Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
När vi ända befann oss i just När socken passade vi på att åka vidare till Vissne ängar i Alskog socken. Denna avskilda plats är en slags kombination av historia och botanik.
Under järnåldern fanns det fyra gårdar i Visne. Vid en stor utgrävning på 1930-talet hittades tio husgrunder. Varje gård hade sitt eget gravfält, som låg på lite avstånd från husen. Under femhundratalet övergavs gårdarna. Detsamma hände på många andra håll på Gotland under samma tidsperiod.
Vi förstod att detta också var en vacker och avkopplande plats. Under försommaren täcks marken av otaliga blommor. Om man följer vita markeringar går det att ta sig runt en två kilometer lång kulturstig. Under denna påskaftonspromenad var det svårt att ta sig fram utan att bli blöt. Vi gjorde några ”våghalsiga” hopp här och där.
Denna gång får Solveig visa upp gult och blått. Snart kommer det finnas massor av vitsippor, i Visne ängar, som i sin tur får ge plats åt gullvivor, tusenstjärnor och fina orkidéer. Det är en vacker tid som väntar oss i naturen. Ett himmelrike på jorden!
Det kändes nästan högtidligt bara att köra den gamla raka skogsvägen tillbaka. En gång i tiden stod det två bildstenar längs vägen.
Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)
Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.
Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg. ”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.
Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)
Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.
Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.
Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.
Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.
Efter lördagsbesöket i Smågårde naturskog, där vi zoomade in Gnisvärd fiskeläge, rattade vi upp till fiskeläget som kom med först på gotlanduppochner. Då var den nya bloggen bara tre dagar gammal. https://gotlanduppochner.com/2019/01/03/gnisvards-fiskelage/ och det var en helt annan aktivitet i det fina fiskeläget, som du kan se på bilderna i länken.
Strandskatorna var inte helt samarbetsvilliga. De vägrade att stå stilla.
Det var första gången som vi gick längs havet och såg fiskeläget från sjösidan.
Nu skulle det bli spännande att se om kapellet var öppet. Troligtvis inte.
Nästa bilstopp blev oväntat. Solveig såg en sevärdhet som vi inte sett tidigare. Den historiska platsen får ett eget inlägg längre fram i tiden. Efter några trånga möten på den smala vägen var vi tillbaks på väg 140. Skönt att vi skulle ta av i en rondell nästa gång. Nu var frågan om vi skulle få leta länge innan vi såg blåsippor på Högklint. För jag var rätt fikasugen.
Så var inte fallet. Det lyste uppskattat blått en bit från parkeringen. Medans jag bar fikakorgen och sittunderlaget plåtade Solveig några bilder. Givetvis saknade hon sitt macro som fått var kvar hemma. Den kameran ska istället få följa med när vi ska ta en blåsippresa till en plats som vi aldrig besökt tidigare. Den planerade rutten känns plötsligt avlägsen när jag tittar ut över vinterlandskapet utanför fönstret.
Sämre utsikt går att ha under en utomhusfika. Känns overkligt att det var i lördags som vi satt där. Kyliga kastvindar kom och gick på den oskyddade höjden. Men kaffet hann aldrig kallna. Något som jag varmt uppskattade.
Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.
Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen. Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…
… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.
Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉
I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.
I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.
Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.
Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.
Redan förra helgen gav vi oss ut med våra kameror, till Brucebo, för att leta upp årets första blåsippor. Det gick sådär… eller om sanningen ska fram… det gick inte alls. Två små frusna blommor var det enda vi hittade och de vägrade att fastna på bild trots alla mina försök att ”gräva fram” dem så att de skulle synas lite bättre.
Gårdagens utflykt till Högklint och dagens utflykt till Lummelunda gav ett bättre resultat.
Fast jag måste erkänna att vi höll på att missa att de fanns där igår. Det var tack vare mitt förslag att vi skulle lämna den utstakade leden, och ge oss ut i det okända, som vi upptäckte att det faktiskt fanns många blommor bara vi tog oss tid och tittade efter bland alla bruna löv och torrt gräs.
