Något märkligt hände i tonårskroppen

I Burs socken föddes 1882 en pojke på endast ett och halvt kilo. Legenden om ”Jätten Gustav Edman” slirar troligtvis redan där. Ju mer jag ”forskar” om den märkliga mannen så inser jag att sanningen spelar ingen större ”längd”. Den ska tas med en skopa salt.
Det viktigaste är att han är tillbaka på sin plats igen. Jag saknade honom sist vi körde igenom Burs och trodde nästan jag kört vilse. Sedan läste jag i tidningen att han var på rehab och höll på att ”tillfriskna”.

Det var först under de första tonåren som Gustav Edman började växa om sina årskamrater och slutligen blev han Sveriges längsta man någonsin. Som sjuttonåring var han 218 cm lång och vägde 140 kg. Konstigt nog drabbades han inte av några av de klassiska fysiska problem som andra i hans situation brukar dra på sig.
Gustav växte upp i en fattig familj där båda föräldrarna var av medellängd. En syster ska dock, enligt Gotlänningen 1904, ha varit hela 213 cm lång vid sexton års ålder.

Gustavs pappa åkte iväg till Amerika och hörde aldrig av sig till familjen.
Gustav var såklart superstark och blev en eftertraktad dräng i bygden. På en marknad i Hemse såg en dansk man Gustav, som nu nått 242 cm, vägde 230 kg och hade 56 i skostorlek. ”Här finns det pengar att tjäna”, tänkte nog affärsmannen på danska.
Gustav slutade som dräng och åkte istället land och rike runt (även utomlands) och uppträdde på tivoli, cirkusar och marknader. Han rätade ut hästskor och lyfte tyngder av hög vikt. Ibland när han kände för det brukade han lyfta en livs levande häst. Efter föreställningarna kunde han ta sig en promenad och skaka hand med personer som tittade ut från andra våningen. Före föreställningarna hände det att dansken hängde ut Gustavs skor utanför tältet, för att locka in nyfikna.

Det gladde mig att upptäcka att Gustav efter en tid med dansken blev sin egen och köpte hus i Oskarshamn. Han gifte sig med Anna Regina Persson från Brunflo i Jämtland och paret fick minst ett barn, som var av medellängd. Under en turné i Finland 1912 dog Gustav av tyfus, endast 30 år gammal. En annan berättelse nämner att han föll död ner till marken när han lyfte en häst.
Fortfarande lär han vara Sveriges längsta man och står med i Guiness rekordbok på elfte plats. Svaret var han är begravd tycks ta lång tid att lösa. Själv gissar jag på Finland. Sedan finns såklart varianten att han lever än, men är trött på att vara med i rekordböcker. 😉

För tjugofem år sedan kläcktes idén av Burs sockenutvecklingsgrupp att låta tillverka en staty i naturlig storlek. Uppdraget gick till träsnidaren Armin Irwahn.

Härom året var det dags att göra något åt läget med den utsträckta armen, som flera föräldrar genom åren satt upp sina barn på inför fotograferande. Den var genomrutten. Träskorna var det endast mjöl kvar av.

Nu är den cirka 240 kilo tunga jätten fit for fight igen. Statyn är tillverkad i furu och skorna av ek. ”Den lilla blå” kände sig väldigt liten en bit bort och ville rulla vidare.

Järnåldersbyn Stavgard

I socknen Burs har det byggts upp en unik järnåldersby, efter en spännande händelse som hände i trakten, våren 1975.

En grupp högstadieelever från Högbyskolan i Hemse var tillsammans med lärarna Harriet Löwenhielm och Pär-Gunnar Werkelin på lägerskola i Burs. Nära Stavars hus fann de en silverskatt från 900-talet. Det mesta bestod av arabiska mynt. Vikingahövdingen ”Staver den store” skall enligt sägnen ha varit ägare till skatten.

Staten löste in Stavarskatten och betalade en generös hittelön till eleverna. För pengarna åkte de på en studieresa till det historisk-arkeologiska försökscentret i Lejre utanför Roskilde. Antagligen var det då drömmen om att bygga en järnåldersby på Gotland föddes.

Med lärarna Harriet och Pär-Gunnar i spetsen började en grupp entusiaster bygga en fast lägerskola, inte långt ifrån platsen där de hittat skatten.

Under vår och höst åker skolklasser hit. Under sommaren är lägerskolan öppen för besökare. Undra om det kommit grupper och klasser från ställen långt bort på fastlandet? Andra länder? Hoppas det. För det är säkert spännande och lärorikt att pröva på olika hantverk och vardagssysslor från järnåldern. Sedan sover de säkert gott i vikingahuset. En del drömmer antagligen om vikingar. De djärvaste tar kanske en hederlig gammal ficklampa med sig ut i mörkret och letar efter glimrande saker. Mobilljuset tror jag inte bringar någon tur.

Tomtbod – Stillheten och havet


Det är många som hävdar att Tomtbod är Gotlands vackraste fiskeläge. Det är i alla fall ett av de bäst bevarade på ön och blev byggnadsminne 1988. Tomtbod ligger i Burs socken på sydöstra sidan och har anor från 1600- och 1700-talet.

Den långa höga ”stolpen” har en järnkorg högst upp. I korgen tändes eldar när mörkret kom så att ”båtarna” skulle hitta hem igen. Det var en tid långt före fyrarnas blinkande. Mannen som skötte den viktiga sysslan kallades ”lysaren”. Oftast var det en äldre fiskare.

Gotlands bönder ägde ofta en bod i ett fiskeläge där de kunde dryga ut kassan för att överleva. För den magra jorden gav inte tillräcklig skörd. Framför allt var det strömming som fångades och saltades i tunnor för att sedan kunna ätas, året om.

”Båt i vila”.

Snacka om ”handarbete”. Hur många timmar tog det att bygga muren? Hur svårt var det att lära sig sysslan? Jag hade gärna provat en ”vädervänlig” dag i min ungdom.

Fortfarande bedrivs det fiske. Flundror, torsk och sik hamnar förhoppningsvis i näten.

Redan på 1600-talet berättades det om detta fiskeläge, som då hette Tompta Strandbod.

”Den gamle och båtarna”. Jag gick och filosoferade, som jag ofta gör på sådana här platser. Tänk om jag fått en pratstund med yrkesfiskaren Vanges Lasse, som ska ha satt sin prägel på hela Tomtbod under förra seklet. Mannen ska ha varit en berättare av rang och bodde nästan hela året runt i sin strandbod. Han visste allt om både fiske och väder. På en gammal lättviktare med en låda bak körde han omkring och sålde sin fångst. Hör du ljudet av hans tvåhjulade fordon?

Tänk om båtarna kunde tala. Skulle de berätta om faror, väntan och oro ombord? Eller var det mer tystnad än ord? Bara regelbundna årtag.

Länningarna finns kvar som minne av var båtarna drogs upp ur vattnet.

Bodarna är privatägda och det är inte tillåtet att hyra ut dem. Vad tacksam jag är för att inte personer med alltför många idéer fått härja fritt på Gotland. Avsaknaden av en tilltalande badstrand kan vara ett bra skydd inför framtiden vid denna juvel. 2013 utarbetade Region Gotland en fiskelägespolicy med en lagstiftning om de gotländska fiskelägena.

Härifrån hade vi inte långt till nästa smultronställe.