället förvånade hon mig och stack in nyckeln i höger dörr och drog ner handtaget. Det enda som hände var att jag började flåsfnittra.
”Vad gö… gör du? Ska du börja en ny yrkeskarriär?”, fick jag fram mellan attackerna.
De sista veckorna har det blivit en skröna och jag brukar elakt stanna till på andra våningen och låtsas vänta på att bli insläppt. Solveig brukar lamt försvara sig med att det var mitt fel som ändrade på rutinerna utan att säga något.
Som vanligt fick jag mitt straff. Den här gången dröjde det hela tre veckor.

Om det inte ösregnar gör jag Solveig cykelsällskap på morgonkvisten. Det är skönt med frisk luft i lungorna innan jag börjar min vardag. Den här måndagsmorgonen var Solveig långt ifrån klar med bestyren. Därför denna replik från min mun:
”Jag börjar bli svettig. Sticker iväg själv en runda.”
”Har du med lägenhetsnyckeln?”
”Självklart. Annars går det inte att öppna cykellåset”, svarade jag världsvant.
Min ironiska kommentar satte jag i halsen senare. Denna solorunda tog jag motsatta hållet och sökte mig till den värmande höstsolen. Snart befann jag mig vid äldre radhuskvarter. Tankarna gick till gamla tider då vi bodde mer fristående och skötte oss helt själva. Blir nostalgin för stark är det bara att byta tankespår och tänka på snöröjning och saker som ständigt gick sönder och skapade irriterande hål i plånboken.
Jag har inte cyklat så mycket av förklarliga hälsoskäl. Därför var jag osäker och otränad när vi kom till Visby. Efter drygt sju veckor hade jag skaffat mig mer grundkondis.
Det sistnämnda borde jag undvikit. För denna morgon var det inte till min fördel.
Hemma igen parkerade jag cykeln bredvid Solveigs svarta Monark. Mysko! Hon hade alltså inte kommit iväg ännu. Eller hade hon valt att gå till jobbet? Kom på en viktig sak. Slarvigt av henne att hon inte varit försiktig i fredags och låst ihop våra cyklar, som vi alltid gjorde annars. Göra det svårare för de klåfingriga.
Jag funderade på att skoja med henne och låsa ihop cyklarna med kabellåset. Hon hade ju ändå en egen nyckel och skulle fixa min pik snabbt. Mitt vuxna jag kom istället på att jag skulle låsa upp vårt postfack på nedre botten och ta med Hemmets Veckotidning upp. Kunde vara kul att lösa några korsord till fikat och drömma om att bli miljonär.
Visst är det den lilla gulaktiga nyckeln? För det var väl vårt fack?
Hur jag än vred på metallgrunkan gick facket inte att öppna.

Måste erkänna att första veckan hade jag stuckit in nyckeln lite dumt i det hål där brevbäraren öppnar HELA luckan för att lägga i varje hushålls post. Det gick heller inte så bra den gången.
Det gäller att inte göra samma dumma tabbar. Jag är duktig på det. Att göra nya fadäser.
Min envisa hjärna och högerhand prövade nygamla grepp. Alla utan framgång. Till slut kom en briljant idé farande genom luften.
”Stick upp och hämta 5-55 flaskan. Den sprejen fixar allt och lite till.”
Jag tog tacksamt emot förslaget, trots att jag börjat tycka att jag var på väg att med lite våld och mycket vilja få upp låset. Det kändes bara som nyckeln inte helt kom in i hålet. Säkert någon smarting med för mycket fritid som stoppat in något skräp i hålet.
Redan när jag nådde andra våningen var jag andfådd. Jag tog av mig glasögonen för att inte missa något trappsteg. Hade känts dumt att krypande ta mig upp till övre plan och knacka desperat på nedre delen av dörren och be Solveig (om hon nu var hemma), att skjutsa mig till akutens sy-avdelning.

