Solsänget levde upp till sitt namn

Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.

Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen.
Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…

… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.

Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉

I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.

I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.

Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.

Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.

Bara vi tog oss tid och tittade efter – så fanns de där

Redan förra helgen gav vi oss ut med våra kameror, till Brucebo, för att leta upp årets första blåsippor. Det gick sådär… eller om sanningen ska fram… det gick inte alls. Två små frusna blommor var det enda vi hittade och de vägrade att fastna på bild trots alla mina försök att ”gräva fram” dem så att de skulle synas lite bättre.

Gårdagens utflykt till Högklint och dagens utflykt till Lummelunda gav ett bättre resultat.

Fast jag måste erkänna att vi höll på att missa att de fanns där igår. Det var tack vare mitt förslag att vi skulle lämna den utstakade leden, och ge oss ut i det okända, som vi upptäckte att det faktiskt fanns många blommor bara vi tog oss tid och tittade efter bland alla bruna löv och torrt gräs.

Det är minst sagt rogivande att titta in i blåsippornas små ”ansikten”. För en kort stund glömmer vi all vår oro för det som händer i världen och fyller på med lite hopp.

bild

Var och en är unik, på sitt sätt, precis som det är med oss människor.

Vi vet så lite vad som ligger framför. Allt vi kan göra är att göra det bästa av den stund som vi har just nu.

Kram från Solveig

Tur att vi var ensamma…

Häromdagen hämtade vi paketet som innehöll vårt nyinköpta stativ. Sedan var det bara att skruva ihop det… trodde jag… Fast riktigt så enkelt var det ju förstås inte. Att det kan finnas så många skruvar på ett stativ! I fredags var det dags för invigning. Utflykten gick till Björkume naturreservat.

På lägsta nivån ligger stativets tre ben rakt ut från mitten och kameran befinner sig en bit ovanför marken. Det innebär förstås att fotografen, dvs jag, kryper ner i jämnhöjd med kameran och hoppas på att inte någon annan ska komma gående på samma stig och fundera över vem det är som kryper omkring i närheten av stigen, samtidigt som ett av stativbenen ligger rakt ut över stigen. För det är förstås så att de finaste blåsipporna råkar växa där det är som krångligast att komma åt.

Sedan är det bara att konstatera att mitt macro och jag inte alltid är överens om var skärpan ska hamna eller vad som ska komma i focus.

Jag har inte fuskat med färgen. Såhär läckert blå var just denna blåsippa. Annars fanns det många olika färgnyanser.

Fastnade för den här ljuvliga, rosa varianten.

Inte måste man vara perfekt för att komma med på bild.

Knoppar är det något speciellt med.

Och vad hände här då?

Nästan lite science fiction över denna knopp…

Imorgon ska vi besöka Botan. Då får jag hålla koll på var stativbenen hamnar så att jag inte lägger krokben för någon. I Björkume var det tur att vi var ensamma…

Text och bild: Solveig Lidén

Vi delade på oss

För mig verkar det som om Länsstyrelsen i Gotlands län gör ett gediget jobb när det gäller naturreservat på öjn och det tillkommer nya hela tiden. 26 januari beslutades om ett nytt som får namnet Västers myr. När jag räknade på deras hemsida fick jag det till 153 stycken. Sex fler än listan som jag prickar av de naturreservat som vi besökt. Alla verkar också ha sin egen unika prägel. Björkume med sin karaktär av kustklint och barrskog fick sitt skyddsår 1995 och är närmare 240 hektar stort.

Direkt där vi parkerade bilen upptäcktes de första blåsipporna. Solveig invigde det nya stativet och sjönk ner på knä. Själv vandrade jag vidare med min kamera och en fikaryggsäck lämpligt på ryggen.

Du ser väl den snälla vaktande hunden på sista bilden? Bilden fick vara med i inlägget trots ”mittenmissen”.
Det rör sig om en dramatisk kuststräcka med en 30 meter hög kustklint. Ibland viker leden av en bit inåt land.

Är det någon som vet vad det här är? Jag gissar på en förankring av något. Min fantasi leder iväg mig till en förlovningsring som någon klippgubbe slarvat bort.

Hoppas Solveig tänker på att gå mot Lickershamn vid vägskälet. Annars blir hon utan fika. 😉 Undra var hon befinner sig? Inte en enda människa mötte vi under vår tid i naturreservatet.