Det är minst sagt rogivande att titta in i blåsippornas små ”ansikten”. För en kort stund glömmer vi all vår oro för det som händer i världen och fyller på med lite hopp.
bild
Var och en är unik, på sitt sätt, precis som det är med oss människor.
Vi vet så lite vad som ligger framför. Allt vi kan göra är att göra det bästa av den stund som vi har just nu.
Häromdagen hämtade vi paketet som innehöll vårt nyinköpta stativ. Sedan var det bara att skruva ihop det… trodde jag… Fast riktigt så enkelt var det ju förstås inte. Att det kan finnas så många skruvar på ett stativ! I fredags var det dags för invigning. Utflykten gick till Björkume naturreservat.
På lägsta nivån ligger stativets tre ben rakt ut från mitten och kameran befinner sig en bit ovanför marken. Det innebär förstås att fotografen, dvs jag, kryper ner i jämnhöjd med kameran och hoppas på att inte någon annan ska komma gående på samma stig och fundera över vem det är som kryper omkring i närheten av stigen, samtidigt som ett av stativbenen ligger rakt ut över stigen. För det är förstås så att de finaste blåsipporna råkar växa där det är som krångligast att komma åt.
Sedan är det bara att konstatera att mitt macro och jag inte alltid är överens om var skärpan ska hamna eller vad som ska komma i focus.
Jag har inte fuskat med färgen. Såhär läckert blå var just denna blåsippa. Annars fanns det många olika färgnyanser.
Fastnade för den här ljuvliga, rosa varianten.
Inte måste man vara perfekt för att komma med på bild.
Knoppar är det något speciellt med.
Och vad hände här då?
Nästan lite science fiction över denna knopp…
Imorgon ska vi besöka Botan. Då får jag hålla koll på var stativbenen hamnar så att jag inte lägger krokben för någon. I Björkume var det tur att vi var ensamma…
För mig verkar det som om Länsstyrelsen i Gotlands län gör ett gediget jobb när det gäller naturreservat på öjn och det tillkommer nya hela tiden. 26 januari beslutades om ett nytt som får namnet Västers myr. När jag räknade på deras hemsida fick jag det till 153 stycken. Sex fler än listan som jag prickar av de naturreservat som vi besökt. Alla verkar också ha sin egen unika prägel. Björkume med sin karaktär av kustklint och barrskog fick sitt skyddsår 1995 och är närmare 240 hektar stort.
Direkt där vi parkerade bilen upptäcktes de första blåsipporna. Solveig invigde det nya stativet och sjönk ner på knä. Själv vandrade jag vidare med min kamera och en fikaryggsäck lämpligt på ryggen.
Du ser väl den snälla vaktande hunden på sista bilden? Bilden fick vara med i inlägget trots ”mittenmissen”. Det rör sig om en dramatisk kuststräcka med en 30 meter hög kustklint. Ibland viker leden av en bit inåt land.
Är det någon som vet vad det här är? Jag gissar på en förankring av något. Min fantasi leder iväg mig till en förlovningsring som någon klippgubbe slarvat bort.
Hoppas Solveig tänker på att gå mot Lickershamn vid vägskälet. Annars blir hon utan fika. 😉 Undra var hon befinner sig? Inte en enda människa mötte vi under vår tid i naturreservatet.
Konstigt nog såg jag inget fartyg/båt ute på havet. Bara flygplanet i några sekunder. På hemmaplan hade vi blå himmel och sol. Men jag hade läst på min mobilapp att det skulle bli mer molnigt efter lunch. Så fort solen kom fram tog jag mig till en öppen plats, där jag fick värmen i ansiktet.
Självklart kunde jag inte låta bli att göra avstickare från den slingrande leden. Ibland för att komma nära den dramatiska klintkanten. Andra gånger för att jag spanade efter att hitta vita blåsippor inåt skogen. Ofta gällde det att flytta undan grenar med vassa taggar med vänsterhanden. Chansen fanns att Solveig skulle hunnit gå förbi på leden vid något tillfälle. Alltså tog jag fram mobilen och ringde… inte min fru. Täckning saknades.