Om jag varit trött tidigare var jag dubbelt så trött när jag kom upp till tredje våningen och undrade om Solveig hade låst dörren efter jag gått ut. Knappast. Därför tog jag ner handtaget och ryckte i dörren.
Visst hade hon duschat och klätt på sig. Skulle bara föna håret och…
Jag tog fram den stora trubbiga nyckeln och tryckte in den i låset. Inget krångel där, tänkte självförtroendet och växte sig starkt. Jag drog samtidigt ner handtaget bastant för Solveig borde befinna sig i hallen för klockan började bli skoldags.
Det var då jag upptäckte något intressant som fick mig att tro att jag såg i syner. Hade samma person som hade för mycket fritid och sprayat sirap i postfackslåset fått spray över och sedan bytt ut Lidén mot Lundholm på tidningshållaren? Där någonstans i tankekedjan fick mina ben ny ned-för-trappan-energi.
När jag kom ut igen var jag överlycklig för att jag inte låst ihop min cykel med den andra svarta. Tänk om ägaren som bodde i granngårdshuset hade världens viktigaste jobb och aldrig fick komma en minut försent? För då stannade hela Gotland och Fårö. Tusen gånger värre än GEAB:s strömavklippningslekar.
Jag hann läsa av trappnumret. Betydligt högre än vårt jämna. Dumma starka ben som hann till nästa gård utan att jag hunnit ”brunögsblinka” tre gånger.
Vet inte om jag vågar köra förbi den gården mer. Samtidigt får jag inte tänka i negativa banor. Då blir det lätt en dum mörk taggig spiral. Jag har än så länge inte tillräckligt med kondis för att cykla över raukar och paddla över träsk varje gång som jag vill hem igen.
Kanske byta klädstil. Måla om cykeln. Träna in en ny gångart. Byta både för och efternamn. Eller bara acceptera att jag är som jag är. Det finns bara en jag.

”Det är sannerligen för väl”, brukar en kvinnlig, bekant röst säga då och då… 😉

 

Första gången

Äntligen var det dags för min premiärnatt innanför murarna. Festligt att vi precis sett ett avsnitt av Maria Wern, där det i inledningen visades de två hotell som vi bott på senaste gångerna på Gotland. Ännu häftigare var det när rumsnummer 206 dök upp i bild. Jag var tvungen att gå till mitt förra ”Sova borta-inlägg” för att konstatera att vi då hade rum 210.

Strand Hotell som numera ingår i en välkänd hotellkedja ligger på Strandgatan och har inhyst många kändisar genom åren.

Vad spännande det var att hitta till rätt hotellrum. Här passerade vi det stora biblioteket. Vi åkte två olika hissar och traskade runt i flera smala korridorer.

Tur att vi hann innan hästen bestämt stängde dörren. 😉

På flera ställen fanns mysiga vrår.

En stilig kvinna. En kändis? Tidigare ägare till hotellet?

Hela tiden gällde det att titta efter skyltar och pilar. Till slut nådde vi rum xxx och möttes av gulliga Ullis. ❤

Med tanke på att det regnade på morgonen och sedan snöade i flera timmar var det en bonus att se solen på husfasaderna.

Efter en hemlig hotellmiddag…

…tog jag detta kort på den lilla balkongen på vårt hotellrum. Nu var vi redo för en kvällspromenad.

Här fick vi bekräftat att vi hade gått över gränden och kommit till en annan hotellbyggnad, där vårt rum låg. (den suddiga bilden under)

Det finns många lockande butiker och museum att besöka i vår nya hemstad.

Lite lurigt (och slarvigt) att vandra omkring utan reflexer. Rätt som det var dök det upp en bil när jag stod mitt i en gata och fotade. Därför slutade jag plåta under resten av promenixen i de mysiga gränderna. För jag ville gärna öppna paketen på hotellrummet nästa morgon och inte på en sal på sjukhuset.
 Men en sista utomhusbild fick det bli innan vi kom in i värmen igen.
Nu var det den viktiga frågan. Bedtime eller …

Givetvis blev det först bubbel.

Vid femtiden på morgonen blev det paketöppnande och sedan flera mobilsamtal under dagen och kvällen.
Helt fantastiskt att komma ut till sol och blå himmel efter hotellfrukosten. Vi hade inte bråttom från hotellet. Istället gick vi på promenad och njöt av underbara Visby. ❤
När blodsockret senare började sjunka/pil neråt, gled vi in på ett av våra favoritfik som ska presenteras senare på bloggen.
Så här skulle vi kunna tänka oss att ha det alltid. Men jag vill inte fylla år varje dag. Det räcker gott med 26+ 😉 jag önskar dig läsare en fin helg.