Konstigt nog såg jag inget fartyg/båt ute på havet. Bara flygplanet i några sekunder. På hemmaplan hade vi blå himmel och sol. Men jag hade läst på min mobilapp att det skulle bli mer molnigt efter lunch. Så fort solen kom fram tog jag mig till en öppen plats, där jag fick värmen i ansiktet.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra avstickare från den slingrande leden. Ibland för att komma nära den dramatiska klintkanten. Andra gånger för att jag spanade efter att hitta vita blåsippor inåt skogen. Ofta gällde det att flytta undan grenar med vassa taggar med vänsterhanden. Chansen fanns att Solveig skulle hunnit gå förbi på leden vid något tillfälle. Alltså tog jag fram mobilen och ringde… inte min fru. Täckning saknades.

Till slut hittade jag några vita blåsippor. Betydligt finare foton får du se i nästa blogginlägg, när Solveig berättar och visar några av sina bilder.

Till slut kom hon gående på stigen och vi kunde gemensamt ta oss till bordet och bänkarna. Inte så dumt med fika. ”Nytankade” och utan stopp och avvikelser gick tillbakavägen betydligt snabbare.

Jakten på årets första Anemone hepatica

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Naturen i färg; blått

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Valet av färg för mars och april var enkelt – blått som blåsippor!
På Gotland växer dessa fantastiska blommor nästan överallt. Jag som är uppvuxen i Västergötland, där det fanns gott om dem under min barndom, har verkligen saknat dem under åren i Skåne och Halland.

Himmel och hav… Vi har tagit många bilder på Östersjön under vår tid här på ön.

Damen med blå jacka dök upp som på beställning 😊 när jag stod där och försökte få till en bra bild…

Tänk att få promenera här längs havet! Inte dumt alls!

Det är fascinerande med ruiner. Kan det bli mer blått än så här i bakgrunden?

Det skulle väl vara himlen bakom Domkyrkan då…

Tusen tack säger vi till @gotlandbyz, Zenita Krantz, som vi fått låna bilden av. Insåg att blåmesarna som fanns i Botaniska trädgården INTE ville vara med på bild. Jag zoomade och knäppte, men lyckades ändå inte få till en enda bild som var skaplig. Zenita har nog både bättre kamera och mer tålamod än vad jag har – för på hennes fina bilder ser det ut som att varenda fågel är en fotomodell.

Pärlhyacinter.

Ormöga.

Kan inte låta bli… 😊 Är de vackrast i grupp eller en och en?

En annan sorts sippor – Balkansippor – som också växer på min favoritplats här i Visby – Botaniska trädgården.

Några små blå violer ville också vara med på bild.

Blev inte någon perfekt skärpa på denna hyacint, men blå är den…

Scilla – Världens mest envisa blomma? Får den själv bestämma var den vill växa kan den ta över en hel gräsmatta. Men att köpa lökar och få den att föröka sig någonstans där den inte själv vill – det är helt omöjligt. Jag har försökt på flera ställen där vi bott.

Sista bilden är fusk. Den är inte alls tagen vare sig i mars eller april.
Men bor man på Gotland och ska lägga in bilder om blått, ja då måste helt enkelt blåelden få vara med. Den är så vacker.

Dags att börja planera inför nästa inlägg… med en ny färg!

 

 

Bara vara i nuet


Pärlorna som vi besökte under vårt första år kommer vi inte att överge. Dessutom har vi inte tidigare varit i Mästerby änge under våren.

Det räcker att se grinden för att kropp & själ går in ett behagligt tillstånd. Med distans mot alla världsproblem.

När vi gick förbi husen såg jag årets första citronfjäril. Den återsåg vi senare. Tyvärr hade den inga planer på att snällt sätta sig ner någonstans i fem sekunder.

Vitsippa, blåsippa och svalört är attraktiva i småfamiljer.

I större grupper är de också mycket sevärda. De ger oss hopp.

Så mycket händer i vår natur när värmen återkommer. Bäst tycker jag det är när det inte blir högsommar direkt. Jag vill helst njuta i en behaglig takt.

För en stund lämnade vi blommorna, följde naturstigen och kom in i ”en ny värld”.

Fåglarna underhöll oss. Hela livet kändes så lätt och underbart.

Plötsligt fick jag se honom. Trärauken som jag döper till Mästerby änges skogsvakt. Givetvis är han modern och har med sig sonen på ryggen i sin egentillverkade bärsele.