Till slut hittade jag några vita blåsippor. Betydligt finare foton får du se i nästa blogginlägg, när Solveig berättar och visar några av sina bilder.
Till slut kom hon gående på stigen och vi kunde gemensamt ta oss till bordet och bänkarna. Inte så dumt med fika. ”Nytankade” och utan stopp och avvikelser gick tillbakavägen betydligt snabbare.
I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.
Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.
Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.
1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!
Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…
Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…
… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂 Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤
Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.
Valet av färg för mars och april var enkelt – blått som blåsippor!
På Gotland växer dessa fantastiska blommor nästan överallt. Jag som är uppvuxen i Västergötland, där det fanns gott om dem under min barndom, har verkligen saknat dem under åren i Skåne och Halland.
Himmel och hav… Vi har tagit många bilder på Östersjön under vår tid här på ön.
Damen med blå jacka dök upp som på beställning 😊 när jag stod där och försökte få till en bra bild…
Tänk att få promenera här längs havet! Inte dumt alls!
Det är fascinerande med ruiner. Kan det bli mer blått än så här i bakgrunden?
Det skulle väl vara himlen bakom Domkyrkan då…
Tusen tack säger vi till @gotlandbyz, Zenita Krantz, som vi fått låna bilden av. Insåg att blåmesarna som fanns i Botaniska trädgården INTE ville vara med på bild. Jag zoomade och knäppte, men lyckades ändå inte få till en enda bild som var skaplig. Zenita har nog både bättre kamera och mer tålamod än vad jag har – för på hennes fina bilder ser det ut som att varenda fågel är en fotomodell.
Pärlhyacinter.
Ormöga.
Kan inte låta bli… 😊 Är de vackrast i grupp eller en och en?
En annan sorts sippor – Balkansippor – som också växer på min favoritplats här i Visby – Botaniska trädgården.
Några små blå violer ville också vara med på bild.
Blev inte någon perfekt skärpa på denna hyacint, men blå är den…
Scilla – Världens mest envisa blomma? Får den själv bestämma var den vill växa kan den ta över en hel gräsmatta. Men att köpa lökar och få den att föröka sig någonstans där den inte själv vill – det är helt omöjligt. Jag har försökt på flera ställen där vi bott.
Sista bilden är fusk. Den är inte alls tagen vare sig i mars eller april.
Men bor man på Gotland och ska lägga in bilder om blått, ja då måste helt enkelt blåelden få vara med. Den är så vacker.
Dags att börja planera inför nästa inlägg… med en ny färg!
Pärlorna som vi besökte under vårt första år kommer vi inte att överge. Dessutom har vi inte tidigare varit i Mästerby änge under våren. ❤
Det räcker att se grinden för att kropp & själ går in ett behagligt tillstånd. Med distans mot alla världsproblem.
När vi gick förbi husen såg jag årets första citronfjäril. Den återsåg vi senare. Tyvärr hade den inga planer på att snällt sätta sig ner någonstans i fem sekunder.
Vitsippa, blåsippa och svalört är attraktiva i småfamiljer.
I större grupper är de också mycket sevärda. De ger oss hopp.
Så mycket händer i vår natur när värmen återkommer. Bäst tycker jag det är när det inte blir högsommar direkt. Jag vill helst njuta i en behaglig takt.
För en stund lämnade vi blommorna, följde naturstigen och kom in i ”en ny värld”.
Fåglarna underhöll oss. Hela livet kändes så lätt och underbart.
Plötsligt fick jag se honom. Trärauken som jag döper till Mästerby änges skogsvakt. Givetvis är han modern och har med sig sonen på ryggen i sin egentillverkade bärsele.
Gubben på två ben gick med lätta vårsteg iväg med kaffekorgen mot ett bord vid det öppna området. En plats där vuxna ”leker krig” varje sommar. Mina tankar förträngde att Valdemar Atterdag och hans armé roade sig i Mästerby med att döda människor i ett relativt snabbt slag, innan de fortsatte mot centraluppgiften – krossa Visby. Istället ville jag vara behagligt kvar i nuet. ❤
Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”: 1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. ??? 😊
gotlanduppochner 