En svår men rogivande uppgift

På gutamål heter solnedgång solbjärga. Jag har under några år samlat på mig information om var på Gotland och Fårö som solnedgången är allra vackrast. ❤
När tillfälle ges kommer vi att undersöka själva vad som är sanningen. 😉

Först ut är Norderstrand i Visby. Vilket av dessa fem foton tycker du är finast? 
Du får gärna tipsa om ditt favoritställe på Gotland. Berätta gärna varför det är vackrast just där. 🙂
Ett:

Två:

Tre:

Fyra:

Fem:

Vilka tio foton är tagna på Gotland?

Regler:
Svara med siffror i din kommentar. Tio olika nummer.
Du får INTE hjälpa till och avslöja något till kommande deltagare i din kommentar. 🙂

Segrare är den person som har FLEST RÄTT FÖRST när februari är till ända. Eller den som först fixat tio rätt tidigare under månaden. 😉

Denna information kommer jag att bjuda på:
Efter fem inlämnade förslag är 7 foton flest rätt.
Efter tio inlämnade förslag är 7 foton flest rätt.

En Skrap-Kryss ligger i potten som vanligt.

LYCKA TILL – både gamla & nya deltagare! 😀
Undra om vinnaren kommer att ha tio rätt. Det hade jag uppskattat.

Första mars kommer jag att färglägga med blå färg de tio Gotlandsbilderna. (Facit)

Foto 1

Foto 2

Foto 3

Foto 4

Foto 5

Foto 6

Foto 7

Foto 8

Foto 9

Foto 10

Foto 11

Foto 12

Foto 13

Foto 14

Foto 15

Foto 16

Foto 17

Foto 18

Foto 19

Foto 20

VINNARNA 2019:
Januari: Louise Pettersson 
FebruariAnita Bondin
Mars:
April:
Maj:
Juni:
Augusti:
September:
Oktober:
December: Endast för tidigare segrare (minst en månadsseger). Vem blir Stormästare?

Fakta: Månadens Gotlandstävling kommer att läggas in tio gånger under året. Juli och november är ”lediga”.

 

Utomlandskänsla på hemmaplan


Veckan innan hade vi varit iväg med flyg till Skåne och upplevt tre riktigt varma oktoberdagar.
Nu ville vi fira bröllopsdagen på ön Gotland. Det låter kanske naivt för den som inte prövat själv. Bo på hotell i sin egen hemstad. För oss räcker det faktiskt med att ställa in väskorna på hotellrummet och sedan gå ut hand i hand … det blir en helt annan känsla. Där vi upplever det hemvana i en ny dimension. Precis som om vi var på semester på en ”ny ort”.

Sist vi kände det så var på Continental i Ystad. Då körde Jennifer ner oss med familjens bil och släppte av oss precis utanför det anrika hotellet. (Hon skulle ha ett 20-års party hemma i vår bostad)
Denna fredagseftermiddag rullade vi iväg mot havet och fortsatte några hundra meter längre väster ut på S:t Göransgatan. Passerade först Visby lasarett och nederkanten på naturreservatet Galgberget.

Det händer att jag tar kort på rumsrummet. Det ”lustiga” har jag haft nytta av vid några tillfällen. När vi haft ”den perfekta utsikten” och där vi gärna återkommit till samma rum. Nu tänkte jag på Getterön utanför Varberg. Rum nummer 12. Fönster åt tre håll. Precis intill havet som några gånger bjöd på en solnedgång av klass, när vi kom på fint besök.

Skönt med sittplatser med utsikt. Samtidigt kan det bli ”sittsår” om man sitter där för länge. Tänker på stunden när det aldrig kom någon och låste upp dörren till frukosten klockan sju. Vi såg mannen långt därinne, som ställde fram saker på borden och tände ljus.
Det kom aldrig några andra otåliga, hungriga gäster, som vi hoppades på. Det blev nästan en sport för oss att se hur länge … efter 40 minuter knackade jag på glasdörren. När den icke svensktalande mannen drog resultatlöst i handtaget insåg han, att han glömt att låsa upp ovanför dörren. Han bad aldrig om ursäkt. Men frukosten var godkänd. Vi njöt av egen lokal.

Ingen av oss var sugna på ett dopp. Varken i poolen eller i havet.

Solen värmde fortfarande i den kyliga vinden under första strandpromenaden på eftermiddagen.