Gubben på två ben gick med lätta vårsteg iväg med kaffekorgen mot ett bord vid det öppna området. En plats där vuxna ”leker krig” varje sommar. Mina tankar förträngde att Valdemar Atterdag och hans armé roade sig i Mästerby med att döda människor i ett relativt snabbt slag, innan de fortsatte mot centraluppgiften – krossa Visby. Istället ville jag vara behagligt kvar i nuet.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. ??? 😊

Händer inte ofta

Vi hade varit och slängt saker på återvinningen och passade på att tvätta bilen efteråt.
”Kör in där borta så kan jag hämta ett paket, när vi ändå är i krokarna.”
När jag satt på parkeringen och väntade började det dåna högt på biltaket. Så låter det aldrig när det ösregnar ens. Visade sig vara en hagelskur av rang. + 12.4 grader utomhus. Världen är lite upp och ner. Allt kan hända. När jag tittade mot väster såg himlen ljusare ut. Därför körde jag inte hem utan rattade vidare mot kustvägen.

I Brucebo naturreservat hade hagelskuren dragit vidare. Men blåsipporna var vackert blöta.

Även här hittade vi vita blåsippor.

Brucebo är ett av Gotlands mest variationsrika naturreservat. Länsstyrelsen skriver att om man vill uppleva Gotlands natur genom ett enda reservat är Brucebo ett bra val.

Utsikten i gläntan har jag visat förut. Därför är detta tredje inlägget i kategorin ”Favoriter i repris”. Längre fram på året lockar naturstigen på 2,5 km ner till källmyrarna med orkidéer. Därnere finns även små grottor.

Otroligt mycket kottar. Har det någon orsak eller verkan tro. De tycks inte ta hänsyn till den pågående pandemin.

Fiskeläget i Själsö. Ovanför hamnen hade vi planerat att fika denna vecka med några trevliga vänner. (För varje säsong öppnar nämligen Själsö bageri vid påsk). Men 2020 följer inga vanliga tider. Tur vi utsåg årets fik förra året. 😉 Istället tar vi med oss en egen fikakorg och åker ut till naturen och undviker folksamlingar inomhus.

Fotnot: Bilderna är tagna med mobil och inte redigerade. Var rädd om dig och dina medmänniskor.

Klinteberget – sevärd inlandsklint


Vi förstår varför många kommer till Klinteberget för att njuta av blåsipporna på våren.

Drygt 25 meter över havet är det som mest. Tack vare den ideella Föreningen Klintebergets Vänner, som sedan 2011 ansvarar för skötsel och underhåll, kan besökare få njuta av utsikten, skog och natur. På många ställen finns bänkar och bord. Det finns även tre motionsspår med olika längder.

Denna gång var vi framförallt här för att njuta av blåsipporna, som det finns mängder av på berget. Vilken härlig blå oas!  

Det fina vädret lockade fram utslagna vita blåsippor.

Mycket annat är på G i naturen.

Den lilla gula spanaren såg söt ut.

I klart väder ska det gå att se hela elva medeltida kyrkor. Idag var det tyvärr dis. Tyvärr? Vi hade faktiskt jättetur. På morgonen läste jag att molnigheten skulle öka under dagen. Därför åt vi en tidig lunch på hemmaplan och tog med en fikakorg på resan. Innehållet i den njöt vi av i solsken, på en plats med fin utsikt mot havet.

Vi noterade att det fanns träskyltar med läsvärda namn på alla stigar som dök upp lite överallt. Vilken motion vi fick. Stegräknaren fick nästan huvudvärk. 😉 Trevligt att lyssna på fågelkvitter.

Hit kommer vi att återvända. Om inte annat för att se grönskan, traska på fler stigar och njuta av orkidéer. 

 

 

Marsbilden 2020


Det här fotot är så bra när jag ser det på paddan. ❤  Djupet höjer helhetsintrycket. I almanackan blev det årets flopp. 😦  Nästa gång blir det inte en sådan här variant. Låt oss hoppas mars går fort. Så jag får vända blad i köket 😉 Samtidigt längtar jag efter att få uppleva detta live igen, i slutet av mars.

”Det var bättre förr när datorn var stor och stod kvar på jobbet när man gick hem.”
                                                                                                                Joakim Thedin