Även fåglar kan bli osams. Jag förstår inte fågelspråket och vet inte vad det rörde sig om. Men jag skulle kunna hitta på något skäl. 😉

Det är fin sträcka att röra sig på. Både mot Snäckhållet och inåt mot staden. Antingen på den asfalterade ytan eller på någon av de slingrande strandstigarna.

Så fick vi vår mysstund med en solnedgång vid andra promenaden. ❤
Kallt dock om de ”vantfria” kamerafingrarna.
Det kommer fler foton om det i en ny kategori – senare på denna blogg.

Nästa morgon var det första gången som jag körde bil in bakom muren. En taxichaufför tutade elakt och såg arg ut, när jag fick motorstopp innan Rackarbacken. 😦 Han lyckades inte förstöra stunden vid den vackra morgonutsikten. Där på klinten hade vi tur som fick den enda lediga p-platsen.

Nästa gång vi ska sova borta blir det första gången som JAG bor innanför muren. Solveig har försprång i den låtsastävlingen. Hon hann med några två turer till Visby i samband med anställningsintervju och visningar av arbetsplatser & bostäder och annat under senvåren 2018.

Målet totalt med sova borta är att bo en natt, på olika delar av Gotland och Fårö, för att ha fler möjligheter. Ex. uppleva soluppgångar som jag inte gjort speciellt många gånger i livet. Det gäller naturligtvis att ha tur med vädret.

Personliga tankar från ett vintrigt Visby.

 

 

S:t Görans kyrkoruin

S:t Görans kyrkoruin

Innanför ringmuren finns 10 stycken berömda ruiner. En bit utanför, norr om muren, kan du se denna ”utstötta” kyrkoruin.

Kyrkan byggdes på 1200-talet. Samtidigt byggdes ett spetälskesjukhus, Sankt Görans hospital, bredvid kyrkan. Det var alltså på grund av smittrisken som byggplatsen valdes utanför muren. Sjukhuset var i bruk till 1542. Av dess byggnader finns inget kvar ovan jord. Möjligtvis under gräskullarna.

Kyrkogården användes dock under peståren 1711-1712 och koleraepidemin på 1850-talet. Här finns två ensamma gravstenar kvar.

Hänglåset får mig att längta in.

Nyfiket sträcker jag in linsen så långt jag vågar. Tur remmen är på plats. Mina tankar försöker greppa den verklighet som var då.

Här ser du ruinen från väster. Långhusets ingångar är annorlunda, de hängde troligtvis ihop med sjukvårdsinrättningen och bestod av två våningar.

Mina tankar fladdrar mellan sorg och vördnad. Tänk vad viktigt det är att hålla historien vid liv. Inte jämna allt med marken och låtsas som inget hänt. För det är genom levda år som vi får ett sammanhang och själva kan lämna över till kommande generationer.

S:t Göran var ett mycket populärt helgon under senmedeltiden. Han ansågs kunna hjälpa vid sjukdom och olyckor och var de spetälskas skyddshelgon.

Legenden berättar att den unga Göran genom sin tro och djärvhet räddade en prinsessa och därmed en hel stad från den onde draken.

Efter denna historiska upplevelse var det läge för oss att vandra in på Kärleksstigen. När det blir vår ska vi ta med kameran och en packad fikakorg dit. Vi har redan gått på stigen flera gånger och njutit av utsikten.
Vilken fantastisk stad vi bor i och vilken tur att ”vår generation” skonats från spetälska. Vi har ju fullt upp att välja vilken skärm-kanal vi ska titta på och hålla reda på andra. 😉 Tänk att fyra tillagda bokstäver kan skrämma ett så vackert ord – älska.

Månadens Gotlandstävling 2019


Januari 2019:

Jag söker ett gatunamn innanför ringmuren.
Ledtråd för deckarläsare: Här kidnappades en treåring i en av Marie Jungstedts böcker om Anders Knutas.  

Regler: Endast en gissning varje månad. Stavningen måste vara helt korrekt.

En Skrap-Kryss ligger i potten. Vem kommer att ha rätt först och ta januarititeln?

LYCKA TILL gamla & nya deltagare!

VINNARNA:
Januari: Louise Pettersson 
Februari: ?
Mars:
April:
Maj:
Juni:
Augusti:
September:
Oktober:
December:

Fakta: Månadens Gotlandstävling kommer att läggas in tio gånger under året. Juli och november är ”lediga”.